Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
En gammal julvisa
Följande dikt är författad av en okänd författare på sjuttonhundratalet. Den sjöngs av stjerngossar i äldre tid. Stjerngossa upphörde i Tunh. i mitten av förra århundradet. Min fader har skrivit en del av visan på ett äfterlemnat gulnat papper. Den är icke fullständig. : Nu låtom oss begå och fira så vår julefäst att Jesus själv må bli vår gäst hos stora som hos små. Då skall oss intet tryta. av velsignelse i råd och dåd ty han vill med oss byta sin kärlek och sin nåd. Han till oss komma vill och uti varje hydda bo och skänka varje hjerta ro, som honom hörer till. Ack, låt oss då tillhöra vär konung, född i Betlehem, han vill så huldt oss föra upp till sin faders hem. Han har oss återlöst, och han som var vår frälsare, skall en gång bli vår domare, vad ljuv och härlig tröst, när han i skyn skall komma. med makt och i stor härlighet, att giva ond och fromma sin lön i evighet. Du sköna barnafäst, välkommen hit med frid och ljus från himlafaderns höga hus Med Jesus som vår gäst! Då skall vår själ bli lugnad, och vi med glädje tänka på den stora fröjd och hugnad som barnen skola få! Enligt de gamla börja stjerngossar gå sin rund i Thm annandag jul och fortsatte till tjugondag jul (Knut) De kunde vara ibland 15 stycken i sälskap. De börja vackert sin gårdgång med avsjungande av religiösa sånger. Men det sluta på sistone med bråk, nidingsdåd och slagsmål.- -- vi skall veta, att det var i husbehovsbränningens tidevarv – och då blev det förbjudet till sist.
Troll
Det hände i Råshult i Mårdaklevs by. Där var jättar och troll i Klevs berg, på den tiden; de hade sitt tillhåll där. Folket i Råshult låna kopparkittlar av dem, när de skulle brygga till jul; de fick inte se trollen, utan de gick bara utanför berget och ropa, så kom där ut en kopparkittel. Så när det led till jul ett år, skulle gumman i Råshult brygga. Men det var så ohälligt (ohålligt?) den gången där; allting kom bort för henne. Så var gubben i Råshult ute och körde. Han var kommen till Klevs kvarn – det var på kvällen och här var nermörkt. Då kom där ett troll ut ur berget och ropa till honom. "Bed Bedårdi gå hem, ty Bente-lille föll i elden och blev döder därav!" När gubben kom hem, talte han om det där. Då kom där en kopparkittel och sprang under rösten, där hon brygga. Och där blev ett förskräckligt dån inne i stugan. Den kopparkitteln hade trollkäringen haft med sig och ta i; hon stal bröd och allt möjligt och bar å åt berget. De såg henne inte, men allting blev borta där. Men när gubben talte om, vad trollet hade ropat, blev hon förskräckt och gav sig iväg. Men kopparkitteln fick de behålla i Råshult. De visste, att han hörde till i berget, för de var sams med trollen där annars och bruka låna av dem. Så skulle de skicka drängen hem med kitteln, när de hade bryggat, och de tänkte de får lov och lägga till lite av slaktet i. Och drängen bar å kitteln. Men när han kom på vägen, tog han och åt upp det de hade lagt i kitteln, och sen gjorde han sina behov i den i stället. Men efter den betan fick de aldrig låna något av trollen mer.
Slåtter, skörd och tröskning.
