Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Hur man botade vårtor
Man knöt så många knutar på en tråd som man hade vårtor. Sen gick man bort och lade tråden under en sten. ”Här lägger jag mina vårtor,” sade man. När tråden var upprutten var vårtorna borta. Ett annat sätt: man stal en fläsk- svål, gned vårtorna med den. Sen lade man fläsksvålen på ett ställe, dit man ej tänkte gå mer, läste sen en besvärjelse.
Mitt lyckobrev
”Var vid gott mod! Ditt ’missöde dröjer icke länge’! Genom din dygd och red- barhet har du ett gott namn, och därför ’hädras’ du av alla som känna dig. Om icke lyckan följer dig alltid, sparar du likväl så mycket att du kan åtnjuta en angenäm ’ålder’. Helt o- väntat blir du ’svikat’ av en person. Den sorg och oro som du nu bärer, blir till din lycka. Har du haft mycken motgång, så kommer även den tiden då du skördar och erhåller ’veder- gällning’ för vad du lidet. Dina förhållanden fast de nu äro tryckande / förvandlas till lycka och välsignelse. Inom kort får du brev och i framtiden går allt efter önskan.” Så lydde mitt ”lyckobrev” som jag köpte vid 16 års ålder. De andra ungdomarna köpte lyckobrev titt och tätt. Men jag köpte endast ett. Jag har skrivit av det ordagrant efter minnet. Jag förstörde både brevet och fotogra- fiet som medföljde det, sen jag lärt mig brevet utantill. Antagligen var det författat i Tyskland, därav den dåliga svenskan. Missödet som ej dröjer länge, betyder väl att olyckan snart försvinner. Vedergällning skall man väl ha för ont. Det menas naturligtvis ersättning. En angenäm ålder ska väl vara sorgfri ålderdom.
Husförhör
Unga och gamla, fattiga och rika måste infinna sig till husförhör vid den tiden och i den gården, som prästen bestämde. Gjorde de inte det, kunde de bli kallade till enskilt förhör. Det ville ingen gärna vara med om. Dagarna före husförhörs- dagen lästes bibel och katekes så snart de ordinarie sysslorna undanstökats. Men ändå hände det, att man miss- lyckades vid förhöret. En ung man beklagade sig på följande sätt: ”Jag läste och jag läste till husför- höret kom. Men ’liaväl’ sa prästen, ad jag var lia dum.” / Inte alla var så frimodiga som den drängen vilken på frågan: Vad är dag- ligt bröd,” svarade: ”Det är det grova.” Prästen såg missnöjd ut, men fortsatte förhöret. ”Hur många söner hade Abraham?” ”Två,” svarade drängen. Prästen godkände svaret. Han tänkte väl, att drängen ej kände till fler än Ismael och Isak. ”Vad hette de?” ”Jakkob å Jins” svarade drängen. I socknen bodde nämligen en man som hette Abraham och sönerna hette Jakob och Jöns. Prästen säger tillrättavisande: ”Det är ju inte den Abraham jag talar om.” ”Ja, men jag känner ingen annan,” svarar drängen.
Rövare och dråp
Jag tål inte att lik tittar. ”Du kan tro, du ska få en fin begravning. Och en fin kista ska du få, när du blir död.” skröt mannen ständigt för sin hustru. Om det var för att glädja henne är mycket ovisst. Allt nog hustrun lade sig sjuk. Och en dag låg hon där död som mannen trodde. Då gick han ut i svinstian och tog smutsiga bräder och började göra henne en kista av dem. Sen bar han in den i stugan där hustrun låg. Hon hade ju hört honom snickra och kunde inte låta bli att titta upp för att se sin fina kista. När hon fick se den smutsiga / kistan utbrast hon: ”Jaså, detta är den fina kistan du lovat mej, så många gånger!” När mannen hörde detta slog han henne med en planka i huvudet. ”Jag tål inte att lik tittar” sa mannen. – En annan hustrumördare. En gift man hade en älskarinna. Han ville gifta sig med henne. Skilsmässa var omöjlig att få. Då smälte de båda brottslingarna bly och hällde in i örat på hustrun. Nu syntes intet yttre våld, så alla trodde att hustrun dött en naturlig död. – Många år senare när man grävde på kyrkogården, kom en skalle upp, som det skramlade så konstigt i. Så fann man en blyklump inne i kraniet. Så blev illdådet uppdagat. – / En tredje mordhistoria. Hustrun hade en tid legat sjuk. En dag gav han henne smörgås, som han strött arsenik på. När hon sen var död misstänktes man- nen ha tagit livet av henne. Vid förhören frågade man även ut barnen. ”Var far snäll mot mor, när hon låg sjuk?” ”Ja, han var så snäll” svarade barnen. ”Han gav henne socker på matarna.” De trodde, det vita pulvret var socker. Då förstod man, att han givit henne arsenik. Så blev mannen tagen till laga näpst, som på den tiden var hals- huggning. Men hur det gick med de stackars barnen förmäler icke historien.
