Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Jättar
I ett berg bodde en jätte. En bonde, vilken en gång gjort jätten en tjänst, erhöll såsom en gärd av tacksamhet av honom en gåva, nämligen en lie. "Denna lie" sade jätten, "behöver du aldrig vässa; du må använda den hur mycket som helst. Men du får icke titta den i eggen när du råkar hugga den i sten." Detta tyckte bonden var en billig fodran och glad i hågen begav han sig hem för att prova den utomordentliga gåvan. Och verkligen, vad jätten sagt tycktes vara sant; dagen framskred, men lien var fortfarande lika vass vilket var så mycket märkligare som bonden under arbetet flera gånger varit i sten med den. Men han kom väl ihåg jättens råd att ej vid sådana tillfällen granska eggen på lien. Efter middagen fortsatte bonden åter sin slåtter, och det blev kväll utan att den minsta oskärpa hos lien kunde förmärkas. "Den här lien måste vara ett trollkonstens arbete" tänkte bonden då han vandrade hemåt, "och jag vågar risken att med all kraft hugga den i brostenen utanför stugan, naturligtvis håller den ändå." Sagt och gjort. Men ack, i hastigheten glömde han jättens råd och såg efter vilken verkan detta uppsåtliga våld skulle gjort på liens / egg. Döm om hans förvåning då han först nu blev varse att den enastående lien - jättens gåva - blott var en - gran- gren. Upptecknad av Gust. Karlsson Dramsjö, Locknevi Berättad av Carl Anton Anderson Grönudde, Locknevi socken
Den dövstumma slavinnan
Den dövstumma slavinnan Det var en gång i forntiden då den kristna religionen ej hade nått dessa trakter, utan på marknadsplatserna köptes och såldes slavar i mängd, som hade tillfångatagits ute i krig, på en stor marknad på en utav öarna härute i den Bohuslänska skärgården, jag tror bestämt att det var ”Brännö”, men jag kan ej säga det bestämt säkert för det är ett par år sedan jag hörde historien. Emellertid var det en stor marknad på ön, och där köp- tes och såldes alla möjliga slags saker, rättare sagt byttes varorna åt, för några riktiga präglade mynt fanns ju inte på den tiden. Stora fartyg från främmande land kommo hit med vapen, smyc- ken av guld och silver, fina lerkrukor och dylikt för att utbytas mot pälsvaror av villebråd som det fanns så gott om i de stora skogarna och som sköts av de många jägarna här i landet. Men den förnämsta handelsvaran var som sagt slavarna, de köptes och såldes som kreatur på marknaden nu för tiden, och nord- borna var skickliga köpmän. Men handeln var mycket farlig; den som var ute i köpenskap fick färdas beväpnad, ty han måste skydda sig själv och sina varor mot anfall av vikingar och andra våldsmän. Mången viking, som plundrat ena dagen, kom den andra som fredlig köpmän till marknaden för att utbyta sitt rov mot andra behövliga saker. En utav de rikaste och mest ansedda köpmännen på den omtalade marknaden på ”Brännö”, var en norrman som hette Tor Asbjörnson och sysslade mest med slav- handel, han hade slagit upp sina stora tält mitt på torget. Fader Asbjörnson hade fullt med slavar, män och kvinnor, som han torgförde och betingades till ett mycket högt pris. En av köparna var en ung, hurtig fylkeskonung från Svitjod som gick omkring på marknaden och spankulerade, så kom han fram till Tor Asbjörnsons stånd som stod och bjöd ut sidentyger från Södern, han gick fram till den rike krämaren och skakade hand med honom. ”God dag fader Asbjörnson, går affären bra idag?” frågade konungen. ”Godag, godag, å jo dä går rätt så bra, jasså herrekonung är här på marknaden, hur står det till med hälsan, ska’ Ni inte köpa någonting av mig idag, präktiga slavar har jag, kom med in i tältet här, så ska’ Ni få se.” Sade Tor As- / björnson och pekade på ett stort tält intill. De gingo från siden- tygståndet, och gubben lät ett par tjänare sköta försäljningen och in i tältet för att se på slavarna, därinne var det många slavar som tittade så sorgset på krämaren och kungen när de kommo in. ”Se här konung har vi några blåmän som våra landsmän fång- at under en vikingafärd till södern.” Sade Asbjörnson och pe- kade på några utav Afrikas mörkhyade män. ”Vad tycks om dom?” frågade