Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Tomtar
Jag fick ej stå på vedbacken hemma för far och hugga det mins- ta sen solen gått ner, det var tomtar o allt möjligt. Vi hade ett gammalt stall av sten här, o där fanns tom- tar. Far o en gammal dräng låg på stall- rännet en gång med hästfiltar över sig. När de legat en stund, började dessa dragas / av dem. Och det var tomtar, som gjorde det, påstod de säkert.
Tomtar
'Tomtgôbben' skulle ha mat om 'julkväl'. Det var bruk i farmors tid. Å han skulle ha av allt som var på jul- bordet, annars var det inte bra. Det skulle stå ett grötfat å en sup på bordet för hans räkning. En gumma var ute å letade efter en kalv. Hon såg kalven, men kunde inte höra bjällan, som han hade på sig. När hon kom att se efter så var bjällan fullstop- pad med gräs. När hon kom att se efter fick hon se en liten grå gubbe krypa i diket. Det var en tomte som hade varit framme. När de fick örfilar av tomten, blev de sjuka. De skulle inte tala om honom om kvällen. Han höll inte fred, om han fick höra att de nämnde honom. Särskilt hög- tidsdagar skulle man akta sig för då var han mer noga än eljest. Han tålde inte att höra 'rammel' på kvällen. / Han blev ond då å höll folket vaket hela natten. Hos ett gammalt folk i Tannerud fanns det tomtar, å där behövde de aldrig att se till kon som skulle kalva, för det skötte tomten om. Han 'tog kalven från kon' å hade den i ketten. Där kallade de tomten för 'den lelle drängen'. Han var osynlig, men de visste att de hade honom ändå. Tomten räknades allt som ett gott väsen. Men det var inte al- la som kunde med honom. Där de inte kunde med honom var han elak på alla vis. Han kastade ihop allt som fanns vägglöst i skjulet, stallet, lagården å på vinden. Han slog, kastade å väsnades.
Tomtar
När mor var tio år gammal så låg hon och hennes syster på loftet en natt under höbärgningen å såg tre små tomtar hål- la på att dra "sajer" till höhässjorna. De hade hållit på det hässja hö till sent på kvällen, men "tomtane" höll på hela natten till dess att solen gick upp. De hade röda mössor som hang långt ned på ryggen. De som låg på loftet fick inte sova på hela natten för tomtarna. "Jolfôlk" el. tomtar har det varit mycket av i Gräs- mark. På somliga ställen vågade inte folk arbeta efter det solen gått ned för tomtarna. Så var det med far. Det blev inte fred om natten. ”Högg di ve’ ve veskjul så höll di på å knart där hele natta”. Somliga fick örfilar av tomtarna. Somliga hästar flätade tomtarna manen på. Det var en gubbe som hade skurit säden på ett helt / järde på dagen. När han gick hem på kvällen så sade han: Om detta järde vore snesat å färdigt till i morgon så skulle jag ge bort den bästa kon i lagården. På mor- gonen så var det bästa kon borta men all säd stod i snes på åkern. Tomtarna hade varit där på natten å snesat. Det kom en liten gubbe till en käring en kväll å bad att hon skulle följa med honom för hustrun hans skulle få småfolk. De gick å gick å rätt som det var kom de till en dörr. Inne var det som det brukade vara hos folk. När alltsamman var överstått så fick gumman en salva som hon skulle smörja barnet med. Så tog hon litet av salvan å klenade på sitt vänstra öga. När hon hade kommit hem igen, så såg hon samma tomte varje dag. Han gick å nöp å plockade med allt vad hon hade. Så mätte hon honom å frågade hur det stod till. "Hur kan du se mig", sade tomten. "Ja", svarade gumman, "jag smörjde mig med din salva". Då rev han ut ögat på gumman. Den tomten skulle ha bara ett öga att se med, å det satt mitt i skallen. Han var en aln lång, hade långt skägg på hakan, stort / huvud å stora händer å fötter. Den tomten hade inte velat gumman något ont förut, sade han, men han kunde in- te lita att hon såg honom. På ett annat ställe kom en tomte in å bad att husbon- den skulle flytta den kon som stod i det innersta bå- set, för när hon ”pessade” så kom det på hans bord.
Tomtar
Min morfar hade mycken tur med tomtar. Han påstod att de hade tröskat en hel natt, men att det ändå var lika myc- ken säd kvar i ladan. De fyllde tomrummen från andra gårdar. Det var en gumma, som hade sett en liten tomte komma sprin- gande med en höbörda på ryggen. Och hon hade tydligt sett, att han försvann i morfars lada med den. De brukade draga till gården foder på natten.
tomtar.
Tomten gav örfilar. Om någon ”väsnades” (för- de oljud) i ladugård eller stall, så blev han ondsint och gav den ofredande en örfil. El- jest oroade han ingen människa. ”Den äldste på gårn” var tomten. Han brukade stanna kvar på gården även om det gamla hus- bondfolket lämnade gården. Men han ”led” inte alltid den nye husbonden. ”Men den som feck flötte va allt husbon dä.”
