Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Om påsk skulle man ha "skärer" inhugg- na i trösklarna för ladugård och fähus, så att inte påskkäringarna skulle rå med att kom- ma in. Det var sådana där skäror som man tog löv med. Så snart påsken var över, tog man bort dem. Tjärkors ströks på lagårsdörren. Somliga sköt genom ladugårderna.
Julafton
De stora stugorna förr skurades bara till var jul. När de då skulle skura, fick drängarna ställa sig på en kvast o skrubba, o sen torka de med vitmossa efteråt. På julafton skulle de ta in ett stort kar o tvätta sig i allesammans. De stod då på knä på en pall o tvätta sig ordentligt, i huvudet också. Barnen fick kanske bada helt o hållet, men inte de vuxna. Sen bytte de om lintyg, o så gick de inte ut mer på dagen. De fick inte slå ut det tvätt- vattnet på kvällen utan vänta / till nästa dag, när solen gick opp, i annat fall kunde de bli sjuka. Julbordet dukades med en duk eller ett lakan. Hos rika bönder hade de dukar av dräll. Borden var slagbord, o båda slagen fälldes opp då. Den stora osten låg på mitten av bordet, o en stor drickeskanna stod bredvid. Så stod skinkan där o till den var en stor kniv o gaffel, så de fick skära själva. Så låg där jula- högar med bröd, en julahög åt hela huset o så julhögar åt barnen. De trilla "juloxer", "fyrkroner" o "julabockar." (illustration) "juloxe" (illustration) "fyrkrona" (Eft. beskrivn.) (Eft. beskrivn.) / Juloxen var av vört, men fyrkroner o julabockar av vete, om de hade sådant. I botten av julahögen låg en stor, rund kaka av vört o sen en riktigt fin kaka av stålsiktat fint mjöl. Sen låg juloxen o fyr- kronan ovanpå där bredvid varann. Barnen fick bara en fyrkrona till sin hög. På julkvällen satte de sig runt bordet, kararna i skjorta o byxor o kvinnorna i lintyg o kjol. Och om någon främmande då kom o titta in genom fönstret, så skulle de se efter, om någon satt vid bordet utan huvud, denne skulle dö under året. Det var inga gardiner för fönsterna då, o små fönster hade de, fyrkantiga. / Hårt bröd baka de till jul, så det räckte ända till påsk, det torka i taket o bars ut till bodar sedan. När de hade tvättat sig o satt vid bordet i lintygsärmarna, så bredde de ut halmkärvar på golvet, inte över hela golvet men som en brits framför spisen. Där låg de sen under natten, åtminstone ungdomen. Hur länge halmen låg på sen, vet jag inte, men jag tycker jag hört, att ungarna låg o "färdas" i den halmen länge. En eldbrasa la de på när de skulle till att tvätta sig, o sen under- höll de den. Om tjänarna fick någon julklapp, så lades den vid deras julahög. Eller också gick någon sakta i förstun o öppnade dörren o slängde in den. / På morron skulle man ut till lagårn o ge krittra något gott av julmaten. Och maten stod kvar på bordet under julnatten, ifall de döda kom hem o ville ha nånting. Och det stod mat kvar sedan under helgerna också, för kom det någon främmande, så skulle de ha ost o bröd o brännvin, en karaffin med brännvin stod också framme på bordet.
Seder vid Påsk, Pingst och Midsommar.
Linet skulle alltid vara uppspunnet före påsk. Man fick inte spinna eller göra s.k. kringgärdning under påskveckan. Då blev männen vresiga under året. På skärtorsdagens kväll skulle elden i spiselen vara släckt före kl. sex, då skulle gröten alltid vara kokad, så att spjället skulle kunna skju- tas. Ungnsrakar och kvastar m.m. sådant gömdes undan. Allt detta gjordes för att skydda sig mot påskakäringarna. Samma sed ikattogs allmänt i Härlunda i vår barndom. Långfredagens morgon tävlade man om att komma först upp. Man piskade varandra med björkris, som man hade stående inne. När man eldade påskeld på påskaftonen, klädde man alltid ut sig, och likadant gjorde man när man eldade valborgsmässeafton. Man tävla- de om vem som var djärvast att springa genom eldarna. På påskdagens morgon åts påskäggen. / De målades ofta i allehanda färger och ibland skrev man några bokstäver eller namn på dem. - Regn om pingst ansåg man inte vara bra. "Pings- taregn blir midsommartorka", hette det. I Här- lunda och Bjärka reste man alltid majstänger förr om midsommar, men det var inte alltid på någon bestämd plats de restes, utan de kunde resas var som helst. Men de större gårdarna hade alltid sin stång. Stången kläddes med löv och blommor, som virades i spiral runt stången. Man klädde stången även med äggskal. Man sam- lade äggskal under hela våren och gömde till midsom- mar. Äggskalen fick inte slås sönder, utan man gjorde ett hål i var ände på ägget och blåste ut innehål- let. Så träddes äggskalen på snören och virades, liksom blommor och löv, i spiral runt stången. På stången fastspikades en tvärslå ett stycke från toppen och under denna hängdes kransen. En liten flagga sattes ofta i toppen. När stången var rest, dansades omkring den hela natten. - För att få veta vem den tillk. skulle bli, brukade flickorna under midsommarnatten sova på en blomsterkvast eller baka drömpannkaka, "parsli pannekaka" som den kallades i Härlunda
Lucia. Jul.