Den tankspridda handlarefrun.
Ensam sitter jag hela långa dan spelar på min nya vackra visa. Frun här är en, som vill ha ’fitt’! Be han vänta ’litt,’ så ska han få ’fitt,’ så ska han få ’fitt’! Ensam sitter jag hela långa dan spelar på min nya vackra visa. Frun här är en, som vill ha smör! Hade han kommit för, så skulle han fått smör, så skulle han fått smör.
A B C- visa
A B C D kunde jag se, kunde jag se, se blott för dig min vän se blott för kärleken! A B C D kunde jag se! Kunde jag se! E F G H kunde jag få, kunde jag få, få blott för dig min vän få blott för kärleken! E F G H kunde jag få! Kunde jag få! J K L M hjärtat i kläm, hjärtat i kläm i kläm för dig min vän, i kläm för kärleken! J K L M hjärtat i kläm, hjärtat i kläm. / N O P Q hjärtat i tu, hjärtat i tu, itu för dig min vän, itu för kärleken! N O P Q hjärtat i tu, hjärtat i tu! R S T U V X Y Z Å Ä och Ö kunde jag dö, kunde jag dö, dö blott för dig min vän! Dö blott för kärleken! Å Ä och Ö kunde jag dö, kunde jag dö!
Visa om Tysklands överfall på Danmark år 1864
Död kung Fredrik nu är tysken går oss för när, och vårt land vill han svekfullt bortröva. Men om mot oss han går blod här visst flyta får. Därför må vi i hemmet ej töva. ”Ach, min älskling kan dö,” suckar kvalfullt en mö som uti brudstol just skulle träda. Fågeln sjunger så glad för den halvtomma stad och vill junfruen trösta och gläda / ”Men vem ska kläda de små? Var ska födan de få?” suckar fadern med sorg utan yra. För sin son moderns hopp sänder böner hon opp. ”Vem ska marken och huset bestyra?” (Vid Fredrik VII plötsliga död, låtsade tyskarna, att de ville bevaka hans släktings rätt till tronen genom att med trupper besätta Holstein och Slesvig. Samma taktik som år 1940 fast de nu skulle ”beskydda danskarna” mot engelsmännen.)
Övernaturliga väsen. Skogsväsen.
Så här berättade min mor om ”Skaumannen” Annars sa hon alltid skog, inte ”skau”. Skaumannen som gäst. Det åskade och regnade förskräckligt. Man och hustru hade nätt och jämt kommit hem och fått torra kläder på sig. När de tittade ut genom fönstret, såg de en liten karl stå och ”skula” under deras päronträd. ”A, be den stackars mannen komma ing!” sa hustrun. Knappt var orden sagda, så stod mannen inne i stugan. De kände det riktigt ”felt”, ty de förstod strax, att det inte var en människa utan ”skaumannen”. Men de hade ju själva inbjudit honom, så vad skulle de göra. Nu kom han varje kväll / och ”stejte poggor” på deras ugn. Pojkarna de- ras var så rädda för ”skaumannen”. Ibland behövde de gå opp om nätterna. Men ”skau- mannen” satt med utspärrade ben och stäng- de vägen för dem. I förstugan fanns en ränn- sten de kastade sitt vatten över benen på honom. Folket i stugan var utledsna på ”skaumannen”. De blev aldrig av med honom. – En dag kom en djurtämjare till bondfolket. Han bad om nattlogi. ”Det skulle ni gärna fått,” sa mannen i huset. ”Men här kan ingen ligga, för ”skaumannen” kommer hit och stejer poggor på kakel- ugnen.” Men djurtämjaren var inte rädd. Han hade en björn med sig. Den tog han med in i stugan. Björnen var bunden i ett rep. Mannen höll fast i repet även sen han gått till sängs. När det led mot midnatt kom ”skaumannen”. Björnen började brumma. Djurtämjaren lossade på repet. / Skaumannen ville bli vän med björnen, som brummade allt ilsknare. Han räckte fram en stekt groda och sa: ”Kisa vill du smaga min stej?” Då släppte djurtäm- jaren repet. Björnen flög på ”skaumannen”. Det blev ett förskräckligt slagsmål. Kakel- ugnen vältes. ”Skaumannen” flydde från huset. Efter den dagen var de av med honom. Men han tog en lumpen hämd för nederlaget. Han