Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julseder M 153
9. Var och en hade sina fattiga som han gav till jul. Men så'na stora insam- lingar till jul och allmänna utdelningar som nu var det inte då. 10. Några riktiga julhögar som på landet har jag inte sett eller hört om här i sta'n. Men man brukade ge tjänares barn t.ex., pepparkakshästar och andra kakor till jul.
Mara
Maran var ett ont väsen, något av den onde. Hon kom och la' sej på bröstet på folk. Jag minns en gammal käring, som hette Kristina. Hon hade ont av maran. Kristina hade en dotter, som hette Hilda. Kristina hade förmanat henne, att så snart hon förstod att maran kommit över henne (= käringen), så skulle hon ropa hennes namn, så skulle maran släppa. Och så fort käringen började gnälla och rya sej, ropade Hilda henne vid namn. Somliga la två pinnar i kors utanför dörren för att inte maran skulle komma in. Har aldrig hört talas om varulv. Vi hade en häst, som hette Jolle. Maran flätade i- hop manen och rumpan på hästen, så vi fick ta sax- en och klippa honom. Vi hade två hästar, men bara / den ene blev svett och ville inte släppa stövel, när vi ryktade honom, och vi kunde inte kamma honom för alla fanerornas skull. Vi klippte av en mängd man eller tagel och gjorde liksom en sopborste och hängde den i en sno över hästen, och det hjälpte. Det var en gam- mal fiskhandlarkäring, som sa att vi skulle göra så. Det är konstigt med sån skit, men det hjälpte.
Frimurare
Frimurarna hade med Skam att göra. De var frimura- re för att de inte skulle bli fattiga. Major Wilken på All- arpsgården var frimurare. Han kom alltid hem med blodig skjorta från mötena, och dem hade de innanför lyckta dör- rar. De får inte begagna sprit. (sic!) Vad de hade för sig på mö- tena, fick ingen utomstående vetskap om.
Bäckamannen
Min far hade varit på ett fadderkalas. När han reste hem på kvällen och hade min mor, en bonde och ett barn med sig såg han en lyktegubbe (som- ma kallte honom bäckamannen) Di frågte om han ville byta byxer med dem. Då kom han ända fram till vägen och så gjorde han ett skrattande och välte vagnen mitt på vägen för dem.
Föremåls språk.
Föremåls språk. Vällingklockan sade: "Kom sylten, kom slunken, kom hem å få mad, ta kniven, skär biden, å ed å va gla'!" / Ramsor och rim. 1. Kråga, råga, ramn, svan, skadde, viva, hög, spör, aleka, ula, de' va tie sorters fula. 2. Tummetott, slickepott, långeman, havrehäst och lille präst. –Ingen ramsa om tårna.
Brutala män i 17de århundradet.
Mannen kom hem berusad. Han grep sin havande hustru i håret och släpade henne till huggkubben. Han tänkte ta hennes liv. Hans fyraårige son stod förfärad bredvid. "Far," skrek pojken "vad är det för en stor svart hund?" Fadern vred på huvudet och fick se en hiskligt stor ful hund. Att det var djävulen själv eller hans utskickade, som kom för att hämta honom själv, tänkte han. I skräcken släppte han hustrun fri. – En annan äkta man tyckte om att låta käppen dansa på hustruns rygg, när han / kom full hem. Hustrun måste gömma sig mellan mjölsäckar, ty mannen var möllare. Till slut stod hon inte ut längre i äktenskapet utan sökte skilsmässa. Man svarade, att det ej gick att få utan för otrohet. Då visste hon sig ingen an- nan råd än att begå äktenskapsbrott för att bli fri. – Detta äktenskap såg lo- vande ut i mångas ögon, så att när hen- nes far bjöd till bröllop, sa de bjudna: "Det är ju en stilig svärson du får." Men han svarade: "Vad gör det att skorpan blänker, när inte mallen är god" = Vad hjälper det att brö- det är vackert utanpå, när det inte är gott inuti. – Efter äkten- skapets upplösning fick de två bar- nen som fanns ett hem hos hustruns bror.