Om Lucia skulle korna ha foder i själva ottan, den s.k. lusse- beten. Var det någon som var snål och inte hade råd att ge fåglar- na julkärven, så fick de inte bra skörd till nästa år. Man strödde julhalmen under kreaturen, när den var använd. Julklappar förekom inte. Den som kom först hem efter julotta, skul- le få först bärgat. Det var de gamle så noga med. De körde kapp med sina slädar. Om den förste, som kommer in i kyrkan vid julottan tar med handen på sätet, så finner han sand. Den har de döda dra- git in, för de har haft otta i kyrkan tidigare på natten. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Juldagens morgon betraktade man noga askan efter jul- brasan. Då skulle man kunna läsa ut, om man skulle få många lamm eller killingar under året. Det skulle synas / spår efter dem. De såg noga skillnaden på fåraspår och geta- spår. Johan Börjesson, Bönhult x 1873. Mellan jul och nyår roade man sig med upptåg. På ett ställe klädde de ut en karl till halmkärve. Topparna knöts ihop över huvudet på honom. Så ledde några pojkar fram honom till en granngård. Där var det bröllop, och de kom som åskådare. De stod utanför och tittade genom fönstret och en i sällskapet sjöng: Nu äro vi äntligen komna på balen. att se vilken grannlåt som glimmar i salen och se vilken flicka, som möter mig där. Då kom husets folk ut och bad att sällskapet skulle komma in och ta sig en `pilleknarkare`. Anders Börjesson, Vilg x 1845. I lussenatten kom lussegubben på besök i stugorna. Det var pojkar, som var klädda i stora pälsar. De skulle ta husets folk på sängen. Meningen var dessa skulle spendera på besökarna. Aug. Öjersson, Törestorp x 1848 / Här stod man förr upp mycket tidigt juldagens morgon för att begiva sig till julottan. De som gick, hade stora bloss i händerna. Torrt tjärbränsle anskaffades långt före jul. Blossen kastades vid framkomsten till kyrkan så, att bål bildades för varje by. Det ansågs hedersamt för byn att ha ett stort bål. Vart stolalag skul- le ha ljus med sig till julotta. I somliga stolar stodo 10 - 12 långa hemmastöpta ljus. Många hade för sig förr, att de skulle ut julnatten och höra, hur gräset växte och se, när de döda gick hem. Alfred Andersson, Klockaregården x 1867 Julaven skulle ligga för grannlåt i gruvan, bakugnen, från jul till påsk. I mitten låg en avbarkad trinning. Denna var klu- ven i ena ändan, men vedstyckena hängde ihop i den andra. Den var inte någon bra husmor, som behövde använda bakugnen före påsk. Den som kom först hem från ottesången, hade utsikt att bli kyrkovärd. Alfred Andersson, Klockaregården, x 1867 Den som satte upp fågelneken först om julafton skulle / få först skördat. Petter Vinkvist, Höga x 1853 Familjen samlades förr vid fyraiden i lusseottan kring bor- det. På detta stod ett halvstop brännvin, ur vilket alla skulle dricka. Man tog den s.k. lussesupen. - Man slaktade vid den- na tiden, men grisen skulle ej nödvändigt stickas i lusseottan. Man bryggade särskilt stark dricka till jul. Den var tre gånger så kraftig som den vanliga. Då den var färdig, slogs den i en ektunna med en sveck i. Drickan tappades sedan upp i björkskålar. Julaftons kväll åt man gröten sittande på pallar i en ring runt grytan, som stod på golvet. För de andra målen togs bordet i bruk om julen. Detta var täckt med julduken, en drällduk. Vardagsspisen åts vid tavlor, mycket låga bord. Ett par julakakor gömdes alltid att användas till bränn- vinsbröd under året. För att de inte skulle mögla, stoppades de i såbingarna. Halmen skulle bredas ut före klockan 2 om julafton. Då skulle också bordet vara dukat. Den skulle bredas så väl, / att ingen blom syntes. - Många smet upp, innan dagen grytt, och satte upp ju- lanek. De trodde, att de därigenom skulle få först skördat. Anders Börjesson, Höga x 1871
Torre, Horred. den 510 1924.
Torre, Horred. den 5/10 1924. Herr David Arill, Torrby. Här nedan följer ytterligare några anteckningar om klädsel och seder vid bröllopp i vår ort. m.m. Rummen på brölloppsgården fingo till att börja med genomgå en grundlig rengöring, bestående däri att väggar, och tak skurades i vatten och sand, att golvet även fick genomgå samma procedur är ju en självklar sak. Härefter vitkläddes väggarna och användes därvid alltid lakan, större dukar, samt servietter på sådant sätt, att lankan och större dukar användes till att täcka över hela väggytan, för att få den helt vit. Därefter fästades vid taklisten ett s.k. handklä de, (ett för detta ändamål särskilt tillverkat tyg c:a 30 cm, bredt försett med 3 eller 4 hålränder och oknuten frans i nedre kanten och så långt att det räkte rundt hela rummet) samt på dörrar grenar och stjärnor av kulört papper. På de större väggytorna mellan fönster och dörrar m.m. anbringades ovanpå den vita klädnaden, granna kulörta dukar, med hörnen mot tak och golv o.s.v. samt på den plats som ansågo mäst passande härför, anbringades först en / större kulört duk, därpå en något mindre vit duk; på sådant sätt att den kulörta duken gorde ram om- kring den vita, eller också hörnen på den kulörta duken kom att utgöra avgräns de taggar vid kanten av den mindre vita dukeen, på denna senare anbringades sedan brudparets namn, klippt ur kulör papper samt omgivet av en krans eller lknande deko ration, även dänna klipt ur nämna papper. På golvet ströddes finklippt granris eller ännu bättre en i skogarna här i orten växande slingerväxt kallad klipp om sådant kunde anskaffas. I storstugan var dukat långbord, å dätta var uppstälde de förningsbrickan som där kunda rymmas, jämte