han efter en stund. ”Nej tack, de där vill jag inte köpa, jag har aldrig förr haft några sådana män i min tjänst, och jag tycker inte om dem heller,” svarade konungen. ”Hm, hm,” harsklade sig fader Asbjörnson, ”jasså, ja, ja, var och en får välja efter sitt eget tycke och smak. Men här borta i en vrå har jag en vacker slavinna, om Ni vill köpa den, så ska’ Ni få henne för billigt pris,” fortsatte han och pekade på en skön kvinna borta i hörnet av det rymliga täl- tet. ”Billigt!” utropade kungen, ”vill far sälja en sådan vacker slavinna billigt, visst vill jag köpa henne om det så skulle kosta hela min privata förmögenhet. Det är då stor synd att en sådan vacker kvinna skall tjäna under slaveri, hon är riktigt skön- hetens gudinna, fagrare kvinna har jag aldrig sett förr.” Sade konungen som var alldeles tjusad av den vackra slavinnans skönhet, hon hade ljusgult hår och stora vackra klarblå ögon och liknade mest den nordgermanska stammen. ”Var har Ni fått tag i henne?” frågade kungen otåligt. ”Frågar Ni var jag har fått tag i skönheten, jo, jag fick henne för billigt pris utav ett par vikingar, och så vill jag ju sälja henne billigt igen, för det är en orsak med henne, och det är att hon är totalt stum, hon är inte i stånd att kunna säga ett enda ord,” svarade fader Asbjörnson. Men kungen köpte henne i alla fall för ett par silvertackor, och förde den sköna slavinnan till sitt fylke och behandlade henne väl, hon slapp att arbeta hårt utan fick till göra att bara passa upp konungen. En dag fick han till sin stora förundran höra av en utav sina kämpar att den sköna slaven kunde tala. ”Vad säger du!” utropade kungen, ”kalla in henne genast?” be- fallde han vidare. ”Är det sannt att du kan tala och höra?” sporde kungen när hon kom in. ”Ja om du för ut alla dessa / män som stå härinne så kan jag tala,” svarade hon. ”Gå ut alli- hop!” Befallde han och männen gingo snopna ut ur kungssalen. När då kungen och slavinnan voro ensamna i salen berätta- hon, att hon var en prinsessa från England och hade blivit bortrövad utav nordiska vikingar. Emellertid fattade den unge konungen ännu mera behag till henne, när han nu hörde att hon ej var dövstum, och frågade om hon ville bliva hans hustru. Den bortrövade prinsessan svarade honom, att det ville hon gärna bliva, men konungen fick först fara till England och fråga hennes fader om kungen fick hans jaord också. Snart därefter utrustades en stor flotta som skulle avgå till England, och på den medföljde den unge konungen från Svitjod och den bortrövade prinsessan och en hel mängd av konungens stridskämpar. Den engelske konungen blev mycket glad när han fick se sin enda älskade dotter hemma igen, och gav gärna sitt jaord och välsignelse till bådas lyc- ka och framgång, då den unge kungen friade. Men ett löfte måste han gå in på, och det var att den engelske konungen fod- rade att han skulle låta döpa sig och antaga den krista reli- gionen, för England var då kristnat. Den unge konungen tyck- te att det var ett svårt löfte och tvekade länge innan han svara- de, men gick in på löftet till slut. Han döptes av en biskop och flera av hans män också, men det var frivilligt, inget tvång. En kort tid efteråt firades bröllopet med pomp och ståt, när det var gjort anträdde de sin hemfärd, ett par missio- närer medföljde som skulle verka i Sverige för den kristna läran. – Man väntade och väntade i Sverige på den unge konungen och hans sköna drottning, för det hade kommit bud att han snart skulle komma hem, men det kom ingen. Troligtvis har de lidit skeppsbrott och omkommit i Nordsjöns vågor. Så slutade denna tragiska sägen, som skedde innan Ansgar kom hit upp till Norden, men den har levat kvar på folkets läppar ända intill våra dagar. Denna historien har jag hört av en gammal gumma i Småland, då jag sommaren 1923 vistades där hos några släktingar, på en gård som heter Bredstorp i Malmbäcks socken utanför staden Nässjö. Gumman kallades allmänt / för mor Brita och bodde i en liten stuga bredvid gården. Hur gammal hon kunde vara kan jag ej säga, men jag gissar bort- åt en åtta tio år, fast hon var vid