Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Näcken
Under Upplandabron där Ängbäcken, som rinner mot norr, faller ut i Klarälven, där kunde en lära sig spela fiol av näcken. Det var en sockenbo, som gick dit 2 torsdagsnätter för att få lära sig spela. Den 3:e torsdagsnatten slängde näcken till honom en svart hatt och sedan blev han obegripligt styv att spela.
Vattenväsen
Näcken var inte detsamma som sjöråa, men det var väl karn hennes, kan jag tro. Han skulle vara styv till att spela den där. Han fanns i forsarna borta vid bruken också och där kallade de honom för forsgubben. Smederna brukade släppa ner en matbit eller nånting till honom ibland för att han inte skulle komma upp och stanna hjulet för dem. När vi badade när vi var små så brukade vi kasta sten i sjön förut och om vi fick vattnet att stå rätt upp, så kallade vi det att vi "band näcken". För se, de ville ha't till att om någon drunknade, så var det näcken som tog honom.
Vattenväsen
Jag mins att de gamla smederna vid Letafors talade om "Näcken". Han spelt för dem om nät- terna. Det var en smed som kastade ett järn- stycke i älven, när han fick höra spelet. Då fick han höra att Näcken blev tyst, men han hörde att det snyftade och suckade i vattnet. "Sjörå" finns allt också. Men jag hörde inte mycket om henne.
Vattenväsen
Jag minns två gamla som alltid ta- lade mycket om ”näcken”. Jag mötte den ene av gubbarna en gång. Han frågade mig om jag sett ”näcken”. Det hade jag inte. ”Jo", sa- de han, ”jag mötte honom en gång som han kom öst över sjön (Billingen) och hade en nä- verpacka i munnen - han skulle till Långsta och byte häst."
Vattenväsen
"Skulle nôn läre sä å spele fiol så skulle han att sette ve en bäck å höre på när Näcken spela. Di spelmänna som hade lärt sä å spele rektit, di hade fått läre så tå näcken. Ja vet ingen särskilt som hade lärt sä tå hônôm, men dä va allmänt sagt att ingen kun- ne läre som Näcken. Å dä di feck läre tå hônôm kunne di inte läre bort te nôn án".
Vattenväsen
Jag mins att de gamla smederna vid Letafors talade om ”Näcken”. Han spelt för dem om nätterna. Det var en smed som kastade ett järnstycke i älven, när han fick höra spelet. Då fick han höra att Näcken blev tyst, men han hörde att det snyftade och suckade i vattnet. ”Sjörå” fanns allt också. Men jag hörde inte mycket om henne.
Vattenväsen
Tilda, svägerskan min, hörde att Näcken spelade i en fors uppe i skogsmarkerna. Det lät som när en knäpper på en luta. Vid Lovtjärnet hade hon hört musiken en kväll. Men hon hade varit så rädd för att tala om det för då hade Näcken kunnat få makt med henne. De var rädd för att säga hans namn. Han fick makt då.
Näcken
Näcken satt och spelade under en bro. Då kom en man och gick över bron. När han kom mitt över bron, så stannade han och sade: "Förr grönskar den stav som i handen jag bär, än att du skall till himmelen komma." När mannen hade gått ett stycke, så grönskade staven. Då vände han om och bad näcken om förlåtelse för att han hade sagt så.