tårtan och sockerkakor. Klockaren i socknen var alltid själskriven gäst vid dylika högtidligheter och det ålåg honom där vid att dela alla förningskakorna till gästerna, han hade därför fått sin plats vid framändan av långbordet och utrus- tats med en lämplig kniv för delningen av kakorna, En förning bestod mästadels av 4 st. tjocka stora bröd- kakor, 1 st oxbringa, 1 st. stor kopp smör, en gammal stor fet ost, 1 st sockerkaka eller smörtårta, samt en bricka med kringlor och annat småbröd. Ej underligt, om man bränner vilka mängder av annat som således samlades vid ett sådant tillfälle, att då även brölloppet kom att vara ibland nästan en hel vecka, den myckna maten måste ätas upp innan högtidlig- heten kunde avslutas. / Om brudparet låtit viga sig i Kyrkn eller Präst- gården var det sed att två personer, passade på och mötte vid det ställe där brölloppsfästen sedan skull äga rum (vanligtvis var dätta i brudens hem), och hindra de dem från att stiga in, innan de nöjaktigt fått besvarat en del frågor, om till ex. var de vore för några o:s:v:. Till slut kan jag nämna, att avslutningen på brölloppet var liksom början, "förningen", sedan gästerna avtågat skulle så fort dätta medhavs de korgar och brickor som avänts för förningen återvändas, de räster av de- samma som då fanns kvar skulle därvid delas lika till alla och gick under benämningen bakförningen, Denna bakförning mottogs alltid med synnerligen stort inträsse av husmödrarna, Den utgorde ett gynsamt tillfälle för dem att få studera och jäm föra sina med systrars skicklighet och förmåga i den högs värderade bakningskonsten. Jag har med dässa enkla rader velat om möjligt bidra ga till bevarande av minnet för gamla seder som nu håller på att glömmas. Skall senare återkomma med en liten anteckning om firandet av påsk, pingst, midsommar m.m. så snart tiden detta medgiver och tecknar till däss Högaktningsfullt A. W. Johansson
Väderleksmärken
Då svanar och grågäss om våren draga till norden har de våren och sommaren i rumpan. När samma fåglar om hösten flyger mot söder är vintern helt nära. April våt. Maj kall, fyller bondens lada all. Måndagen krank. (ruskväder) blir hela veckan blank. När lommen låter höra sig i kvällningen (aftonen) När tunna moln synes på himlavalvet, liksom små vågor. Då bygger Noak sin ark När myrhonorna svärma en vacker solskensdag, Då röken från skorstenen slår i backen. Äfter alla dessa märken är regnet i annalkande. När måsarna lemna sjöarna och flyger på land, blir det storm. Göktytan som hitkommer i början av Maj mån. kallades i T-m.. för sävippan.(såvippan). När hon kom, var tiden inne för havresådd. Derav namnet. Om det visar sig bublor då det rägnar i åar ell. sjöar blir rägnet långsamt. Blir det mycket rönbär befaras en sträng vinter. Går åskan sent på hösten, blir det en blid vinter, åtminstone före jul. Om månskäran strax äfter nytändningen, visar sig skarp ell. vass, betyder det sträng vinter vintertid. Om huskatten ser sömnig och frusen ut och tyr sig till eldstaden, blir det oväder. Om myggen dansar en vårkväll, blir det solsken dagen äfter. Likaså när mycket spindelnät är synligt på träd och buskar om morgonen. När den vanliga husflugan sticker så det svider, blir det snart rägn. Om solen skiner på västan moln, om morgonen, blir det rägn inom tre dygn. Vid nymåne och fullmåne kan ofta bli väderskifte. När blasten på potatis och grönsaker hänger slaka och vissna på dagen blir det snart rägn. Om stubben har hatt – snö på stubben -- Andersmässe-natt Ligger han till vafre natt (vårfrudag) När mårtens gås kaklar på isen. Dansar julbocken i skiten. När svalorna flyger lågt blir det snart rägn. När det synes eldglöd i spisen om morgonen äfter kvällsbrasan, blir det snart nederbörd. Likaså när en massa gnistor tändes och slocknar om vart annat på eldstadens sidor. När Tunhems kyrkklockor hördes till socknens norra del blev det snart töväder. Likaså när strömmarna i trollhättefallen hördes. Man hade inget gott väder att vänta innan korsmesse veckorna voro slut. d,v.s medio av maj. Första veckan inföll den 3 maj, andra, v. veckan derpå enligt gamla tidräkningen. Om göken gol på bar kvist blir det ett dåligt skördeår. Om äldre granar fälde sitt barr, hade endast hälvten snön fallit den vintern. Om det hördes en stark susning i telegraf o telefontrådar blev det snart nederbörd. Röda moln på himlen före solens uppgång betyder nederbörd. Röda moln vid solned-gången betyder vackert väder, men storm. Kan även bli nederbörd. Stor ring omkring månen varslar litet oväder, liten ring stort oväder. Att drömma om kända avlidna personer betyder. snart oväder. Om man ser likasom en eldpelare i närheten av solen – de gamle kalla den för solulv – blir en lång torkperiod. Då luften under isen på sjöar prässar sig upp med ett väldigt dån (slår råk) betyder det omslag i vädret. När talgoxar och mesar komma fram till husen vintertid, blir det snart snö. Nyårsny kallas det ny, som tändes äfter trettondedagen. Sådan väderleken är detta ny blir den i två ny till, ell. till påsk. Blåser det nordlig vind påskdagens morgon. blir det kallt till pingst. Dymmel- veckan fruntimmers-- o frihetsveckan den 24 okt. är det mer ell. mindre ruskväder. Om 2 korpar syntes flyga vid Hunneberg blev det snart snö. Sågas de vid Halleberg blev det tö, detta vintertiden.
(Tron på fan, gastar, spöken, m.m.) Påsk
De gamle ansågo att fan och hans anhang voro särskilt svåra att husera på påskafton.
Övernat. väsen
När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Mjölkhushållning.
