Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
En gammal gubbe talade om en gång, att när
En gammal gubbe talade om en gång, att när han var 14 år gammal, hade han och några kamrater gått till en tjärn för att fiska. Lyckan var god, de fingo så mycket fisk, de någonsin ville ha. Till slut blevo kamraterna trötta och ville gå hem. Men pojken ville stanna kvar. Han tyckte, att de skulle fortsätta, att fiska när de fick så mycket. Men kamraterna svarade, att om han ville stanna kvar vid tjärn, så skulle han få det, men de andra skulle gå hem. Och så gingo de. Pojken forsatte att meta, men nu var det inte roligt längre. Det var så tyst och konstigt omkring honom. Han började att känna sig så underlig till mods. När han hade metat en stund tittade han upp på stranden. Då fick han se en liten gubbe, klädd i röd toppluva och röd kolt, springa runt omkring en stubbe. Till slut försvann / han in i stubben. Pojken hade stått länge och sett på gubben, hur denne sprungit omkring stubben. Pojken förstod, att han hade sett en tomte. – – De 8 senare sägnerna äro berättade för under- tecknad sommaren 1924 av fru Berggren i Älvsbyn Fru Berggren är 73 år gammal. En del av sägnerna har hon hört omtalas i sin ungdom, och en del har hon upplevat. Öjebyn den 20-1-25 Gunhild Johansson Adr. Seminariet Öjebyn Norrbottens län Var god återsänd sägnerna.
Jul
Vi luta med aska vår lutfisk. Men den låg inte i vatten hela tiden som man gör här söderut, utan den vattna- des sina dagar och sen fick den ligga ute i snön och frysa först på den ena sidan och sedan på den andra. Sen las den in på en hylla i kebre. När den skulle kokas, las den först i kallt vatten. Och den var lika god jämt. - I bättre hus hade de sina skinkor och korv. Man hade julgran förstås med grannlåt i av papper, som man gjort själv och ljus, som man stöpt själv. Man var noga med städningen till jul. Man hade hackat granris på golvet och klippris. Det var sånt som kallas ”slängor” här. Det klipptes fint och ströddes kring kakel- ugnar. Kakelugn och spis var fint vitlimmade. Det var före min tid man hade halm på golvet. På ett bröllop vet jag, att de en gång hade halm på golvet, / som de sedan bäddade syskonbädd i: utanför hade de gran- rismattor. Men sånt hade man jämt. Man la nytt till varje söndag. Man hade inga halmkronor men träkronor klädda med ris och grönt med stöpta ljus i. Man hade inga lampor på den tiden. - Man hade ingen julmarknad på lan- det. Det var inte heller någon julskyltning i kyrkstans affärer. Man gjorde inga stora arbeten mellan jul och 20:dagen. Ingen vävstol fick vara framme. – Var och en fick sin julhög. Det var kusar och pepparkaksgummor. – När de for till jullotta, hade de ljus i fönstren. Man drack julglögg, innan man for. Man hade bränn- vin i ett stort lerfat och russin och nejlikor i. Det tändes på och det brann grant. Barnen tyckte, att det var roligt. Det gjorde man andra gången också. – Man bota till jul i stora bykkaret eller i bad- stun. Det gjorde man dan före julafton, antar jag. – Julklapparna kastades in. Ingen tomte. – Efter 20:dagen togs allt arbete fram och sedan kom det igång igen.
Jättar, tomtar, kloka, m.m.
