Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Festeldar
Sådana eldar ha förekommit här på orten vid midsommar, påsk och trefaldighet. Eldarna var allmänast vid påsk och trefaldighet. Man el- dade på bergen och vid sjön. Ris och tjärtunnor brändes. Nästan varje by hade sin eld. Ungdom samlade ihop riset flera dagar i förväg.
Särskilda festbruk. Årseldar
En gammalt hu man brukat tända eldar på bergen på påskafton. Minns inte att det var nå- gon annan kväll under året än påskafton som man tände sådana eldar. Och det gjorde man för att det var en vana från förfäderna. Eldarna, för det var flera, tänder på bergen. Ju högre man kunde komme med elden ju bättre, för dessto längre längre syn- tes den omkring. Och det var tävlan mellan olika pojklag om den största elden och finaste brasan Lindalabergen, Gråberget, Masthuggsberget, Stig- bergsåsen samt vid Åsgatan var sådana plat- ser där eldar brukade tändas. Redan strax efter jul när man började kasta ut julgranarna, så togo småpojkarna till att samla. / sådana för bränsle. Det var stor iver med att sam- la och lägga i hög. Man gömde dem i uthus och var man kunde hitta en någorlunda säker plats. Det ena laget måste gömma sina granar från ett annat. Kunde det ena laget komma åt att stjäla från det andra så höll en sig inte för gott till det. Och vid samlandet av brända fick skeppas vuxen tjärtunna följa med som dog pris. Bland yngre som äldre pojkar strävade man efter att ha den största och vackraste elden. Vid elden avkunnades gevärsskott. Så gjorde man ###. Dem förekom också vid eldarna. Superi och slagsmål florerade också vid dessa eldar. Det brukade nämligen vara mycket folk. Elden kallades för påskeld. Det första bru- ket av denna eld ligger så långt tillbaka att ingen har det i minne. Det är ett gammalt bruk som inte är riktigt utdött ännu. Men nuförtiden håller polisen så hårt efter sådant eldande / för man är rädd för eldsvådor. I bättre mans hem tog man in lena kvistar och satte i vatten för att det skulle bli löv till påsk. Det minns jag i min barndom. Kallades för påskris. Det var björkkvista, man tog in. Dessa brötos i skogen utom staden. Sen fram- på 1900-talet började man saluföra sådant vis på torgen. Och så styrde man ut det med färgade fjädrar, och pappersremsor. Och på senne år har man även ### ut det med konstgjorda kycklingar.
Spöken
Det spökar i Kvarnen om de mal lussenatten. Ullervad var det en mjölnare, som förut varit i Porsa kvarn i Vassbacken. Han malde lussenatten mellan tolv och ett, i underkvarnen var det ljust. Han gick dit. Då satt två nakna barnungar och åkte på långjärnet. I kvarnar spökar det ofta. En nattväktare på Ryholm trodde inte på spöken, sa han. Men när Bergendahl var död, måtte han ha sett något, för sen förnekade han aldrig, att det fanns spöken. Det var mycket spöken på Ryholm å den tiden. Min farfar såg något märkvärdigt en gång. Det spökade i förväg eller vad man skall säga. Han mötte en likståt på Bellefors gärde. Han kände igen alla, som var med i tåget. Det var mitt i natten men han tänkte inte på annat först än att det var riktigt. Sen dog en vid Lagerfors , och på begravningen gick det till så, som farfar sett det, när de tågade till kyrkogården. När de grävde under trägolvet i Eks kyrka hittade de ett skelett. De kastade det på kärran och körde bort det och begravde det på en skräphög. Då rasade hela ställningen vid kyrkan. Det var när de byggde om den. Då grävde de ner benen på kyrkogården. Det var på ett ställe där min kusin tjänte, som det spökade. De höll sig med tomtar där. Men en jul tog de ingen notis om tomtarna. Det hände ingenting förrän om påsken. Då blev det ett fasligt skrik och oväsen. Alla dörrar gick upp av sig själva. De hörde folk gå och röra sig på logen, fastän där ingen var. Det började långfredagen och slutade annandagskvällen. De grävde i halmen men hittade ingenting. Det var en knekt, som alltid var kavat. Han vred om nyckeln i dörren. Den flög upp och ut på vägen. Knekten blev så rädd att han höll på att dö. Det var en ko i lagårn, som hade kalvat. Pigan tordes inte gå dit ensam, utan min kusin fick följa med. Lagårdsdörren stod öppen. Han stängde den och satte en stång för ("granarång") som inte kunde glida, om ingen flyttade den. Men den åkte långt ut på golvet och for i väggen. Men annandanskväll var det slut på allt, då flyttade de till en annan gård. Det var i Björsäter.