Mjölkhushållning. Broddetorp, Gudhems härad, Västergötland. Meddelare: Augusta Svensson, född 1876 i Säckesten, Broddetorps pastorat, nu boende i Nybygget i Broddetorps socken. Gården Säckesten tillhör formellt Bolums socken, Valle härad (Boddetorps pastorat omfattar fyra socknar, Broddetorp, Sätuna och Hornborga, till- / hörande Gudhems härad, samt Bolums socken, som ligger inom Valle härad), men inom samma skogsområde vid Brunnhemsberget, där östra delen av Broddetorps sockens skogsbygd även är belägen. Gården ligger för övrigt endast ett par hundra meter från Broddetorps sockens gräns. På grund av sitt avskilda läge vid Brunnhemsberget och rätt långt från landsväg, har mjölkhushållningen här bibehållit sin ålderdomliga karaktär vida längre än mera centralt och nära landsvägen belägna gårdar, där det varit lätt att sända mjölken till / mejeriet. Även Nybygget, där meddelaren nu bor, ligger något avsides från större landsväg (i Broddetorps skogsbygd), och mjölkhushållningen bedrives också där alltjämt på gammalt sätt; smöret kärnas hemma och försäljes under hand, och skummjölken gives åt kreaturen. Smörkärnor, smörtråg och andra redskap från gammal tid (dock numera icke mjölkfat av trä) användas alltjämt. Ystning i hemmet förekommer dock numera endast i sällsynta undantagsfall. De skildrade förhållandena voro tidigare allmänna. / Skildringen här avser tiden 1880-1910 och tidigare än denna period. Mjölk kallas i dial. mjölk, best f. mjölka. Utom för speciella fall användes endast komjölk. För tjekosta (kickhosta) kunde man använda hästmjölk. Den kallades hästamjölk eller (ännu vanligare) maramjölk (y. dial. maramjölk). Kvinnomjölk, kvenfölkamjölk eller bröstmjölk, användes mot öronsmärtor, örasting. Den skulle då mjölkas från kvinnans bröst direkt i örat. Tidigare användes sådan mjölk också i vidskepligt syfte, t.ex. för att släcka en förtrollad / och därför på annat sätt osläckbar ljuslåga. Då borde en ammande kvinna hämtas, och om hon då pressade ut en stråle av sin mjölk direkt i den förtrollade ljuslågan, så skulle den genast slockna. Vanlig kärnmjölk, tjäremjölk, användes att blanda zinkvitt i för målning av fönster (detta för att spara linolja). För att vitmena de denna tid vanliga, öppna spisarna, di öpne välvspisa, användes krita och mjölk. Det kallades te å smeta spisen eller te å lima spisen. Därtill användes väl också / någon gång tjäremjölk, men oftast var det mera mager mjölk, själer mjölk, d.v.s. noga skummad mjölk, oftast också lite surnad mjölk, draen eller blåsur. Till djurföda användes mjölk, från vilken grädden skummats bort, skumemjölk, företrädesvis till mat åt smågrisar, spägreser. Nyfödda kalvar fingo först råmjölk några dagar så länge hon mjölkade sådan mjölk, d.v.s. omkring åtta dagar (denna tid var individuellt något olika hos olika kor). Sedan fick kalven spenavarme rumjölk en tid. Skulle det / bli en gödkalv, jökalv, fick den hålla på med sådan mjölk, men skulle det bli en pålägeskalv, fick den efter någon tid ej mer numjölk utan endast skumemjölk. Sedan en ko kalvat, kallades, som sagt, den mjölk, hon mjölkade de första dagarna råmjölk (rå- har här samma betydelse som rår i uttrycket en rår baronge = en ”färsk” eller ”grön” d.v.s. svag och i livet oprövad, halvvuxen barnunge. råmjölk alltså = ”färsk mjölk” ”tidig mjölk” ”den mjölk, hon tidigast mjölkar efter kalvningen”, ”den första mjölken av ännu ej sed- / vanlig konsistens” Denna mjölk brukade användas oskummad. [Endast mycket snåla och föga nogräknade personer kunde ibland efter de allra första dagarna skumma den och blanda grädden med annan, normal grädde. Men smör, kärnat av sådan blandning, fick en underlig, föga behaglig smak, påminnande om smaken av mjölk från kor, som utfodrats med rovor och rovblast, och det blev nog en obehaglig överraskning för köparen av smöret.] Av råmjölk med något vetemjöl och eventuellt / något ägg irört bakades råmjölkespanekaker. De bakades mest i bleckbunkar, bläkbongka, eller (på större gårdar) förtennade bunkar av koppar, fötenata köperbongka. Oftast bakades sådana råmjölkespanekaker av all råmjölka oskummad, och seden var, att på samma sätt som man efter varje brödbak gav sina grannar en eller ett par kakor bakebrö och efter varje slakt på hösten gav grannarna slaktemat (vanligen ett stycke fläsk eller kött = fläsk äle tjöt) samt en kokekörv och en annan korv, en aen körv, t.ex. en / longekörv) så gav man alla sina grannar, efter det en ko kalvat ena råmjölkespanekaka. Självklart var detta icke någon förlust för hushållet utan endast ett slags lån till grannarna, ty när dessa i sin tur bakade, slaktade eller fingo råmjölk från någon kalvko, så lämnade de i sin tur bakebrö, slaktemat eller råmjölkespanekaka. Sådana matgåvor eller matlån grannarna emellan gåvo ofta en välkommen omväxling i det vanliga kosthållet. Vanlig, nysilad mjölk kallades numjölk. Var den så färsk, att den ännu hade kvar av / värmen från kon, kallades den spenvarmer mjölk. Man kunde också ibland få höra den kallas kosajumen t.ex. om någon på skämt ville retas med någon annan vars favoriträtt just var sådan mjölk. All oskummad mjölk kunde kallas numjölk. Hade man däremot söter mjölk, kunde detta betyda såväl oskummad som skummad mjölk, som ännu ej på något sätt var surnad surater (eller sur). silesup = en liten kvantitet mjölk, som man dricker av den nyss mjölkade mjölken / eller oftast en liten skvätt (skvat, slangk eller slat) mjölk, som man ger t.ex. till ett barn, som är med i ladugården vid mjölkningen eller vid uppsilningen av mjölken. en silesup består alltså av osilad eller nysilad, spenvarm mjölk (osilater äle nusilater spenvarmer mjölk). Grädde heter grede (gredesnipa = gräddsnipa el. gräddsnäcka). Att