Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtar var la förr i världen. Det var de som hade dom till sin gud så kunde tomta dra te dom vad som helst. Så satte folk allt sitt förtroende till dom. Tomta fick mat och sånt dära. Det var farligt om de hade tomten emot sig. De läste och bad sig till tomtar, kan jag tro. De läste "Fader vår" baklänges. På jul- afta skulle piga gå till tomten med mat till lagårn, men hon var så rädder för att gå dit men hon tordes inte annat för då kom tomten själv.
Varsel om död
Rapp hette en skomakare, först bodden i Spräckebrôten å säna flöttan te e lita stûge i stommen oppå bärje sö om vàl. Han geck möe borte i stûgene å jorde skor, iblann kûnne han väre mä ongdommen å supe å spele kort å dra krok, "dä va han styv te", han va på tomtà å jorde skor, å om lorda kväl, nô han va fàleg mä arbete, vart han settande te utöver kväl, å jämt ina han skulle gå him skulle han dra krok en gång te, män Erek å n Adel di va på hôr si sie tå bole, å drog övert, å söm di drög, segna Rapp dö ne, Rappà (som gumman kallades) hade lagt säg, å ho hörd dä geck på bärje å tok i dôra, å dä va akurat dá löte sóm Rapp segna ne å döe pa Tomta.
[Utan titel]
De spåren äro ett som det synes outplånligt minne från en länge sedan svunnen riddartid. Denna sägen har jag hört omtalas av flera personer och kan därför ej uppgiva någon skärskild berättare. Slut. En trollhistoria. Min mormor berättade följande: "Det var var på den tiden då jättar och troll ännu huserade i våra bygder. På Gärdslösa gård i Wermland hölls storkalas. Vid sådana tillfällen måste man vara på sin vakt mot tomtar och troll. Om man spilde något på golvet, hade trollen makt att taga hur mycket som helst av rätterna om man ej strax sade: "Gud välsigne Guds gåvor!" Denna kväll hade man emellertid varit på sin vakt. Då några av tjänstfolket under kvällen gick ut hörde de från den närbelägna skogen trollen ropa. "Be Dardy gå hem. Å säg att Dunker är död"! Detta upprepades gång efter annan. Förskrämda kommo de in och omtalade vad de hört. Knappt hade de uttalat orden, förrän en stort troll kom nerdunsande ur en nisch i spiselmuren, med ett stort ämbar ramlande efter sig. Under utropet, "Ja då dog han av törst," for hon ut genom dörren läm- nande ämbaret efter sig. Hanken av ämbaret omsmiddes sedan till en eld- gaffel och förvarades på gården som ett bevis på att trollen verkligen funnits. Slut.
Tomten
En gång så var det en ”tômt” som hade så stor flit med att dra allt till huset. Hur mycket gubben tröskade så tog det inte slut på ”logôlva”. När han kom till logen på morgonen så var det lika mycket säd som när han slutade att tröska dagen förut. Detta var konstigt tänkte gubben, å så skulle han ställa sig å se efter. I mörkningen så gick han till logen å tog drängen med sig. Å så stod de å väntade för att få se hur detta bar sig till. Så fick de se en ”tômt” som kom bärande med ett ax. Han hade det hängande på ryggen. När han kom in på logolvet, så kastade han ned axet. Sen gjorde han en djup suck som om det skulle ha varit så tungt. ”Da skulle jag tro att det var något att sucka för”, sade gubben. Då tog tomten upp axet på ryggen igen å sade: ”När jag har burit från dig så mycket som jag burit till dig, så lär du väl ingenting ha”. ”Tômter” fanns dä fäll. Det fanns en som di kalla för ”hustômten”. Han skulle ha en skål med gröt om julkvällen. Den gröten ställdes på logen. Om han fick vara ifred, så ofreda han ingen. Di gamle beskrev att han hade långt hår, röd mössa å en kälk å näverskor.