Folkmedicin
"Madleda" fick man ifall man åt mat som kokats över eld, på vilken man bränt opp gamla skor. För att undslippa matleda, när skor eldats opp, hjälp- te det att slå ut lite grand av tallrikens innehåll, (troligen något offer till någon gudom, som förlönats över att skinn bränts opp). Man kunde också få matleda om någon stod och famnade i dörren, (kanske trodde man att den som så gjorde hånade Kristi kors). Och om man inte ingrep däremot fick man så matleda. – Stenpassion, urinsvårig- heter, ansågs uppstå därigenom, att man inte kastade sitt vatten, när man behövde, utan "höll sig". Frossan var en vanlig sjukdom. Somliga plågades av den varannan dag, och kände sig kuja varannan. Den sjuke kände hur det kylde ända in i hjärtat. / Den som fick "eder" (etter) i fingrarna led svåra plågor, kunde inte sova om nätterna för smärtor utan vankade fram och åter. Man lade omslag av kokhet gröt för att dra ut det onda. Samma- ledes gjorde man vid tandvärk och ryggvärk. Ibland upphettade man strandsand eller säd och lade på den värkande kroppsdelen, inknu- ten i en påse. Fick någon nedfallen liv- moder sattes en ring till att hålla den tillbaka. Läkekonst bland allmogen var rätt vanlig. Sven Jönsson (upptecknarens morfar) läkte själv ett brutet ben på sin son Ola. När han fann honom med brutet ben ute i markerna spjälade han benet. Och sen bar han sin son hem på sin rygg. När hustrun såg att han grät, sa hon: "Om vi kastar små sten får vi stora igen av Vår Herre. Du brukar säga, att du hellre vill se olydnad hos dem". – Vid vanlig vrickning drog någon kunnig person lemmen i led. / Svåra beninflamationer uppstod därför att man "kommed ud för nåd". En bror till Ola gick i skogen och kom ut för någonting, som var avsett för hans syster Bock. En avvisad friares hämnd. Sjukdomen höll på att göra gossen till krympling. En lång tid gick han på kryckor. "En klok", som kallades Åsumspågen ordinerade en slags salva. Och gossen blev återställd. Åsumspågen var känd i stora delar av Skåne. Många år senare behandlade han en flicka för sam- ma slags sjukdom med gott resultat. Fast hon alltjämt lider av kälta. – Fick man en lindrig åkomma spottade man och sa: Tvi, bort i kattaändan!" När barnen angreps av engelska sjukan skulle man låta den ta in "klocke- skav" som man tagit ur kyrkklockorna. Vid svårare angrepp skulle man låta dem dricka ur en döds skalle, kranium. En person hade begett sig till benhuset. / En annan person, som visste att han skulle gå dit hade gömt sig därinne. När den hjälp- sökande räckte ut handen för att ta en skalle, hörde han en röst som sa: "Ta ente den, för de e min fars!". Förskräckt drog han handen tillbaka. Nu ville han ta en annan. Då hörde rösten på nytt: "Ta ente den, för de e min mors!". Han försökte på nytt. "Ta ente den, för de e min brors!" sa rösten. Den som skulle hämta skallen ville inte ha gått förgäves. Han tog tag i en annan. Men nu sa rösten: "Ta ente den, för de e min!". Förfärad sprang den hjälp- sökande därifrån, utan att ha fått något kranium. – Om ett barn inte ha- de aptit skulle man låta det äta något som en hund först fått smaka på. Hade ett barn "sköver", engelska sjukan, kunde det också bli bra om det fick "sköver- pannekagor" som bakats enkom till barnet. / Fick någon "hönsahack" i halsen hjälpte det att rista kors i vattnet av drickakruset, och sen dricka. – Hade barnen mask i magen, köpte man "sifferfrö" på apoteket, hällde på lite te och socker och så fick barnen äta det. Då gick spolmasken bort. Fick barnen hosta köptes vitlöksirap. Men den var så veder- värdig, att det var svårt att få barnen att ta in den. – Man samlade in ormar tidigt på sommaren och kokade dem. När sen något kreatur blivit biten av någon orm, hällde man ormvattnet i detta så blev det bra igen efter en tid. En ormbiten man skar med en lie bort ett stycke av köttet där ormen bitit. Somliga sög ut giftet med munnen. Men då gällde det att ej ha minsta sår i mun eller läppar. – Man trodde att ormar och ödlor kröp in i munnen på sovande. Den som fått en / orm i sig skulle äta en stor salt sill, så dog ormen i magen. – Tvestjärtarna ville krypa in i öronen. Därför kallades de "örnastörtor". – De hemmagjorda träskorna och läderskorna passade inte alltid så bra. Man fick skoskav. Ett ordstäv hade man därom. "Ska skava onkla- sår. De varar så länge varden står". – Vid brännskador klöv man bladen av "aloe" och lade på såret (Upptecknaren har själv som barn blivit botad för brännsår på det sättet.) Ögonstenarna på kräftor användes för att få bort smuts ur ögat. – Ibland var barnen födda med "tungeband". Då hade de svårt för att tala. Men om det upptäcktes i tid klippte barnmorskan av det med en sax. Barnen angreps av "tosken". Då blev tungan vit, detta hjälptes med "bröst- saft" som man köpte på apoteket.
