Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
2. Vattenväsen. Strömgubben 2. Näcken som häst.
Medan jag bodde i Prästhult - det ligger i Ellekulla skn så hände det en gång att jag körde till Göteborg med ett lass. Jag var i följe med "Guldgubben" fr. Nässlinge som hade ärende till storstaden med. Vi körde i skymningen. När vi kommo till åt Esbjörna -reds skog /Esbjärs skog ) = ###) i Gunnarsjö så kommo vi till en liten bäck, som rann tvärs över vägen. Då behövde både Guldgubben och min häst dricka. Bäst jag stod och såg på huru de bägge drucko, så fick jag se någonting vitt stå vid lasset. Det såg ut som en / häst och såpass stort med. När vi så körde igen så följde den vite hästen med till nästa bäck, som rinner förbi Esbjörnaredstorp. Dör blev den borta. Det var nock Strömgubben, för han gjorde sig till häst ibland.
Majstången och midsommarfirandet
Midsommarafton skulle alla utan undantag hava tagit en riktig rentvagning ute i öppet vatten ell. i basstun. På väggarna i storstugan skulle klädas med löv från ek, lönn och björkträn även på golvet ströddes löv. I förstugorna skulle även klädas med löv. Dessutom skulle hämtas en stor blomsterkvast av alla slag av vilda blommor mest prästkragar för att sättas i vasar. Till majstången skulle även användas alla slags löv och blommor som mest blåklint och prestkragar. Jag vill här inflika att på samma sätt skulle Tunhems kyrka dekoreras med löv och blommor invändigt då barnen begick sin första nattvardsgång antingen dttta skedde om pingst ell. midsommar. Majstången synes hava använts i äldre tid på en del av Tunhems herrgårdar så sent som 1870 a. 80 talet. men torde i det nogersta hava upphört sedan förenings livet börjat bland arbetare klasserna och godtämplare och andra även börjat med majstänger om midsommar. På vargöns pappersbruk dansades omkring majstången de första åren det gamla bolaget drev denna fabrik. På Nygård 1870 talet: då friherre Nils Eriksson residera där fanns alltid majstång om midsommar som dansades ikring. Der var dels vanliga gamla folkdanser och lekar och dels vals och polketter som gamla spelmän underhöll med sin färla. Bland spelmän kan nämnas skräddare Berggren som spelat på tusen brollop han hade lärt sig spela av näcken. Vid denna dans deltog de flästa av godsetts folk även herrskapsfolket var med och deltog i dansen. Vid detta tillfälle och vid den skördefest som hölls om hösten bjöd herrgården på smörgasar och hembryggt svensköl. De som ville röka fick tobak och kritpipor om pipa saknades. Sjelv gick friherre Eriksson omkring och underhöll sig med gamla torpare som bruka sin jord bra. På Koberg Lagmansered socken då gamle friherre Nils Silverskiöld levde var även majstång och midsommarvaka. Der dansades och bjöds på förtäring på samma sätt som på Nygård. Dit gingo först och främst det stora godsets folk men även andra gick dit långväga ifrån. De voro icke nöjda med vad som vankades på stället utan medhavda lomflaskor avsmakades även. När då vikingablodet kom i svallning blev det gräl och slagsmål mellan infodingar och de främmande. Derför tog även denna tillställning slut. Så sent som på 1890 talet då gamle grosshandlaren Franqe ägde Korndals pappersbruk (nu Pappyrus) var der majstång ochså och midsommarvaka i en park på fabriksområdet. Musiken sköttes der av hornmusik. Franke deltog sjelv i dansen. Vid Munkestens gästgivaregård Vänersnäs socken var längen midsommarvaka till på 1880 talet. Här fanns bränvinsförsäljning till 1860 talet: sedan endast Öl och vin samt läskedrycker som upphörde fullständigt för cirka 10 år sedan. Här stöter 3 socknar tillsammans som gjorde, att en hel del ungdommar även äldre samlades hit vid midsommarvakan. I storstugan undre botten tråddes dansen flitigt ibland på logen. Musiken sköttes av någon gammal byspelman. I övre våningen hade ortens pampar samlats som underhöllo sig med sång ur Frithjofs saga, Bellmans bitar etc. Frampå morgonsidan skulle det visa sig vilken sockens folk som var starkast varför de svagare fingo taga till flyckten jagandes av de övriga med indiantjut och käppar längs vägarna. Med den rikliga tillgång på Öl och porter som då fanns ävensom välfylda lomflaskor av annat fludium och utan polis eller ordningsmän kan man förvåna sig över att icke någon blev ihjälslagen. Stryk vankades likväl sällan utan att det var någon bråkmakare som börja. I vår upplysta tid tror jag knappast det skulle gå lyckligt med omskrivna lagar ell. frihet. Det ligger en källa med järnhaltigt vatten ungefär 1 Km från nämde Gästis kallad Munkestenskälla. Den ligger på Tunhems område. Här kommer en liten stråle vatten ur ett stenblock vid foten av Halleberg. Detta vatten kan näppeligen komma annat än från Hallsjön som ligger omkr. 3 Km. derifrån på Halleberg. Hit till denna källa har folk sedan urminnes tider vallfärdat för att dricka vatten midsommarafton. man gick man ur huse dit för hälsans skull. Det troddes att vattnet hade en magisk kraft som särskilt värka midsommarnatten. Ljusalverna trådde sin dans omkring källan midsommarnatten der av vattnets goda värkan. Alla klassers folk gingo hit om icke för annat så blev det en turist färd i den vackra naturen med Hallebergs tvärbranta stenmassa i förgrunden. Huru tron kan värka visar följande en dalsländning hade farit till Munkestens källa för att hämta vatten till någon sjuk på hans hemort. Det bar sig ej bättre än, att han i Vänersborg slog sönder flaskan med hälsovattnet uti, han skaffade sig en annan flaska och fylde på den av vänervatten i Vänersborg. Detta fick den sjuke i den tron att vattnet var från Munkestens källa men han blev frisk i alla fall. Nu mera hör detta som allt annat gammalt till det förgångna. Men ännu kan man få se en och annan vid midsommar såsom gammal vana gå hit och dricka av källans vatten. Att källan såsom jernhaltig är hälsogivande har t.o.m läkare sagt, men vattentillgången är så ringa att här ej lönat sig med en modern hälsobrunn.
Skänklåt efter Runna-Maria
Skänklåt
Övernat. väsen
När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.
