Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Mor var angelägen att få hem fåren tidigt för skogsråas skull. Det var ett skogsrå, som kom in till en smed i hans smedja och frågade, vad han hette. "Jag heter Själv (###)", svarade han och så brände han henne med ett röd- glödgat järn. Då rusade hon ut och ropade: "Sjôl brän- de mig!" - "Har du sjôl bränt det, får du sjôl ha't!, svarade smeden.
Engelska sjukan
Min man, som är mellan 60-70 år, har brukat hjälpa barn för riset. Han fick lära det av andra gamla gummor i trakten. Det var många som brukade jorddraga barnen, när de fick riset, men mor hade rissmorning att smörja med. Hon gjorde ihop snus, prinsens droppar, smör, tjäder- halsbär (de växte på ett ställe vid en älvbrink). Detta mosades ihop till en smörja. Barnet smörjdes i tre tors- dagsnätter med denna smörja. Under tiden fick inte skjortan bytas. Samma skjorta skulle sitta på till dess att smörjan började göra verkan. Medan barnet smörjdes, skulle skjortan vara av. Hon ströks, innan hon sattes på igen. Då fick man inte stryka henne med än efter ett håll. Man började stryka vid halsen och fortsatte nedåt. Man fick inte smörja inuti händerna, inte under fötterna och inte i själva / ansiktet. Man började stryka uppe på huvudet och fortsat- te nedåt över axlarna och ryggen. Lederna skulle strykas runt medsols. Både handlederna och vristerna skulle strykas på så vis. Sedan strök man rakt ut på naglarna på händerna och fötterna. Man trodde inte mycket på det, men gummorna kom och ville ha bot för barnen och då kunde hon inte neka. De fick smörja. Det var vitran, som var roten till det onda. Det hörde jag gumma tala på.
Tattare
Tavringen Severin bodde på Teg vid Umeå. Där bod- de familjen i en liten torpstuga. Det var en 40-års karl. Han var gift och hade flera barn. Ibland, när man hade vägen förbi stugan, så var det rent rövarliv där. Fylla och slagsmål. Andra tavringar hade kommit dit. Tav- ringarna slogos sinsemellan. Det var sällan de slogos med folk från bygden, om de inte själva blev retade eller an- fallna. Severin reste omkring och bytte hästar och kloc- kor. Särskilt gärna bytte han klockor med folk. Falhtin var också tattare eller tavring. Han bodde på Svallet utanför Umeå. Han bodde också i en gam- mal torpstuga. Han var försäljare av varjehanda krams. En gång såg jag 20-talet tattare på trappan. Flera tattarfamiljer bodde mellan Umeå och Vännäs Andersson, som kallades guldtattarn, skar hästar. Han / anlitades av alla, för han var så styv att skära, så ingen djurläkare gick upp med honom. Han skar så, att han lämnade humöret kvar i hästen. Han lämna- de kvar en flik upp i pungen. Det var löst kött med små körtlar inuti. Han hade tjänat sig förmögen på hästbyte, klockbyte, kastrering och andra affärer. Guldtattarn hade tre söner, Kalle, Oskar och Nicke. Kalle var ful, men Nicke var fulast. Jag minns att han och hans hustru kom in till oss och ville ligga över natten. De fick ligga den gången men inte näs- ta gång de kom. De hade löss. Oskar spelade fiol och konsertina. De hölls för att vara bra grannar. Men när de var ute på sina strövtåg, så var de som andra tattare. De kunde skräm- ma sig fram där det gick. Dessa tattare syssla- de med hästaffärer. De bytte hästar med bön- derna. De gav hästarna arsenik för att de skulle vara pigga och se unga ut. De ville ha upp humöret i hästen. Då kunde de lura bönderna lättare. Dessa tattare var mörka. Från början¨ / kom de från Gnarphållet. En av pojkarna ##### med en zigenardotter, men jag vet inte hur det gick. Jag har den uppfattningen av de gamles prat, att tattarna var av zigenarsläkt. Det var zigena- re, som lagt sig i lag med svenskar eller finnar. Jag hörde inte talas om att tattare eller zigernare hade barn med någon från min hemtrakt. Det var ingen som ville genera sig med att ligga i lag med dem. De hölls för ett sämre slags folk.