Påskeldar
Eldar och skjutandet om påskafton som nu mycket decimerats i vårt land, hade nog sin glansperiod på 1870 a 80 talet i v. Tunhem. Då eldades det på varje större gård ell. by. En mån. före påsk börjades det att samlas ris och enar till påskelden. Vid dommarringen Hästvadet var ofta en stor eld. Eller och vid ”storegårds bratt” en bit nedanför. Från det senare stället kunde man få se ett tjogtal eldar över slätten och ned mot Götaälv och Vassända Naglum. Hit samlades ortens ungdomar – även äldre – vid påskelden der var ett öronbedövande skjutande. Der skjöts med kanoner som någon välvillig smed gjort. Med jaktbössor, pistoler och större och mindre nycklar som filades hål på för fängkutets placering. Att icke fler olyckshändelser inträffa förvånar undertecknad. Det gick nämligen icke alltid så nycktert till men för det mästa aflopp det lyckligt. Man skulle hålla trollen och påskkärringar ifrån sig medels eld och skjutande. Osynliga makter hade stort inflytande även påsknatten över folk. Visserligen hade tron på troll och d.l. avsvalnat mycket denna tid, men seremonien vidhölls för säkerhets skull i alla fall. Påskafton skulle man sända s.k. påskbrev till vänner och bekanta. Dessa brev skulle i smyg smuslas in efter mörkrets inbrott i någon farstu ell. d.l. Dessa brev voro handmålade föreställande en kärring ell. gubbe med sopa, raka, smörjehorn sittande gränsle över dessa tillbehör. Under skrevs något i versform såsom. Sopa, raka, smörjehorn Det giver jag dig till resedon Far fort min vän kom snart igen. jag önskar mig en annan vän! Ibland kunde dessa brev ge uppslag till tvist mellan två förälskade genom sitt ironiska skrivsätt. Om man tidigt en påskdagsmorgon medan himlen var klar steg upp på Halleberg åt vänersidan kunde man få se då solen steg upp ur vänerns blanka vattenyta, att denna sken med en ovanlig glans och likasom syntes dansa.
Om påskkäringar
Kapten Elin ock Kerstin i Takene hade gjort förbund med satan ock reste till Blåkulla om påsk. De hade fått ett horn av satan med smörja. Därmed skulle de smörja käppar ock vad som hälst ock säga dessa ord: "Far upp ock far ned ock ända ned i hälvete." En gång tog de en tös med sig till Blåkulla. Hon röjde dem. Hon talte om, hur de reste. De for norrut, tils de kom norr om Karlstad, ock under vägen kom de i sällskap med flera käringar. En hade en dräng ock red på: Slutligen kom de fram till Blåkulla, ock då kom satan emot. Ock då ville han skära tösen i lillfingern, men det fick han inte. Då frågte han, vad de skulle med den bytingen med sig. "Hon röjer eder alla." På slutet sedan gick de in, ock då kom satans hustru ock tog emot dem. Ock de lämnade till häpne forn1 de hade med sig, som var sötgröt. Sedan satte de sig till bords ock skulle äta, men det syntes för tösens ögon att inte vara annat än ödlor ock grodor, men käringarna åt med god, smak. Sedan dansade de efter en musik, som för tösens öron inte var annat än skriket av de fördömde. Sedan hade satan in dem i en kammare en i sänder, men vad han där gjorde, det såg, inte tösen. Sedan reste de hem. Ock då for de in i ladugårdar ock klippte får ock la påsar med gift inunder trösklarna. I en kyrka gick de upp till klockorna ock skavde av dem ock kastade upp i vädret ock sa, att de önskade sig ock sina själar inte komma närmare Gud ock hans rike, än det kom till klockorna igän. Sedan satte de sig ock vilade på kyrkotaket. Då kom ett par dragoner gående, ock då for en av käringarna över dem ock släppte sitt vatten på dem. Ock då undrade de, var rägnet kom ifrån, medan himmelen är klar. Sedan for de hem, ock tösen gick till prästen ock länsmannen. Ock de kom för rätta ock blev dömda att avlivas ock å bål brännas.