Om skrock vid milorna och kolning
Det fans vid vissa ställen i skogen och vid vissa kolbottnar, som det fans "backfolk". På sådana platser var det bra att kola och milorna gingo bra, bara man var försiktig och icke kom i ogunst hos backfolket. Icke fick man svära och dundra onödigtvis om natten, icke hugga ved, eller ramla, sedan det blev nedmörk, för gjorde man det, så kunde man vara säker på att det dundrade ute kring milan hela natten, och milan blev besvärlig. För att stå i gunst hos tomtarna så brukade man lägga litet toback på någon stubbe invid milan. Och för det mästa var tobacken borta om mornarna. Då man tände en mila så var det / bra att ha svavel i den, för att "ho skulle gå bra", och ej bli besvärlig. Stod kolaren på god fot med tomten, så kunde han tryggt sova om natten. Blev det något fel på milan om natten, så kunde kolaren vara säker på att tomten ropade hans namn, så att han vaknade. Jan på Fallet berättade: Ja hadde fatat in de siste kola i kolhuset, och var färdig med kolningen och skulle flytta hem från skogen, för det var nära jul. Kolen hadde legat ett helt dygn, så jag var säker på att det ej fans någon eld i dem. Jå jag hadde gått ett stycke från kolhuset, så kom jag mej att se tebaka åt kolhuset, och då fick ja se det kom en stor svart fågel komma flygandes, och flög rätt in i det fyllda kolhuset. Detta tyckte jag var undligt så jag går tillbaka, för att se efter fåglen, men jag såg ingen fågel, men jag fick se till min häpnad att det var eld i kolhuset. / Gasten var en undlig fågel, som kolargubbarna kunde få höra ibland, se honom fingo de alldrig. Gast stod i tjänst hos skogsrån. Per på Torpe hörde gasten skrika flera nätter å rad vid kolkojan. Hällä´r hällä´r! skrek gasten. En natt då gasten skrek som värst, så tar per den ene stövelskon och kastar ut den genom kojdörren, åt det hållet han hörde gasten skrika. "Här har du bå hälläre å tåläre", sa Per. Då töstne gasten, å han hörd'en allri mer. Å stövelskon ble borte den hette han allri häller hur mycket han än letade. Skogsvaktare Kullberg han hörde gasten en natt vid Lomtjärnbergen. Hundarna morrade och skällde, men rädda voro de och kröpo efter bena på Kullberg. Kullberg var trollkunnig, han lade in ett trollskott och skjöt upp i granen där han hörde gasten skrek. Han hörde något kom neddunsand från granen och han hörde att hundarna åt något. Men ingenting såg han.
Tomtar
För en 45 år sedan var jag i stallet en kväll och lagade nånting, jag höll på till klockan nio. Så gick jag in och åt innan jag gav hästen och gick ut för att ge honom sedan. Jag ställde då dörren ut öppen, men rätt vad det var gick dörren igen och klykan gick på också, fast det var alldeles lugnt ute. Jag kom inte ut, jag fick gå över rännet och ut och så in igen. Så gick det tre gånger. Då kom gumma mi och skulle se varför jag dröjde, jag talade om att dörren gick igen, och då höll hon i den, så jag fick ge hästen. / Hon grunna på vad det var, och jag talade om det på morron. Det var tomtar, som det berodde på. När jag var pojke, brände vi tjära en gång, och vi pojkar smällde skott med kolen, spot- tade på dem och smällde. Vi höll på till halv tolv, då kom far och sa att vi skulle sluta, för "dä går aldri väl." Men sen på natten smällde det skott från den ena hallen och på den andra, och far sa till oss att vi fick aldrig göra så mer. När de tröskade sent om kvällarna i gårdarna omkring hemma, så tröskade det där sedan under nätterna. Det var en dräng där- oppe på finnskogen, som gick / in i stallet en kväll för att ge hästen foder och började svära och leva där. Men han fick en örfil av den lille kraken, han såg honom också, han var så liten, men örfilen var stor. "Du får allt fler," sa hans husbonde, "om du inte är ordentlig."
Solmärken, m.m.
För länge sen hade di solmarke i fönstera. Di tälje in skôrer mette för fönsterpôsten. Ja' töcker ja' vill mins, att di visa för var timme te klocka sex på aftan. Sola geck ifrå den ene skôra å te den andre. Di hade almanacka i fönstre då. Di ha vôre så angelägne för i vala å sätte stuge- ra solrätt, så dä va så noga då, så di skulle tomtes ôm natta, när di såg nolstjärna. Å på husväggera hade di marke; när sola va på den vägga då va klocka så, å när sola va på den då va klocka så. Klocka ä inte så mö, för sola ha inte kômme te den å den vägga än. Annars hade di träklockor mä trävark i. Di slog på två skåler för var timme. På harrgålera hade di dagsverkspinner sôm di skar e skôre i för vart dagsverke. Var arbetare hade sin pinne sôm va fyrkanti. Då skar di in e dagsverksvecke på var seje, å pin räckte en måne. På kväl gjorde rättern e skôre för var å en sôm hade vôre framme å gjort dagsverke. Så gjorde di på Remstad.