Något om skolan omkring 1866
Barnen från Häckeberga undervisades i Degeberga skola och i Tegelbruksskolan. Båda skolorna var fasta, ej ambulerande, som annars var vanligt den- na tiden. Man fordrade av föräldrarna, att de lärt sina barn de första grunderna i läsning före in- trädet i skolan, ty endast manliga lärare fanns vid båda skolorna. Detta hade ej alla föräldrar gjort. För att råda bot på dessa missförhållan- den, tillsattes en av Tegelbrukslärarens döttrar som lärarinna. Hon var bara 15 år. När hennes far tyckte, att hon ej höll ordning på sin barn- flock, som undervisades i samma sal som de större barnen, kom han med rottingen i högsta hugg. "Men / far", sa hon förebrående, "jag håller själv efter mina skolbarn". "Tyst du, annars skall du själv få av rottingen", sa pappan. - Eftersom föräld- rarna ville ha så stor hjälp som möjligt av barnen i hemmet, var det endast en kort tid av året de verk- ligen fick någon undervisning. När skörd och rot- frukter voro inbärgade, sent på hösten, släppte för- äldrarna i väg dem till skolan. Men så snart det blev april månad, tog de hem dem igen. Och när barnen gått 3- -4 vintrar i skolan, tyckte föräldrarna att de fått nog av lärdom. Föräldrarna fick själva bekosta undervis- ningsmaterialer, biblisk historia och katekes. Un- dervisning i svensk språklära, gografi, naturkun- skap och matematik bedrevs på det sättet, att bar- nen fick var sitt avsnitt att läsa över i kalssrum- / met. När de ansåg sig behärska d.v.s. rabbla opp detta, gick de fram till "Mäster" och blev förhörda. - Tabeller, böcker och kartor i des- sa senare ämnen tillhörde skolans fasta materi- ell och fick ej avlägsnas. Men när barnen gick så liten del av året i skolan, hade man bestämt, att de under sommaren skulle infinna sig varje lördag middag till förhör och för att få hem- uppgifter. Barnen sattes under sommaren att vakta kreaturen; för att underlätta denna vakt- tjänst, hade man hillor på djuren. De svältföd- da hästarna och korna vållade barnen stort be- svär. De befriade sig från hillorna och stör- tade ut i bovetet eller i säden. Särskilt svår mot barnen var en "vinghuvad" märr, hon slog bak- / ut eller visade tänderna mot barnen. När barnen sen lagt sig på kvällen, förföljdes de i drömmen av den "vinghuvade" eller också o- roades de av läxuppgiften. I synnerhet Marja var så ivrig, hon reste sig i sängen och skrek på korna. "Kulla, Blomma, var ska du hän?" Stora syster, som vilade i samma säng, drog ner hen- ne i bädden. En annan gång hände att Marja läs- te opp hela läxan. "Ja, nu har jag hört, att du kan din läxa", sa systern. Då vaknade Marja. Denna vana att tala i sömnen behöll Marja li- vet ut. Hon levde så intensivt i allt vad hon gjorde. Det hon en gång lärt sig, kunde hon sen göra reda för hur gammal hon än blev. / Skolundervisningen började i dagningen och höll på till mörkningen. Barnen hade matsäck med sig. Den bestod av kalla kokta potatis, bröd, salt sill eller en bit fläsk. I en kruka hade de dricka, i- bland mjölk, när kon fått nog att äta, så hon orka- de lämna någon mjölk, Potatisen värmde de på sko- lans ugn. Och mäster själv satt inne på katedern och åt sin frukost samtidigt som barnen åt sin. Men när barnen hade bart bröd, hade han smör och gräd- de till sina potatis, ty han hade egen ko. - En gång var det några barn som nappade åt sig potatis- skalarna och åt, när de andra barnen vände ryggen till. Men Marja hade sett det. Hon berättade där hemma om de fattiga barnen. Nästa dag fick hon fläsk och bröd med sig till dem. De blev mycket glada över / gåvan. Men de nändes ej äta allt, en del tog de hem. Deras far tog maten ifrån dem och åt själv upp den. När Marjas föräldrar fick veta det, bjöd de hem barnen för att mätta dem. - Under sommaren var Marja så ivrig att komma i väg till lördagsförhöret. "Det är inte tid än", sade mo- dern. Men snart fann Marja på en list. "Mor, nu är det snart tid att gå till skolan", sa hon. Mo- dern förnekade att tiden var inne. "Se själv på klockan då", sa Marja. Hennes mor blev förvånad, var hade den sista halvtimmen blivit av? Marja fick gå. Detta trick att vrida fram klockan an- vände hon sedan många gånger, utan att hon blev upptäckt. Föräldrarna tänkte aldrig att Marja vågade röra klockan.