Arvid Front
Börjar med en västgötahistoria berättad av Vg-B på dialekt. Den handlar om rymdfarkoster med hundar på väg till månen. AF berättar om kalkutbrott i trakten. Föddes vid kalkbruket Tomta vid Falköping. Ägarens namn nämns. I trakten av Dala och Uddagården finns flera kalkbruk. Kalkindustrier. Far var bonde och knekt på samma gång. Hade även kalkbruk. Han hade två gårdar i Karleby och Tomten i Gudhem. En av sönerna blev sedan invald till knekt efter sin far. Man ärvde knektsysslan. Far fick som soldat namnet Front. Och ett boställe i Torbjörntosp. Det var två fjärdingar, räknade som halvgård. Samt en fjärdin, Goagården, vid Karleby kyrka. Det var mors barndomshem. Sönerna gick hemma och hjälpte till att sköta gårdarna. Men nu ska de iväg till städerna innan de är torra bakom öronen. Hade ej lust att bli knekt. Men han har exercerat beväring på Axvall. Far hade med sig uniform och en kofferrt med utrustning när han kom hem från Axvall. Kofferten var en rotekista, där det låg ränsel, gevär och persedlar. Det skulle med när de blev inkallade. Ej tillåtet skjuta med bössan som de ville. Men de brukade "brassa å" när de skulle hem. Vid utmönstringen fick de med sig bl.a. kex att ta med hem till barnen. En gammal knekt hade vissa förmånder. Dessutom torpet. Far arrenderade knektbostället. De hade 2-3 kor. Fick fläsk och råg av bönderna. Far var som knekt fin när han tog på sig dolma och plym. Vid begravningar var knekten med. AF blev bonde. Var hemma först i några år efter exercisen och hjälpte far på gården. Far blev ibland tvungen ge sig iväg till mötena på Axvall. Måste inställa sig där på bestämd timme. Han gick upp kl 5-6 på mornarna. På våren gick far upp kl 3 och sådde. Han hade en halvskäppa med rem framför sig. Sådde med bägge händerna ur den. Skäppan var tung, var krökt efter kroppen. Att så jämnt för hand är svårt. En maskin gör det bättre. Olika sädesslag såddes olika tätt. Råg, havre eller ärter. Ärterna fick ej sås för tätt. Kunde ej mogna då. Man hade harvar och järnplogar. Tidigare var det plogar av trä med billen av järn. De olika delarna av plogen, namn: ev. suttra = det man håller i. Det som hästarna drar i är åsen. Grimma kallas det man fäster i skaklarna. Risten går från åsen ner till billen. Osv. om hur redskapens delar är sammanfogade och hur de fungerar. De körde antingen med oxar eller häst. Mest med oxar. Hästar och oxar kunde skena. AF nämner en person som plöjde i en tävling på heden. Han körde en rak fåra med paraoxar i särskilt ok. Många var där och såg på. Beskrivning hur oxarna var förspända. Ibland kunde oxarna kasta av sig oket. Vända sig bak och fram. Beskrivning av ok för sk. slånoxe (?). Mellanstång eller oxastång, hornöglor = öglor att sätta över hornen. Ibland kunde oxarna kesa. Drog lass med säd. Kommandoord för oxar: hit och frå. Oxarna körde rakare fåror än hästarna. Det var oxmarknader på torgen i bl.a. Falköping, Tidaholm, Trädet, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo. Backarna var fulla med paroxar. Nu kan man knappt få tag i en enda oxe. Om oxarna var alltför tilska hände det att de inte gick. Då kunde man ta ett horn, sätta det för örat på dem och skrika till. Då blev de skrämda och for upp. Att tämja stutar var svårt. De kunde skena. När han var pojk satte han en skållgryta till fråoxen som gick bäst att tämja. Med vänsteroxen gick det ej. Beskriver tämjningen, tömmen och svårigheten med vänsteroxen. Vid vägen hemåt, där oxen kände till det, kunde han skena så att han var hemma före AF som körde. Skrindan, grimman m.m. satt fast i dörren. Skaklorna gick av. En oxe kunde bli 15-16 kvarter. Ibland 12 kvarter. Det var något för slaktarna att lägga ner. Av de nöt som slaktas nu blir inga köttmängder. Om priser på oxar. Om att sko oxar. De drog upp den ena foten (skanken) på oxen. Smeden eller de själva skodde. Oxen kunde dras upp i taket och bindas där medan de skodde honom. Bara en som heter Brodd har oxar än. Om harvar. Träharvar oxh sulharvar m.fl. Pinnar i träharven. Pinnar av trä. Träslag i harven var oxle eller aske. Ej ene. Pinnarna skulle vara raka. Vässade dem med yxan. Man fick grödor förr, men skötseln av jorden kunde ej bli så grundlig pga. dåliga verktyg. Där man plöjt upp en vall kunde den köras upp med sulharv. Körde flera ggr så det blev mull. Körde längs och tvärs över. En patron hade verktyg, tyckte de skulle bearbeta jorden mera innan de sådde i den. Kunde vara hård som en landsväg. De kunde ha för många kor men för lite bete för dem. Ju fler kor desto mera gödsel. Man körde långa vägar för att hämta halm åt korna. Halmtaken gick åt ibland. De måste bära ut korna (på våren) och t.o.m. hänga fast dem i fejset när de inte kunde stå själva. Det hände mest på små gårdar och där de var försumliga med korna. När korna svalt ihjäl var det bara att köra ut och gräva ner dem. På sommaren gav man korna löv. Löv av asp, ask, björk och vide. Även fåren åt av lövet. Man band lövet i kärvar och torkade dem. Travade dem i solen. Lade upp dem i en hög i ladugården. I okt. slaktade man till husbehov. Tog både gris, spädkalv och kviga. Saltade ner köttet. Hängde upp till tork, fick då spickefläsk. Kunde bli mask i köttet (eller fläsket). Likaså om det var en hare man skjutit. Man hällde brännvin på det, åt det sedan. De hade ingen bedövning när de slaktade. Använde bara kniven. De höll i grisens förben och bakben. Någon hade en hank som han vred om truten på grisen med. Slaktarn skulle ha slaktsupar. Man började slakten kl 3 på natten. Oftast vid Lusse. Ingen slakt på sommaren. Ej heller när månen stod i nedan. Namn på kornas 4 magar, bl.a. bladmagen, gräsmagen. När korna fick lasatorren hade de gått för länge utan att få vatten. Kunde kanske vara den fattiges enda ko. Den måste grävas ner i jorden. Den fattige kunde ev. få en kviga av en rik bonde då. Eller man la ihop pengar till en ny ko. Man köpte eller slaktade kor på hösten. Kunde kosta 30 kr då. 35-40 för en gammal ko. Idag kostar den 1500-1600 kr. Om snus, tobak och rökare. Åkerbruksredskap. Sulharv med överdel av trä. Pinnar eller gåsfötter på den. Pinnarna måste vässas. En träharv passade till att köra upp potatisen med. Lyfte den med ett handtag. Potatisen kupades med krok. Körde i fårorna. Harvade med träharven. Ärjekrok. Olika sätt att plöja. Slog ihop ryggen mot mitten. Första fåran lägre. Fick ej bli för höga ryggar. Gick ej att harva då. Forts. om plöjning. Återvälta. Köra vissa rännor andra året. Noga med sista fåran. Fick ej bli toviga vallar. Beskriver höstplöjningen. Inga stora dikesrenar. Man plöjde nästan ut i gärdesgårdarna. Tomfåror skulle leda bort vattnet. Man kunde köra så att vattnet fick utlopp. Åkerbruksredskap: Bulten var av ek, 2½ m lång. Bönderna tillverkade den själva. En dubb mitt i stocken. Den satt fast med sprint i mitten. En del sätter på grimmor, krokar på fimmerstänger. Märken för sådden: 10-12 maj var rätta spåningstiden. Om de såg att det skulle bli många frostnätter, så väntade de med sådden. Det kunde frysa i t.ex. havren, om den kom för kvickt upp. Då måste de så om igen. Sedan asken slagit ut kunde de så. De sådde lin förr. Det repades, skäktades m.m. Ingen särskild sed förekom vid sådden. Hustrun var bara 35 år när hon dog. Blev hastigt sjuk. Hon hade ätit körsbär, fick magplågor. Hade varit till stan och burit korgar med bär hela vägen dit. Hon opererades på lasarettet i Falköping. Hon hade