Påsken (Dömmeln)
Min farmor sade alltid om vårarna "De måtte la få ven färdig till dymmeln, för annars blir han så odryger." Hon höll styft på att årets största rengöring skulle vara veckan för dymmeln, "Om man sopar och vädrar aldrig så hela året, men slarvar till dymmeln, så kan man aldrig hålla ohyran utanför tröskeln". "Påskasoporna ska man hälla ut hos den man vill illa, ty de ta då överhanden i hans hem." Påskakäringarna voro gamla, smutsiga och snuskiga i regel, men någon ohyra såsom loppor, löss och ka- kerlacker hade de aldrig ont av. På Valtarn ovanför Våmbs kyrka bröt de björkri- set som de hade till kvasten att rida på käringarna och starten skedde från Valtarn på berget, de de hade sam- manträde innan de for.
Husdjur. (Påsk.)
Ägg, som blivit värpta på skärtorsdag, voro särskilt bra på ett sätt. Lade man en höna på sådana ägg, så fick man kycklingar, som skif- tade färg var gång, de hade fällt sina fjädrar.
Artiklar från Surteby-Kattunga
Gamla fru Karlsson berättar om julgransprydnader förr. De klipptes av papper. Hennes mor lärde barnen. Hon visar i vitt papper hur man gjorde. Men då hade man papper i färg och klippte finare, det vill säga mindre figurer. Ljusen i granen bands fast på grenarna med tråd eller snören, Senare fick man metall-klämmor. Ljusen var köpta. Man kunde ha hemstöpta men de var tyngre. I toppen hade man en fana. Den kunde man också måla hemma om man inte hade råd att köpa. Äpplekonfekt hade man där de hade råd att köpa. Hemma hos Karlssons brukades det inte annat än om man fick någon småsak som såg fin ut så hängdes den upp. Blommorna klipptes så att de liknade verkliga blommor. Det kunde man variera själv och göra olika. Halm lades på golvet ännu så att fru Karlsson minns det. Man tog så mycket man hade råd till och till nyår skulle det läggas på ny halm. När det sedan skulle tas ut så var det båsigt. Det skulle vara uppslagen halm, det vill säga att den var jämn och fin. Man brukade kamma den och hugga av ändarna så att kärven blev jämn och fin. På samma sätt som man gjorde med halm som användes till taktäckning Halmen breddes ut över golvet. Det var öppen spis så man fick man vara försiktig med elden. Till påsk hade de inga särskilda prydnader. Man målade inte äggen, men på en gård i socknen var det en fru som hade alla möjliga färger på sina ägg. Till pingst skulle de gå vitärmade till kyrkan har hon hört berättas men det var redan bortlagt i hennes ungdom. Till förning bakades stora kakor. Man gjorde dem så stora som de kunde gå in i ugnen. Jag har bakat sådana som vägde fem kilo. Det var ägg, socker, smör och vetemjöl och så jäst förstås. Det fick inte vara slarv med det baket. På kalasen bjöd man på kött med potatis och sås, sedan var det oftast sagosoppa med russin, men det var mycket dyrt att köpa. Sötost brukade jag koka på natta för att få vara i fred. Till jul hade de också små stålkronor för flera ljus som kläddes med papper i olika färger och till och med julkulor och andra julgransprydnader hängdes i kronan. Handklän eller lister brukades, men de var inte så mycket för att sy förr. På Brattås användes alltid handklä så länge svärmor levde, med sedan kom de ur bruk var sydda med hålsöm eller flätade fransar. Nu är det mi sonakvinna som styr huset. Nu finns troligen inte något kvar av handklän. Över amerikaklockan hänger en broderad remsa. Den har sonhustrun sytt. Sådana klockeklän användes alltid över klockorna, även till golvuren. Broderade örngottsvar fanns också förr.