Lyte
De stackars havande kvinnorna skulle akta sig för allt möjligt för att deras barn skulle undgå lyte. Men andra människors elakhet var svårare att undvika. En ogift kvinna var med barn. Hon plockade potatis och utsattes för de andra ploc- karnas speglosor. Hon försökte modigt bära det, men stod till sist inte ut längre. Hon kastade potatis på de värsta plågoandarna. Men de kas- tade igen. En potatis träffade den blivande mo- dern bakom örat. - När barnet föddes, hade det en potatisliknande utväxt vid ena örat. -
Ramsor.
Vyssa vyssa lided barn, stort i ännen som en kvarn, huvud som en skäppa, ben som två käppa. Barned de ska hidda Jeppa. Ett två tre, mamma kokte te. Ja fick ente lov o vara me', for ja hade ingen ske'. Kelen-dägge faslet fort trilla ner ad sunnanport. Där lå du å vråla' me ännen full å nåla'. / De e kallt å tjena å ligga ena å ente ha mer än en vante å ha lide län. Ett två, gå på tå, tre fyra, ta en lyra. fem sex, plocka gäss, sju åtta, plocka tocka (tuppar) nie tie, sliva lie (slipa lie) elva tolv, holla boll. tretton fjorton byta skjortan, femton sexton, kan du läxan? sjutton arton gå på gatan nitton tjuge. Nu e hela julaleken ude. Mor, katten glor på mi! Men kära barn, vi har ju ingen katt! Ja, men vi kan ju få en!
Jullekar
Innan kortspel trängde ut de gamla pantlekarna, roade man sig ofta därmed. Några sådana lekar har jag redan skickat in ex. Här är nyckeln till lille herrns skrin o.s.v. Den som ej lyckades läsa ramsan felfritt, skulle ge pant. Näsdukar, halsdukar, väskor, handskar o.s.v. lämnades som pant. När hela ramsan var genomgången, skulle man "svi panter" Under tiden hade panterna gömts undan. Lekledaren tog nu fram en pant, men dolde den bak ryggen och frågade en av deltagarna: "Vad ska den göra som panten äger?" Den som fick frågan, var ibland själv ägare till panten, men det visste han ju inte. Ibland blev svaret: "Han ska stå som ett brinnande svärd." Nu visades panten fram. Den, som dömts, ställde sig oppe på en stol. Sen sa han: "Här står jag som / ett brinnande svärd. Den son håller mig kär, han hjälper mig ner". Nu skulle åter de andra döma om, vem som skulle hjälpa ner honom från stolen. - En annan pant togs fram och doldes bakom ryggen. "Vad ska den göra som pan- ten äger?" "Han ska rulla tjugo lass torv på dörren", kun- de svaret bli. Pantägaren gick fram till dörren, böjde ner huvudet, satte pannan emot och drog så det rungade. Gjorde han det inte högt nog, fick han rulla om igen. När det var gjort, fick han sin pant tillbaka. - Vad ska den göra o.s.v." frågades på nytt. "Han ska väga salt sam- man emd N. N. " De båda ställde sig med ryggarna emot var- andra och armarna om varandras armar. Så vägde de varandra opp och ned. Sen utlämnades panten. "Vad ska den göra o.s.v. " frågades igen. "Han ska stå på huvudet". Då gällde det bara att sätta foten på ett spikhuvud på / golvet. Låna värme. En går omkring med en käpp i handen. De andra sitta på stolar placerade en bit från varandra. Den som har käppen stöter den hårt i golvet och säger: "Får jag låna värme?" Den andre vill inte låna ut eld och svarar: "Gå till naboens!" Medan denna går från gran- ne till granne, byter ofta grannarna plats med varandra. Kan då den som lånar eld smita bort och ta en ledig stol, slipper han gå längre; den som förlorat sin plats, får istället gå. Men den andre får inte glömma att kasta käppen från sig, innann han sätter sig. Lyckas inte eld- lånaren få tag