Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Tomtar
I Backa va dä en gammel gôbbe som stog å skod- de en kväll, när han kom te å se sej ikring, så stog dä en liten tomtegôbbe breve honom. Där i Backa kunne dä packe å tröske på lora om nat- ta. På môran kunne manera på hästera vare flä- tade, å dä geck inte å fläte opp dä igen. Dä geck inte an å dundre nô där om kvällera. Den- ne gamle gôbben va allt rädd å han va noga mä att allt ble övergjort i rättan tid om kvällera. I Lindalen ha dä fônnes tomter förr i tia. Dä va e som skulle försöke å ta en tomtegôb- be, men ho ble sjuk å låg i tre vecker. Ho trod- de att dä va en onge ho kom i möte mä, annars så hade ho inte toge ôt honom.
Tomtar
Vi hade hos oss en flicka från Djufsheden (hör till Silbo- dals sn. nära gränsen till Glava). En dag i februari månad, det var en halv m. djup snö, fick en svägerska till mig se korna kom- ma ut genom dyngdörren alla fyra, o denna satt högt, så att de hade ej kunnat komma ut där genom mänsklig makt. Svä- gerskan visade mig det, och jag ropade på flickan att hon skulle gå ut o ta in dem. Då sa hon: "De där nocklingarna ä allt mä mäj här som va mä mäj däroppe". / Hon menade tomtarna, hon var religiös och trodde inte på dem, men då förföljde de henne. De kas- tade in ved efter henne, och en natt medan hon var hemma levde de ute i gången och kastade in ved i köket där hon låg, så att hon måste gå upp och lägga sig hos sin far o mor. Jag gick åt ån efter vatten en kväll och hade en lykta med mig, som jag ställde högt uppe på backen. Men lyktan kom ner till bäcken efter mig i alla fall, fast det var alldeles lugnt. Men jag tog ju opp lyktan igen och vattnade hästen ändå.
Djävulen
Di bruka tala om att di hade sett en svart hund. Det var den onde. Janne-Per kom i följe med den onde. Det var kvällen och Janne-Per skulle gå till Trane. Men han kom inte längre än halvvägs, så mötte han en stor gubbe med stor svart hatt och en slängkappa över sig. Han var tre gånger så stor som Janne-Per. En stund efter så fick han höra ett förskräckligt körande. Det ramla- de och körde inåt skogen. Sen small det som ett bösskott, och så hördes inte ljud mer. -Folk var rädd att de skulle träffa djä- vulen vid kyrkan och kyrkogården. Ingen ville gärna färdas ensam förbi där om natten. Vid grindar och broar var en också rädd för att en skul- le råka på något ont. / Om en vissla eller sprang baklänges, så fick den onde makt med en. Namn på djävulen (den onde, djävulen, hin håle, hin, den svarte, horn-Per) Om det var någon som var stôlle te å ville danse, så troddes det att den onde hade fått makt med den, så att det inte gick att ha#- la sig undan dansen. "Lucifärs" släkte stod det talat om i bibel. Det var ett ont släkte, som skulle finnas på jorden. Men det skulle vara osynligt. Tomtar och jättar hör- de dit.
