Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Tomtar
Tomtarna flätade manarna på hästarna i stallen. På förra stället jag bodde sa' ägaren till mig: "Nu vet du, att du ska vara tyst om kvällen i lagårn och stallet." Han hade fått en örfil en gång han inte var tyst.
(Underbyggare. I.) Vättar
Det var smått folk som bodde i jor- den. Di kallades för (backfolk, jolfolk). /Liklydiga med tomtar. Uppt. anm./. Kallades även "underjordiska el. osynliga". - Jättar bergfolk o.d. hörde till de "underjordiska" och "osynliga".
Djur
Prinse-Per talade om, att vargarna var köpta till Sverige, för att de skulle utrota den hedniska stammen. När det blev slut på den hedniska stam- men, så skulle vargarna ta slut också. Till den hedniska stammen hörde skogsrår, sjörår, tom- tar och sådant.
Husbygge och flyttning
När de byggde ett nytt hus, så lades silverslantar i tomten, för att det skulle bli lycka i det huset. Jag mins att man trodde, att om [man] lade dit något sådant så skulle det komma någon god makt å vaka över det, å då fick en tur.
Tomtar
I Västanvikssätern skulle det finnas tomtar. De hörde hur de gick där och stökade om nätterna och inne i fygges brukade de också vara. Jag har varit säterkulla där i åtta år ända fram tills 1920. Son min hade köpt egendomen, så det var därför jag kom dit. Men tomtarna hör nog djävulen till och han har stor makt. Det är för det att de hör honom till som de bara är i rörelse om nätterna. I Västanvik på ett ställe fick aldrig hästen vara i fred utan han slog och levde om nätterna, så det hördes lång väg. Han hade hängman och den brukade vara flätad så fint. Svett och förbi var han ofta om morgnarna, så att de inte kunde köra med honom.
Tomtar
Tomten var överallt på gården. När han inte fick fred om kvällen så ställde han till med arbete på natten, så att det dundrade efter. Han var inte farlig och förargade ingen, bara det var tyst om kvällen. På morgonen hade han ingen makt. /…/ Det var på ett ställe de hade en tomte. Ingen visste att det fanns någon, men de hade undrat på att det inte tog något slut på det de hade i ladorna. Men då ville husbonden se efter en kväll. Han smög sig till ladan, när det var skymt. Då fick han se att det kom en liten gubbe, som hade ett ax på ryggen. Det kastade han ned och pustade. Sen ställde han sig att titta på det. Men då orkade inte den andre tiga utan han mumlade: ”dä va inte mycke å puste för.” Men det skulle han inte ha sagt, för sen var det inte någon, som bar till honom.
Tomtar
Det kom en liten gubbe till en käring en kväll och bad, att hon skulle följa med honom, för hustrun hans skulle få småfolk. De gick och rätt som det var kom de till en dörr. Inne var det som det brukar vara hos folk. När alltsammans var överstått, så fick gumman en salva, som hon skulle smörja barnet med. Så tog hon litet av salvan och klenade på sitt vänstra öga. När hon hade kommit hem igen, så såg hon samme tomte varje dag. Han gick och nöp och plockade med allt vad hon hade. Så mötte hon honom en gång, och då frågade hon, hur det står till. "Hur kan du se mig?" sade tomten. "Jo", svarade gumman, "jag smörjde mig med din salva". Då rev han ut ögat på gumman.
Tomtar
För fyra år sen skodde jag en "masse" (ett sto) i Ingersbyn här i Högerud. Hon var fin med lång man, och den var flätad. "Kan du ta opp desse flätera, ska du få massa å mej", sa ägaren. Jag fråga om hans pojkar flätat detta. "Nej, de kan ej fläta och ej ens ta opp", sa han. Det var så sinnrikt flätat, det var ingen början där man kunde börja att ta opp. Det var flätat så där i tre dygn, och sen blev det opptaget av sig själv, och då var manen så krusig och grann. Så länge den var krusig, fick den vara, men sen blev den flätad igen. Det var en tomte, som gjorde detta, men ägaren där sa att han hade bara gott av tomten.
Transportförhållanden i gränssocknarna omkr 1850
Innan nordvästra stambanan öppnades för trafik mot slutet av 1860 talet, fraktades alla varor och förnöden- heter på de få och backiga lands och byvägar som funos. Men nästan lika mycket fraktades på vat- tenvägarna, sjöarna och elvarna. Enligt Tomte, fans i sjöarna Hugn och Ren- ken på 1860 talet tretton s.k. "storbåtar eller plan- ke båtar" tillhöriga de i trakten liggande små jern- bruken, Adolfsfors, Koppom, Skillingsfors, Noreborg och Charlottenberg. Även i Kölaelven hade Koppom plankebåtar. Båtlasterna bestodo övervägande av plank och stångjern från bruken, samt tackjern spannmål å andra förnödenheter i "heimfrakt" På varje båt var två "båtkärer", dessa hade att lasta plank å stengjern, på, och av, vid Renkesed var vändpunkten, vid sjöns södra ända.