291. I Fristad, Vänga och Bredared hade de för sig, att isen gick åt norr, blev det dålig skörd, sjönk den, blev det ingen. Det bästa var, om den gick åt väster. 292. Nej. 293. Nej, inget skulle lämnas på åkern, men till jul skul- le varje bonde sätta ut en fågelkärve. Det blev ingen tur med grödan eljest, om inte fåglarna fick sin rätt. Än idag är det så här i Örby. 294 När det bara var en liten bit igen, skulle de passa på vid baksidan för att fånga sädesharen, men han var alltid gången. Det har de gjort här i Örby med. Det var en vanlig halvvuxen hare. De var så envisa med att fånga sädesharen. 295. Det vet jag inte. 296. I Fristad sa de, att han skämde slåttergröten. 297-298 Nej. / De skulle vila en halvtimme på åkern, när skörden var färdig, eljest växte ingenting nästa år. Det var i Fristad, de hade det för sig. Om en bonde var aldrig så snål, fick de än- då vila där. 300. I Fristad och Bredared och Vänga kallades den som tog emot gullkråka, och de som kastade in säden, kallades laakatter. 301. Där lades porsris i botten för att skydda mot råttor, och hindra, att något ont skulle komma i säden. Det var i Fristad, Vänga och Bredared. Mitt i säden lades en tunna, som skul- le vara som skorsten, så att det blev lufthål. Det var sånt skoj med det där tunnhålet. De kastade ner varandra där. Det var i Bredared. 302. Än idag har de slåtterkalas på en del av de stora går- darna. Förr var det stora kalas på Karlshed och Öresten (Örby) När vi kom fram på kvällen fick vi kaffe och dopp och gökar. Sen om en stund fick vi groggar, och på en del ställen var det sen mat, eljest var det att dricka, så myc- ket en orkade, så en knappt såg vägen hem. Bjöds det på mat, fick man köpp, fläsk, korv och potatis och ett par / tre efterrätter. Ingen gröt. - Så var det alla möjliga upptåg: nummerlekar och "palta lessamt" och allt möjligt. De skulle sitta par om par. En var udda. Han gick till närmsta granne och tog en kamrat, och sen fick nästa udde gå. - Dans förekom inte mycket. Det var mest gånglekar. Det kun- de vara natten över, och lite sprit fick en ibland. Det är inte som nu. Nu ska det vara klasskillnad. Då var det ingen, som höll sig för god att vara med. 309. Det var en ful skamfläck. Den som blev efter med skörden, var inte mycket värd. Det talar de om här i Örby med, fast inte så mycket. 304. Det vet jag inte. 305. Det vet jag inte. 306. Då var det att stå och prältröska. 307. Det skulle vara färdigt till jul, om de så skulle stå natt och dag. Efter jul skämdes de att stå på logen. Då kunde det få vara. Det var i Fristad, Vänga och Bredared de hade den seden, inte så här i Örby. - Tröskekalas var inte vanligt. 308. Det minns jag, att bonden i Fristad skulle slå sista slaget, men jag vet inte varför. I fristad skulle soldaterna ha uniformsmössan på, när de började med skörden.
Årets fester
Hemma bakades två hela dagar till jul. I julhögarna skulle finnas en siktekaka, som en tallrik i storlek, en "stump" av vetemjöl, såg ut som en limpa: oval ovanifrån sett, rund i genomskärning. , en kranskaka med klipp medelst ullsax, en fyrahjulsvagn, en katt , en fläta av tre lockar, fyra sådana satser intill varandra. Dess- utom skulle man i julhögarna ha häst och gris av pepparkaksdeg, vilka köptes i sta'n. Ett eller två äpplen skulle också vara med. Så långt jag minns har här funnits julgran. Stöten gick aldrig här i socknen, utan han hade sin lön kontant. Men i Starrkärr fick han gå och samla in sina kakor. Båtsmannen skulle ha en kaka på var fjärding, men man gav honom i allmänhet två. I sena- re tid fick han i stället 50 öre på var fjärding. Sotaren – Sotare-Gustav – tog sig också för att gå omkring så där, men det var en självtagen rätt. Han hade en flaska, som han slog suparna i. Tiggare kom även utsocknes, de fingo mat och kaffe ibland samt en kaka. Luciada'n åt man och söp. Det var liksom en träning till julen. / Varje by tog hem 100 eller 200 kannor brännvin till jul. Det häm- tades i Göteborg. Vi barn låg i fönstren och tittade - 100-kannetunnan hade de lagt i en krakställning ute på ett gärde, och dit kom så mycke folk som en likfärd. De valde en till att sköta tappen - det var ett rik- tigt hedersuppdrag. De hade med sej kaggar och trädunkar att ta brännvinet i. De hade de lagt i blöt och tätat i god tid dessförinnan. Den som skötte tappen kunde få stå hela dagen i den värsta köld utan att få en matbit i sej. Det var en i Starrkärr, som förkylt sig och dog av lunginflammation före jul. De allra törstigaste började med "julagången" redan på julafton. I Svenstorp i Starrkärr var di värst. En gick till en annan och sa': "följer du med nu, så går vi julagång, men vi måste ha en kaffegök först och li- va upp oss med." Sedan gick de två till en tredje, och så fick de en kaffe- halva där, och så vidare och vidare tills de kunde vara en tjugo, tretti styc- ken. Det hände att någon blev liggande ute och frös ihjäl i fyllan. Till nyår måste de ha förstärkning på kaggen. Då skulle de supa ut det gamla och supa in det nya året. Knutada'n kunde gubbarna sopa med kvastar på golvena och möblerna och ropa: Tjugonda' Knut - nu ska' julen ut. Men då grät vi barn, förstås. Men obegripligt kyrkligt var folket här i sockna på den tiden.