på någon plats, slänger han käppen från sig och ropar: "Här är eld i hela stan!" Nu rusar alla opp från sina platser och den som gick omkring, skyndar att ta sig en stol. Den som blev utan får nu gå omkring och låna värme. / Byta makar. Halva antalet sitter på stolar, halva an- talet på deras knän. Den ene säger till en av dem som sitter på stol: "Jag klagar". "Vad då för?" "Greta är för tung". "Vem är lättare?" "Elsa". Nu får Elsa sitta hos Gretas make och Greta hos Elsas. - Byta namn. Man byter namn med varandra. Nu vet ingen av sällskapet vad den andre heter. Någon ropar "Stina"! Då kommer den som fått Stinas namn, men inte Stina själv. Räv och höns. Denna lek finnes beskriven i Anna Maria Roos "Önnemo" precis som den lektes i Husie. Gömma ringen är redan inskickad av mig. Likaså: Här är en peng, som frun har skänkt. Kyrkan bär fler. Någon tar plats på en stol. En an- nan sätter sig på hans knä. Båda säger: "Kyrkan bär fler". En annan sätter sig på dennes knä. Så håller man på tills en åtta nio stycken tagit plats. Men då bär / inte kyrkan fler, utan ramlar omkull. En av deltagarna har en "karamellport", en annan en "äppleport", en tredje "russinport" o.s.v. En är "Fru Sola". När de alla fått sina portnamn, kommer "Gubben Grå" in. Han stannar framför en av "portarna", stampar i marken och säger: "Bom, bom, bom". Porten frågar: "Vem är det som knackar på min äppleport?" Gubben Grå svarar: "Det är Gubben Grå". "Vad vill han"? "Tala med Fru Sola". "Fem trapport höger om", svarar porten ifall Fru Sola befinner sig fem portar till höger om porten, som Gub- ben Grå klappat på. Finns fru Sola i stället till väns- ter, anges det i svaret, likaså hur många portar avlägset det är. Om Gubben Grå är uppmärksam, vet han ju strax var ha ska finna Fru Sola. Men ofta hör inte Gubben Grå opp och får därför klappa förgäves på flera por- tar. / Deltagarna går ut. En och en kallas in, får en bin- del för ögonen. Han uppmanas att noga säga efter lekle- darens ord. Denne säger: "Jag lovar och svär". "Blind- bocken upprepar: "Jag lovar och svär". Ledaren fortsät- ter: "att jag aldrig mer sett" - "att jag aldrig har sett", säger blindbocken efter, "skönare flicka" fort- sätter ledaren; "skönare flicka" upprepar blindbocken, "än den jag nu ser" mässar ledaren; "än den jag nu ser" upprepar blindbocken. Men så snart han fått sista ordet över läpparna, ryckes bindeln bort och haneller hon får skåda sitt eget förlägna ansikte i en spegel, som pla- cerats framför offret. Är blindbocken en gosse, ändras formuläret. En efter en kommer alla in och får säga efter ramsan. Det är hela leken. / Enkla ögat av skomakaren. En bindel sättes för ögonen på den som ska preka. In- nan har man visat honom en mindre burk eller dylikt. Det är skomakarens öga. Med ett kvastskaft skall han stöta kull den. Han ställer sig grensle över kvastskaftet. Men bakom honom fattar den andre i själva kvasten och drar åt sitt håll. När den ene försöker slå till ögar, drar den andre åt ett annat håll. De som se på skratta åt blindbockens fåfänga försök. Det är hela leken. Giv ett ljud ifrån dig! En är blindbock. Han får ej känna med händerna, bara höra. Han sätter sig på någons knä och säger: "Giv ett ljud ifrån dig!" DEnna ska nu jämra, bräka eller härma något djurläte. Blindbocken ska gissa vem han sitter hos. Gissar han rätt, blir den andre blindbock, gissar han fel, får han gå till en annan och uppmana denne: "Giv ett ljud ifrån dig!"