Husdjur
Första gången de släppte ut korna om våren, så skulle fäla (fjäten) vändas åt ladugårdsdörren till. Man tog en spade och grävde upp spåret och vän- de det. Då skulle kreaturen gå hem om kvällar- na. Mor trodde på sådant skrock. Vi hade en kviga som hade blivit vilsen eller bergtagen. Hon höll sig mest runt på en ås. Hon gick inte därifrån. Vi sköt över henne. Sedan gick hon hem. När en ko hade tappat järten, så gav man henne krut, jäst och kaffe, för att hon skulle få jär- ten tillbaka igen.
Myling
Det var en skräddare som var på ett ställe och sydde. På natten fick han höra ett barn skrika. Benen för långa, byttan för trång. I Skivsjö dansade de vecka ut och vecka in. Det var en flicka som var med på dansen en gång. Då var det en böling son skrek: Hora mora mamma min, minns du när du strypte mig med ett rött strumpeband, och sänkte mig ner i ett tjärn? Hon hade fått ett barn och strypt det.
Djävulen
I Tavelsjö i Umeå församling var det en gumma som inte orkade dö. "Ser ni inte att det ligger en svart hund vid sängen", var det en som sade. Då skicka- de de efter en av prästerna. Han borrade ett hål med sylen genom fönsterblyet. Det susade när hun- den trängde sig ut genom hålet. Men när hunden hade kommit ut så dog gumman. Min far har berättat detta.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Silverskredet
Min åttiotreåriga morfar, Jonas Jonsson, vilken är bosatt på Sävarberg i Sävar socken, Västerbottens län, har själv upplevat följande händelse. Då han en vacker som- mardag för 67 år sedan, eller år 1858, till fots passerade vä- gen från sitt hem till Täfteå fick han se ett föremål, som i solskenet liknade ett brett silverband. Det skred sakta fram i små vågor. En lång stund stod han och betrakta- de dess sakta skridande rörelser, till det vek av inåt skogen. Han följde dess gång, tills det försvann under en större sten. Då han vid sin hemkomst berättade för sina föräld- rar vad han sett, fick han veta, att det var ett s.k. "selv- skre." Där sådana silverskred draga fram påstås det, att gamla skatter finnas undangömda eller nedgrävda. Han ångrade sedan att han icke satte upp något märke, för att utforska hemligheten. Förmodligen har någon under el- eller strax före kriget 1808-1809, i tanke att annars förlora sina förmögenheter, nedgrävt en skatt på den plats skredet drog fram. Tilläggas bör, att vägsträckan från där slaget mellan svenskar och ryssar vid Krutbrånet i Sävar stod och till platsen för denna iaktagelse är omkring 2 km. Anna Lindgren Holmsund Umeå. adr/ Fru Karin Lindgren
Redaktionssekreterare
Redaktionssekreterare Valdemar Liungman Göteborg. Jag ser i tidning- en Norra Västerbotten, en uppmaning till allmän- heten, att insända gam- la sagor och anekdoter, och som jag, för om- kring två år sedan, hörde några historier, om hur "den onde" blev lurad, skall jag för- söka anteckna dessa ur minnet, så gott jag kan. 1.) Hur skomakaren lura- / de den onde. En skomakare ha- de kommit i trångmål och såg ingen utväg att klara sig. Men en dag då han, nedstämd, gick kring golvet och grubb- lade över sin fattigdom och sina skulder, kom en välklädd man in genom dörren. Skomaka- ren blev mycket för- vånad över det fina be- söket och undrade stor- ligen vad främlingen kunde vilja. Denne er- / bjöd emellertid skomaka- ren sin hjälp, i det han sade: "Jag ser att du är i stort trångmål, min vän, men jag skall hjälpa dig och giva dig fullt arbete, om jag blott får din själ när du är 53 år." Skomakaren betänkte sig ej länge utan gick in på anbudet. "Gott, se här har du då litet till att börja med", sade den främmande, och lämnade skomakaren en / pung, fylld med guld- mynt. Skomakaren tack ade, djupt bugande för gåvan, men då såg upp var mannen försvunnen. Allt gick från den dagen väl för skoma- karen så att han blev en förmögen man. Sitt löfte till den främ- mande mannen hade han glömt, men en dag då han låg och latade sig kom han att tän- ka på detsamma, och som han nu var nära / 53 år gammal, så blev han förskräckt. Så gick det flera dagar varunder han ständigt grubb- lade över hur han skulle