Vårhalvåret
På lusse skulle di upp och ha stekt fläsk och god mat, och sedan skulle di sova på det. Kreaturen och hästarna skulle ha 'lussebete' di med tidigt på morgonen. På ottan kom di och hade tagit på sig vrängda och trasiga kläder, och då fick di nog bjuda dem på något, när di kom. Julen varade från julafton till Knut. Tjugondedag Knut, då dansas julen ut. Di skulle alltid gå tidigare på morgonen på juldagen och ge kreaturen litet bättre än vanligt. På annandagen om morgonen var di ute och måka' i ladugårdarna åt folk. Di red Staffan på annandagen på morgonen, och då skulle di ha 'fägna': brännvin. Det var före dager di skulle ut och rida. På somliga ställen red di in i stugorna med hästarna. Di klädde ut sig om jularna förr. Di gick stora foror utklädda efter tretton- de. Lyckans stjärna kom di med om trettonde. Julkärven skulle di plocka och göra så grann. Den skulle stå vid / portstolparna. Det högg di av, så det var bara några grenar kvar på trädet, som di satte fast 'en på. Di skulle gömma en kaka julbröd, till di skulle ut och våra. Då skulle di äta utav det allihop, när folket var ute första dagen. Kyndelsmässa var lilla julen, eljest har jag inget hört om det. Halvliden mars, då skulle tranan bära ljus i säng, en fågel, som for på mossarna. Om sommarn är det tranor här nere på mossarna. 'Vafferdagen' var förste sommardagen, sade di alltid. I dömme- veckan före påsk fick di inte spinna. Om jul spann di aldrig heller. Om Kristihimmelsfärdsafton och påskafton elda' di. Di elda tjärtunnor och stockar och halm. Jag hågar, att när vi var små, så såg vi ett par tjog eldar ifrån vårt berg här uppe. Di dansa' omkring eldarna och hoppa tvärsöver elden med. Den förste maj skulle di äta stark mat, ägg och sådant, och så skulle di ha brännvin. Om di sådde på Erik-dagen, då skulle det bli mycket lort i 'böra'. Urbanus skulle di så hör. Di skullle ha litet uppsikt med majstången, så di inte / fick såga ned den. Det var sådana, som inte hade varit med och klätt stången, ifrån annat håll, som kunde försöka det. Det skulle vara ett sådant kap. Majstången var ett kors och så en krona uppi med glas- flingor och så äggskal till halskedja. Kanske hon hade ansikte, med det vet jag inte säkert. Majstången restes på någon backe, någon höjd här i socknen. Det var kransar i topparna på armarna. Och så var det musik och dans vid stången på midsommarafton.
Påsk M. 155
På påskafton åt en påskägg. Då färga' vi alltid äggen, en blå ruta, en röd ruta, en gul ruta. Det var barna mest som gjorde sånt. På skärtorsdag, sa di alltid, for käringarna till Blåkulla; sen kom di tillbaka på påskelördag. De hade kvast och kaffekettel. Påskebrev kunde de komma och slänga in genom dörren. Det var släktingar och bekanta. De kunde ha ritat en gubbe och e käring, eller ett stort påskägg, och målat det rött och grönt, eller någet sådant och så var det en önskan om glad påsk. På påskafton tände di eldar, vi kallte dom påsk- fyrar. Där brände baljer och tunner och allt vad di kunde komma över.