Tomtar
Det var inte på alla ställen som de hade tomtar, men på de ställen där de fanns hade de nytta av dem, för de höll med huset å gjorde allting så drygt. Om folket på gården var riktigt samses med dem, så hjälp- te till med "nô tå hôrt". När de byggde byggningen i Björk- näs, så hjälpte tomtarna till. De byggde om nätter- na, å de byggde fortare å bättre än den som hade bygget om hand. Men om inte de tyckte om ordning- en på gården, så blev det annat av. Uppe i Femtå fick de flytta ett stall, för det fanns inte häst som fick vara ifred om nätterna. Hur de än band hästen om kvällen så var han lös på morgonen. Å ibland så stod han framme vid hustrappan på morgonen. Men när de hade flyttat stallet till en annan tomt så blev det bra. De hjälpte till / med att sköta kreaturen. Jag vet att farfar tala- de om, att de inte behövde vaka, när en ko skulle kalva. För om hon kalvade på natten så ställ- de tomten med att kalven kom dit han skulle va- ra. Se'n så kom han å väckte, så att kon fick det hon skulle ha. Tomtarna drog från den ena sidan på älven till den an- dra. Det var en bonde på västra sidan älven som höll på att tröska säd. Han tröskade å tröska- de men det tog ingenting i ladan. Han funderade på vad det kunde vara att det blev så. Han ha- de inte sett någon tomte på gården, men han tänk- te att kanske det var en där. Så gick han i ett hörn på logen å ställde sig när det blev skym- ning. Han stod och väntade en lång stund. Till slut fick han se en liten gubbe. Han var böjd framåt å bar som om han hade haft en förskräckligt tung börda på ryggen. När han kom mitt i ladan, så kastade han ned det han hade, men då var det inte mer än tre ax. "Det där du gubbe lilla, / sade husbonden, "det var inte mycket att pusta för". Men då tog tomten med handen åt huvudet å sade: "Jag skall bära härifrån så mycket som jag har burit hit". Sedan den dagen fanns ingenting som varade på gården. Tomten flyttade till en annan gård å tog drygseln med sig. Tomten blev för fin att vilja göra något, när han fick nya kläder. Det var på ett ställe som han siktade mjölet åt dem. Matmodern kom och fick se att kläderna hans var så trasiga. Hon tyckte att det var synd om honom å syd- de kläder å gav honom, men när han hade fått dem på sig, så kom han å sade: "Grann gôsse sekter inte mjöl mer". Mjölet blev aldrig siktat mer.
Tomten
”Tomter” fanns det över allt åtminstone där de hade stall å ladugård. De höll också till vid milorna i skogen. Far, som brukade kola mycket, hade både sett å hört tom- tar vid milan. Om han låg å sov å det gick hål på milan eller blev något annat fel, så blev han väckt. Han behövde aldrig vara rädd att försova sig. Tomten ropade på honom. Å det blev inte tyst, förrän han gick upp. Men han aktade sig alltid för att hugga ved på kvällen. Det fanns inga kolare som högg ved på kväl- len. De ville att det skulle vara tyst vid milan. En gång såg han en liten grå gubbe som hade gått upp å satt sig på kanten av milan. När far blev synlig, så var han borta som att kasta en ”vant”. Det gick inte an att vissla vid milan. Gjorde någon det så kom milana i olag. Det var ”den lelle grå gôbben” som / ställde till oreda. En skulle vara hövlig mot tomten å rätta sig eftersom han ville ha det så var han bra. Eljest blev han elak å gav örfilar, dundrade och ramlade om nätterna. Grå kreatur var det bästa han viste. På ett ställe hade de en röd ko stående i ett bås. Den kon var aldrig annat än mager å aldrig hade hon något att äta hur mycket som lades till henne. Så bytte de om å ställde en grå ko i det båset. Den hade att äta jämt. Hon var fet så att det sken i henne. Den andra kon fick ha sitt foder i fred. Det var tomten som höll till i det båset. Det var en bonde som höll på att tröska. Han höll på den ena dagen efter den andra men han tyckte inte det tog något i ladan. Han ville se efter vad det kunde vara fatt att säden var så dryg, så då gick han på logen en kväll å ställde sig att vakta. Me- dan han stod där kom det en liten grå gubbe å bar så tungt. När han kom i ladan så kastade han ned ett ax i ladan å pustade. ”Det var in- te något att pusta för,” sade gubben.” Tomten / suckade å sade: ”När jag får bära härifrån så myc- ket som jag burit hit, så säger du inte så.” Bonden blev utfattig. Om en fick ett slag av tomten å gick in å talade om det så blev en sjuk. En skulle inte tala om honom efter det solen gått ned. Det var gamla hus han trivdes i. När nya hus uppfördes så blev han borta. Å nu har hus snart inga gamla tomter att vara på.