en liten son som låg vid bröstet. Källa gick i flera herrars ägo. Någon som bodde där fick aldrig vara i fred varken natt eller dag. Det slog på järn. Det höll på i flera år. De vaknade på nätterna och hörde att det slog någonstans. En smed hade förut bott där. Tomtar fanns förr på gårdarna. Bl.a. vid Skattegården i Jättene. Tomten bodde på rännet. Käringen kom varje morgon upp dit med ett stop mjölk. Fick han inget blev han arg så han slog omkring sig. Tomtarna var små, hade grått skägg. De var klädda i grå rockar. Låg på rännena. Om bonden förtretade tomten och ej gav honom det underhåll han fått från början så var det snart färdigt med bonden. Tomtarna kunde dra lycka till gården eller olycka. Tur eller otur. Skogfrun, näcken eller bäckahästen har ej funnits i min tid, säger AF. Han nämner sin farfar. Denne hade mycket att förtälja. Han dog i början av 1800-talet. De döda kunde få något med sig i kistan när de dog. En halv liter brännvin eller psalmboken. Spöken har ej förekommit i vår tid, säger AF. Kungagravar finns i Gudhemstrakten. VgB nämner en grav i Jättene där det låg en man med en skål i graven. Och hästtand, sölja. I Gudhem har de hittat värjor. En värja kom upp ur jorden när AFs bror plöjde. Någon kom sedan och köpte den. Upphittaren fick 27 kr. Stenarna på Ekornavallen tror man är kvar sedan slaget i något krig. De stupade skulle då vara begravda där. Kungagravar där de större stenarna står. Vad man minns i bygden om klostret i Gudhem. Jungfrur och härskare gick där inne. Man gräver ut och hittar mer av klostret nu. En sägen att det fanns en underjordisk gång mellan Varnhem och Gudhem. Den gick delvis under Hornborgasjön. AF och några drängar var nyfikna. De kröp långt in i en täckt gång. Nergång vid kyrkportarna. Nu delvis raserat i lönngången. Om Gudhems kloster. Det sägs att munkarna i Varnhem bakade bröd åt nunnorna i Gudhem. De skickade dit stora vagnar med bröd. En gång var hästen törstig. Gick ut i vattnet i Hornborgasjön så vagnen välte. Bland limporna låg en munk. Det blev oväsen. Vi skrattar åt det. En del tror på det, andra inte. Sänkning av Hornborgasjön. Bönderna hade inget för att de släppte till sina åkrar undan för undan. Ekberg på Dagsnäs var en vass gubbe. Han slog med ridspöet mot stövelskaften så det small, om inte bönderna gjorde som han ville. Sonen är nu ägare till Dagsnäs. Marken vid Hornborgasjön var slättängar som det växte bra på. Man har tagit upp strötorv där. Raka utstakade linjer gick uppifrån vägen och ner till sjön. Endast Ekberg blev rikare av sjösänkningen. Många ville ha sjön tillbaka. Man hade förut fiskat i sjön. Man sålde lasstals med fisk för 25-50 öre/kg. Det var mört, gädda, abborre. De som hade en stuga på fri grund där blev fråntagna den. Man födde kor på det som fanns vid sjön. Man nämner Birger i Bolum i detta sammanhand. Han fiskade. AF och VgB språkar om rymdfarkoster, bl.a. med hundar i, som ska till månen. AF funderar över tillvaron på månen. Om jordens framtid. Man tycker att det har ändrat sig till både det bättre och sämre. AF tycker att mycket är skit. Det fanns många fattiga förr. Men de kunde få bygga stugor lite varstans utan att lantmäteriet bestämde. Jordkulor fanns bl.a. på Mösseberg. En finns kvar än. Fattigstugor fanns även. De gamla var så kära i sitt hem, där de var födda och hemmahörande, att de ville ej flytta till någon fattigstuga. Det var dåliga hus, så dörrarna gick ej att stänga. Nu sätter man upp kåkar som de kör ihop de gamla i. Efter 14 dagar är de gamla döda. De "less" efter sitt gamla hem. De fattiga gjorde dagsverken på en del gårdar. De gick till de förmögna med kruka och förkläde och bad om lite mat. De hade rättighet till det. Särskilt vid jul. Andra kom som skulle "måttskutt", nämligen skollärare och präster. De tog upp sitt tionde då. Även soldaten och kyrkstöten kom vid jul. De skulle ha kaka, korv och ljus etc. De hade rätt att gå i gårdarna och få mat. Och de var nöjda med det de fick. I Gudhem räknar de Falköping som sin stad. VgB frågar AF om han sett några fina damer där. Man pratar om deras utseende, jämför med förr. Ju bredare de kunde få klacken förr, desto bättre var det. AF läste som ung fram i Falköpings kyrka. Prästen hette Helander. Flickorna hade svart klänning. Pojkarna svarta kostymer, som de alltid fick när de skulle konfirmeras. Nu ska man köpa nya kläder ofta. Ont om pengar förr. AF var torpare i 11 år. Då hade de 5 öre om dagen. De började kl 5 på morgonen. Höll på till kl 8 på kvällen. Semester fanns inte. Enligt vad VgB säger hade drängarna förr 2 lediga dagar. En marknadsdag och en halshuggningdag. I dagsverken ingick även mat. Vid dagsverken åt de redan kl 5 på morgonen. Stekt potatis, kött och välling. Inget kaffe. Frukost vid ½ 8. De åt middag kl. 12 -½ 1 samt vid kl 5 em. Rättarna hade sina klockor att gå efter. Man gav sig iväg på slaget 5 när det ringde. På många herrgårdar fanns vällingklocka.
Lucia-dagen, till Knut (d. 7 jan.)
Förr firades Luciadagen – den 13 dec. – allmänt, här i orten och då började man "få på hänn", att Julen var i annalkande. Då började förberedelserna till Julen, med julbak och bryggd av julölet. På den tid då husbehovsbränningen var tillåten, var julbrännvinet redan färdigt, och sedermera inköptes alltid ett försvarligt kvantum härav, först för ett värdigt firande av "Lusse" och det egentliga "jula-brännvinet". Man kunde naturligtvis ej värdigt fira "Lusse" utan brännvin, och än mindre julen, - "Ingen Jul utan brännvin", hette det allmänt. "Lusse-môre" ville man slakta "julgrisen", om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat "jula-grisen" på "Lusse-môre", men slaktarn gick alltid dit han brukade få de flesta lussesuparna. Att på den tiden slakta en gris utan brännvin, var ju lika omöjligt som att döpa ett barn utan vatten. / Vid skållningen av grisen, var det icke vattnet som verkade, utan brännvinet, "som var med och när vattnet". – På ottan, då slaktaren kom och väckte husfolket, tog man sig först några s. k. "loppe-supa", medan kvinnfolken gjorde upp eld i den öppna spisen, i köket eller storstugan, - där slakten skulle försiggå – för att värma "skålle-vattnet". – Sedan intogs "Lusse-beten", bestående av ost, smör, bröd, honung o.d. vad huset hade att bjuda på samt en liten ”syp” emellan nästan varje tugga. – I senare tider, sedan kaffet kom i allmänt bruk, drack man en a’ två a’ tre små "gökar" (kaffe-halvar), ty nu var ju "môre-kaffet" kokt. – Sedan man nu fick sköljt nu allt detta goda med ytterligare några "småsupar", så var man i stämning. Slaktar’n tog nu "svinahårsrepet" i den ena näven och "den store kniven" i den andre och man gick så ut för att leda fram "nassen" till "slaktabänken". – Var det på ett "bra ställe", så vankade det nu, då grisen blivit stadigt "fastsurrad" vid "slakte-tavlan"; en liten stickesup – innan stickningsproceduren började. – Huru detta stundom gick är lätt att förstå, efter allt detta föregående supande, och slakten skedde alltid utan föregå- / ende bedövning. – Stundom kunde grisen hålla på att kvida en hel timme, innan han dog. – Härefter vanhade åter en "stickesup"; därefter en eller flera "skållesupar", u.s. weiter, så länge man orkade "stå bi". – Om man orkade, brukade slaktaren ”lulla” av hem på e.m. och fick då en reel "slaktbit" med sig hem, "te mor å barn’a". – Betalning skedde alltid efter ”hederlighet” in natura, varvid den ene alltid sökte