Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Här troddes det att finnarna var trollkunniga och att de kunde mer än andra. Så snart det var fråga om en "finngôbbe" el "finnkäring" så kunde en inte vara säker för trolldom. En del kunde mera å en del mindre. Varje finne var något trollkunnig, men var- je trollkunnig person kallades inte finne, för det fanns andra som fick lära av finnarna. Om en kän- de på sig att någon trollade på en, så skulle en ta av sig ett plagg. Då gick det inte för den som trollade. Med trolldom togs mjölken från andra. "Trolla" fick de lära av den onde. Men det fanns en bok som heter ”svartkônstbok”. I den kunde en få lära. Sådana böcker har allt funnits här i socknen.
Tjänstefolk
När en tjänare eller en tjänarinna skulle flytta och de hade trivs bra på den gamla platsen, skulle de ta med sig till den nya bröd och sopor, då kom de att trivas där också. När de fick se den första kråkan i mars skulle de observera varåt hon flög, för däråt kom de att flytta nästa laga flyttedag. Om hon satte sig medan man observerade henne, så kom man att flytta inom sock- nen. Ändrade hon riktning under flykten, skulle man komma till en djädrig bonde. Om en flicka blivit kär i en pojke och han i hen- ne och flickan skulle flytta, skulle hon stjäla en knapp i julpen för drängen, för så länge hon sen hade den "gick inte drängen till den nya pigan i sådana ärenden".
Föremåls språk
Ullervads kyrkoklocka säger: "Din make är dö, han har blitt hö." Herrgårdsklockan hon säger: "Valling och sill kasta och spring!" När hon ringde på morgonen sade hon "Mina drängar, statt upp, ni har sovit för länge, för Göken han gal i våra ängar!"
Präglavisor
På St. Ek i Eks socken präglade de säden för då hade de ett par präglavisor de gnolade: "Har en nåt å packa, så har en å smacka." "Öl å bränvin tar vi gärna spannså, pängar eller ljus, om vi inte det kan få, låta vi så prägel stå."
Ordstäv
"Det är inte alla som får plats i gåsaröva, fast ho ä feter". Vi satt och talade om en person, som försökte snika sig till mer än skäligt var vid ett arvskifte men blivit avmotad. Då kom Kajsas resolution i ämnet i form av ovan citerade ordstäv.
Ordstäv
När jag och kajsa satt och resonerade om hur en del vill vara för mer än andra, fast de äro lika goda, då kom Kajsas resolution i ämnet i föl- jande ordstäv. "Dä kvetter la vem som setter till höger, när de nackar (kålar) rovor." Kajsa förklarade att det ordstävet hade hon från sina föräldrar i Leksberg.
Gåtor
Kajsa läste upp följande gåtor, som de roade sig med i deras ungdom, Det var tjogtals med gåtor, men hon kunde bara komma ihåg några Fyra gångare fyra hängare två spjut å två ljus å en efterslängare = en ko. Varmed kör bonden in sina ärter om vintern = med en sked När står Majestätet på ett ben = när han tar ut steget med det andra. Vem tränger genom nupebusken utan att riva sig = solstrålen. När ä klok och tok lika goda = när de äro döda.
Födelse och dop
Det var farligt för en havande kvinna, att dricka ur en sprucken kopp eller slev för då blev barnet har- munt, Tittade hon i en springa i väggen då blev bar- net enögdt. Om hon tittade ner i en öppen grav, då kom barnet att kissa ner sig så länge det levde. Det var en krämersa som var på ett ställe där de väntade en liten, och då erbjöd hon sig att hjälpa till. Mannen tordes inte vara inne under förloss- ningen utan smet ut. Efter en timme kom han in och talade om att han fått sådana förfärliga värkar, när han suttit ut på trappan. "Ja du kunde blett inne och hålt om ryggen på di gumma, så hade du sluppit plågorna", sade krämersan. Då hade modern haft det så bra, så hon legat och skrattat hela tiden. / Kajsa Svensson Anna Greta Johansson Leksberg Födelse och dop. 2 De släckte inte i spiseln förrän de blivit döpta och döpta, det försökte de att få dem strax. När barnsängskvinnan var ren, fick hon först en sup och smörgås och sedan åt hon som de andra. efter två dagar var hon på benen. När de for till prästen skulle det gå fort för då blev barnet snabbsprunget. De skulle ha förståndiga faddrar som kunde både läsa och skriva, för då fick barnet gott läshuvud. Barna puppade tills de var så stora att de sprang efter henne och skrek: "Sätt dej, mor, så jag får puppa lite"! En havande kvinna fick inte bära barn till dop, för då kunde hennes eget aldrig lära sig läsa. Barndopet var storkalas, då kokte de stora sugel- fat där var och en fick skära för sig. Trätallri- kar bestods, men sked fick de ha med själva. Kniven var fällekniven, den lånade kvinfolken av männen och så skar de av ett stycke och / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Födelse och dop 3 hade "de