Vårhalvåret
På lusse skulle di upp och ha stekt fläsk och god mat, och sedan skulle di sova på det. Kreaturen och hästarna skulle ha 'lussebete' di med tidigt på morgonen. På ottan kom di och hade tagit på sig vrängda och trasiga kläder, och då fick di nog bjuda dem på något, när di kom. Julen varade från julafton till Knut. Tjugondedag Knut, då dansas julen ut. Di skulle alltid gå tidigare på morgonen på juldagen och ge kreaturen litet bättre än vanligt. På annandagen om morgonen var di ute och måka' i ladugårdarna åt folk. Di red Staffan på annandagen på morgonen, och då skulle di ha 'fägna': brännvin. Det var före dager di skulle ut och rida. På somliga ställen red di in i stugorna med hästarna. Di klädde ut sig om jularna förr. Di gick stora foror utklädda efter tretton- de. Lyckans stjärna kom di med om trettonde. Julkärven skulle di plocka och göra så grann. Den skulle stå vid / portstolparna. Det högg di av, så det var bara några grenar kvar på trädet, som di satte fast 'en på. Di skulle gömma en kaka julbröd, till di skulle ut och våra. Då skulle di äta utav det allihop, när folket var ute första dagen. Kyndelsmässa var lilla julen, eljest har jag inget hört om det. Halvliden mars, då skulle tranan bära ljus i säng, en fågel, som for på mossarna. Om sommarn är det tranor här nere på mossarna. 'Vafferdagen' var förste sommardagen, sade di alltid. I dömme- veckan före påsk fick di inte spinna. Om jul spann di aldrig heller. Om Kristihimmelsfärdsafton och påskafton elda' di. Di elda tjärtunnor och stockar och halm. Jag hågar, att när vi var små, så såg vi ett par tjog eldar ifrån vårt berg här uppe. Di dansa' omkring eldarna och hoppa tvärsöver elden med. Den förste maj skulle di äta stark mat, ägg och sådant, och så skulle di ha brännvin. Om di sådde på Erik-dagen, då skulle det bli mycket lort i 'böra'. Urbanus skulle di så hör. Di skullle ha litet uppsikt med majstången, så di inte / fick såga ned den. Det var sådana, som inte hade varit med och klätt stången, ifrån annat håll, som kunde försöka det. Det skulle vara ett sådant kap. Majstången var ett kors och så en krona uppi med glas- flingor och så äggskal till halskedja. Kanske hon hade ansikte, med det vet jag inte säkert. Majstången restes på någon backe, någon höjd här i socknen. Det var kransar i topparna på armarna. Och så var det musik och dans vid stången på midsommarafton.
Troll
Det var i min mors barntid i Tvärred. I Svinkullaberget fanns troll, men det skulle åskan slagit ihjäl sedan. En gång hade de bryggat i Alamon i Tvärred och satt ut vörtakit- teln på gården till svalning, och rätt som det var hade kit- teln försvunnit. Då kom en gammal käring, som hette Sti- na dit, och hon var en sån där trollkäring. "Kan du ställa hem vår vörtakittel, så ska du få riktig dricka till jul", sa de till henne. Hon sa, att det säkert var Svinkullakäringa, som hade tagit kitteln. "Hôt, hôt, hôt, ell i min räv, vörta ska komma hem!" ropade Stina. Nej, jag tror inte att trollet kom tillbaka med drickat. Stina hade en egen stuga på min morfars ägor. Hon var krokig så att hon gick som en vinkel, men veckorna innan hon dog blev hon rätt igen.