överträffa den andre, så att slaktar’n fick alltid bra betalt för arbetet. – Såsom slaktare fungerade alltid någon gammal gubbe, vanligast någon gammal "gratialist" och någon renlighet vid slakten, det kom sällan i fråga. Om litet hår satte kvar på "syltan", så fick man raka den bättre på bordet, när man åt den och fjälsterna blevo, i de flesta fall, högst lindrigt rengjorda, före korvmatens "fjälande" i de samma. – "Fjälningen", eller korvstoppningen skedde så, att man genom ett s.k. "fjälehorn" (= en ring, cirka 5 c.m. lång, av ett horn), som infördes i fjälstrets ena ända, med tuppen stoppade nu "hackematen" (= hackat fläsk eller kött) i fjälstret samt sedan kramade nu den till fjälstrets botten, tills detta blev fullt, då "korva-skinnets" ända tillslöts / med en s.k. "korva-speta", av trä. – Vid Lussetiden var ännu tröskningen, som verkställdes med "prägel", ej ännu avslutad för året, vilket dock måste ske före Julen, varför arbetet bedrevs med all iver och Lussemorgonen tog man ibland "Lusse-beten" redan vid halv tvåtiden, för att sedan gå ut på logen, och tröska. – Vanligen väcktes husetsfolk tidigt på ottan, av husets dotter, eller piga, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe, (sedan detta kommit i bruk) samt iordningställt "doppe-bröd", varefter, med början på "far och mor", husfolket trakterades. Härjämte var brännvinsflaskan obligatorisk. – Sedan husfolket trakterats, tog hon stundom med brickan en liten "titt in" till grannstugan – om gott förhållande rådde nota bene – för att även traktera dessa. – "Lucia", som hon kallades, var vitklädd, som en brud med en "krona" eller "krans", av "krôsaris" (= lingonris), på huvudet, vari brinnande "talgdankar" (små ljus av talg) voro anbringade – således "skön att skåda" - - - - - I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till "Lussebrud" och en pojke till "Lussefar" eller "Lussegubbe". – "Gubben" var sällan något vidan vacker. Han hade vanligen ett "skråpukeansikte" (= mask / med ett stort vitt skägg). Dessutom medföljde några "tärnor" (stundom förklädda pojkar), vilka alla voro vitklädda, och så gick man, från 2-tiden på ottan, ända tills det blev ljust, i granngårdarna och bjöd, och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. – Endast "Lussebruden", som hade håret nedhängande, hade ljus i huvudet. "Tärnorna" däremot, hade endast ett ljus i handen. "Lussefar" hade, i de flesta fall, en lång, vit stav i handen. – Vid trakteringen förekom alltid en sorts småbröd (vetebröd, kallade "Lusse katter" eller Lussebröd) som bakats i god tid före "Lusse". - - - Huru länge "Lussefirandet" varit i bruk, här i orten, vet man icke, men ännu idag, förekommer det på flera ställen, att dottern på stället tidigt på "Luciamorgonen" undfägnar husfolket (på sängen), med kaffe, lussekatter m.fl. goda saker; varvid hon alltid uppträder vitklädd, med en krona av papper eller lingonris, eller krans på huvudet, med ett flertal brinnande julgransljus, av flera olika färger. – Varför "Lussebruden" är utstyrd på ovannämnda sätt, tror jag ej någon har riktigt klart för sig. En del personer att det skall utgöra en symbol, / för en ung, skön, oskyldig kvinna, som hette Lucia och någon gång, i den gråa forntiden, blivit levande bränd på bål. - - - - - - - - På hösten, när man "höstärjat" jorden (började tröskningen) – all jord, näml. åkrarne, ärjades, - ty plog kom ej här i bruk förr än i början av 1860-talet, då gästgivaren, J. J. Petersson, å Klevs gästgivaregård i Mårdaklev, inköpte en plog. Samma person inköpte i slutet av 1870-talet en amerikansk stålgrep. – Det var emellertid många, som begabbade honom därför. Stålgrepen liknade mon vid en "köttgaffel", lämplig som leksak för småbarn att leka med. Plogen, trodde man, rent av endast var ett redskap, som befordrade ogräsets trevnad, ty den myllade inte sönder jorden. I allmänhet hade man ej annat redskap (att göra sönder och bereda jorden efter höstkörningen, varför plogan inte ansågs lämplig). – I början av 1870-talet inköpte P. ortens första tröskverk, med "stående vandring". – Även detta ansågs som ett fördärvbringande redskap; ty alla agnarna slogos av havrehalmen och i följd härav blev halmen så "skäller" (mager), att kreaturen inte ville äta den. – På Stora Hyndarpsgård i Mårdaklev, fanns visserligen ett gammalt tröskverk / – av okänd ålder – som drevs med vattenkraft. – Detta tröskverk liknade inte alls nutiden tröskverk, ty det "prägla" säden, vilken lades fram på golvet, alldeles som man gjorde då man handtröskade med "sloga" (= prägel). – Då vattenhjulet sattes i gång, så började en hel mängd (jag tror det var omkring 10 à 12) "ekpåkar", som befunno sig i en inrättning, inne på logen, att bearbeta de förut där utbredda och upplösta nekarne. Då kornen "böstats" ur, stämdes vattenhjulet, halmen skakades, och kastades in i halmladan. – Detta var ju ett "pinna" tröskverk; ty agnarne blevo kvarsittande på halmen; vilken sålunda inte blev "skäller", eller mager. – Tröskningen skulle alltid vara avslutad före Julen, men man skulle alltid ställa sig så, att man hade litet att "kasta" (rengöra av säden), på Julafton, ty annars tog både säden och halmen slut, innan det blev någon ny gröda. – Då höstfloden kom började man förmala grödan, på sin lilla "enfotakvarn". I varenda liten bäck, där ett vattenfall fanns, stod en liten "enfotakvarn", ibland föga större än de vaktkurar, som finnas invid järnvägarne. – En enfotakvarn var / lik en s.k. "stående tröskverksvandring". – I bäckens botten anbragtes en stor sten, varpå, på en järndubbe i nedre ändan av en stor grov stock gick runt, på grundan, att där var anbragt skovlar runt stockens nedersta del; varpå vattnet forsade fram, vid hjulets ena sida och vid hjulet runt. – Stocken stod näml. vid vattenkvens ena sida. - När nu denna stock så ledes sattes i en roterande rörke – likt en leksakssnurra – fick även kvarnstenen, som inne i kvarnen, mitt över bäcken, hängde på stockens övre ända, en rotationshastighet lika med vattenhjulets. – Någon utväxling fanns således icke. På grund av hjulets obetydliga storlek, snurrade emellertid hjulet runt ganska fort. Kvarnstenarne voro ibland inte större än på en vanlig handkvarn. Det fanns även större "enfotakvarnar". År 1869 nedbrann en "enfotakvarn" – tullkvarn tillika – som ägdes av hem äg. Hans Karl Hansson Vallen övre Mårdaklev, i samma strömfall, där Mårdaklevs el. Valskvarn och kraftstation nu är belägen. - En liten "enfotakvarn"* fans vid de allra flesta bondgårdar. Då höstfloden kom började man att / mala, både natt och dag, ty på vintern, när kölden blev stark, torkade vattnet (eller frös bort) bort och vattenhjulet frös fast. – Den säd, som man möjligen inte fick förmald före Julen, fick man vanligen vänta att mala, tills vårfloden kom. – Man var emellertid mycket angelägen om, att få förmald all säd – utom vad man tänkte använda till utsäde (den s.k. "säa-säa"), - före Julen. – Huru brått man än hade med malningen, så borde man dock inte mala "Lusse-natta" eller "Tommesmässe-natta", för då ville* "Necken mala sin gröe" (= gröda). En och annan skrysam* person – som var ovanligt djärv – vågade sig emellertid på, att mala någon Lusse- eller Tomasnatt, men då råkade han alltid träffa "Necken", som gjorde, än det ena, än det andra spektaklet med kvarnen. – Vanligen grep han tag i hjulet och då stannade kvarnen. - Då brukade Näcken skratta, så att det