slippa undan. Men på kvällen, dagen förrän han fyllde år, fick han en idé. Dagen efter, kom "den onde" för att hämta honom. "Nåväl, jag är strax redo, låt mig endast slipa en synål", bad skomakaren. Dessutom ville han att "den on- de" skulle dra slipstenen, vilket även be- viljades. Då tog skomakaren en stor järnstör av vilken han skulle slipa sig en nål. Slip- ningen pågick i tre dagar, men då var "den onde" så mager och trött att han gav upp, ty än var nästan halva järnstören kvar. Och så slapp skomakaren undan, till stor för- tret för -den onde-. / De andra historierna ha numera fallit ur minnet, och då berät- taren har avlidit så finnes intet hopp om att få reda på innehål- let i omskrivna sagor, såvida ej även någon annan hört desamma. Berättaren var en 70- årig gubbe. Historien borde dock vara tämligen värdelös, enär man antagligen hört någon äldre saga, i liknande stil, och en- / dast förvrängt denna. Tåme, Byske. den 25/1 1925 Med utmärkt högaktning, O. Sundkvist. P.S. Beträffande ordalydel- sen i yttrandena, kan den ju ej vara så nog- grann. Har sett en gam- mal visbok i en av gårdarna här. Om den innehåller några gamla vi- sor, så kan jag ju avskriva desamma. D.S.
Ringlek. Norrbotten.
:/: Jag går och söker maken min. Var skall jag ho- nom finna? :/: Jag älskar dig så innerlig, säg, vill du bliva kärestan min Säg vill du ha mig? (Svar: Nej) :/: Ett kalvskinn har jag redan fått. Var skall jag det and- ra finna :/: Jag älskar dig så innerlig, säg, vill du bliva kärestan min Säg, vill du ha mig? (Svar: Nej.) :/: Två kalvskinn har jag redan fått. Var skall jag det tredje finna? :/: Jag älskar dig så innerlig, säg, vill du bliva kärestan min? Säg, vill du ha mig. (Svar: Ja.) :/: Och nu så är jag så hjärtans glader, faralera :/: :/: Ty när jag friade så fick jag ja, ja Upptecknad av Minette Selldén Klubbfors Fällfors
Tro, sed och sägen.
Nedanstående skrock och folktro är ur minnet upptecknat så som jag i min ungdom hörde de gamle berätta. Pukharen. En av de mäst skrockfulla och besynnerliga föreställ- ningar, som längst dröjde sig kvar och voro all= männast utbredda inom västvärmländska bygder var tron på mjölkharen, eller pukharen som den allmänna benämningen var i dessa trakter bland folket. Tron på pukharen hade ett märkligt stöd i avunden grannar emellan, han var ett väsen i det ondas tjänst och en inbringande makt för den, som ägde honom. Den som hade en pukhare drog mjölken från andras kor till sig och hade utomordentlig smörlycka. Om korna i ladugården hastigt började sina, var man genast på det klara med att någon skickat sin pukhare på dem. Fick man syn på pukharen, kunde han se ut som en vanlig hare men också bara som en gammal tvagestubb. Det hade också hänt att någon fått skott på honom. Man hade då funnit, att det man skjutit var bara litet boss, ris och stickor. / Man borde aldrig låta stickor, som blivit brända i båda ändar ligga kvar i spisen. De kunde duga till ben på pukharen. En slags liten ljusröd svamp som ibland förekommer på gamla stubbar och murket trä ansågs vara spillning efter pukharen. Rörde man sönder dessa med en kvist och fann blod inuti, var man säker på att det var spår efter pukharen. Huru en del trollkunniga personer troddes besitta förmågan att draga från sina medmänniskor belyses av följande gamla historia: En gumma skulle tjärna smör och bad sin piga att skumma av tre mjölkfat och slå grädden i tjärnan. När nu gumman började tjärna steg grädden över tjärnan och över hela rummet. Skummade du av tre fat, sade hon till pigan. Åh, svarade denna, tre fat tyckte jag inte var nog, jag skummade av sju. Varpå gumman utbrast: Det hade väl varit nog att ta grädden av tre kyrksocknar, om man inte skulle ta av sju. Det dugde inte heller bland allmogen om någon främmande kom in i ladugården och berömde någon av djuren. Han ansågs skämma kon. Många personer ansågs ha onda ögon, makt att med blicken kunna fördärva andras egendom. Stål var det mäst effektiva skyddsmedlet mot trolldom. Man satte i väggen, i dörren eller under tröskeln en kniv på vilket stålet gick igenom skaftet.