Julen (julafton)
Jag mins hur de brukade ha hos morfar på julen. Han tog in en stor kopparkittel på julkvällen, så satte han ett ljus i den, som skulle brinna hela natten. Ett sådant ljus stöptes för vart år. Det kallades för 'julljus'. Fram på aftonen bar morfar in råghalm å bredde ut på golvet. Den fick ligga till tredjedag jul. Då bars den ut till strö åt kon. Barnen hade så roligt i den halmen. De lekte å slog kullerbyttor i den. I ett annat rum stod ett kar fullt med vatten. Där fick vi bada. Det karet och vattnet stod kvar till tredjedag jul. Då slogs vattnet ut. Jag mins att den överblivna kvällsmaten skulle stå på bordet över natten. Det gick inte an att ta bort den, för tom- tarna skulle ha av den. Morfar brukade slå fullt ett brännvinsglas å ställa på bordet. 'Jultomten' skulle / ha den supen. På förmiddagen satte han upp en 'speckenek'. Det skul- le vara granna fäxer (?) i den. Han slog litet juldricka på den å lade några smulor av julbrödet i den. Vid vars och ens fat skulle det ligga en 'julhög', en sak av vart och ett som var bakat till julen. Mins inte att de hade julgran i min barndom. Men mitt första hem fick julgran. Det var en liten granbuske med några ljus och pappersremsor på.
Husdjur
De målade tjärkors på dörrarna mot tomtar å troll. Tre dygn efter det kon hade kalvat skulle en tälgkniv sitta fast i taket över kon. Det var den kniven som använts att ha varmen i 'kalvdricken' med. Det skulle vara en stålkniv. Kniven skulle svängas motsols tre gånger innan han sattes i taket. Innan de hade ut kreaturen kletade de tjära på dem. När kon hade kalvat så tog (överstruket ord) 'môkespan' å gick tre gång- er runt gödselhögen med den så rörde en i drickan med den. Så skulle gubbens byxor ligga över drickspannet. Så vet jag bestämt att en käring gjorde. - Ingen fick gå med in i lagården å se på kreaturen. Om en högg en tälgkniv i väggen så skulle en kunna mjölka med den. - Om ett 'krötter' inte kom hem utan stannade i skogen så var de ute å sållade efter det. / De tog ett grynsåll och lade grytkrokarna i det å tog med sig till skogen. Så gick de fram å tillbaka i skogen å ska- kade det. När de kom inemot där kon skulle finnas så låg grytkrokarna stilla å lade sig i riktning åt det håll som kon var. Fåren blev klippta ovanför svansen. Det hände alltid i fastan. Det var en fläck så stor som ett halft spelkort. Det hjälpte inte att vaka för de blev klippta ändå. Som- liga blev klippta vid öronen.
Tomtar
I Säter fanns det 'tôsser' (tomtar). De var små, små, så de kunde inte vara mer än högst en aln långa. De kunde träf- fas i stora hopar, så det kunde allt vara mer än en 'tôsse' i varje gård. De skulle vara brunfärgade. När far gick hem en gång, så gick det en sådan före honom i vägen. Han var så säker på det, som att han levde. En gubbe kom å skul- le gå in i stugan sin en julkväll, å då kom det en hel hop 'tôsser' å tog ihop å dansade omkring honom. En annan gubbe var å kastade ned hö ur rännet till kreaturen. Hur han arbetade, så fick han inte fram något vidare med hö. Det hade aldrig suttit så hårt förr. Då svor han till å tyckte, det var tusan att han skulle behöva att rycka på det viset, men då small det med en gång. 'Tôssen' kom fram å gav honom en örfil. Sedan gick al- drig gubben ensam till 'fjuse' på kvällen. / Det var då som 'tôssene' flyttade från Rämjängssätra till Djurskogssätra. Det fanns så mycket 'tôsser' förr i tiden. De ville gärna hålla sig på sätrarna. Å det första en skulle göra när en kom till sätern, var att tända upp en eld, annars fick varken människor eller djur fred om nätterna. När de kom i skock, så hade de roligt. Det var en fiskare, som ha- de sett dem, när de dansade å hoppade.