gav eko i hela nejden. I min barndom hörde jag berättas (som fullt sannt tillika), att en person, "Petter i Lalycka" – i Burseryd Småland, strax intill gränsen av Halvs pastorat i Södra Kind – skulle mala en "Lussenatt". – Som han antog att han fick med "Herr Necken" att göra, / så hade Petter vidtagit vissa förberedelser, för att värdigt kunna möta "Necken". – Sålunda hade han "stoppat ett par vitlöka i rockaficka", och när han kom till kvarnen på kvällen, så eldade han upp en brasa, i den lilla spis, som fanns i "kvarnkammaren". – Det var tydligen, en för sin tid, inte obetydligt kvarn, möjligen en tullkvarn. – När det led fram emot midnatt stannade plötsligt kvarnen. Nu sade Petter för sig själv: "Bättre brödlös än rådlös". – Petter tog nu en eldbrand i spisen, tog upp en vitlök ur "rockaficka" och gick så ut och kastade dessa båda saker i "kvarnkaen"; varvid han smällde å en riktiger "dunderfis" – ty Petter hade hört: "Att *fes, å *all å vitlök, dä fördriver *skarsty". Då Petter utfört detta lilla trollknep, började den gamla kvarnen att gå, så att det höll på att uppstå gnideld, oaktat "dublen gick nere i vattnet, på böehuss botten. Det dånade i luften som om åskan gått. Petter hällde, så fort han kunde, den ena hovresöcken efter den andra i "kvarnskruven". På morgonen, när äntligen Petter fick herravälde över kvarnen, hade han / förmalt all sin säd, - "Ja, fort å bra gick dä, men ja vell ändå allri göra om’at". – sa‘ Petter. - - - - - Då man i kvarnen fick besök av "Necken", som vanligen brukade sätta in näsan, vilket liknade trynet på en spädgris (svart), genom någon "springer" i golvet; skulle man säga: "Lussenatt i natt, ‘ Klobbadask! Klobbadask!" – Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. – Då försvann "Necken" och kvarnen började surra runt med oerhörd hastighet och det dånade, "såsom vid ett stort väder". – Jag har hört berättas om en person, som var i en kvarn för att mala, en "Tomasmässonatt", då "Necken" är lika besvärlig som "Lussenatten". – För att fördriva tiden satt mjölnaren, vid sin lilla spis, och stöpte blykulor. Allt var tyst och stilla till emellan 12 och 1 på natten. Då hördes ett väldigt dån i luften och strax därpå stannade kvarnen. – Då kom där plötsligt upp ett litet svart "tryne", genom en stor golvspringa, strax intill mjölnarens fötter. Det började lukta svavel och det rök ur det lilla trynets näsborran, den lilla munnen öppnades och röt, med en ihålig tordönsstämma: "Har du sett ett så vackert tryne?" – / "Ja, nog har ja dä!" sa’ mjölnar’n, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Nu hällde han det smältande blyet i "trynets" ena näsborra, sägande till Näcken, som fanns bakom "trynet": "Har du nånsin fått så varmer köss?" – Nu försvann "Necken", med stort dån och kvarnen började åter gå som vanligt och "Necken" lät inte mera höra av sig "uti then natterna". – I Borås var det en s.k. stormarknad Thomasslogen. Denna marknad kallades "Tommesmässemärten" – och finns ännu kvar för resten – och besöktes förr allmänt av befolkningen, här i Södra Kind; allt intill 1900-talets början. Förr iakades vad malsvävnad som hemslöjd, här i Kind, på varenda bondgård och även torp, där man förr drack många för. – Om "Tommesmässe-mârten", skulle man alltid till Borås, för att sälja vadmal, då man färdades den långa vägen (6 mil) = 6,4 nymil, efter häst och stundom åkande efter oxar. En sådan resa tog tre a' fyra dagar i anspråk. Även rävskinn brukade man sälja på denna marknad, där det fanns köpare från landets olika delar. På denna tid, isynnerhet före 1890-talet, innan strykniven var allmänt känd, var här mycket gott om / räv. De fångades vanligen i stora saxar, med s.k. ”draggiller”, och kallades "blanksaxar". – De skulle nämligen skuras, så att de voro blanka som en silversked, ty räven skyr lukten av rost. – Saxen, som plägade utläggas på någon "kompost", döljdes med havreagnar, sedan den först blivit bestruken med "rävasmörja"*. – Denna "salvas" huvudbeståndsdel var osaltat smör eller svinister, tillsatt med några droppar anisolja m.m. – Det erfordras åtskillig vara, försiktighet och praktik, att fånga räven i sax, - ty, "räven å rävakarl’n ha’ aldrig samma mening". – Det fanns emellertid en eller flera s.k. "rävakära”, som varit specialister på rävfångsten i sax. – På 1870-80-talen var vanliga priset, på "Tommesmarten", i Borås, 5:-kr för ett rävskinn och för ett särdeles stort, vackert skinn 6:-kr. – "Tommesmasse-marten" var även en stor svinmarknad. Den, som hade någon "skålling" (slaktad gris, i helt fall), skulle alltid sälja denne på "Tommesmasse-marten" i Borås. Vid hemfärden köptes förnödenheter för Julens firande samt litet julklappar hem, "te mor å barna". - - - - - När man väl fick "sovitmarknadsruset av sig" var det hög tid att tänka på inköp av "julabrännevinet", som skedde å Klevs Gästgivaregård, / som var den största i södra Kind. Visserligen fanns där en mindre sådan i Hid, i Ö. Frölunda socken, men detta var endast en s.k. "stopa-klo", där ej mindre kvantum fick säljas än ett "stop" = ½ kanna, eller 1,3085 liter. – Tre mil norr om Klev var Svenljunga Gästgivaregård och 4 mil söderut var Sjönevads gästgivaregård (i Halland), således var Klev bäst i läge för södra Kinds befolkning, i fråga om inköp av sitt julbrännvin, och mycket brännvin såldes där. Enl. dåvarande gästgiveriförordning fick brännvin – brännda eller distillerade drycker – ej säljas efter klockan 10 på kvällen, men så snart klockan slagit 12 på natten, fick försöljningen åter börja. – Vin och öl samt porter, fick man sälja dygnet runt. – Jag vill minnas, att det var i slutet av 1880-talet, som en förordning utkom, att man ej fick öppna utminuteringen före än Kl. 7 p.m. och stänga den kl. 8 e.m. på dag före helgdag; samt att brännvin ej fick säljas till barn under 15 år. – Den s.k. "Jula-veka" (= julveckan) d.v.s. veckan före Jul, var där alltid livlig trafik och folksamling, å Klevs gästgivaregård. Redan klockan 4 eller 5 på morgonen (1860-1890-talen) började såväl åkande som gående anlända, somliga med ett flertal små kaggar / på ryggen, andra dragande sina ankan, på slädar och dragkärror; åter andra bärande sitt fludium i stora fina blankskurade hoppar – eller mässingskrukor och kopparspannor. De, som åkade efter höst hade hel – eller halvan hare och även, stundom t.o.m. större tunnor. I helankar är 15 kannor = 40 liter. – Härav torde framgå, att på den tiden (1870-80-talen) "söps det med lite ordning", som man plägade säga, här i Södra Kind. – Vid jultiden brukade brännvinet säljas för 10 daler = /:67 kr. och övriga tiden plägade priset vara 2:- Rd = kannan (1 kanna = 2,617 liter), alltså betydligt billigare än nu, och dessutom av 50% styrka. – Detta kallades 6-gradigt brännvin. Det var belagt med höga böter, att sälja brännvin, som ej höll denna styrka. – Detta var ganska lätt att kontrollera, ty om en bit talg flöt – och ej sjönk till botten – då den lades i brännvinet, så var detta "för svagt" och "olagligt att sälja". – Då man fått sitt kvantum "julfludium" expedierat, gick man till den på samma ställ belägna järn, speceri och diversehandeln, för inköp av litet av varje. Bland annat smått och gott, måste man köpa "sirap", för beredning av s.k. "siraps-brännevin" som var vanligt brännvin, med en försvarlig tillsats av "sirap". – / "Sirapsbrännevin", kallades även "fruntimmers-brännevin", förekom jämte "piccardon" – en sort