Husbygge och flyttning
Det vet jag att min far talade på att en inte skulle begagna sig av virke som låg i skogen. De ”underjordiska” kunde ha makt med det å då blev det inte bra i huset. En skulle inte bygga där det låg lågt. Så skulle en akta sig för att komma å sätta ett hus där de underjordiska bodde eller där de hade vägen. Sätrarna brukade bli liggande i sådana vägar, å då blev det inte fred. Men en kunde prova å lägga sig på tomten någon natt, innan en började att bygga, för då kunde en höra om det var tyst å fredligt. Det var nog mest så att den ena långändan av stugan lades mot norr, å då hade man inga fönster på den sidan. Huset gjordes allt färdigt så gott det gick. Men det var allt så att husen inte ville bli riktigt färdiga. Jo, katten skulle in i huset först. Om han stannade å såg belåten ut, så skulle det bli bra. Vände han å sprang ut, så skulle en inte få trevnad. De kunde få flytta djuren i ladugården å stallet. Det kunde vara bås som inte korna trivdes i. Den ena kon kunde trivas, men inte den andra. Då fick en flytta om dem. Å det hörde en ju talas om att de fick flytta kojor å milor i skogen, för att de byggt på fel plats.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten för det var bara när de sov som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket för att hon skulle rida den istället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i och så skrev man husbondens och hustruns namn på en lapp och lade i förladdningen och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung så hade de fått elakt i ladugården där och när de visste att jag kunde med det där så bad de mig skjuta bort det och jag hjälpte dem för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund men när jag kom tillbaka var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter så talade jag om det för henne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Skörden
Man tröskade inte gärna på kvällarna, emedan man fruktade att få ligga vaken om natten, ty om man tröskade efter det att so- len gått ned, så kunde man få ligga och höra på hur det tröskade på logen till dess solen gick upp igen. Man trodde att tom- tarna hämnades på det sättet. På logarna hade man ingen annan belysning än att man eldade tjärved (töre) i en gryta el- ler på en sten inne i ett hörn av logen. Och den tiden var man uppe i "tider" på mor- gonen. Det var inte ovanligt att man fick höra slagan kl. 3 en morgon före jul. Arbets- ivern vid den tiden på året var särskilt stor, ty man ville ha allt tröskat till julen. Och så hade man att frakta hem ved och / sådant på dagen. Man sökte gärna att vil- ja överträffa varandra med att vara i far- ten på morgonen. Och man kunde ju ock- så i detta arbete så väl kontrollera var- andra. Man brukade lägga slagan om hal- sen på främmande, som kom och besökte logen. Man klämde till med slagan så att de skrek. När de skrikit en stund, så släppte man. Det var ett skämt man hade. Man fick fägnad när man kom till sista varvet i ladan, ty där hade man dolt en ost och en kanna brännvin.
Tomten
Mor talade om att det fanns 'tôsser' i Säter. Där är en plats som heter Djurskog, å där höll 'tôssene' till en hel hop. Där fick de göra upp en liten eld i lagården varje kväll, för annars fick inte kreaturen ro på natten. De hade si- na bestämda vägar att gå, å kom de inte fram på de vä- garna, så fick de vända om eller också varsko att de skulle fram. 