en god vigör. Men förra som- maren då jag kom dit upp fick jag höra underrättelsen att hon hade avlidit på vårsidan. Jag blev mycket ledsen för vi hade haft många roliga stunder tillsammans sommaren 1923, hon hade berättat för mig om sitt livs historia och mycket annat som hade hänt under hennes leverne. Jag var hos henne många gånger under min första sommarvistelse i trakten, och helst gick jag till mor Brita för att höra henne berätta, då det var ruskig väderlek ute, för då kunde man ju inte gå ut i Guds friska och härliga natur. Hon satt förjämt och band strumpor då jag kom och hälsade på, och hennes anletsdrag strålade av lycka, då hon fick någon att tala vid, och sade att det var så roligt när jag kom, fast jag bara var en tretton- års pojk. ”Jasså J ä ifrå Göttebörg,” sade hon då jag omta- lade att jag var ifrån Göteborg. ”Ja, ja, min salig hädangång- ne fader har varit därnere, han gav sej ut på sjön som sjö- man i sina unga år, å dä var han i Göttebörg för båten låg där.” Sade hon och ett par tårar trillade utför hennes gam- la skrynkliga kinder. Så berättade hon om sin fars upplevelser på sjön och på samma gång den historien som jag har ned- skrivit ur minnet så mycket jag hågar. Den hade hennes far berättat henne, hur nordborna köpte och sålde i forntiden och hur en slavinna som föreställde dövstum var en prinsessa och blev gift med en konung från Sverige men omkom på havet. Med utmärkt högaktning. Axel Möndell. 14 år. Roten J N°8. Sågedalen. Mölndal.
Varsel om död
Min fars mor låg illa sjuk. De hade en kälke stående ute på gården. Rätt vad det var gick dörren upp, och när far sittade ut, fick han se att det satt fyra vita duvor på kälken. Och hans mor dog snart därefter.
Vaggvisor
Mormor, som var från Villstad, brukade sjunga för oss: Rida rida ranka, hästen heter Blanka, rida sta å fria, te en liten piga. Anna Margreta, den tjocka å feta. Var ska bröllopet stå? På mormora gård, där växer löken, där gal göken, där kvittrar svalan, där är gott att vara. Men där var ingen hemma, mer än en gammal gumma, satt i ett höne å kokte böne, / två fick du å två fick ja, å två fick våra höne. Så tog hon en eldbrand, slog på min vita hand, det till å svida, jag te å rida, uppför backar å utför dalar, dä ska gummans rygg få betala.
Folksaga från
Folksaga från Venshult, Småland "Skottet vid Brudaberg." antecknanda av Rudolf Elofsson Flenshult Karlstorp / För knappt hundra år sedan levde ett förmöget bondfolk i Venshult de hade ett barn en dotter denna gifte sig med en rask och duktig yngling ett stort bröllop anordnades. Bröllopetsdagen till ära samlades ortens - ungdomar för att skj- uta bröllopsmällar men dessa hade an- ornat ett väldigt skott på Brudaberget. Men när Brudparet kom rid- ande förbi berget o sjön brakade skottet löst med den förskrä- liga verkan att hästar nu föllo i sken. / o rusade i väg, ned i den närbelägna sjön, där de omkommo, till stor sorg o för- tvivlan. I från denna tilldragelse lever en sägen på folkets läppar, att mör- krets makter skall hus- era vid Brudaberg. En dräng anstäld vid en gård i närhet av nämda ställe blev av av sin husbonde befald att köra till en närbelägen kvan där han fick vänta gan- ska länge på mälden så det blev mörkt allt gick bra tills han kom i närheten av Brudaberg / Vem hugger i denna sena timme, tänkte drängen, men plötsligt gör hästen, en helltom vändning, så att hella lasset valver, o vang- nen kasdes över ända, våran körsven måste i mörkret, omlasta- sitt lass, och göra allt klart igen, men ingen människa- synes till., men uppe på berget höres buller o brak. Hästen står o- rolig o spetsar öronen, slutligen kör drängen åstad, men då sätter Hästen i sken, med såd- an fart, att alla grind- ar till Venshult / blev sönderslagna, men när hästen pase- arde sjön hördes skratt- salvor så det eka i skogen nu slutade ock så Hästen att sken na Men när husbonden frågade varför han kom sent omtalad dräng- en det skeda sade husbonden det var spökena på Brudaberg du råkat ut för. Denns Historia omtaldes för mig för 10 år sedan å den som omtalade den är död. Han nan var Johan i Rosenholten.