billigt vin, à 50 öre helbutelj – vid förplägning av kvinnor och barn, på "jula-gillena" och "det gick åt som en söter bit". Det var intet ovanligt, på julkalasen, få se både fruntimmer och småpojkar åtskilligt rörda av sprit. Även brukade man tillreda en del "malörtsbrännvin". Detta användes dels "te môre-sup" och dels som medicin, vid magokommor. Detta brännvin var en riktigt "hälsodryck", man sade: "Dä ä dä, som rainsar (rensar) magen för både lort å lus!" - - - - - - - På morgonen Julafton*, började man hyfsa i ladugården och strö hackat granris i kättor, bås och på gödselhögen. – Sedan skulle julgranen hyggas och sättas på fot samt sätta en gran vid varje sidan om "förstukvisten". Vidan borde man sätta upp ett par granbuskar med "nekar" till spinkarne och en en större gran på "dyngan", med en stor "nek" i torpen. – I skymningen tvättade man sig och tog på helgdagskläderna, varefter man "doppade i grytan". – Härefter utdelades – eller också kastades in, av en därtill utklädd tomte, julklapparna. – Före 1860-talet bredde man i skymningen ut den s.k. "julahalmen", på golvet, till stor fröjd, isynnerhet för barnen. – / Kreaturen skulle på kvällen ha ett särdeles kraftigt "målmat", av det bästa man hade att "bjuda på" och en del ställen sattes även i ladugården fram en liten träskål med mjölk till "Tomten". – Om morgonen, påstod man, ibland, att man tydligt kunde märka, på juldagens morgon, att Tomten verkligen ätit av mjölken (råttor?). – Sedan man på aftonen intagit ett försevarligt "Julamål", vari alltid ingick lutfisk, s.k. "blötefesk" – spillånga, gråsej (någon gång även rocka), gick man ganska tidigt till sängs, ty mycket tidigt i ottan skulle man gå till närmaste "Julotta", i kyrkan, där högmässan stundom började klockan ½ 6. – "Vitergröt" - kokad av korngryn, eller i senare tider av risgryn och mjölk, skulle alltid finnas på bordet hela julhelgen i genom och likaså "jula-sölta" (sylta). – I vardagslag åt man "grår, gröt", av mjöl och vatten. – I "julagröten" lades stundom en mandel. Den av husets döttrar, eller pigor, som hade turen att få mandeln (då hon åt), blev gift under påföljande år, eller åtminstone blev hon först, av husets kvinnliga medlemmar, gift. – Då man åt julgröten brukade var och en att läsa ett "gröta-rim", som stundom hade ganska egendomlig "rytm", eller "sammansättning". - / Det var brukligt, att var och en, i tur och ordning – husfar, husmor och barn först, sedan drängar och pigorna sist – taga för sig av gröten, skulle säga ett s.k. "gröta-rim". Alla åto vid ett gemensamt långbord. – På ett ställe var en "något luden" (= dum) dräng, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i en träsko, Gud välsigne husbon’s stövla!" - - En annan gång var det en sådan drängpojk, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i e fôr (= fur) så hoppa’n upp i a gran!" - - Stundom kunde man hitta på både spydiga och sörande grötrim. Sålunda var det en gång en piga (på Klevs gästgiväng.), som rimmade till en annan: "Denne gröten ä kokter i den lella gryta, å inte i den stora; blir Du inte geft i vår, så bli du hora!" Vederbörande sprang från bordet och började gråta, men till all lycka, blev hon gift på våren, annars hade nog den fula förutsägelsen gått i fullbordan, vilket sedermera konstaterades. - - - - - Under julhelgen brukade man beströ stugugolvet med fint hackat granris – sedan "julahalmen" kommit ur bruk. – Att "julahalmen" kom ur bruk hade sin / orsak däri, att när man började bilda brandstodsbolag, så var det i bolagens reglementen en paragraf, som förbjöd inläggandet av halm i stugorna, vid "juletid". – På julafton – "i solakvällen" – då solen gick ner, börja man att kläda julgranen och julbordet. I julgranen hängdes varjehanda "grannopapper" innehållande nötter, russin eller små svekerbitar, i brist på annat gott; hembakade s.k. "papperskonfekt", stundom av en hv. decimeters sidor, med ett grant "konfektsmärke", (bild av en egel, eller annat himmelskt, eller jordiskt väsen) och därunder på en smal vit pappersremsa en devis (läsning) i två rader, som merendels icke alls var i stil och sammanhang med den ovanför anbragta bilden. – Som exempel kan jag nämna, att jag en gång såg ett stort konfekt, där Jesu himmelsfärd var avbildad. På devisen stod att läsa: "Jag går mot döden, var jag går". – Denna devis var naturligtvis avsedd för ett begravningskonfekt, men detta hade "svekerkokar’n" ej reflekterat över. (möjligen var han ej läskunnig?) Karamellerna utgjordes av en eylinderformig "svekerstav", 5 à 10 c.m. lång, omlindad, eller liksom konfektet, klädd / med kulört "silkepapper" och detta var i ändarne klippt till långa fransor, som sedan krusats. Kring karamellen var även virad en s.k. "devis". – Vidan upphängdes små hembakade; vanligen av pepparkaksdeg, - formade djur, hundar, katter, grisar, får, haror och höns. Dessa figurer uttogs ur degen, med mått av bleck. Även skulle barnen få var sin "gubbe" och ""käring" samt en julahäst, ko och julagris, av samma deg; som på senare tid fanns i handelsbodorne. Dessa större föremål, jämte en stor vetebrödshäst, ko och gris hade sina resp. platser på barnens "julabord". I julgranen hängdes även äpplen. Ljus var det naturligtvis också i julgranen och dessa brukade man själv tillverka av vax – på Julaftonens förmiddag – och tillgick på följande sätt: Moran klippte trådar, av s.k. "ljusevekagarn" – som användes till talgljus – cirka 2 meter långa. Sedan smältes vax på en lertallrik (vanliga före porslinets tid), vari dessa trådar drogos, varunder man nedhöll dem med en tjuvig träkvist, varigenom tråden fick löpa, så att han hölls nere i vaxet. (= liten träkvist) Trädarne lade sedan (raka) ut på ett sofflock e.d. att / svalna, varefter de på nytt drogos genom träklykan, i vaxet och så förfor man åter, gång efter annan, tills "vaxstapeln", som den kallades, blev av en vanlig blyertspennas tjocklek. Sedan avklipptes härav julgrans ljus, ungefär en decimeter långa. Några ljushållare förekommo icke. Ljusen fästes i granen genom att de kramades fast vid grenarne. För att ljusen skulle bliva mjuka och sega, skulle vaxet vara tillsatt med s.k. "tjock terpentin", (venetiansk terpentin). Då dessa ljus brände, fylldes rummet av en behaglig, stämningsfulldoft, av vax. – Julgransljusen tändes julafton, juldagen och Annandagen, Nyårsafton, Nyårsdagen, Trettondagsafton, Trettondagen samt den dag under helgen, som man gjorde sitt "julhalvs". – På en del ställen hängdes även upp, under Julen, små kronor av halm, med små talgljus uti: Dessa voro gjorda av styva "råghalmspipor", som sammanbundits med starka trådar. I halmpipornas knutpunkter sattes tofsor av färgat garn eller kulört papper. Stundom gjordes dessa kronor av vassrör (då trådarne träddes igenom rören). Dessa kronor blevo mycket solidare, än halmkronorna. – Om * (* Knut = den 7 jan.) Knut brukade barnen få bjuda / hem till sig sina bekanta, för att "ruska" julgranen och duka av barnens ”julabord”. – På en del ställen ruskades granne ej förr än om "Lilla-Jul" eller "Barna-Jul", som Kyndilsmässan (kallad "Kjönnesmässe"), kallades. I enstaka fall plundrades icke granen och julbordet förr än "den riktige Knutada’n", som infaller den 13 januari. - - - - - På "julabordet" (barnens) hade varje av barnen, inom familjen, sin egen, privata, "julahög", i vars botten fanns en väldig, av vetedeg flätad ring, en s.k. "flätering", en dito mindre