'Tôssene' hade sin väg förbi en fiskar- stuga. En kväll stod fiskarn å högg ved på backen. Då fick han se en hel lång rad med 'tôsser' komma. De gick två å två. När de kom fram till stabben, så stan- nade de. Fiskarn brydde sig inte om dem, men så kom en liten gammal gubbe fram (den som gick främst) å bad att fiskarn skulle vara snäll att lägga ned 'bi- lan' å flytta stabben, för de kunde inte komma förbi. När han hade lagt ned yxan så försvann de allihop. / I Grävbacka fick de aldrig fred för 'tôsser'. De gick på ta- ket å ramlade på nätterna. Så var de å drog i spjäl- let ibland, så att det dundrade. Kaffekoppar å andra kärl kastade de omkring på golvet. Det blev värre å värre med åren. Så höll de på att köra somliga nätter. En natt, så hade en av folket där sett tre körkarlar kom- ma körande med tre svarta hästar. Somliga kallade detta för 'skrömt'. Mor mindes att tala om 'tôsser'. Hon talade om att det fanns 'tôsser' i Beted, för där hade 'tôssen' lett ut hästen en julkväll. Hästen kom ut på backen tre gånger men tredje gången som gubben ledde in hästen så bad han att 'tôssen' skul- le låta hästen vara inne för det var julkväll. Då bad tomten att han skulle flytta på hästen för han stod å stallade över bordet. När hästen kom i ett annat spilt, så fick han vara i fred. Det var en gubbe som höll sig illa för att han hade så mycken säd att mäja. 'Hade jag all min säd avme- jad till i morgon tidig, så skulle jag ge bort den sto- ra tjuren, som jag har i lagården, sa' gubben. På natten / sprang fullt med 'tôsser' på åkern. De hade så brått. Somliga av dem band säden å somliga skar. 'Bind å gör bann du lelle 'gôrvam' x) skrek de. På morgonen var all säden skuren å den stora oxen ur lagården. ¨Tôssene' kallades för 'goda tomter'. Om de inte blev för- argade, så var de goda å snälla å drog till huset. 'Tôssene' skulle vara brunfärgade å som ludna på krop- pen. x) gôrvam
Jättar
Ortens benämningar på sådana väsen: jätter, bergfolk. Man har ansett, att dessa bodde i ber- gen i sådana där ihåliga grottor. Man har trott att det var ett slags särskilt stort folk och man fruktade deras styrka. De hade en väldig styrka, så att de kunde kasta stora stenar. Jag har inte hört talas om att någon har sett dem, men man har slutit sig till att de funnits genom de stora stenar, som ligga kringströdda här och där. De levde inte i flock utan de bodde par om par med sina barn. De ha försvun- nit sedan kristendomen fick stor makt i lan- det. / Jag har sett sten som ha kastats av jättar Jättarna hade kastat stenen från den ena höjden till den andra. Bärjfôlk, bärj-jätter. Det var en jätte som hade kastat en stor sten över en halv mil. Den stenen ligger mellan Brunsberg och Boda på ett gärde. Den skall ha varit kastad mot Boda kyrka, efter vad de gamla sa- de. Det var en familj, som var ute på slåt- terängen och hölls med höet. Rätt som det var kom det ett bergfolk ut på ängen. Man låt- sades inte om dem utan lät dem hållas. Slåt- terfolket hade en liten barnunge liggande på ängen, och den tog bergfolket med sig och flyd- de Hustrun satt en gång på en sten och grät och sörjde sitt barn. Då kom det en gammal / gubbe fram till henne och lovade att han skul- le hjälpa henne att få barnet tillbaka bara hon hade "rätte troa". Jag mins inte vad hon skulle säga. Men mannen visade henne mot det berg, där barnet skulle finnas, och så gav han henne "kraft". När hon kom intill berget, så kastade jätten en sten mot henne. Den stenen tog hon fatt och kastade den till- baka med sådan kraft att jätten föll ned och svimmade. Så passade hon på att gå in i berget. Där fick hon se sitt lilla barn ligga på golvet, och hon skyndade sig att ta sitt barn och flydde. Men hon måste lämna barnet till den gubbe, som hade hjälpt hen- ne, ty endast han kunde bevara det. Jätten ha- de fått makt över barnet och han skulle förr eller senare ha tagit igen det, om det fått stanna hos modern. Det var en gubbe som bodde utanför Strand i Brunskog. Han hade talat vid berg-jättar. / En gång var han ute och rodde på sjön Vär- meln. Då fick han se jätten stå på ett berg vid sjön. Rätt som det var fick han höra att jätten ropade och nämnde hans namn. "Du får allt komma hit, broder Jan, och hjälpa mig en grankott ur ögat." Jätten hade fått en stor grankotte i ögat och den var så liten i hans tycke, att han inte kunde få fatt i den. Jätten stod på "Hunsnäsbergen."