De dödas julotta
Det var en präst som dog strax för jul, och till jul- ottan skulle hans änka gå, men tog fel på tiden och kom dit mellan 12 - 1. Kyrkan var upplyst så hon gick in och satte sig, hon tyckte det såg konstigt ut, ty alla satt baklänges och vände ryggen mot predikstolen och där fick hon se sin man stå och predika. Han kom ner till henne och sade att hon skulle ge sig iväg fortast möjligt, men gå baklänges ut och i va- penhuset kasta sina vantar. Hon gjorde så och när den riktiga julottan var slut fann hon sina vantar i trasor och ett finger låg på var gravkulle. Hon kom sedan att tänka på att varenda gravsten stått på kant på natten och kullarna var rena för snö.
Troll
Här var en smed borta i Tummared. Där var ett stort berg, som han bodde i. Det var ett troll. Så en gång tog bönderna och la ihop och gav honom en vit skjorta till jul, för att han skulle smida bra. Men sen blev de av med smeden istället. "Svarte-smed smir inte mer", sa han, "för han vill inte smutsa ner sin skjorta." När de slaktade, gick de och lånte kittlar av trollen och kokte i. När de då lämnade tillbaka dem, skulle där ligga en korv i. Men så var där en 'lajer' karl, som hade tagit korven och lagt allt möjligt annat istället. Sen fick de aldrig låna kitteln mer. De sa, att innan barnen var kristnade, skulle de ha en kniv eller något annat av stål i sängen. Annars tog trollen bar- nen.
Tomtar
Hos Klockarn där Per bodde som spöka hade de en tomte. Och han var klädd i en röd luva. Det fanns de som hade sett ho- nom och de tog fel på honom och en liten pojk. Men grannen intill hade ingen tomte. Men så blev bonden arg på tomten en gång, för han kom ocjh bar på ett halmstrå som han hade på ryggen och han gick och pusta. Då sa’ bonden : ”Du går och pustar för ett halmstrå, det är väl ingenting”. Men då sa’ tomten: ”Vänta tills jag får dratt så mycket från dig, som jag har dragit till dig.” Förut hade de haft det bra där och tjock kor, men nu gick det utför med bonden. Han fick dåliga skördar och kreaturen dog. Men grannen blev rik. Då hade tomten gått över till den andre bonden. Om jul satte de ut mat för tomten, gröt satte de ut.
Svartkonst
"Stenbäcka-gubbe" bodde i Undenäs sn. Han kunde trolla han. De sa, att om de blivit av med något o gick dit, kunde han visa i en vattenså, vem som tagit det. En som mist en gris, gick dit, o han visade fruntimret, som tagit grisen. "Vill du, att ja ska göra henne nåt illa?" sa' gubben. "Ja, inte annat än hon kunde mista ögat," sa' den, som förlorat grisen. Och då tog Stenbäcka-gubbe en strumpsticka o stack till i ögat på bilden, o sen börja ögat värka på henne o värkte ut. Och han tala om precis var grisen var, "han ä flådder," sa' han. Den låg i en grop o var styckad o saltad, detta var före jul.
Djur
Vargar. Tre veckor före jul gick far valle med sina kor på ljungmarka; då kom tre vargar, och en av dem strök den ene puppen på en av korna, innan far hann dit. De högg efter halsen på henne, men hon var arg och försvarade sej – det var när jag var sju eller åtta år. De gick skall efter dem – så tog de slut. Rôtevischla var giftig – hon spruta' etter. Göken blir hök, det tror de än. Det är la efter ett år. Han har en sperv med sej, när han far. Den tar han först; se'n blir han spervhök. Sperven följer med honom hela tiden som han gal; den drar födan till honom. Förste höstacken han får se slutar han att gala. De var inte bra att gå ut på morron, innan man fått tirkesbeten. Akersknarren – Jag vet inte, om den var bra.
Jul (Annandagen)
Annandag jul gick ungdomen i min barndom ut för att ställa till byss. Men det var endast bondsöner, min far var statare på Rådene herrgård och hade inga kor, så vi fick aldrig vara med. De drog iväg tidigt på ottan och smög sig fram till gårdarna och om det var tyst smet de in i lagårn och farade och mockade. Var di sams med bonden gjorde de fint och rent samt gav djuren dafor sen väckte de bondfolket och blevo bjudna på fägna. Va de osams med bonden, väckte de skiten på forebondet och drog in hö och halm i ladugården så djur sto te buken i hö, men där väckte de inte och blev fägnade.