sådan. Härpå ett "8-taggahjul" och så ett dito, "4-taggahjul", av vetedeg, något mindre än det förra. – Bottenringen var cirka 25 c.m. i diameter. – Ovanpå hjulen låg mindre och mindre enkla ringar och överst en "lussehatte", eller ett konfekt, karamell e.d. så att "jula-högen" i sin helhet erhöll formen av en pyramid eller kon. Omkring "julhögen" reste man upp "jula-hästen" och de andra bakade djuren och framför dessa restes ”pepparkaksgubben” och hans "kära hälot". – På julbordet brukade även "Noaksark", de "Vise männen" och andra bibliska symboler förekomma (på 1880-talet), samt dessutom alla barnens leksaker, hundar, katter, fåglar och dockor m.m. m.m. av porslin som ej så noga kan specificeras, och en s.k. "Jula-båge". – / "Julbågen" var gjord av en trägren, som böjdes och med båda ändarne fästes i en bräda. Bågen omvirades med silkepapper, som klipptes i remsor och krusades. Pappersremsorna voro av många olika kulörer. Brädan, eller foten, kläddes även med silkes – eller också, s.k. "glanspapper" (konfektspapper). I bågen sattes (i ljuspipor av bleckplåt) små hemstöpta talgljus, till ett antal av tre, till sju stycken – i senare tid, 1880-talet, användes refflade, färgade paroffinljus, s.k. "julgransljus" i bågen – och inuti bågen hängdes konfekt med Kristusbilden och andra från bibeln. På julbordet fanns även större ljus i stakar och även mitt på bordet ett stort grenljus. På en del ställen fanns även en stor "tre-armad" ljusstake av metall eller trä. – På "bättre ställen", där man hade ljusstakar av malm, mässing och tenn, skulle dessa blankskuras och användas under Julen. På julbordet skulle även finnas en s.k. "ljusesax", att "snoppa" talgljusen med. – Då julbrasan brann, satte sig husets medlemmare kring den öppna spisen. Då det "sprakade" kastades stundom gnistor och små eldglöd, långt f / fram på golvet. Den, som först träffades av en gnista, blev först gift. – Granved sprakade mest. - - - - - - - På många ställen var det brukligt, att i taket över julbordet "spika upp" en svart schal – sådana voro här i orten allmänna på 1860-1880-talen – och i schalens mitt uppfästes en s.k. "silke-schalett" – även mycket allmänna – i bjärta färger och i schalettens mitt hängdes en liten, av blank, förtennt bleckplåt förfärdigad ljuskrona (1870-talet), försedd med små speglar och förskönad med tofsor av kulört garn. – Sådana kronor var här flera personer i orten som tillverkade, men de vackraste tillverkades av soldaten och urmakarne Karl Gustaf Klang, Aspatorpet, Mårdaklev. – En stor vacker ljuskrona i Mårdaklevs kyrka – af polerad messing, med en mängd speglar – är tillverkad av Erik Johansson Hästö, i Håksviks socken. – Samme person kunde även gjuta runda s.k. "dumbjällror" och boetter till fickur, av silver och nysilver. Ju flera "dumbjällror" man hade på selen, till ottesångsfärden, till julkalas, vid bröllops och barndopsfärder till kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen, desto rarare var det; och desto mera blev man uppmärksammad. – / På juldagen var man tidigt uppe, för att besöka Julottan. Fruntimren voro då, - liksom på de andra större högtidsdagarne, böndagarne, vid nattvardsgång, barndop och begravningar m.m. – klädda i svart dräkt och stora vita förkläden och huvuddukar (stärkta), - men på andra söndagar hade de, isynnerhet sommartiden, kulörta kläder, av domestik o.d. samt svart silkeduk (s.k. "sölkekläe") på huvudet, vid kyrkobesök. – Juldagen var man mycket mån om att komma hem från kyrkan så fort som möjligt. Den, som kom sent hem från kyrkan juldagen, blev hela det kommande året "eftersigkommen", med allt arbete. Sålunda fick han sent i sitt hö och säd, fick sent höstplöjt (eller höstarjat) sin jord och sent "upptröskad" sin gröda m.m. sådant. Det fanns dock "vissa gummar", s.k. "sladderkäringer", som ej voro så noga med när de kommo hem, utan stannade vid någon korsväg – där deras vägar skildes – och granskade övriga sockenbor och andra "syndare" i sömmarne. – Det var merendels ortens små "oskyldiga flickor", som då på allt sätt blevo "nedsvärtade". – Å vägen, Mårdaklev-Älvsered, / en kilometers från Älvsereds kyrka, finnes ett sådant vägskäl, som än i den dag, som i dag är, kallas: "Skvaller-backen" och för nog bära detta namn (kanske?) så länge vår planet existerar. – Efter hemkomsten från kyrkan intog en bastant måltid och resten av dagen läste man i bibeln och postillan och den som kunde sjunga "sang" även en eller annan psalm också, ibland. Juldagen fick man ej "bjuda in" några främmande, eller själv "gå bort", - detta var i högsta grad syndigt – utan man skulle föra ett stilla och gudeligt "levarne" denna dag. – Det torde emellertid vara stort tvivel underkastat, att folket på den tiden (i allmänhet) voro snällare än nu. – Bland annat brukade ungdomarne (manliga) under färden till ottesångarne, gå fram, till invid deras väg befintliga ställen, och ställa till att upptänkligt ofog, i skydd av mörkret, i den tidiga morgonstunden. – I Älvsereds kyrka var alltid "Annandags-otta" och i moderförsamlingen, Mjöböck, var ”Juldags-otta”. – På 1870-talet var ej vanligt, att man vid "Annandags-ottan" i Älfsered – på den s.k. "läktareskônken" (förstun utanför läktaren) fick se ynglingarne "dra fram salmeboka" (= Bomans flickor), / och "ta en liten stilla 6-styversknack", medan prästen predikade. – Enl. vad äldre personer berättat, lär t.o.m. längre bort i tiden, på Älvsereds "läktarenskonke" förekommit slagsmål, varvid "kniven varit framme", mitt under pågående gudstjänst, vid "Annandags-ottan"; ett föga vackert bevis för en "samgudsfruktan". – Då man tänkte etablera slagsmål, släcktes först alla, i läktarförstun befintliga "talgdankar". – I Mjöböck brukade ungdomen vid "Juldagens ottesång", under predikan, samlas i socken stugan, och giva socknens medlemmar "öknamn", varöver en särskild lista fördes. Om någon dött sedan sistlidna Julen, så skulle en annan väljas, att bära den dödes "öknamn" o.s.v. - - En gång hörde jag talas om, att "våldfulingen" i Mjöbäck var död och att ungdomen kallats för att välja en annan i dennes ställe. – Jag fick sedan höra att torparen Lorentz Johaksson, Friholm blivit vald, med "kvlificerad majoritet" och han var, i förbigående sagt, en ganska ful gubbe. – Vid "julottan" i Kalv och "Nyårsottan" i Mårdaklev förekom aldrig något att göra anmärkning emot, utan den obligatoriska brännvinsflaskan, som varje manlig kyrkobesökare hade i / innerfickan (den s.k. "lommaflaska"), vid alla ottesångsbesök, - med det var ju egentligen intet ont att säga härom - . Vid ottesångerna i Håksvik och Östra Frölunda, som höra till Kalvs pastorat, förekom ej heller något oanständigt, att anmärka på. – Till "Julottan" i Kalv kom folk före och färdades över sjöarne Tegen och Kalven, dels åkande, efter häst och dels på skridskor. – Skridskosporten som nu nästan är bortglömd – idkades förr mycket allmänt, på såväl dessa, som andra smärre sjöar, men kring Tegen och Kalven funnos de styvaste skridskåkarne, isynnerhet i fråga om snabbåkning och uthållighet. Den styvaste ansågs vara en korpral, tjäder i Kalv – född på 1820-talet. – Vid kapplöpningar och då han färdades längre sträckor, använde han ett par raka, låga skridskor, vars skenor voro omkring 35 cm. långa. - - - - - - Gamla personer berätta, att en dag längesen, en komminister – som i Kalvs pastorat bor i Ö. Frölunda – skulle resa till Kalvs julotta och förrätta