Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Näcken
Det är många i mitt minne här, som aldrig kunde bada i Klaran eller Rådasjön med mindre än att de först skulle placera en kniv ett stycke stål ut i vattnet och därefter skrika: "Näck, näck, vasst stål i vatten, nu ska du inte komma närmare detta land än detta ropet hörs". Så skrek man, så det hördes lång väg.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen vid sjö el. flod: Näcken, strômgöbben, fôrsgôbben. Näcken höll sig i lugnt vatten å spelade men "strômgöbben" höll sig i forsarna. Näc- ken skulle vara stor som en människa, men strômgöbben var liten. Båda två kunde göra sig osynliga. Man kunde höra att de spelade, men man såg dem inte. Det gick inte an att bada i öppet vatten förrän man hade kastat en stålbit före sig. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: Sjöråa. Hon rådde över vind och fiske. Om de fick se henne på eller vid sjön, så blev det storm och det "tövade" inte förr- än den brakade lös.
Vattenväse
"Näcken" var en så skrämd för, när en var barn. Skulle en bada, så gick det inte an förrän en ha- de sätt fast honom. Då skulle en kasta en knivs- udd el. annat som det var stål i å skrika: "Nu binder jag dig, å du skall inte komma närma- re än detta skrik höres." När jag var barn skul- le jag inte få gå ned till sjön, för "näcken tog mig då, sa' mor.
Vattenväsen
Det var tre flickor som var vid Strana ock badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ene av flickorna på att sjunka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl som satt på axeln på den flickan. ”Ser du inte att du har Näcken sittande på dig”, skrek han. Men då blev gubben borta. Flickan kom upp igen och började simma. Näcken hov sig ned i vattnet så att det bullrade. Han kunde inte höra sitt namn nämnas, och det var tur, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet. Efter den dagen dröjde det länge innan någon vågade att bada vid Strana. Det var en pojke som bad vid Flôtävja. Då kom det en blåklädd karl och red på en ko. Kon var svart på båda sidor och vit åt ryggen. Pojken blev rädd så han kutt upp ur vattnet. Den blåklädde hov sig i vattnet, så att det bullrade i vattnet. Både den blåklädde och kon försvann. Pojken sprang hem. När han kom hem, så föll han, och blodfradgan stod om munnen på honom. Vid Vingån var en liten pojke ned vid älven. Då kom det en blåklädd gubb fram till honom och frågade, om han ville rida på den fina hästen. Den blåklädde steg av hästen. Den lille som inte kunde tala rent sade: ”Näcker inte ôpp”, så jag kan inte rida. Han räckte inte upp och kunde inte rida. Då red Näcken direkt i älven. Näcken fick höra sitt namn, och då hade han inte makt. Det var så många gånger som folk kom ut för Näcken efter älven. Om en ville lära sig att spela, så skulle en ta en katt med sig till älven och kasta den i vattnet. Katten fick inte ha ett enda vitt hårstrå. Tre torsdagskvällar skulle en gå med katten och kasta den i älven. Tredje torsdagskvällen så fick lära. Om en slog sönder den fiolen som Näcken hade lärt en spela på, så glömde en konsten att spela.
Vattenväsen
Näcken satt å spelade under en bro. Då kom en man å gick över bron. När han kom mitt över bron så stannade han å sade: För grönsker den stav som i handen jag bär än att du skall till himmelen komma. När mannen hade gått ett stycke så grönskade staven. Då vände han om å bad Näcken om förlåtelse för att han hade sagt så.
Näcken
Näcken kunde skapa om sig, så att han var som en båt, en halv båt eller som en kalv. Han var inte god att komma ut för. Jag hade en faster, som såg näcken, när hon var nere vid sjölandet och tvättade kläder. Då for han i en halv båt rätt över sjön. Han tog i land väst på Björkenäsnäset. Och när han kom i land där, så började han att klappa kläder som hon. Det var alldeles vitt med kläder mot det landet.
Näcken
Vid Vingön var en liten pojke nere vid älven. Då kom en blåklädd gubbe ridande fram till honom och frågade, om han ville rida på den fine hästen. Den blåklädde steg av hästen. Den lille, som inte kunde tala rent, sade: "Näcker inte upp". Han räckte inte upp. Då red näcken direkt i älven. Han hade fått höra sitt namn, och då hade han inte makt.
Näcken.