Piteå landsförsaml. Lilly Lundström 1925 Gamla folksagor från Piteå-trakten. En gammal saga från denna bygd är sagan om kyrkobygget. Den är ganska lik med den saga Tegnér berättar i sin dikt "Jätten Finn". Antagligt är att vårt kyrkobygges saga ursprung- ligen haft en annan form, men genom tiderna så småning- om ändrats. Den lyder så: Sagan om kyrkobygget. Det var en förskräckligt ful jättegubbe, som bodde på berget Kalahatten. Till lynnet var han godmodig och ofredade därför inte alls människorna däromkring. Men fastän han var vida känd, var det ingen som visste hans rätta namn. Särskilt var han berömd för att vara en skick- lig byggmästare. När sockenkyrkan i början av 1400-talet skulle flyttas från Kyrkbyn till Öjebyn, var det någon, som föreslog, att nog skulle jätten kunna bygga upp kyrkan åt dem. Ibörjan voro inte många villiga att bedja honom där- om, därför att jätten var en hedning, och det var ju ett tempel, som skulle uppföras. Men det var inte lätt att få någon annan byggmästare, och allmogen enades därför om att bedja jätten bygga kyrkan åt dem. Han åtog sig gär- na arbetet, ty nu skulle han i alla fall få visa bönderna sin skicklighet som byggmästare. Men när man övergick till att diskutera arbetslönen ville jätten föreslå den. Nåja, menade man, det kunde väl inte vara farligt. Det förslag han framkom med lydde så : Om någon då arbetet var färdigt, hade fått reda på hans namn, skulle han ingen ersättning ha för allt sitt arbete. Men visste ingen det då, skulle hans lön vara sol och måne från fästet. Då bönderna hörde detta förslag, visste de strax inte, vad de skulle säga om det. Nog hade de hört att jätten var förargad på, som han sade "de stora lysande tallrikarna", men det var väl inte deras fel att dessas ljus plågade honom. Man antog hans förslag på det villkoren, att han skulle själv / få taga med dem. Det föll inte den stolte jätten in att tro, att han inte hade förmåga därtill. Nej, det skulle nog gå bra tänkte han för sig själv. Jätten började snart arbetet och inom socknen voro alla uppmanade att försöka få reda på hans namn. Nästan med oro såg allmogen, att kyrkan snart var färdig, ty hem- ligheten var ännu inte känd. Men en dag hände det sig, att en bonde kom gående på en skogsstig i närheten av Kalahatten. Han var på hem- väg från en i skogen liggande timmerkoja. Då hörde han en gäll stämma sjunga : "Gubben Fjäderhoff, gubben Fjäderhoff kommer hem med sol och måne åt barna." När bonden såg mot toppen av berget fick han se jättens hustru sitta där och sjunga för sina barn. Den, som fick brått att springa till Öjebyn, det var han, som hört de betydelsefulla orden. När han kom dit höll jätten just på att avsluta sitt arbete. Kyrkans tak skulle prydas av en flöjel, och den höll han i handen, färdig att sätta fast den. Då fick han höra ropet : "Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff! Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff!" Genast kas- tade jätten den i marken. Nu voro hans stora förhoppningar gru- sade; han som hade tänkt att hädanefter slippa det förargliga lju- set. Med stora steg gick han mot sitt hem. Sedan han grälat på sin hustru beslöt han att krossa sitt verk i spillror. Han kastade en stor sten, men denna hamnade i Svensbyn. Men han hade kramat stenen så hårt, att än idag synas märken efter hans fingrar på den. Då gick han ned till bygden och lånade en järnkätting av en bonde. Denna kätting skulle han använda till slunga för att stenarna säkert skulle träffa kyrkan. Men det hjälpte icke. Stenarna träffade inte det tilltänkta målet. Två stannade på Roknäs och en vid Svensbyns nuv. ångbåtsbrygga. På den sist- nämnde kan man se tydliga avtryck av järnkättingen. Jätten flyttade emellertid långt upp mot skogsbygderna och syntes aldrig mer. Bönderna hade dock fått sitt tempel gratis upp- byggt, och det betydde inte så litet för dem.
Jättar, tomtar, kloka, m. m.
Trollen och fäbodplatsen Man hade anlagt en fäbod vid Kälen (en skogstrakt mellan byarna Blåsmark och Svensbyn). Här vistades man i flera somrar med kreaturen. Men så en sommar hände det att krea- turen blevo utsatta för "trollskott." Flera kreatur insjuknade man hörde prasslande o.s.v. Det blev rent ut "kusligt" att vara där och ha hand om kreaturen. Man funderade på vad som kunde vara orsaken till allt detta. Slutligen fastslog man såsom säkert att fäbodplatsen blivit anlagd just där trollen hade någon allmän stråkväg. Under vintern omflyttade bönderna hela fäbodplatsen en halv mil västerut. Men redan första sommaren på den nya platsen visade det sig att man även här var utsatt för trollens påhälsningar. Både i och vid själva stugan syntes ibland vederstyggligaste ansikten och ofta kunde man höra deras hemska hånskrått. Det hjälpte inte att man högg in kors ovanför alla dörrar och överallt i ladugården. Man kastade stål i alla de vrår där de hatade bytingarna skymtades, och man läste Fader vår var gång det prasslade till, men ingenting syntes hjälpa. Kreaturen blevo sjuka och stannade för länge i skogen. Att tillverka ost och smör var nästan omöjligt. Allt var för- trollat. Återigen måste bönderna flytta hela fäbodplatsen, denna gång voro de riktigt förbittrade. Det var ju också förenat med stora besvär, först nedriva och omforsla och sedan återupptimra byggnaderna samt röja undan skogen. Men nu då de flyttade om allt för andra gången fick man äntligen vara i fred. I långa tider nyttjades denna plats, nu är den liksom andra fäbodplatser ödelagd.