rövade bort bondens hästar. Denne gick och letade i flera dagar efter sina djur. En dag mötte han ”skaumannen”. ”Har du sett mina öj?” frågade bonden. Men ”skaumannen” kom med en motfråga. ”Har ni den där farlia katten inu?” ”Ja,” svarade bonden, ”å han har källad. Å källingana ä varre än katten!” ”Ä källingana varre än katten, törs ja aldrig komma till ĕrt mer! Men vill du ha dina öj, så hänger di där.” I trädet hängde bondens hästar – döda. / En tid efter blev det marknad i den närliggande staden. Bonden gick till marknaden. – När han var på hem- väg kom en person ridande efter honom. Det var skaumannen, men nu hade han bytt hamn, så att bonden ej kände igen honom. Nu bjöd han bonden sitta upp på hästen bakom honom. Denne var tacksam att slippa gå, och satte sig upp. När han väl satt sig höjde sig hästen i luften. Det blev en vild ritt, och bonden hade svårt att hålla sig kvar. Bäst det var sna- vade hästen i luften över ett föremål. Det var så mörkt, att bonden ej såg vad det var. Men ryttaren vände sig till honom och sa: ”Det var bra du höll dig fast, ty det var ’Lungs’ domkyrkotorn min häst svavade över.” – Bonden svarade ej, och kom med livet ifrån äventyret. Och sen var han och hans hus fria från ”skaumannen”.
Jätten som byggde Lunds domkyrka.
Jätten hade lovat bygga kyrkan mot att prästen gissade hans namn. Kunde han ej gissa det, skulle han skänka jätten; sol och måne dessutom sitt eget hjärteblod och sina ögonstenar. Jätten byggde. Men prästen kunde ej gissa jättens namn. Kyrkan var nästan färdig, när han sent en kväll hörde jättekvinnan vyssa sin son med orden: ”Tyst lille King! I morn kommer Ping Fing, far din, hem. med sol och måne och mannens hjärte- blod och ögonasten. Det ska du ha att leka med.” – Då skrek prästen till jätten som höll på med sista stenen: ”Ping Fing, sätt stenen bättre ing!” Prästens liv var räddat.
Trollen. Ljungby horn.
En dräng red förbi den upplyfta trollkullen. En skön jungfru trädde fram och bjöd honom en dryck ur ett vackert horn. Drängen misstrodde den sköna. I stället för att dricka ur hornet hällde han ut innehållet, under det han vände hästen för att fly. Olyckan ville, att drycken rann ut över hästens länd. Håret sveddes av, så nog var det en farlig dryck. Jungfrun ville ha sitt horn igen. Men drängen red bort i sporrsträck medtagande hornet. Efter följde de förbittrade trollen. Drängen hade ej tid att följa vägen. Han ville också förtaga trollens makt genom att rida tvärs över de upp-plöjda åkrarna, ty stål berövar trollen deras makt. Men trollen / voro tvungna att springa mellan fårorna, där plo- gen gått fram, noga aktande sig för att tram- pa tvärs över. Det gick förfärligt långsamt att komma fram på det viset. De upp- muntrade varandra med tillrop: ”Enfoting, tvåfoting, trefoting spring fort.” Drängen kom undan med hornet. Sen han kommit hem, ville han varken se ljus eller tala, det skulle vara vissa döden när man sett eller hört något övernaturligt. Inte förrän nästa dag var det rådligt att göra det. Han gick alltså och lade sig i stallet. Men hans fästmö, som ej visste vad som hänt honom, gick ner i stallet med en lykta. På morgonen var drängen död. – Trollen kommo stän- digt till gården och begärde igen sitt horn. När de ej fingo det, lagade de att gården brann upp. Folket byggde sig en ny gård. Men när även den / brann upp på ett oförklarligt sätt, vågade de ej längre behålla hornet. Gårdens ägare lämnade hornet till kyrkan i Ljungby. Efter den dagen var trollens makt bruten. Sen de också förlorat sin pipa, kunde de ej längre samlas och bestå. Åskan slog ihjäl dem, sen de