1. Detta väsen kallades för näck. Han höll till i sjön I bäckarna fanns ett väsen som kallades för bäcke- gôbben, strömgôbben. Dessa väsen såg ut som en människa. Bäckegôbben var liten som en tomte. Han höll till i strömmen vid kvarnarna. Näcken var skapad som en människa, men han hade långt grönt skägg och hår. 2. Det var farligt att bada, om näcken var i närhe- ten. Han kunde få makt med en, så att en kom på botten och aldrig kom upp mer. En skulle kas- ta stål i vattnet, innan en badade, så kunde han inte ta en. 3-4. En gång kom det upp en häst ut sjön. En torpa- re från Hammarsten och hans dräng fick se hästen och tog den. Di hade denna hästen en hel sommar, men / en dag tyckte de, att de hade haft honom så länge att de kunde ta grimman av honom, men jämt som de hade tagit grimman av honom, så satte han bort till sjön och se’n fick de aldrig se honom mer. Det var en näckhäst. 5-6. Näcken kunde spela. När han skulle trösta sig, så tog han till fiolen. Han var fördömd, men spelmans- konsten hade han fått behålla för att han skulle kunna göra andra glada. Han spelade fiol. Den fio- len kunde inte någon få maken till. Det blev en så grann musik, som ingen annan kunde få fram ur sin fiol. Ibland var det som han skulle gråta och ibland var det muntert. Farfar hade varit i Malsjö på dans. Då var det en spelman från Värmskog där och spelade. Farfar sa att denne hade lärt sig spela av näcken. Di hade bal i Malsjö. Spelmannen blev söpen och så skämtade de med honom att han inte kunde spela. Han blev som spik nykter med en gång och började spela. Det var inte en som kunde hålla sig stilla. Di dansa och dansa, men / ingen ville sluta, och spelmannen blev värre och vär- re att spela. Till slut var det en som fick se att det stod en svart gubbe bakom spelmannen. Den som fick se gubben, ryckte upp kniven och sprang fram och skar av alla strängarna på fiolen. Det blev slut med både spel och dans. Var och en gick tyst hem till sig. Grevinnan på Apertin fick dansa så att hon höll på att dö. Skam hade kommit in på Apertin och fått fatt i grevinnan. Han hade skapat sig till en fin herre. Hon tyckte att det var roligt att dansa med herrn. Men den dansen ville inte sluta. En betjänt fick se att herren hade en bockfot. Då skyndade han att skicka efter en präst. Prästen kom, men då led det mot slutet med grevinnan. Blodet stod som frad- ga ur snörhålen på skorna. Prästen befallde att skam skulle gå därifrån. Det ville han inte utan sa- de att prästen hade stulit, när han stundades. Präs- ten svarade att det hade han gjort för nöd skull. Den onde bad att han skulle få gå ut genom dörren. Så lättvin-digt / lär du inte komma ut, svarade prästen. Så tog han fram en syl och gick till fönstret och borrade ett hål i fönsterblyet. Se’n befallde han, att skam skulle krypa ut genom hålet. Han tvinnade sig ut som en tråd. Se’n blev grevinnan räddad för den gången. 7-9. Om näcken skulle lära en spela, så skulle en kas- ta en beck svart katt till honom. 10. Ordet förekommer i svordomsartade uttryck. Å näc- ken heller, ta mej näcken, de va fölle rene näc- ken heller, må näcken ta dej.” ”Du ä allt full i näcken (=full i fan). Barnen skrämde man för sjöråa, näcken, ström- gôbben.
vattenväsen
Det brukade vi ha roligt med, när vi var barn, att när vi var vid sjön så skulle vi kasta sten ut i sjön så att inte Näcken skulle ta en. Näcken var som en gammal gubbe. Han kun- de inte visa mer än huvud å armar. Ben hade han inte några, för det var som en snart (stjärt). Han spela på en harpa. ”Sjöråa” var i sjön. Hon likna ett fruntimmer. Di hade sett henne på Sävern. Hon hade en halv båt. Den var krit vit, så att det glittra i honom.
Vattenväsen
På den tiden som "näcken" fanns till, så skulle det vara farligt att utåt Hästholmen, för det sa- de de gamla folka här att han bodde där. Han kom upp och spelade ibland, för han ville spela en män- niska till sig, så att han skulle bli salig. Om han kunde komma över en människa och han ville byta med honom, så blev han salig. Näcken hade långt grönt å tovigt hår. Farmor hade sett honom en kväll, när hon var å letade efter fåren.
vattenväsen
Det var en gubbe här på andra sidan sjön som lejde sig en dräng. Han skulle ha lejt den dräng- en av "sjöråa". En dag sade drängen att han skulle bort å strida med en makt i vattnet. Men han skulle ha med sig ett mänskligt värktyg. Så skulle bonden å drängen göra upp vad han skulle ha i lön för året. "Jag är nöjd", sade drängen, "om jag får en lie i lön för året." "När du inte begär mer", sa- de bonden, "så får du gå ned till slipstenen å ta den bästa lien jag har." "Jag skall inte ta den själv", svarade drängen, "utan du skall ta den å ge åt mig." Han fick lien ur bondens hand. När han hade fått den, så sade han: "Du skall gå ned å se i äl- ven i morgon bittida. Om då vattnet är rött, så har jag vunnit, men om det är grönt, så / har jag förlorat. Om Näcken skulle lära en spela, så skulle en gå på en sten i sjön å sätta sig å spela i tre torsdags- kvällar. Tredje kvällen kom Näcken å ville byta fiol. Den som ville lära spela fick låna Näckens fiol, me- dan Näcken satte låtarna i den fiol som han skul- le lära. "Fôrsgôbben" var inte något annat än Näcken. "Sjöråa" bodde på sjöbottnen. Eljest har jag inte hört något särskilt om henne.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen vid sjö el. flod: näcken, fösgöbben, strömgöbben. Näcken skulle vara stor som en människa men "strömgöbben" var liten som en "töss" (tomte). Näcken fanns i sjön, men "ström- göbben" höll sig i bäckarna. Han ville var där det fanns folk. Vid kvarnarna brukade han hålla till, hör- de jag de gamle tala på. Han gjorde inte någon för när bara de inte skramlade å väsnades i kvarnen på kvällen. När han blev ond så stängde han till vasshjulet på kvarnen, så att inte mjölnaren kunde mala. Jag var aldrig ute för det, men det var före min tid som allt sådant elände fanns. Han spela- de de kvällar när han var vid gott humör. Om någon försökte att härma efter honom så slutade han att spe- la. - Näcken skulle vara farlig när en badade, å det / gick inte an att bada efter det solen gått ned, för då ha- de han makt att ta en. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen; sjöråa. Hon var som ett annat fruntimmer. Men rätt som det var hon var synlig så var hon borta. Hon bodde på sjöbotten. När hon visade sig så blev det oväder. Det var inte värt att vara ute på sjön då.