Näck och strömkarl
Ortens benämning på Näcken: Näck, näcke- gôbbe. Näck i växtnamn / näckros, näckblad/. Di gamle trodde att näcken fanns. Men de skräm- de barnen för honom också. Näcken tala farmor om, och hon var född i bör- jan på 1800-talet. Näcken finns både i lugnt och rinnande vatten. Men "fôrsgôbben" finns inte annat än i hjul- bäckarna. Näcken var ett väsen som många av de gamla, som jag mins, fullt och fast trodde på. Men under min uppväxttid blev det mer och mer så att en skrämde barnen, för att de skulle hålla sig från vattnet. / "Näckebete" var farligt. Det var en smed här som blev "näckebeten" i ett finger en kväll som han var nere vid Vrångsälven och skulle fiska. Det blev en lång reva på fingret. När en var och badade, så kastade men en sten uti vattnet först och skrek: "Näck, näck nåltjuv, mor din var en hora och far din var en ståltjuv. Se'n skrek en "ho, hoj hagla". Detta var att binda näcken, så att han inte kom åt en. Smeden, som sade, att han skulle döda näcken, för att han hade bitit honom, sade, att han 'ôff- ra" åt näcken. Det är på kvällarna som han kan visa sig, och om våren, sommaren och hösten. Men mitt på dagen var det inte något sådant som kunde visa sig. När solen stod som högst var allt så- dant borta. / "Näcken" var den som spelade och kunde lära att spela. Fôrsgôbben höll till i hjulbackarna vid kvar- nar och smedjor. Han stannade hjulen och hammaren, när han blev ond. Näcken skulle finnas i Vrångsälven. Det var som en virvel på vattnet där han var. Han var som en människa. Skägget var långt. "Fôrsgôbben" var liten som en tomte. Han ha- de långt hår över ansiktet. Det blev små fjät efter honom i mjölet. Han ropa mjölnaren i namn om denne sov och kvarnen kom i olag. Här var det en av de gamla smederna på bruket /Charlottenberg/ som hade lärt sig spe- la av näcken. Han kunde spela "grömt". Han gick till en bäck och satte sig tre torsdags nätter i rad. Första gången han gick, så tog han en torr fårebog med sig till nacken. Den natten fick han inte lära något. Tredje nat- ten tog han en stor kobog med sig. Då spela näcken hela natten för honom. Han / fick lära låtar som han aldrig hade hört förr. Jag mins en annan gubbe som sade: Om en skall lära att spela av näcken skall en ta en svart katt med sig och sätta sig under en bro en torsdagskväll. Det skall vara vid en fors. Då kommer näcken och spelar. Näcken hade fiol. Och han spela alla slags låtar.
Vattenväsen
På flera ställen i älven här har vattnet snurrat runt. På sådana ställen har de påstått att ”Näcken” har varit. Jag har sett det på flera ställen. Vatt- net snurrar alldeles runt i virvel. Näcken kunde spela, å han lärde andra att spela, men jag minns ingen bestämd person att nämna. Men en var inte litet rädd för honom.
Vattenväsen
Jag vet inte annat om detta än vad de gamle bruka- de sitta å tala om. De talade om, att det fanns 'strömgôb- be, som var vid kvarnarna, å 'näck' som var i sjön. Näc- ken skulle bo på sjöbotten. Han skulle aldrig kunna ha en glad stund. Men han hade en harpa som han spelade på. Han stack upp huvud å armar över vattnet. Han skulle inte ville visa den nedre delen, för den skulle va- ra så stygg. När jag var barn så var jag skrämd för Näcken. Han fanns i Nysockensjön, å gick vi dit ensamma så skulle han ta oss. 'Strömgôbben' skulle vara som tomten, men han skulle inte ha skor på fötterna sades det. Han höll till där det var forsar å vattendrag. Han ville allt vara som herre över dem, å var det så att inte det gick ordentligt tillväga i kvarnen, så stannade han den. Fick han tobak, knappar / eller sådant, så var han snäll å då gick kvarnen bra. Han väckte mjölnaren om det blev något fel med kvarnen. Förde de oljud i kvarnkammarn, så var han inte god. Talesätt som hör hit: 'å näcken heller', 'ïnte näcken ska du gå dit, dä skulle näcken gäre, 'så ta mäj näcken ja' dä gär, dä va då rene näcken'. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöråa'. Har inte hört så mycket talas om henne, men hon var till växten som en människa. När hon kom upp ur vattnet så blev det oväder. Hon bodde ensam på sjöbotten. Det hör- de jag de gamle tala på.
Vattenväsen
I viken vid Hjälleskate, hade man sett näcken. Han satt inne i vassen och spelade på en fiol. Det skulle vara en gammal man med långt vitt skägg. Han satt i en halv båt. Han spela- de blott en kort stund och så för- svann han i sjön. Det sades att näcken och sjöjungfrun kunde trivas ihop. Han spelade aldrig, om hon var i hans närhet.