förlorat sina båda klenoder hornet och pipan. Men på den tiden trollen ännu levde och hade makt, kom en trollman och slog sällskap med en människa. Trollmannen berättade, att han skulle bort och ”koka bröllop” i en gård. Karlen misstänkte, att han fått sällskap med ett troll, men låtsade ej därom. Medan de gingo tuggade mannen på en silverknapp, som han tagit ur sin rock. Till sist var silverkulan färdig. Han lade den i sin bössa och sköt ner trollet. Vad återstod så av trollet? På marken syntes fyra träpinnan och en utspilld spann tjära. / Trollen var avundsjuka på människorna därför att de hade vackrare barn än de själva hade. Så snart de såg sig ett tillfälle läm- nade de sin egen unge och tog människornas i utbyte. En sån trollunge var alltid otro- ligt ful med stort huvud, omöjlig att lära något nyttigt. Bortbytingen hade god aptit, snattade vad han kom åt. ”Han hade ögonen på folket, men händerna på hyllorna.” En gång hade ett barn bortrövats av troll. Det grät natt och dag och bad att få komma hem. Till sist bevektes trollens hjärta så pass, att de öppnade dörren till berget så att en mycket liten springa bil- dades. ”Kan du tränga dig ut genom den lilla springan, blir du fri” sa de till bar- net. Barnet försökte gång på gång till sist slapp det igenom och sprang lycklig till föräldrarna, men då var ”skinn och kött avskrapat / på armar och ben.” Ville man bli av med en bortbyting skulle man elda spisen varm, sätta på en gryta vatten och hålla ungen däröver. Sen skulle en grannkvinna spörja: ”Vad gör du människa?” ”Jag kokar mitt barn,” skulle den andra då svara. När trollkäringen, som naturligtvis fanns i närheten, hörde detta kom hon och försökte slänga ner människobarnet i grytan. Då gällde det för moran att vara kvick i vändningarna och gripa tag i sitt eget barn medan trollmodern sprang bort med sitt. Ty fast människobarnet var vackrare ville hon ej sitt eget barn illa. Ett annat sätt var att slå och misshandla trollbarnet. Då, blev trollmammorna ledsna och lämnade igen människo- barnet.
Vättar
När man hällde ut hett vatten på marken sa man: "Ajta di goavätta, så jag inte skållar di!" ― När jag var barn hittade vi ofta för- steningar efter fordomdags bläckfiskar. De var gula till färgen och i formen av ett ljus. Vi kallade dem "vätteljus". Och så hittade vi stenar i form av en sköldpadda, om man undantar huvud stjärt och ben. Vi kallade dem för "trollkonnehuvud". Antagligen har man förr trott, att det var förstenade huvud av trollkvinnor. ―
Hustomten (Goenisse)
När man bakade skulle alltid tomten ha ny- bakat bröd. Men pigan glömde eller brydde sig alls inte om det. Hon åt själv av det nybakade brödet på kvällen. Sen gick hon till sängs. Goenisse på går- den var mycket förargad. Han smög sig in i rummet där flickan låg. Lade henne på grisslan över den öpp- na brunnen och sjöng för henne. ”En stacked å en lång. En buged å en svång.” Den stackeda var han själv, ty han var i storlek som ett fem års barn. Svång var han också, för han hade ju intet bröd fått. Med flickan hade / ju försett sig. Därför var hon buged. Och så var hon ju storväxt i förhållande till den lille Goenisse. Meningen var att flickan skulle vakna och vid en oförsiktig rörelse falla i brunnen. Men flickan sov. Till sist bar tomten in henne igen. Om morgonen sa drängarna: ”Vet du var du har legat i natt?” Det visste hon inte. Så berättade de det för henne. – Det framgår av denna saga, att Goenisse inte var så god utan ganska ondsint och elak om han blev missnöjd. Och det märks ju också, att dräng- arna troligen också voro elaka och diktade opp hela historien