Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Tomten
Det var på ett ställe som tomten var i fju- set. Husfolket hade fått för sig, att de skulle ge ho- nom belöning till jul. Och så gav de honom ett par skor på julmorgonen. Och så lade de godsa- ker i skorna. Se'n ställdes de på gödselhögen. Tiden gick och tomten hördes inte till mer. Men vad i all världen är det med tomten nu, sa husmora en dag. "Go junker lorter inte ner sina nya skor," fick hon då till svar av tom- ten. Han pep från en vrå i fjuset. Ibland så tova han ihop svansen på hästar- na, så att det blev "nissefläter".
Tomtar.
I Trångstad fanns det tomtar. De var så beskedliga, att de forade (?) hästen. Kreaturen hade också gott av tom- ten, för han såg till dem så att det inte hände dem något farligt. Om någon förde väsen i stallet eller la- gården om kvällen så förde det ett farligt väsen där hela natten. I Lenungshammar var det tomtar i kvarnen. Det var spår efter dem i mjölet ibland. Det var inga tår, bara en hel fot. Om mjölnaren somnade, medan kvarnen gick, så blev han väckt så snart han gick i sko. Det var tomtarna som väckte honom.
Tomtar
De kan se en sex, sju rågstrån på ryggen på tomtarna. En bonde såg en en gång, o tomten stånka så illa. "Du har allt nô å stônke för," sa bonden. "Ja drar ja så mycke frå därj som ja dräje te däj, så ä du passli kar," sa tom- ten.
Tomtar.
Starken i Rud hade tomtat i gården, som drog mat till kreaturen, så de höll sig feta och granna. Om Starken arbetat ute sent en kväll, hördes samma ljud, som han vid arbetet framkallat, hela natten, ända till soluppgången. Det var tomtarna, som arbetade. Det kunde dock hända, att Starken fick se tomtarna på dagen.
Tomtar
Mormor såg en tomte, som satt på en sten i sjön Visten. Han satt och plaskade med fötterna i vattnet. Han hade röd toppluva på huvudet. Men så såg hon en annan tomte, som hade en svart hatt med breda brätt. Han sprang nedför en backe. Mormor sa, att det inte gick an att bygga över "tomtestrecke", det vill säga på den väg där tomtarna skulle fram eller hade sin väg. Blev huset byggt där, så var de tvungna genom huset, och då blev det rammel och väsen. Tomten kallades för tomtevetter. "Vetter" var de gamles namn på tomten.
Tomtar
Det var på ett ställe som tom- ten dragit bort alltihop för dem, så att de höll på att bli utfat- tiga. Då skulle de flytta därifrån för att komma från tomten. Men när de skulle till att åka, så var tomten med på åkdonet, o så sa' han: "Nu flötter vi!"
Tomtar
Om påsk- och julkvällen brukade mor sätta upp en hård havrebrödskaka vid den öppna spisen. Den var avsedd för tomten. Det fick inte glömmas, ty hon var viss om att det fanns tomtar här.
tomten.
Min mor trodde att det fanns tomtar. Hon tjänade på Törne. Där hörde hon tomtar en kväll. Grytkrokarna fick inte vara i fred. Hon hade inte hängt dem där de brukade hänga. Men bara hon flytta dit dem, så blev det tyst. På Sörmon skulle det finnas tomtar. Det mins jag gubben som tala om att de hade fått i följe med små gub- bar där. Di sprang lika fort som hâsten, det gick inte att köra från dem.
Husrån
De väsen som tänktes bo i visthusbodar, logar brännerier, kvarnar, smedjor, hyttor benämndes tomtar. Och de väsen som hälsade på vid milorna kunde endera vara tomtar eller skogsrån. Dock har man mest hört talas om att tomtarna hållit sig hos kolarna och väckt dem eller på annat sätt va- rit dem behjälpliga. Tomtarna voro inte större än ett barn på fyra eller fem år. Skogsrån var för- villande lik en människa. Båda dessa väsen var- nade för olyckor, men kunde, om de så ville, även ställa till olyckor. Tomtarna brukade man ge mat om julkvällen för att de skulle vara tillfreds.
Tomtar
På Tomta fanns det tomtar. Men de flyt- tade från folket i Tomta till ett annat ställe, som heter "Löcka." Sedan kom de till Tomta och lånade brännvinskärlen. När kärlen lämnades till- baka voro de så blanka och skinande. Man såg dem flera gånger. Det var en dräng, som tjänade på ett av ställena. En kväll hade han tagit bränn- vin innan han gick och gav hästarna natt- for, så att han kom att bullra i stallet. På den tiden brukade man ha en hög flä- tad korg, som man bar hack, agnar och var- jehanda i. Den korgen kallades spjälskrömt. När han hade tömt korgen kastade han ho- nom in i ett tomt spilt. Men han hade inte väl hunnit att kasta dit den förr / än den kom tillbaka. Drängen kastade den till- baka återigen men den stannade inte. Då kastade han skrömten tillbaka upprepade gånger. Till slut blev han rädd och sprang från stallet. Det var en tomte som kom och bet en hus- bonde i handen. Av det bettet fick han fa- liheta i handen. Hustomten var mera fredlig. Han hade lyc- ka med sig, om man gick honom tillhanda. De tomtar som fordomdags fanns i Finnebäcks gård voro klädda i grå vadmalskläder och grå mössa med röda tofsar, som "stog änne i väre.
Tomtar, offer till dem.
Tomtarna skulle bo under jorden, sades det. De berättade att det var på ett ställe som hästarna inte fick vara ifred, utan var svettiga och förstörda om morgonen, och de förstod att det var tomtarna som slog dem. Det där höll på länge och till sist lade husbonden sig i stallet för att se hur det var fatt. Så vaknade han på natten och fick se en liten en som stod med en piska och slog hästen. Då reste han sig upp och frågade varför han gjorde så. "Bläsen smutsar på mitt bord", svarade tomten, och så sa' han till honom, att han skulle flytta stallet. Det ville inte bonden göra förstås, men han blev allt tvungen för hästarna fick ingen ro. Men när det nya stallet blev färdigt, så kom det ingenting ont åt dem. Det gamla hade varit byggt så att när hästarna stallade så rann det urin ner dit tomtarna bodde och det tålde de inte. Annars kunde allt tomtarna vara nyttiga att ha på gården men då fick man inte störa dem, för då hämnades de. När de byggde ett nytt hus så brukade lägga ett silvermynt på grundsten åt tomtarna, och då blev det så bra.
Tomtar
Tomtarna var uppe på stallrännan, o när en dräng försumma- de sig, fick han en sittopp så han rulla- de runt. Men skötte de hästarna väl, så var tomtarna snälla. Och så skulle det vara tyst efter solens nedgång.