Död och begravning
När en människa låg sjuk för döden, så gick någon av de anhöriga upp på taket å vände på torvorna mitt över den sjukes säng. Det var för att den sjuke skulle ha lättare att dö. På Gate i Bottner gjorde de så. När de brände "likhalmen" var de så noga med att se vart röken tog för en väg. Mot den stugan han for - där skul- le bli lik därnäst. Så här sa käringen när gubben hennes hade dött: Här har du tobak å pipa med dig, varme får du dit du kommer. Så lade hon pipa å tobak i kistan. Det har dansats på begravningar. I Bottner å på Tom- ta dansade de. Brukade "dra krok" å ha alla slags vighets- prov för sig på begravningar. Mycket brännvin före- kom. De glömde bort att det var begravning. Men det var sådant bruk. Det fanns ju undantag som inte tyckte / om det, men de flesta ville ha det så, för det hade va- rit brukligt för dem. Alla som tar livet av sig kan inte bli stilla i "jola". De kan inte bli stilla förrän den dagen kommer då de skall dö, som Gud har bestämt. Det är "anden" som inte har någon ro. En har inte lov att ta livet av sig. En självspilling fick inte bäras genom kyrkporten. Han skulle lyftas över "stoc- kelage" å begravas intill kyrkan på mark som inte var vigd till kyrkogård.
Husdjur
I Systuga fick inte vem som helst gå in i lagårn. Den skulle allt vara riktigt väl känd som skulle få gå in där. De var så rädda för att få boskapen förstörd. Om "påsklordan" gjorde de kors på fähusdörrarna. På Tomta i Anebyn hade de en kopparflaska hängande över "fjusdörren". I flaskan fanns gamla knivar, bitar av liar och andra eggjärn. Det var för att korna skul- le vara skyddade mot det som var ont. Onda män- niskor kunde ställa till elakheter med kreaturen, men då skulle en kunde skydda kreaturen med eggjärn. Det var stål i det, å det var stålet som som skulle göra värkan. På ett ställe i Boviken bodde ett gammalt folk som aldrig gick "tur" la- gården på kvällen förrän de hade gjort ett kors med handen över kon. När de hade stängt till den så / gjorde de ett korstecken med handen intill dörren. Ing- en ond makt skulle kunna göra något farligt då. De brukade göra ett kors med kniven på bandet, som kon bands med, för att inte "tôssen" skulle kunna lö- sa upp det. När "mara re" kreaturen så blev de "svetta" å maktlö- sa. En lie skulle vara bra att binda över kon om hon var utsatt för maran. Maran skulle komma från häxor. Det var ett slags "häxeri".
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror, utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten, för det var bara, när de sov, som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket, för att hon skulle rida den i stället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i, och så skrev man husbonden och hustrun hans namn på en lapp och lade i förladdningen, och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung, så hade de fått elakt i ladugården där, och när de visste, att jag kunde med det där, så bad de mej skjuta bort det, och jag hjälpte dem, för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där, och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod, att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund, men när jag kom tillbaka, var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter, så talade jag om det för hen- ne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Tomtar
En gång så var det en "tômt" som hade så stor flit med att dra allt till huset. Hur mycket gubben tröskade så tog det inte slut på "logôlva". När han kom till logen på morgonen så var det li- ka mycken säd, som när han slutade att trös- ka dagen förut. Detta var konstigt, tänkte gub- ben, å så skulle han ställa sig å se ef- ter. I mörkningen så gick han till logen å tog drängen med sig. Å så stod de å vänta- de för att få se hur detta bar sig till. Så fick de se en "tômt" som kom bärande med ett ax. Han hade det hängande på ryggen. När han kom in på logolvet, så kastade han ned axet. Se'n gjorde han en djup suck som om det skulle ha varit så tungt. "Dä skulle / jag tro att det var något att sucka för", sa- de gubben. Då tog tomten upp axet på ryggen igen å sade: "När jag har burit från dig så myc- ket som jag burit till dig, så lär du väl ing- enting ha." "Tômter" fanns dä fäll. Det fanns en som di kalla för "hustômten". Han skulle ha en skål med gröt om julkvällen. Den gröten ställ- des på logen. Om han fick vara ifred, så ofreda han ingen. Di gamle beskrev att han hade långt hår, röd mossa å en kôlt å näverskor.