Gamla ordspråk och talesätt.
Där som e nåd, där spillls nåd. De e ett dålet ka- las där ente nåd går i kras. Här forslår ente lided, sa den som ramla me pölsefaded inganfor dörren. De va den gången min mor dö, de ska ente hända mer, sa sonen. Man ska ente lära lärt folk. När musen e mätt smagar mjöled beskt. Han ska luska lusen au na (av henne) Man kan ente vänna (vänja) den gamle hästen ve den nye traven. (Oförmågan att ändra andras karaktär eller egen vid mogen ålder.) När man snackar om spöjed så har man de i förstun. Han e för väll vand. Lika barn leja (leka) bäst. Två håra (hårda) stenar maler aldrig bra. / Opp å lev, sa gubbe, när käringen hade hängt si! Du plöjer som di blinge di slås. Ente nåd ont, som ente har nåd gott me si! Du e förtrollad! E du rent förbytt! En karl står ve sitt or, å en tyggare ve sin posse. (En karl står vid sitt ord, och en tig- gare vid sin påse.) De har vatt i säck, ingan de kom i posse. Mod giver makt, sa käringen, när hon stånga- des med tjuren. Han to tjuren ve hornen. Om ente om hade vatt, hade jägaren skjuded (haren) björnen. Täpp mongen, annars bler hjäratad kallt i di! Allt oppe! (Redan uppstigen!) Hjärta i mi, stort som en ärta i di! Hungern e ett vass spudd. (spjut) Du lyver (ljuger) som en häst travar. A si ente så räl- ja osanning, si ren löjn. Han sputta (spotta) forst i kålen (kålsoppan) sin su han den. (När en man ej vil- / le gifta sig med den kvinan han själv gjort havande, men sen bekvämade sig till att äkta henne.) Den som höter å ente slår, han e ett riktet fåralår. Nu e där annat ljud i skällan. Gadden e tad au han (Gadden är tagen ur honom.) Han har fåd ett annad lådde. (läte eller mål) De va väll groft, sa prästen, när pågen bar si illa ad. Pågen svarte: Hon sa så, min mor. Min far hade stålled (stulit) en lingeräcka i natt. De va väll groft, men de konne gå ant i nerdela. (Det var väl groft, sa prästen, när pojken bar sig illa åt. Pojken svarade: Hon sa så, min mor. Min far hade stulit en lin- neväv i natt. Det var väl groft, men det kunde gå an till nerdelar. (Övre delen av linnet gjordes av finaste linne.)) Här e ingen ko på isen, så länge rompan e på lann. (När någon brådskar i onödan.) Den koen som bö- / lar den får nåd, men den som tier stilla den får ente nåd. De e ingen konst å skära brea rimma au anras lär. (Det är ingen konst att skära breda remmar ur andras läder.) Den hongen man ska nö ti skauen, den bi- der ente många jur. (Den jakthunden, som man måste nöd- ga till skogen, den biter inte många djur.) När tjuvar- na slås, så får bonden igen sin ko. Den västen bler där inga böjser au. - Föräldrarna tyckte att sonen dröj- de väl länge med att skaffa sig en fästmö och fru. Sonen försvarade sig med orden: "De va väll ente farlet (svårt att skaffa) for far, som jifte si me mor! Men ja ska ju ta villfrämmad. (alldeles obekant flicka). Här e klim- par i gröden, sticka au å kasta ifrå, sa drängarna när de va poggor i gröden. (Vattnet var hämtat från ett kärr). Poggor= grodor eller paddor. / Ja krusar ente jär (Er)! Nä krus kostar pengar! Ja krusar ente jär, för I har surt dricka. Ja kru- sar ente jär! Nä jär bagar man brö au. Ja krusar inga halta bokhållare! Nä så länge du ä halt själv! Tar man hin i båten, få man ro han i lann. Om man räcker fan ett finger, tar han snart hela handen. MAden e halva föan. (Maten är halva födan, vilket är sant nog, för vi "äter" ju också luft.) En bling hu- na kan åsse hitta itt korn. (En blind höna kan också hitta ett korn.) Stor i oren, liden på joren. (Stor i orden, liten på jorden.) Snål spar å fan tar! Den som