Djur
Luskung skriver de i tidningarna, men hemma kallade de den daggorm. Nej, jag har inte hört att den drog till och från husen, men de var rädda för att trampa på honom, för då skulle fötterna ruttna på dem. Göken kommer i tionde veckan och gol i nionde. Han slutar, då han får se den förste höstacken. De rimmade: "Norr – nö östagök ä döagök, sör säe å väster gläe." Gal göken på bar kvist, blir det många grova fruntimmer det året. De fick inte härma göken, då hade de för sej att han spydde blod på lövet. Att göken blir hök, har de haft för sej. Jag vet inte, hur gammal han skulle vara då. Skatorna, de tyckte bra om, om de byggde nära husen, för / om det utbrös eldsvåda, så sa de ifrån. Sköt de en skata, så fick de otur med sina kreatur. Och de ville inte riva ner bona för dem. Svalorna – det var turigt, om de byggde i lagården. Åkerknarren har jag inte hört på länge. Det blev glädje, om de hörde åkerknarren, för då skulle det bli bra säd. Han spelar alltid på kvällarna. Han låter inte se sej.
Bönder, torpare och tjänstefolk
I min ungdom var det åtta eller nio torp i Svanse mark; nu är det inte kvar mer än ett enda. Åkrarna har blivit skogsmark. Det är ju länge sen skogen började få lite värde. Det var ingen förtjänst att ha torp, och det gick åt brände. Men det blev så att det verka, så det blev ont om arbetsfolk. Ett tag ver det femti personer på de nio torpen. Torpen hette Stora Busshemmet, Lilla Busshemmet, Rös- hemmet, Rönneslätt, Ekebacken, Täten- gubben där kallade vi Tätarn - och Margreteberg. De hade en eller två kor på de minsta torpen, men det fanns de torpare, som hade fyra kor. Somma hade ett par stutar och födde dem på torpet. Det var bra jord men stenbundet, så det var arbetsamt att sköta jorden. Som- ma nyodlade mycket, andra mindre. T.ex. på Svanse var en period en slags mossmark, som de hade åtskilliga s.k. vänne på. / En del dikade ut så det blev torrlagt. En del kunde de inte köra på med några öka, det var för surt. De körde ut grus på Hulans mosse vid sjön; en del var mossmark. De kör- de sand till mosstegarna och dyjord till sandjorden, så det var bra på alltihop.
Hemmet
Vardagsbrödet. De brukade baka blannebrö av hälften råg och hälften havre. Det var gott bröd. De knådde i ljumt vatten; det fick inte vara kallt, för då jäste det aldrig. Var de uppe ti- digt om morron, var det tillreds att baka brödet vid middags- tiden. De lagade till så de hade bryggajäst själva. Kakorna var runda, vanligtvis med hål i så de hängde upp dem på spett och torkade. De bakade med ett par månader emellan var gång. Det fick förvaras på torr plats, mest i köket. En del bakade levar av blannebröd, rätt så tjocka. De förva- rade dem så gott de kunde, för de inte skulle torka för fort, nedlagda i byttor eller krukor. De hade bröd för det mesta, till alla måltider. De använ- de inte potater förr så mycket som nu. De odlade inte hel- ler så mycket potater. De tog till att odla mera potater, när / de börjat bränna av potater. Tunnbröd, ja, det hade de likt med ibland. Det bakade de alltid av råg, det bar sej inte att baka tunnbröd av havre- brödet. Förfrukost brukte vi kalla det (ej mörabete). Det var då de var uppe klockan ½ 6. Det var bröd och en sup, när husbe- hovsbränningen var. De satt inte vid bordet alltid, när de åt. Ofta tog de supen först och tog smörgåsa med sej, när de gick ut i lagård eller stall. Min far var så noga med att djuren skulle ha sitt i rättan tid; han var inte så noga med sej själv. Det var så brukligt att de brukte koka fläsk och korv, och det var så gott att doppa det dära blannebröt i spa- det eller flottet, för det tog åt sej så mycket spad, for det var så mört. T.o.m. de kokte gröt av havremjöl. När de kokt