gudstjänst, hade ena hjulet gått av prästens kärra, mitt på släta vägen. Prästen, som var situationen vuxen, förstod att "dä va’ Skam", som lossat hjulet. Prästen tvingade nu Skam att sätta sin axel under hjulaxeln, / och på så sätt springa och hålla upp hjulaxeln, tills prösten kom fram till kyrkan. – I Mårdaklev var och är ännu, "Nyårsottesång". Förr år 1877, då en ny 12-stämmig piporgel blev inmonterad, fanns ingen orgel i kyrkan. I klockarens – Hans Nyströms – löneförmåner, som utgjordes in naturaförmåner, efter "matalag", förekom även rättigheten för honom, att vid "Nyårsottan" upptaga en kollekt. – För att denna dag locka mycket folk till kyrkan, brukade Nyström vidtala – vanligen fyra – "klarinettblåsare", att spela vid ottesången. - - Klarinett och fiolmusiken var på den tiden (1870-talet) vanlig här i orten, vid bröllop, barndop, slåtteröl julkalas m.m. men är nu, sorgligt nog, undanträngd av det öronbedövande "bälgaspelet". – Dessa spelmän fingo efter gudstjänsten följa med hem till klockarens hem, Vallen övre, och fingo in natura (mat och brännvin) uppbära lön för musikprestationen och det så rikligt t.o.m. att de ej orkade gå hem, förr än påföljande dag. – Denna dag ville alla offra. Klockar’n tog själv emot offret, som lades på altaret, medan klarinettblåsarne – som förut spelat psalmerna – spelte något lätt marsch, a la "Den glada kopparslagarn" e.d. så att de offrande, / stundom ofrivilligt, i "lätt danstakt", "dansade" fram, till den halte, bugande klockaren, framme vid altaret. – På den tiden var det ”fint å rart”, att ha skor, som var "knirk" uti, så att det var ett rent av olidligt "knirkande" under offerproceduren. Offermyntens valör var mycket olika, från en krona till tvåöringen och den, som ingen peng hade, offrade stundom (förekom verkligen någon enstaken gång) en byx – eller kalsongknapp av tum; ty det var ju i alla fall roligt, att i de offrandesled visa sig och vid den "ljuveliga" musiken "gå ronden" genom karet, förbi altaret. - - - - - - "Annandagen", på eftermiddagen, brukade det första julagillet gå av stapeln och sedan var det ett dagligt kalasande hela julhelgen igenom, ända till "Knut" – den 7 januari - . För att det ej skulle bli kalasbjudning till mer än ett kalas varje dag, hade man det såväl ordnat med "julagillena", att på varje ställe hade man sitt gille på samma bestämda dag, varje år och på så sätt visste man på förhand, till vilket ställe man blev bjuden varenda dag under helgen. Detta höll man noga reda på, inom vart och ett "granna-lag", som brukade bjuda varandra på julkalas. – / På flera ställen brukade, de äldre bjudas en dag och ungdomen dagen efter. Måltiden intogs alltid sittande vid långbord, ävensam kaffe med påföljande "gökar" (= kaffehalvor) och toddy av rom och i senare tid "rackancognac", à 0,75 eller /:kr per helbutelj. Fruntimren förplägades, liksom barn, med "sirapsbrännvnin" (sirap löst i brännvin), piccardon, körsbärsvin, liberté e.d. och på finare ställen, punsch eller julglögg. – Under de korta pauserna, emellan mat, småsupar, "gökar" och toddy, plägade de äldre manliga gästerna taga fram ur bröstfickan den medförda kortleken och så började man bilda flera "kortspelarelag", vid olika bord. Man brukade spela "knack", "tolva", "femkort å sista stick", eller "kasino". – Ungdomen plägade spela "Svarte-Petter", "Dummer-Jöns", "Lång-hynda", Kort-hynda och "Femkort och sista stick", om flickor och pojkar, i vilka spel både gossar och flickor deltogo. De äldre damerne däremot, läto "gigorna" vara i full gång, hela natten igenom, som gillet fortfor. Ungdomen plägade stundom dansa, "göra ringlekar", "gömma ringen", "fria på narri" och "ta blindbocken" m.m. Ibland förekom även, efter en god förpiskning, att gubbarne började brottas, "dra haskrok" eller "hygga krokhas", / "dra krokfinger" och "ta’ nävatag" v.d. då stundom osämja uppstod, om vilken, som var starkast och till sist uppstod, ibland, riktiga slagsmål. – Vid brottningen förekomantingen s.k. "ryggtag", eller "kravatag" (= krag-tag). Julkalasen brukade ej sluta förr än fram på småtimmarne och ibland icke förr än det påföljande dag började dagas. – Det var vanligt att man, då det bjöds något, alltid skulle "krusa", d.v.s. ej gå fram till bordet, då man blev bjuden. Den förnämste skulle gå först fram och sedan skulle man fortsätta i rangordning. – Rotens "kneckt" skulle alltid vara med på "rotabönneras" julagillen och han uppträdde då alltid i "paraduniform", men hans "gemål" var däremot klädd i civil dräkt. – Ibland hände det, att spektakelmakare varit framme vid gården, där julgillet firades, och gjort ett eller annat ofog. Det förekom ibland, att då gästerna på ottan komma ut och skulle resa hem, voro skaklarne till deras slädor bortförda och så väl gömda, att man inte hittade dem, förr än det blev ljusare dag. Ibland hade man vrängt – sedan de först blivit isärspanda – alla gästernas selar. Det tog då flera timmar, innan man fick dem rätt ihopsatta igen. – / I fråga om "jula-gillen" sökte alltid den ene att "övertrumfa" den andre. Härav blev, som en naturlig följd, att de sista kalasen plägade vara "styvast", men man nödgades ju även taga den ekonomiska ställningen med i beräkningen. Kyrkovärdar och andra sockenpampar måste ju naturligtvis, för att säkert bli ihågkomma vid förestående nyval, av deras resp. förtroendeposter, göra julkalas som stodo över all kritik. - - - - - I Marks härvd, som gränsar intill Mjölbäcks pastorat, och således även ligger i södra Västergötaland, stod man ej efter Kindborna, i fråga om julkalas; där det skulle supas, så att "både lever å longer kunne flyta". – Sålunda hörde jag berättas (en gång på 1880-talet) av sadelmakaremästaren Carl Johan Carlsson*, Guxbol, Mårdaklev, följande händelse. Carlsson, som vid denna tid bodde i Mark, där hans hustru var född, frågade en hemmansägare, som dagen förut varit hos kyrkovärden på julkalas, om de hade "bra kalas", hos kyrkovärden: "Å ja, temmeligt!" – "Dä va la så därcka medeldant! Dä va’ la vesst tre, som kacka i böxera!" – "Åh! Då va’ dä ju styft kalas", genmälte Carlsson. – / "Å, - - ja! men te nämndemans häromsistenes, där va’ dä la vesst fem, mä mek, som kacka nu sek, så dä va’ la förståsek möet bäter ändå!" - - - - - - - - Det var ju, såsom synes, en ganska primitiv, men dock mycket tillförlitligt gradskala, som man i Mark använde vid gradering av julkalasens värde. - Nu, sedan brännvinsutminuteringen kommit bort, å alla de forna gästgivaregårdarne, på landsbygden, är även "julagillenas" saga all. Brännvinet är alldeles för dyrt och svåratkomligt; i de mängder, som erfordras till ett "ordentligt gammaldags julagille". – Dessutom äro tiderna för svåra för lantbrukarne och få äro, av de nu levande, som ha varken "skalle" eller mage, för att tåla av, att vara med om ett "riktigt jula-gille", sådana de voro i "den gamla goda tiden", när vargerna gingo här i skogarne å man fick köpa ju julabrännevin på Klevs Gästgivaregård, för nie daler kanna”. - - - - Dessa sanningsord får man ännu i dag höra uttalas, av äldre personer i orten, som varit med i "den gamla goda tiden", på 1860-1880-talen. * kvarn stod på en fot * e uttalades e, inte som ä * Necken kallades även "agubben" * fes = vätesvavla, som utshjutes från bakändan * all = eld på småländska * skarsty = skamstyg * som bete användes en, med en stark tråd fasttagen, död mus * Kallades "Doppareda’n" * C. är fodd i Kalv 1851