gömmer ti natta, han gömmer ti katta! Den asanes kommer lia fort som den rasanes. (Den som slä- par sig fram kommer lika fort som den som far åstad u- tan eftertanke. Liden hämnd e åsse hämnd, sa käringen när hon sputta (spotta) på grannens gris. / Där gott folk e, kommer gott folk ti. Små fula ska ente jorra stora ägg, for då spricker stjärten. (Små fåglar o.s.v. sa en mor till sina döttrar, när hon hörde att de tänkte resa til Italien år 1923.) Ja ska lappa mina vantar och betala min skull, sen kan ja leva fröjdefull. Go tro å flada sko, så kan man gå po vanned. (God tro och flata sko, så kan man gå på vattnet.) Sånt lär (läder) ska nån smörja ha. Ont ska me ont fördrivas. Den som ente vill ly(da) far och mor, han får ly trommer au kalskinn. (kalvskinn) Gott nytt år, påga me rutt hår! (Gott nytt år, pojkar med rött hår, en skämtsam nyårshälsning.) Ja ble så ja bivra i var- enda lemm. (Jag blev så förskräckt, att jag skakade i varenda lem). Kniv å knapp å knort å knuda! För ska magen spricka än go mad ska förstöras. När svined e / mätt, så välter de tråged. Ingen rädder här, sa bonnen, när han sprang for haren! Ja skynga mi en gång, då fallt ja. Han fick bida i de sura äpplet. Den illa jorr, han far, sa en spjuver när tjuven lyckades komma ungan. - Två sniglar kryver på järnvägsbanan. Den ene sir ti den anre: "Vi får skynga voss ungan, for snart kommer tåged". Den andre svarar: "A va ente rädd! De e bara Genarpståged." - De fick han eda opp många gånger. Små smoller (smulor) e åsse brö. Han va arg som ett bi. Man ska ente binga ti mongen på oxen, som tosker. (tröskar). Vill du ha på tos- ken! (Vill du ha ett slag på munnen!) Bättre litta me ro än mied me oro. (Bättre litet med ro än mycket med oro.) Ungan bönner, här kommer köpstafolk! (Undan bön- der, här kommer köpstadsfolk.) När öj bränner å hus vål(d)- ränner, då e de farlet. (Förvrängning av ordspråket: När / hus brinner och ök våldränner (skenar), då är det far- ligt.) Inga stötter unger nya hus! (Förr burkade man stötta gamla fallfärdiga hus.) Ulan (ugglan) tycker också ad hinges onga e vackra. Ravnen (korpen) ser inga grannare onga än sina ene, fast di e svorta. (Kor- pen ser inga grannare ungar än sina egna fast de äro svarta.) Man ska ente skåda hongen etter håren. In- gen jorr rakt de Vår Herre jorr kråged! Du glor å ga- var å ser me mongen! De e ingen gröd å grina ad! Du ska ente va så bråsatt! (Hasta inte!) Den han e vare- tan.* (Den han är ordentlig och tar vara på vad han har.) Han var så galen, så han va färi å kryva ur skinged. När en flick aspiller vatten på sig, när hon tvättar eller skurar, säger man om henne: "Hon får ett fylle- * Varetan säges också ironiskt om en girigbuk. / svin ti man!" Man säger också: "De får hon ente, for hon slrå ud de han ska dricka." "O va ja ser dålet, ja kan ente se smöred på bröed", sa drängen, när han fick bredda smörgåsar! Bondmroan tänkte förargad: Det ska han inte säga fler gånger. Och så gav hon honom en- bart ost och bröd. Då sa drängen: "O, nu har ja fåd min syn igen! Nu kan ja se solen genom osten." På den ti- den tvesulade man inte. Antingen serverades bröd med smör, eller bröd och ost.) Man ska ente gå mellan bar- ken å träed. (Man ska inte försöka skilja två älskande år, då tränger man sig mellan barken och veden på trä- det.) Va två har mellan si, ska ente den tredje lägga si i. / Vid ett religiöst möte skulle en man fram och vittna. Många hade vittnat förut; alla upp- slag var använda. Till sist sa mannen: "Där e skillnad mellan tro å vetande". Så satte han sig ner. Men mötesledarna begärde vidare