gröten och den hade svalnat lite, då stod vattnet i sprickorna och de däre havreagnarna satt å peka. Sen på senare siktade de, så de siktade ifrån sådorna. / Riktigt fattigt folk bakade bröd av bara havremjöl, men sådant vet jag aldrig att jag har smakat. Annars var det allt vardagsbrödet för många. Frukost åt vi klockan 8. Det var mycket brukligt att vi kokte potater och hade lite stekt sill på glöra till dem eller stekt fläsk. Vi drack spisöl. Hade de bara gott om bra malt och lite humle och la i jäsninga, blev det bra. I varenda gård hade de en liten humlegård, de gödslade den med furu- eller granris, som de bredde ut. Det kunde inte bli precis nå- gon gödsel, men det skyddade. Jag minns att bak lagårn hemma i Basthult var en stor humlegård; där var fett och det kunde bli bra stora humlekopper. Där stod humlestörarna på tre decimeters av stånd från varandra. Det var la vanligt att det var framsatt lite smör också på frukosten, men många gånger fick vi vara utan. Medda kallades dogel. Det var klockan 12. Soppemat eller ärter, eller ärter och bönor ihop fick vi. Ibland välling, klim- pevälling tyckte vi var bra mat. Klimparna var förr av rågmjöl, på senare av vetemjöl. Det var lite ägg vispat i smeten. De / var lite lagom saltade. Söt var av mjölk, så blev det mildare i smaken. Soppematen var kokt på salt kött och potater; det tyckte inte jag var smakligt. Klockan 4 åt vi aftonvard. Det var första tiden smörgås med ost och medvurst och mjölk, som vi drack ur glas. Kvällsmat klockan 8. Gröt huvudsakligen och kanske smörgås. Rå salt sill sattes ofta fram till kvällen; då åt vi det, innan vi åt gröten. Kokta ägg fick vi sällan. Det var inte så mö brukeligt att ha några höns då.
Svartkonst
2 Det var en smed som hade en fästmö. En dag sade hon till honom: Nu skiter jag i dej. Han svarade. Du skall få skita den dag du ej vill. Hon blev gift med en rik bondson. När prästen skulle viga dem sket han ner sej så att det rann på golvet samt brudparet och alla i kyrkan. När de så skulle skära upp tjädertuppen till middagen var det ej annat än svinhår, blåner och sölvor, och bränvinet smakade malört.
Utan titel
Jag skall härmed berätta de sägner som jag hört här på orten. I Göstorp Malmbäcks socken bodde Israel Hansson han var med som landtvarn i finska kriget 1809. Det var en finsk trollkvinna (eller trollpaka) som sade till honom att i morgon gifter din fästmö sig men vill du så skall jag hjelpa dig hem i natt och du kan taga hennes brud [...] uppgjordt sade jag. Trollpakan gjorde att hva tyget höllo en gång snobbade hästen emot det var emot Skärstad kyrktorn i Småland sade Trollpakan vid togo bröllops skorna och hvar i finland på morgonen med denne och det blef ej något gifto och jag fick Lisa till Hustru när jag kom hem. Berättaren var ofvansagde Israel Hansson 75 år gammal.
Sägen om kyrkklocka
Till Bottna(-ryd) fick di ena körkeklocka, som va' gjutter i Skara. Dä va' en gelbgjutaregesell som tog för mö' silver i na, så dä ble' för hög klang i na, så ho hördes ända te Skara, å dä får inga klocka gå över den di har i Skara domkörka. Den som hade hängt opp'a kom dit å slog mä hammarn, å då kom dä tre blo'droppar. Då sa' han, att dä blir tre som ska dö för klocka's skulle, å ja' blir den förste. Sen tog han ner klocka, å skulle köra na te Skara. Men dä va' omöjli't å få na te Skara. Di va' i Kångelia å hade före så fullt å öka. Men di dro' inte upp'a. Då bestämde di se' för å vänna – å då va' dä två små stuta' som dro' na tebaka ti Bottna körka. Sen slog di en järnnagel i na. Se'n har kläppen fallet ner å slaet ihjäl en. Å den allra förste va' gesellen – han ble' avrättad för han hade gett klocka för hög klang. Den tredje har ho' inte slaet ihjäl än.