ta bort grädden från mjölken kallades te å skuma mjölka. Den så skummade mjölken kallades skumemjölk. Kokad mjölk kallades kokter mjölk. Den hinna, som bildas på kokt / mjölk, kallades sjin, best. f. sjint. um en kokar up mjölk sumᴗente höler utan sum sjäᴗsäk då bliᴗlä ölost = om man kokar upp mjölk som inte ”håller” utan som ”skär sig”, då blir det ”ölost”. (Detta sker om mjölken är gammal och mycket nära surnandet.) Om mjölk börjar bli mycket svagt sur, säger man att mjölka ä draen. (Med detta ord, draen, lånat från mjölkhanteringen, betecknas en person, som (börjat bli) litet rörd av starka drycker.). Surnad, oskummad mjölk med all grädden på kallas filebongke. Surnad skummjölk kallas, / som nämnts, först draen. Blir den surare kallas den blåsur mjölk. Nästa stadium är löpen mjölk eller också löpnater mjölk. Mager skummjölk kallas blår mjölk eller själer mjölk. Den användes emellertid förr i tiden ej blott till gresera utan också till människoföda. Innan kaffe var så brukligt, användes i stället söter mjölk vid den tid, då nu för tiden eftermiddagskaffet drickes, alltså ve merafta. Man åt smörgås å mjölk te merafta. Till aftonvard, te kvälmål, åt man vattengröt och skum- / mjölk, vasgröt å skumemjölk. vasgrötᴗtä kokte en å vaten å samat rumjul = vattengröt det kokade man av vatten och sammanmalet rågmjöl. Till frukost, dajel, vankades det kall vattengröt och uppkokt mjölk = kåler vasgröt åså upkokter mjölk. Den mjölk- eller osträtt, som på annat håll brukar kallas ostkaka eller sötost, kallades på Broddetorps dial. brunost. Den tillreddes på följande sätt: först varde en mjölka satᴗo ble jumen å sina lae en i löpe (dä va en kalvamaje å venstet) = / först värmde man mjölken, så att den blev ljum, och sedan lade man i löpe (det var en kalvmage = löpmagen) nör enᴗade rut i äg å mjul å sökeᴗså sloenᴗet i en bonke åså bakteᴗt i åmen = sedan man (tagit upp ostmassan och) rört i ägg och mjöl och socker, så slog man det hela i en bunke, och bakade det i ugnen. såntᴗtäᴗade en te föring nöᴗlä va kalas = sådant hade man som ”förning”, när det var kalas. dä åtᴗti åsåᴗadeᴗri saftsås te = det åt de och så hade de saftsås till ( = det serverades med saftsås). / Vid tillagning av råmjölkespankekaka tog man råmjölk som den var och blandade i den socker och kardemumma, söker å kademuma och så ibland mjöl. Man slog massan i en bunke och bakade den i ugnen. Den användes ej vid några särskilda tidpunkter utan av naturliga skäl endast då en ko kalvat (ty eljest hade man ju ingen råmjölk). Något surnad mjölk skaᴗsäk (= ”skar sig”), när man kokade den. Den ostliknande massa, som då bildades, kallades ölost. – Ölsupa kallades ösöpa. Det var en välling, kokad av / dricka och mjöl, drek å mjul, men man hade också i den mjölk och sirap. Ex. dä va sånt ösöpe sum di kokte påᴗrän tia å sjokt sat sjea sto iᴗt = ”det var sådan ölsupa, som man kokade på den tiden, och den var tjock, så att en sked stod upprätt i den.” Ett tillfälle, då man borde koka ölsupa, var vid ett barns födelse. Då borde man gå till grannen – barnsängskvinnan – med ett stort fat ölsupa = et redit ösöpafat. En annan rätt av mjölk var potatismjölsgröt, tolemjusgröt, som tillreddes av potatisgryn / och mjölk, tolegrun å mjölk. Potatisgryn, tolegrun, tillverkades hemma på så sätt, att man silade ifrån dem (de små, fasta partiklarna vid rivningen av potatisen) från det vatten, vari potatismjölet, tolemjut, var löst. Mjölkens förvaring. Gräddbildningen. I Broddetorps skogsbygd användes i allmänhet en särskild kammare, där mjölken förvarades. Den kallades därför mjölkakamar. Där stodo mjölkfaten, mjölkafata, på ett stort bord, mjölkabot, för / att grädden skulle gå upp till mjölkens yta. Detta kallades att mjölken skulle ”gräddfalla”, mjölka sule gredefala. I senare tider användes som mjölkfat bleckbunkar, eller kopparbunkar, bläkbongka eller köperbongka, men på 1870-talet (och tidigare) och ännu på 1890-talet hade man träfat. De voro svarvade ur pilträ, svarvata utå pile, och mycket ”grunda” eller ”flata” (=flata eller flåa), detta för att den yta, som skulle skummas, skulle bli stor, vilket ansågs som en fördel. Av samma skäl skulle dessa mjölkafat eller silefat stå på ett stort bord, / emedan arbetet då gick bekvämare och lättare. När kon mjölkades, hade man som mjölkkärl en mjölkastope, se teckn. 1B, eller ena mjölkaböta, se teckn. 1A. Den förre bar man i det uppstående skaftet, den senare i ett handtag på själva locket. När man silade upp mjölken, skedde det antingen direkt i mjölkafata eller (oftast) i ett särskilt siletrug eller mjölkatrug av urholkat trä liknande smörtråget, se teckn. 8 och 9. Man silade genom en mjölksil, en mjölkasil, en träsil med ”öron”, träsil mä öra, och i mitten ett bleck, som man gjort en massa hål / igenom med en syl, en sul. En del lade halm i silen, en del granriskvistar, men det blev nog ej så rent ändå = dä ble nok grumsit likaväl. I mjölkakamar förvarades också på hyllor, på höler, såväl ost som smör – det senare oftast i ett tråg. När man skulle skumma av mjölken, skuma mjölka, använde man ena gredesje (eller ena gredeslev) (se teckn. 