förklaring av vad han menade. Då sa mannen: "Där e skillnad mellan tro å vetande, för di vetande e mindre tro- ende, å di troende e mindre vetande". Efter den- na dubbeltydiga undervisning satte mannen sig ner. Och de frireligiösa ledarna kunde inte få fram ho- nom igen att avlägga vidare vittnesmål. Men hans yttrande har blivit till ett ordstäv. / Bönder från Söderslätt ha utflykt till Linderödstrak- ten. En av bönderna går jämt och sparkar i marken. Men överallt ser han bara sand, grus och stenar- Till sist frågar han en annan av bönderna: "Men va leder (letar) du etter? Ja leder etter joren (myllan), sva- rar denne. - "Mor ligger ude ve. Emma ligger inge ve. Å ja ligger i klämme", sa den som låg mellan de andra i sängen. När Skägga begynte å gnägga, då rystes bodde tag å vägga. (Skägga var en kanon). Den ene säger: "Ja e lia nöjd". Den andre svarar: "Lia nöjd e allri nöjd". Lika nöjd kan nämligen betyda detsamma som lat, men ä- ven att vara belåten med det som man har det. Du ser ud som om du sålt smöred å tappt pengarna. Ja ska måla (mä- ta eller väga) så ja ente behöver gå å måla sin ja bler dö. (Man finge då gå och mäta om, ifall man mätt orättfärdigt.) / Familjen Karl och Kersti Kloo hade en fosterson, som hette Karl. Allt vad denne sade och gjorde var mycket märkvärdigt i fosterföräldrarnas ögon. Karl Kloo berät- tar så här en dag: "Där lu en hong himma ti vårt, å ja sa ti Kal: Stam- pa i joren ad hongen! Å Kal han stampa, å hongen, ja han satte rompan mellan benen, å han sprant, ja, han sprant så dant". (Där springer en färmmande hund hemma till vårt. Och jag sa till Karl: Stampa i marken åt hun- den. Och Karl han stampade. Och hunden, ja han satte svansen mellan benen och sprang, ja han sprang väldigt.) När Karl Kloo talade slöt han läpparna om orden, så att ljudet hördes ner i magen. Hans tal blev därvid ett dovt mullrande. / Ja vill ente ha nån syngapenga- syndapengar. (Synda- pengar att begära mycket för ett utfört arbete) Ja va så ännaklämd=(orolig, ängslig så magin kom i olag.) Va ente så vånerås! ( Vånerås= rådlös) Di människor- na e så hialösa, di håller allri kväll. (Hialös= girig) I Simrishamnstrakten betyder hialös detsamma som råd- lös. De kom tvefålt i mungen på mi. (Tvefålt= tvefal- digt, tvåtydigt) Ex. Frun som åt bruna bönor fick ett hostanfall, varvid en böna gled opp i näsan. Hon sa: (altererad) Va nu litt jesvint. (Var nu lite skyndsam) (jesvint- geschwint) Ta au di å gå på platt! (gå på platt= utan strumpor och skor). Man kan liasåväll va forre som bag. Den agalös lever å lagalös, han ärelös dör.
Sjömansvisa
Där gick en jungfru uti en hage, till henne kom där en ung sjöman. "Och varför går ni så här allena? Giv mig sitt hjärta, som jag begär!" "På er begäran kan jag ej svara, ty därtill är jag av för ringa stånd Er tjänarinna kan jag väl vara, men allrakärestan kan jag ej bli". "Jag har en vän, ja om han lever, som för sju år sen drog bort från mig Ja, lever han, så har han mitt hjärta, och är han död, så har Gud hans själ". / "Jag är den vännen, som för sju år sen, som för sju år sen drog bort från dig. Kom sköna jungru i mina armar. Jag är den vännen, ja visserlig. "Och är det sanning allt som du säger, så vis mej ringen du av mej fick!" "Se här är handen och här är fingret, och här är ringen, som jag av dej fick!" Och jungrun skådar, hon skådar ringen till dess hon bleknande föll till jord. Då han henne på sina armar och kysste henne så innerlig. Ja flickor hören, ja flickor alla, lägg denna visan uppå ert sinn! Och varen trogna mot era gossar, Som denna flicka mot gossen sin!