Påsk n:o. 416
I Dömmelveckan var det vissa arbeten som inte fick göras Dömmelonsdag skulle all ved till året vara huggen för efter dena dag satt det en dymling i alt trä. n:o 416. Skärtorsdag fick ingen såga, hugga eller skära eller något som rev eller sarja, för om någon därav blev skadad så var det svårt att bota n:o 417 Långfredag fick ej förtäras mjölkmat för det värkte och rutna ut, " 418 Skärtorsdag och Påskafton kvällar fick ingen hava spjäll öppet efter solens nedgång, för då var Häxorna på väg till och från Blåkulla Och fick de se nån skorsten öppen så kunde det hända att de kom nerdansande i den till spisen, för de ville ha tag i barn att taga med till blåkulla. n:o. ? Förr var det almänt att barn och ungdom Påskafton hägg och drog tillsaman en hop ris av enbuskar o.d.l. på en kulle till Påskeld att tändas Påskafton kväll, för att skrämma Påskkäringar Häxor. med, och så skulle det skutas upp i lufteni tro att träffa nån Häxa.
Vidskepelse. Död, Påsk
När det piper i veden i spiseln, blir det snart lik. Påskafton skulle det kokas på dagen, så de slapp på kvällen, för då kom blåkullakärringarna.
Torre, Horred den 911 1924
Torre, Horred den 9/11 1924 Istorps sn. Herr Kandidat David Arill Torsbyn. Vill härmed infria mitt löfte att göra några anteckningar om seder och bruk vid Påsk Pingst och Midsommar förändrat här i orten sedan första hälften af 1800 talet. Det var därvid Påskhögtiden som var den betydelsefullaste. Påsk. Palmsöndagen var allmänt ansedd som en inledningesdag för påsken och hade i likhet med de följande da- garana i påskveckan en viss betydelse, om sälgen bör- jat blomma den dagen var det att vänta ett godt biår, med mycket honung. Hela den s.k. dömmelveckan skulle ingen baka och brygga, och om någon det gorde skulle han under året komma att besväras av råttor och möss, samt loppor och löss. På skärtorsdagen var det sed att hämta nord- rinnande vatten detta skulle ske före solens upp- gång och tagas upp lykt, d.v.s. i ett kärl som locket påsattes under vattenytan i den bäck eller å ur vilken vattnet hämtades. Detta vatten ansågo hava en helbräjdagörande / verkan och användes vid förekommande sjukdoms- fall. På långfredagen utfördes en del besvärliga göromål bl. a. skura och tvätta tak, väggar och golv. Maten som förtärdes den dagen utgjordes av bröd som gömts från julbaket samt öl för den dagen. Mjölk fick ej förtäras för då skulle den komma att värka ut. En gängse sed var även, att den som kom först upp långfredagsmorgon, skulle traktera sina kamrater som blivit efter i säng, med ett ris, som alltid fans till hands för ändamålet. (Långfredagsris) Påskafton, var liksom nu påskeldarnas och påsksmäll arnas dag, dässutom stäldes allt i ordning för den kommande högtidsdagen. Tidigt på påskdagens morgon skulle folket vara uppe och se hur solea dansade när den gick upp; det påstods nämligen att soljuset den morgonen skimrade och rörde sig mer än eljest. Till frukost den dagen åto alltid de sedvanliga påskäggen. Väderleken iaktogs noga den dagen, för sådan den då var skulle den förblia till pingst. Pingst och Midsommar firades i huvudsak lika, det skulle då som alltid vid högtider, göras rent och fin över allt, samt dekoreras och klä- das med blommor och grönt. / Om pingst restes majstång, folket uppträdde även i sommar dräkten såvida detta var möjligt, den dräkten anlades redan Kristihimmelfärdsdagen, som därför gick under benämningen "den första hvitärmadagen". Om midsommarnatten mellan kl. 11. å 12 plockades d.a.B. midsommarkvasten som bestod av 9 olika örter, den användes till rökning och ansågs som ett säkert botemedel mot uvärtes sjukdomar. Det påstods att den som förstod sig på det även kunde få höra Necken spela den natten, han skulle då smyga sig tyst till stranden och om han då haft en fiol med sig kunde han lära sig spela ett stycke som kallades Älvastycket, när spelmannen sedan någon gång kom att spela älvaste kunde han inte sluta förrän någon passade på och skar av en sträng före honom. Något vidare av vikt har jag inte att nämna denna gång, kan hända jag återkommer en gång, vi får se. Vi ha här en mycket gammal samling visor illa medfaren, men kanske ändå något som vore värdt taga vara på. Högktningsfullt A.W. Johansson