2 och 3, naturlig storlek). Man använde även det sättet att hålla handen, håna, för grädden, så att den ej följde med, medan man hällde bort mjölken, som var under / grädden. män då kuneᴗrä nok bli ena bruner rån darᴗoᴗade hölt håna = ”men då kunde det nog bli en brun rand (i grädden), där hon (den gamla) hållit handen.” Handens renhet var det nämligen icke alltid så helt med! greden förvarades i en gammal Höganäskruka av stengods, vilken ärvts genom flera generationer på gården (Säckesten). Den var dock av nästan alldeles samma form, som dylika kärl nu för tiden. i gredekruka förvarades grädden, tills man skulle kärna smör av den. Utom ovan nämnda sätt att hindra grädden med handen från att / följa med medan man slog bort mjölken under, förekom dock även i äldre tid metoden att skumma med gredesje. Under tiderna emellan det mjölkkärlen och smörkärlen användes, rengjordes de med vatten och skurades med en sorts hårt grås, skavegräs. (Kommentar: skavegräs = skavfräken) Sedan alla mjölkkärl, mjölkakael, voro rengjorda, ställdes de upp på kärlhyllan, kalahöla. Skummjölken, skumemjölka, användes till djuren, särskilt till svinen, dän ga en svina. Men också till människoföda användes skummjölken, och många fattiga människor hade väl knappast smakat oskummad / mjölk. Åtminstone var det så under årtiondena före sekelskiftet. Beredning av smör. Hade man endast en obetydlighet grädde, så att den ej lämpligen kunde arbetas i den vanliga smörkärnan, kunde man slå grädden i ett mindre kärl och ihärdigt vispa den, tills det blev smör. Det kallades te å vespa smör. Var det mycket litet grädde, och man dock ville ha smör av den, kunde man helt enkelt slå det i en butelj och skaka den så länge, att det blev smör. då vaᴗrä te å slöᴗt i en petäl å ruska smör åᴗt. / Men naturligtvis användes dessa metoder endast i undantagsfall. Det vanligaste var, att man slog grädden i en smörkärna och kärnande smör. Det kallades te å stjära smör. I äldre tid (före 1900) användes oftast smörkärnor, smörstjärer, av den typ, som framgår av teckn. 4. (Den kärna, som finnes på teckn. 6, är av något yngre typ än den förra). Sjölva stjära hade formen av ett slags lång stop med samma slags uppstående skaft som en svinastop eller en mjölkestope (se teckn 1 B). stjärelöket (kärnans lock), se teckn. 5 A, var tillverkat ur ett enda trästycke, nedåt slätt, men uppåt / och omkring töel (se teckn. 4 C) format som en skålformig urholkning (i mitten genombruten för töel) för att den från töel avskavda grädden skulle stanna där under arbetet. en töle, best. f. töel; plur töla, best f. töla, var i nedre änden försedd med ena tölatrisa, se teckn. 5 B. Genom mitten av tölatrisa var töel fastsatt och kilad med två kilar i kors för att få ett säkert fäste. För övrigt hade tölatrisa en mängd hål, genom vilka grädden pressades upp och ner vid arbetet. (se teckn. 5 B). Kärnorna i något senare tid (omkring och efter 1900) hade en något avvikande typ / (se teckn. 6) stjärelöket (se teckn. 7 B) är ej gjort i ett stycke utan sammansatt liknande ett laggkärl, fast utan både botten och lock men med en skiva insatt i mitten. Den från töel avskavda grädden kan här flyta ut över hela denna skiva, men hejdas vid kanterna av de uppstående laggkärlsstävorna. tölatrisa (se teckn. 7 A) utgöres ibland hos denna typ av stjärer av ett kors men kan också ha samma form (en träskiva med borrade hål) som hos den äldre typen. På bygden har i äldre tid också funnits stjärer, som nedtill haft ett hål att / tappa ur vassla, vatle, genom. Hålet tillstänges dessemellan med en liten svarvad tapp, en liten svarvateᴗtebe. Sedan man slagit grädden i kärnan, kunde arbetet börja. te å stjena smör tillgick så, att man, sedan man satt kärnan mellan knäna och fattat med ena eller med båda händerna om övre delen av töel, växelvis drog upp och tryckte ner töel (med tölatrisa) genom gräddmassan i kärnan. Var det lämplig värme i rummet (helst omkr. 14 grader varmt) och ingen åska i luften, så dröjde det ej så länge, innan greden skaᴗsäk. / De första tecknen härtill brukade visa sig vid det hål i stjärelöket, där töel passerade igenom det, och där därför friktionen var starkast. Sedan däᴗade sköetᴗsäk, fick man ytterligare hålla på en god stund änaᴗrä ade samlat säk, så att smöret bildade större klumpar i stjära, vilka skilde sig ur stjäremjölka (te å sjära säk kan utom ovannämnda betydelse också betyda, att man råkar skära sig t.ex. på en kniv. Men det kan också ofta användas i överförd bemärkelse. Om två personer råkat träffas och blivit vänner, men andra förmoda, att denna vänskap nog ej blir långvarig, / t.ex. därför att båda äro kända för härsklystnad eller snålhet, får förmodan om snar ovänskap i stället ofta formen: å jaᴗrä tövaᴗleᴗnte änaᴗvä sjäᴗsäk. Åh, ja, det dröjer väl inte länge innan den vänskapen ”surnar” d.v.s. förbytes i sin motsats. Det var så bra i början, men det ”skar sig” strax = dä vaᴗså ratᴗdå i början män dä skaᴗsäk tvät.) För att det hastigt skulle bli smör, borde ett ormskinn läggas under botten på kärnan – dä sule vära redit te å läga et ormasjin inuner böten på stjäna. Från äldre tid berättas / om en djäkne (eller måhända student), som gjorde sig goda förtjänster genom att ge sig ut för te å kuna nöᴗt (d.v.s. att kunna signa och förtrolla samt lösa ur signerier och trolldom, förjärning eller förjäring). Han kom till ett ställe, där man höll på med att kärna smör – men det ville inte bli något smör. Det var som förgjort. Efter erhållet vederlag i klingande mynt, lyfte han upp kärnan och skrev några ord under botten, som skulle hjälpa för all framtid, så att det alltid lätt skulle bli smör. Så gick han sin / väg, och gumman fortsatte att kärna och till sist lär det väl ha blivit smör. Gumman var emellertid nyfiken och hade någon att läsa orden, som skrivits under botten. Där stod då: stjära stjärestjärin teᴗru bliᴗsväter i naken = ”kärna, kärnekäring, tills du blir svettig i nacken”. Han kom till en annan gård. Där rådfrågades han för att de nyfödda kalvarna hade benägenhet att dö i ladugården. Det berodde förstås på förjäring. Det var svårt, sade han, men kunde botas, ehuru det skulle bli dyrt. Ett föremål, invirat i klutar, / nedgrävde han i kalvkätten. Det skulle ofelbart hjälpa. Sedan han fått sin rundliga betalning, gick han. Och tiden gick – men det spordes ingen förbättring. De nyfödda kalvarna dogo som förut. Då grävde bonden upp det nedlagda trolltyget, som visade sig vara en papperslapp, på vilken stod präntat: kalv vit å kalv rö vet duᴗnte leva så fåᴗlu le dö (vit och röd skulle enligt regelrätt dial. heta viter och rör, men ha tydligen här förkortats för versens och rimmets skull) = ”kalv vit och kalv röd, vill / du ej leva, så får du väl dö.” Vad nu det omtalade smörkärnandet beträffar, så är det onekligen ganska nyckfullt, och det är kanske ej så underligt, att vidskepligt folk genast trodde på förjäring, då de ej kunde i varje enskilt fall fundera ut orsaken, varför det ej som vanligt blev smör. Sedan man nu fått smöret att samla säk i klumpar, var det dags te å ta up smöt. Man tog fram et smötruj (el. smörtruj), se teckn. 