Annandag jul
En annandag jul var det en granngut i våran lagård och mocka ut dynga. Far kom och fick se honom. Och han släppte honom inte förrän han hade varit inne och fått en sup och fägnad av julmaten. Den guten blev min gubbe. Så han hade liksom ut för att han mocka fjuset. Pojkarna gick så där i fjusen. Där det bodde sådant folk som di unnade ett skälmstycke fick di fjuset halvt i dynga, så att korna stod till mitt på benet i dyngan, när pigan eller husmor kom dit. Det var ett pek, di gjorde. Om annandagen på morgonen kom det sångare och sjöng för dörr. De sjöng: "I dag, i dag är andag jul - - - ". Ibland stämde di med Staffansvisan. Dörren öppnades / och di fick komma in och få fägnad, innan de gick till nästa stuga. Innan de gick, eller när de kom till dörren, så sjöng di en strof och tac- ka för välfägnaden. "Julbocken" gick omkring och fick fägnad i stugor- na. Han gjorde sig lustig, när han kom in. Han hoppa, bôtta, skutta och sprang på fyrfötter. Han hade gjort ansikte av fårskinn och så hade han fårskinn kring kroppen. Han bräka. Då förstod en att han ville ha fägnad. Och det fick han vart han gick i stugorna. Barnen var så räd- da för "julbocken", så den var de räddare för än när en skrämde dem för tomten.
tomtar.
Om en skulle få se tomten så skulle en stäl- la sig dyr stilla på något ställe å vakta ut honom. Det var på ett ställe som gubben ville se vad det berodde på att det var så drygt i ladan. Han gick till ladan en kväll å ställde sig i ett hörn. Det kom en liten grå gubbe å kasta av sig ett ax. När han hade gjort det, så pusta han. Gubben tyckte att det var litet att pusta för, så han sade: Det var inte mycket att pusta för. "Om det kom- mer bort så mycket som jag har burit hit", svara- de den lille, "så får du se dig om hur mycket du har kvar se´n." På ett ställe upp i socknen rev de en ladugård, och så byggde de ett magasin av den. En kväll, när ma- gasinet var färdigt, så kom det tre små gubbar / å hade ett knyte på ryggen. De gick till maga- sinet å blev borta där. De ville inte lämna den gamla ladugården. Så fort som det blev litet skymt så skulle en slu- ta upp med att slå och ramla. Det var "kväll- vart." Tomten var snäll och hjälpsam. Det hade allt de gamle så mycket att tala om. Han skötte häs- ten och korna. När en ko skulle kalva, så varskod- de han. Å om ingen kom, så skötte han om det själv. Men om di inte höll fred i stallet, så slog han till örfilar. Det var månge, jag hörde tala om, som hade varit ute för det. Fruntim- ren hörde jag aldrig talas om att han noga, men om karlarna kom till stallet å var högstilade, så fick de en för örat.
Slakt
När det skulle slaktas förr i världen så minns jag att di gick å gruvade sig i fler dagar förut. Det var inte lätt om det var en stor gris. Jag mins på ett ställe de skulle slakta. Den som skulle slakta kom i otta. Så gick han å husbonden in å tog slaktsupen När det var gjort, så gick de å skulle ta grisen. Den ene gick in till grisen å skulle sätta snaran på`n. Han höll på tills han blev uttröttad. Men han fick inte bokt med grisen. Då gick de in å tog en ”slaktsup” till å vilade sig. Sen tog de fatt med grisen igen. Men det var lika omöjligt. Det började att gry till dagen, men då begav di det å husbonden sa att de fick vänta till en annan dag. Om natten skulle det göras. Det var inte något ont som kunde vara med å förstöra då. Så brukade en ta in grisen å skålla den inne i stugan. Om en höll sig inom hus, så var en mer säker att en fick vara ifred. Då skulle djuret ha lättare att dö om natten, innan det fick se dagsljuset. För att inte det skulle bli tomt i kätten, så kastade en dit en pinne. Slaktarn blåste på kniven å strök den på stövelskaftet, innan han begagnade den. Han skulle bli vass då. Om det var gammal blad på den, så var det bra.