Tomtar.
När mormor kom till ladan en kväll så satt det en liten gubbe på höskullen. Det lyste som i en liten lykta mitt i ansiktet på ho- nom. Han hade inte mer än ett öga. Det var bra att ha tomte. Det räckte till så väl åt kreaturen. Det var inte bra att pac- ka eller slå om kvällen. Det var ”kvälls- vart”, jämt som solen gick ned, så skulle en hålla fred och till dess att det hade mörknat ned riktigt. Eljest så börja tomten att packa. Och då höll han på till kl 1 på natten, innan en fick fred. Mamma tala om så många gånger att di ha- de en tomte på ett ställe. Den tomten var / så snäll. Han höll till i boden. Di behöv- de aldrig att sikta mjölet. Det stod färdigt var gång di skulle ha. Han hade varit där så många år. Till julen fick han nya kläder. Dagen efter som han hade fått de nya kläder- na på så stod han i boddörren och skrek: ”Grann gosse siktar aldrig mjöl mer, grann gosse siktar aldrig mjöl mer.” Se’n blev han borta. De ville inte flytta.
Tomtar
”Tômten” finns ännu sör i Finnskogen. Det är inte länge sen jag hörde talas om dem. Tomten hade en ”röd långluva” på huvudet. Det fanns tomtar i kvarnan vid Letafors. Men det var sällan att någon fick se dem, för de var så skygga och kunde göra sig osynliga. När den gamla kvarnen revs, så blev de borta. Om en människa fick syn på tomten, så sprang han in i hjulhuset och gömde sig. Det gick inte an att gå och se efter honom. Då fick en en örfil. På Finnskogen hade de ”tômten” till hjälp i stallet och ladugården. Om inte kräken fick foder i rättan tid på kvällen, så pass han på och gav dem. Om julkvällen fick han kalas. Då bar matmodern ut en skål med gröt och satte i uthusen. Gröten skulle vara varm så att rök av honom. Sked skulle det också vara i fatet. Det var på ett ställ som matmodern hade satt ut gröt åt tomten. Drängen kom och fick se gröten och åt ur den. När han hade gjort det så gjorde han sina behov i skålen. Men [en] kväll, när han kom till samma ställe för att se om det fanns någon gröt, så fick han ett slag i huvudet, så han blev aldrig riktigt vid sig.
Tomtar
"Måns där väst" i Butorp hade en häst, som jämt var orolig så fort han han kom in i stall. En kväll mötte han en tomte utanför dörren. Måns han visste att det är bäst att hålla sig väl med småfolket, så han fråga "valls de stog te". Då begynte tomten beklaga sig att det inte var riktigt bra. Han ha-de sitt bo under stallet. Måns följde med tomten och då fick han se tomtemor, som låg i sängen och hade ett litet barn. Hon låg i sängen. Det droppade ner från stallgolvet. "Ja, här ser du hur det är", sa tomten, "det dryper från stallgolvet, när hästen pissar." "Ja, det skall vi väl ställa med," sa Måns han, och så flyttade han häs- ten och från den dagen var hästen lugn.
Tomtar
Det fanns tomtenissar. Om du får se en nisse, så skall du inte tala om det samma dagen, för då blir du sjuk, minns jag att mamma sade till mig. När det var kvällsvard så skulle det vara tyst omkring en. Tomtarna ville ha fred. Efter klockan tolv på natten var det inte farligt att bullra. Jag har inte råkat att få se någon tomte, men både far och mor på- stod att de hade sett en liten grå gubbe som hade hatt på huvudet. Han hade inte mer än ett öga. Det fanns tomtar i skogen också. Di bruka- de hålla sig i de gamla husen. Pappa talade om att han såg en tomte bakom en granrot. Så fort som pappa kom till granroten, så gjorde han sig osyn- lig. Sedan var han borta.
Tomtar
Vid julen sattes ut gröt i stallet åt tomtarna, den skulle det vara kanel på, det gjorde de i Brandsbol (Alster) när jag var barn.
Tomtar
Tomtar har jag hört talas om, de tröska på logar om nätterna. Far till en här i Råda hörde det. De hade ett ax i taget, en tomte kom med ett sådant en gång. Bon- den såg honom o sa: "Dä va väl ***nôe (något) te stanke för!" "Drar ja ifrå däj så månge ax som ja drage te däj, så blir du passeli kar," sa' tomten. Och sen gick det ut för den bonden.
Tomtar
Det var en soldat, som hade varit till Jösseforskvarnen och malit. Han kom hem mycket sent på kvällen. När han hade lagt sig för att sova, blev det så oroligt omkring honom. Tomtarna kom och räknade alla kläder, som han tagit av sig. Så här räknade de: "Här är rocken, västen och byxorna och här är dätte". Det sistnämnda plagget visste de intet namn på. Det var förskinnet. De höllo på att räkna på samma sätt hela natten. — Tomtarna tyckte inte om att man kom hem sent på kvällarna.