8 och 9. Med gredesjea, som också kallades smörsjea, se teckn. 2 och 3, samlade man upp smörklumparna, smörklongka, / samtidigt som man genom att luta på stjära öste upp stjäremjölka. Smörklongka lades undan för undan i smötrujet. Sedan allt smöret tagits upp och lagts i smötrujet, skall det arbetas med skeden. – Fanns det barn närvarande, brukade de få en smörgås av det färska smöret. Det kallades te å få ena stjäresmörgås. – Att arbeta smöret kallas te å älta smöt. Först sköljer man det med kallt vatten och arbetar det samtidigt med skeden, så att all kärnmjölken, stjäremjölka, avlägsnas ur smöret. Sedan ältar man det, älter enᴗet, ytterligare och lägger i och inarbetar / det salt, som skall användas för den smörkvantitet, som skall göras lagom salt. Råkar man ta för mycket salt, så kan det hjälpas genom att flitigt skölja smöret med kallt vatten under det man alltjämt och å nyo ältar det i tråget. Den stora smörklump, som blir resultatet av det hela, kallas för ena smöslaja (el. smöslaja). I denna smöslaja gjorde man ett kors för att ej kon skulle bli ”förgjord”= föᴗrte koa sule bli förjoder. Sedan packades denna smöslaja ner i ena smörböta, ett laggkärl mindre än ena mjölkaböta men eljest av / ungefär samma form, se teckn. 1 A. Denna smörböta förvarades sedan i mjölkakamar. För resor och även för daglig matsäck tog man med smör i en smörask, en rund träask, vanligen svarvad ur någon art lövträd. Teckningarna 13 och 14 visar en sådan smörask, svarvad ur bokträ. I vardagslag lade man upp smöret med ena smörsje som var något krusad i ena kanten, se teckn. 10, men vid högtidliga tillfällen, kalas, lade man upp smöret i tunna skivor med en platt, krusig och räfflad smörspade, smöspa, se teckn. 11. / Beredning av ost. Det förekom naturligtvis att ett enskilt hushåll då och då yste någon ost till eget behov och då använde endast mjölk från de egna korna, men detta var egentligen rätt sällan förekommande. Vanligast var, att man bad tillsammans sina grannar och vänner till ett så kallat ustekalas. Så skedde, när man t.ex. skulle ysta julostarna. Det skedde på hösten. I Säckesten brukade man ha sitt ustekalas den 22 september. Då var det remåntematen i Skövde. Det var marknad för uppköp / av unghästar, och då voro förstås männen, kara, där med sina hästar. å nöᴗlå kvenera va hema insamla så jek dä redit å ha ustekalas = och när då hustrurna (och fruntimmerna över huvud taget) voro ensamma hemma, så passade det bra att ha ustekalas (det kallades även ustejälp). Ville man vara riktigt rejäler, borde man istället för att ta med mjölk till den som skulle ha sitt ustekalas, ta med ena plåka. Den tillkom så, att man dagen före ustekalast hemma hos sig gjorde en mindre ystning (av mjölk från sina egna kor) / och samlade den ostmassa, man på så sätt fick ihop, till en färsk ost, som man tog med istället för mjölk till ustekalast. En sådan ostmassa av obestämd form kallades ena plåka och förslog naturligtvis mycket mer i den stora osten, än om man haft med sig en eller ett par krukor mjölk, även om dessa krukor varit mycket stora. ena plåka måste var gjord dagen före ustekalast – äldre fick den icke vara. ena plåka användes också till ställen, som lågo långt bort, eller då det annars var svårt att bära med sig mjölk. / Om t.ex. skolläraren eller en lärarinna skulle göra ett ustekalas, så togo barnen med sig större eller mindre plåker – det skulle ju ej varit lätt för dem att bära med mjölk. På det ställe, där det skulle bli ustekalas måste vissa förberedelser göras under dagarna förut. Först måste man baka vetebröd och kakor, leva å kaker (rina, småbrö å peparkaker). (vetelimpa = lev, bets. f. leven; plur. leva, best. f. leva) och annat, som kunde behövas till kalaset. Vidare måste alla ustekar vara rena och i ordning. ustekar di va / utå bräer mä utsköra grana krusiluta på insiera åså i böten = ustekar de voro förfärdigade av bräder med utskurna granna krusiduller på insidorna och även i bottnen. Runda ustekar voro flätade av korgvirke, se teckn. 12. De kallades också ustekörja. Dessa voro omsorgsfullt gjorda. De köptes på marknader och tillverkades ej på orten. De ustekar, som voro avlånga och gjorda av bräder, hade en massa borrade små hål i bottnen, varigenom vasslan kunde rinna ut. Dessa ustekar voro ungefär 50 cm långa, 25 cm breda och 15 cm höga. De mindre, / runda ustekörja voro, som sagt, flätade av korgvirke. Där rann förstås vasslan ut överallt mellan flätverket samt genom det stora, runda hålet i bottnens mitt. – Vidare måste man ha en stor kittel, stjätel, i ordning för ystningen. Det var vanligen en stor kopparkittel, rymmande ungefär 20 kannor = en stor köperstjätel sum dä jek stjuje kaner i. – Man måste också göra i ordning löpe. löpe dä va venstet utå en späkalv = ”löpe det var löpmagen av en spädkalv”. Den saltades vid slakten av kalven och lades undan i en bytta, ena böta, och