Tjänsteandar. Hus- och gårdstomten.
Far brukade inte ha mycket att tala om, men "tom- tegôbbra" talade han om flera gånger, för han trod- de att det fanns sådana. De fanns över allt men de ville helst vara där det fanns människor och djur. I Sandtegen fanns det "tomtegôbber" sade han. De gick alldeles "ryggbare" där om kvällarna. En gång var husbonden i stallet å skulle ge häs- tarna till kvällen å då råkade han att ryta till ett slag åt hästen, som inte ville stå stilla. I detsamma kom en liten gubbe med röd "luva" å slog till honom en örfil, så att han inte viss- te var han var på en lång stund. En annan gång så såg de flera tomtar som sprang omkr. husen. Det såg ut som om de lekte och sprang / efter varandra. När husbonden skrattade, så blev de alldeles borta. Tomten visade sig som en människa. Jag har aldrig sett någon sådan fast jag legat i milor och varit ute mycket, men jag minns så väl hur de gamle talade om honom. Han var inte större än ett par års gammalt barn. Han var klädd i röd "luva" å grå vadmalskläder, Byxorna gick inte längre än ned till knäna. Strumporna voro som folk brukade mest den tiden, vita eller gråa. Så hade han träskor på fötterna. Det fanns tomtar både med och utan skägg. jag hörde talas om båda delarna. De skulle vara eldröda i ansik- tet, ha stor näsa och stora skarpa ögon. För det mesta var han osynlig. Det var bara när han trodde sig vara ensam som han var synlig också när han ville slå till någon. Tomten uppehöll sig i uthusen. Han tyckte om att bo i gamla fallfärdiga hus. Sådana ville han inte lämna. För om en rev ned sådana hus, så / stannade tomten kvar ändå och det gick inte an att bygga nytt på den gamla tomten, för han rev ned så fort de byggde. På somliga ställen var det bara en tomte, men i Sandtegen fanns det flera. Andra ord för tomte: "pyssling", nisse. Tomten var ond eller god allt efter som han blev om- huldad till. Det var inte värt att gå till ladu- gård eller stall på kvällen och dundra, skrika el. ställa till oväsen. Gjorde man det, så fick man ont av honom. Han kunde bli så farlig att han kunde släppa ut alla kräken å slå i väggarna. I Skar- bol kastade han ned stenar genom skorstenen på natten å det var för att inte han hade fått fred på kvällen. Han var god mot kreaturen, för dem gav han att äta. Hästen skötte han om. Så bara han inte på något vis blev ofredad, så var han god och snäll både mot människor och djur. Tomten bar foder till ladan, för det hörde jag mor tala om, att en tomte hade kommit till en lada med några strå på ryggen. Men fast det såg ut / som om det hade varit några strå, så var det så mycket som om han skulle ha fraktat det med häst. Om någon hånade honom, så gick det inte väl för den. Tomten blev ond för sådant och det dröjde inte förrän han hade slagit till. Han tyckte allt om att få nya kläder, men han blev så högfärdig när han hade fått dem, så det var bara dumt att ge honom något. Mor talade om efter sin mor, att en tomte brukade å hjälpa till att sikta mjölet i boden. Det var bara att ställa fram det på kvällen, så var det siktat och färdigt på morgonen. Fram till julen så hade barnen fått syn på honom å de talade om att han hade så tussiga kläder. Då tyckte de att det var synd om honom å sydde kläder, som de hängde in i boden, där han brukade hålla till. På morgonen när hon kom i boddörren, så fick hon se tomten. Han skrat- tade å sade att "grann gosse siktar inte mjöl mer", å så blev han borta. Ingen fick se honom mer, å aldrig blev mjölet siktat mer. / På julkvällen så skulle tomten ha ett "bräddat" fat med julgröt. Det ställde de i stallet eller lagården. Det var i mormors tid de brukade så. De som gjort det i senare tid ha smugit sig till att göra det för att inte folk skulle skratta åt dem.