Tomtar eller Backfolk.
Ännu intill mitten av 1800 talet hade man känning av dylika väsen på åtskilliga gårdar i Brunskogs och Magneskogs socknar, efter vad de gamle berättat. I hemmanet Toltan i östra delen av Brunskogs socken lär tomtar ha förekommit ända tills för en 40 a 50 år sedan och efter äldre personers utsago även vid något tillfälle varit sedda. På en annan gård inom nämnda socken var det en vanlig företeelse att backfolket lät höra av sig, om inte arbetet avslutades före solned= gången. Gårdsfolket fick iaktaga stillhet efter mörkrets inbrott, om de icke ville finna sig i att det bullrade och knackade hela natten. På en gård i Magneskog, där sådant brukade förekomma, hade de en mycket mörkrädd dräng som hette Ola. En kväll då han varit ute och nattfodrat hästen, kom han med en väldig fart inrusande i köket och slog igen dörren efter sig med en häftig smäll. En tenntalrik som stod lutad på en hylla vid väggen hoppade / skrällande i golvet och två pigor som gått till sängs i köket sade till varandra: Nu va att Ola riktigt rädd ändå! Men inte blev det mycken ro i den natten. Oupphörligt kom brådskande steg in från förstugan, dörren slog igän med en smäll, tenntallriken hoppade skrällande i golvet och en röst upprepade: Nu va att Ola riktigt rädd ändå. Pigorna och drängen lågo alldeles vettskrämda nerkrupna under sina täcken hela natten. Man var mycket morgontidig av sig. Långt före dagningen dunkade slagan på logen om vintern. Vid detta arbete lyste man sig med bloss av törvedstickor instuckna i logväggen. Och inne voro kvinfolken lika flitigt sysselsatta vid spinnrocken som de placerade vid långstolen framför brasan. Skulle något djur slaktas vid gården fördes det in i köket eller kåven som detta rum på den tiden hette och dödades där, så att man även skulle få det mästa av detta arbete undanstökat före dagen. Man ville göra undan sina sysslor i tid för att även i god tid få sluta sin arbetsdag. Detta som nämnt kanske till största delen för att man måste ta hänsyn till de osynliga, som funnos vid gården. Det var långt bättre att vara undfallande mot dem än att på något sätt reta dem. S. V.
Stålbergsmorhägnan
På min hembys område finns en plats som kallas "Stålbergsmorhägnan", den är lät beväxt med löfskog, och genomskuren af en bäck. Man har vissa aningar om att någon ädel metall skall finnas där, men "tiden är icke inne, att det skall fram." Men sägnen förtäljer att en person, som någon gång gick genom hägnan, och gick lite afsides från gångstigen för att tillfredställa ett naturbehof, fick se kanten af en tjock silfverskifva som stack snedt upp ur marken. Med sin slidknif arbetade han lös några flisor af silfvret och stoppade i fickorna, samt gjorde några noggranna märken, för att säkrast återfinna platsen. Sedan gick han dit försedd med verktyg fö att bryta mera silfver, men nu voro märkena försvunna, och "silfverskifvan". Men dess plats kunde omöjligt hittas. Sedan har ingen haft nåden att få se en skymt af silverskifvan. –Det var rådeln som utplånat märkena. (Berättat af min far. Olof Lundmark, f. 1847.