då den ansågs genom- / salt, hängdes den upp att torka. När den skulle användas (ve ustinga), blötte man först upp den i vatten. män då loktaᴗn alt uet iblan = men då luktade den nog något skämt ibland. När nu dagen för ustekalast (eller ustejälpa) var inne, kommo gummorna, gumera, redan tidigt på förmiddagen, ungefär vid niotiden. Allt efter som de kommo, slog man i den mjölk, de medförde, i den stora kopparkitteln, i dän stora köperstjätel (eller ustastjätel), och så blevo gummorna bjudna på kaffe med dopp, allt efter som de kommo. / En del hade med sig mjölk, vanligen tre kannor, tre kaner. Då en bra ko mjölkade ungefär fyra kannor, fira kaner, per dag, var ju tre kannor ungefär vad man kunde avvara om man, som fattigare gummor, endast ägde en ko. Men bondhustrurna, bonstjäramorera, brukade ofta ha med sig redia plåker, eller, som de också kallades, stora bongkaosta, vilket ansågs särskilt hedersamt. Om det var någon särskilt framstående bonstjäramor, bondhustru, så hjälpte denna sedan till med sjölva ustinga. Hade man haft dit plåker, så / plockade man sönder dem (därav namnet) = plåka en söneᴗlum i mjölken i ustestjätel. (Att plocka sönder dem i mycket små bitar kallas te å napra söneᴗlum). Man tog det i vatten förut uppblötta löpet, och rörde sedan ned det i den svagt uppvärmda mjölken i kitteln en stund. Sedan fick det hela stå en timme tes dä löpna. (ustestjätel mä mjölka uppvärmdes vanligen i köket.) Efter en timme eller så sade man: nuᴗar mjölka alt löpnat satᴗtä ä ost = ”nu har mjölken redan ”löpnat” så att det är ost”. Då kunde man börja håma up (”håva upp / med händerna”), ostmassan och lägga den i ustekara ( = de olika ostformarna), där man förut lagt i usteduka. En usteduk består av en mycket tunnsliten handduk eller annat liknande tunt tygstycke. Fanns det barn i huset, gav man dem förstås ett med handen hopkramat stycke färsk ostmassa. Det kallades te å få ustemus. Något lock till ett ustekar förekom ej, utan när formen var full av ostmassa och vasslan, vatlen, hade pressats ur så mycket som möjligt, drog man försiktigt upp usteduken med den i den / liggande färska osten, och vände den upp och ned i ustekat, så att översidan av osten kom nedåt mot bottnen istället och fick sin form och dessutom intryckt de i botten inskurna namn eller initialer och andra krusiluta, som brukade finnas där. – Innan man tog upp ostmassa och lade i ustekara, saltade man något på de i dem liggande usteduka, och även i ostmassan saltade man något, allteftersom den lades i ustekat. Vasslan, vatlen, användes mest som foder åt svinen – ibland även till korna. / löpet tog man efter användandet och hängde å nyo upp det att torka. Ett par veckor fick ostmassan ligga kvar i formarna, ustekara. Man yste (usta, uste, ust, uster) ej stort oftare än till jul, och då lade man julostarna, julosta, i mjölkkammaren, mjölkakamar, eller var det passade bäst, men på vintern måste de ligga så, att de ej fröso. Så lågo julostarna och ”mognade”, å mongna, som man sade. Om vintern, när det frös, måste även mjölken (liksom osten) flyttas till ett rum med någon värme (till ett skafferi, / där man förvarade annan mat t.ex.). julosten kune vara äna te påsk å iblan läner = ”julosten kunde räcka ända till påsk och ibland ännu längre.” Den hade då varit ystad sedan i slutet av september och alltså tre månader gammal, när man började äta den = nör en tok teᴗn. Utom salt brukade en del vid ystningen, nöᴗli uste, lägga kummin, kåmning, i ostmassan. Upptecknat i Nybygget, Broddetorp i augusti 1946 av Herman Torstensson Fil. kand. / Förklaring till teckningarna. Samtliga bilder ha av tecknaren gjorts i Broddetorp och direkt med föremålen som modell. Teckning Nr 1. A. Bytta för mjölkning, mjölkeböta (såsom förvaringskärl för mjölk kallas den mjölkaböta). B. Stop för mjölkning, mjölkestope. Teckning Nr 2. Sked, varmed man skummar av grädden från mjölken = gredesje (Från sidan. Naturlig storlek). / Teckning Nr 3. Samma gredesje, sedd uppifrån. (Naturlig storlek.) Teckning Nr 4. En smörkärna (äldre modell.). A. sjölva stjäna B. Locket, löket, gjort i ett trästycke. C. töel. Teckning Nr 5. A. Locket (till kärnan på teckn. Nr 4), sett rakt uppifrån. B. tölatrisa (till samma kärna), sedd rakt underifrån. De / kilar, varmed töel är färst, synas i kors i mitten av trissan. Teckning Nr 6. Smörkärna av något yngre modell än den å teckn. Nr 4. Teckning Nr 7. A. tölatrisa i form av ett kors (tillhör smörkärnan å teckning Nr 6). B. Locket till smörkärnan å teckning Nr 6. Trägjordarna äro satta mitt för den skiva, som utgör det egentliga locket, stjärelöket. / Teckning Nr 8. Smörtråg, sett från sidan. Det hela gjort i ett enda trästycke. Teckning Nr 9. Samma smörtråg, som å teckning Nr 8, men sett rakt uppifrån. Teckning Nr 10. A. Smörsked, smörsje, sedd rakt uppifrån. B. Samma sked, sedd från sidan. Teckning Nr 11. A. Smörspade, smöspa, sedd / rakt uppifrån. B. Samma smörspade, sedd från sidan. Teckning Nr 12. A. ustekörje, sedd rakt underifrån. B. Samma föremål, sett från sidan. Teckning Nr 13. Smörask, svarvad ur bokträ. (Locket borttaget. Naturlig storlek). Teckning Nr 14. Samma smörask med påsatt lock. Asken är från Storegården, Broddetorp. ________________________ / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Framsida kuvert]
Intervju med Natalia Friman (f. 1883)
Intervju med Natalia Friman (f. 1883) i Floby socken, Västergötland. Intervjun gjordes 1980 av Sixten Bengtsson med teknisk assistans av Torsten Ordéus.
Intervju med Joel Andersson (f. 1897)
Intervju med Joel Andersson, född år 1897. Inspelningen genomfördes i Vesene socken, Gäsene härad, Västergötland, år 1979 av Sixten (Västgöta-Bengtsson) Bengtsson och Torsten Ordéus.