fem" som gaffel. På väggen satt en list med urtagningar och här satte var och en sina skedar när de slickat av dem. Det första barnet skulle ha namn efter farföraldrar- na, det andra efter morföräldrarna, det tredje efter fars syskon och det fjärde efter mors syskon, Jag är uppkallad efter farmor och syster min efter mormor. Barna fick inte dia över den tredje fastan, för då blev det aldrig färdigt med någonting. Om en kvinna fått missfall så tidigt att ingen märkt det, så skulle hon i alla fall fatta tag i prästens kappa, för hon blev ej bra förr. En kvinna som inte var kyrktagen var heen, och hon fick inte gå in i någon gårdsstuga förrän hon var kyrktagen, men i ladugårdarna fick hon springa. De var noga med att ha en avslagen lie inslagen över dörren i ladugården och en ullsax över dörren till bostaden så länge inte hustrun var kyrktagen. När de döpte barnet och ville att det skulle bli / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Födelse och dop. 4 inställt på ett visst yrke, så sydde man in ett litet verktyg i blöjan. Det var även vanligt med ett psalmbokebla eller ett an- nat "Gudsord" i blöjan, "för att inget skulle hända, när de tog det ifrån spiseln. Bönder som hade havande kvinnor högg aldrig yxan i hugge- kubben, när de gick därifrån, för fick hustrun se yxan sitta så, blev barnet harmunt. Harmunt blev det också om hon ki- kade in genom en skiftesladugård. En havande kvinna fick inte bära något silver om halsen, för om hon stack in handen innanför blusen för att fiska upp det, då blev barnet tjuvaktigt. Om en kvinna under det hon gav barnet bröstet själv drack ur ett glas eller kopp, om det så bara var mjölk, så kom barnet att bli en drinkare. Om en kvinna under det hon var havande inte höll reda på när barnet skulle födas, då kom bar- net i hela sitt liv aldrig att kunna hålla reda på nå- gonting. / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Födelse och dop 5 Gav de barna att äta av grisarumpa, då stan- nade det i växten och fick det äta av trynet, då blev det snuskigt och höll inte rent ikring sig. En havande kvinna fick aldrig hålla upp en säck som de öste säd i, för då kom barnet att bli "åpet" (aldrig få nog). Den kvinna som lyckats skilja en orm och tåssa åt, den kvinnan fick förmågan att ställa värkarna på vem hon ville bara det var ett manfolk. Satte hon inte värkarna på någon, så tog hon i alla fall fram bar- net utan smärta.
Frieri och bröllop
De som inte fick vara med på bröllopet förr, så sprang de utanför och banka och sjöng "I bröllop i våra gåla, me tomma fat och spruckna skåla". "Rakeriva" dä feck ja å min fästman, hon var grönmelerad med röa roser å årtal på räfsehuvut. När ett par varit och tagit ut lysning, så sade folk om dem efter första lysningsdagen "att denna vecka hoppar de två på ett ben", efter andra lysningsdagen sade folk " att denna vecka hoppar de jämfota" Om de hade roat sig i förväg, då fick de ny- gifta limma kyrka och den taxan var tre daler för dem var. Brudgummaskjorta skulle brua sy, och brua skulle av fästmannen ha silkeduk, hängeschal, handska och bok. / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Frieri och bröllop 2. Mi mamma hade en luva som satt åt om huvu- det och den var broderad med röda och blå rosor så dä va änna som ett tapetmönster, framte var det spets. Den fick hon av far när hon bar på mig, de som hade ett par långa silkeband där bak skulle kallas "kära mor", men de andra bara för "madam". Brudgummaskjortan användes bara mellan bröl- lopsnatta och till söndagen efter bröllopet, då brud- paret gick till nattvarden, sen togs hon av och göm- des för sen skulle han inte ha den på förrän han va dö. Om de mötte någon med en sopskyffel på trappan då blev de inte gifta det året men denna olycka kunde avvärjas om de tog borsten och strök skorna över. Jag har hört berättas om en bonde, som tog med sig sin dotter till kyrkbacken och ropade ut henne på följande sätt: "Min dotter vill ha man" och då föll dottern in med "Ja fars ord är sant" Denne bonde kände mor och hon talade om, / Kajsa Svensson Anna Greta Johansson Leksberg Frieri och bröllop 3 att när den mågen som anmält sig kom och hälsade på på söndag kväll, så låg både dottern och hennes sys- kon på muren När mågen kråvade och ville dit, så ropade hennes yngre bror "Far, far , han drar kol- säcken av mig". Fadern ville inte låss om att de hade så dåligt att bre på sig så han sa: "Var lugn du min son, Ryan tyr nog till." Böneman skulle ha ett par strumpor som var så långa, att de räckte ifrån stortåa och upp till rumpan. Jag tjänade på ett ställe där dottern skulle gifta sig, och jag fick sticka bönemansstrumporna åt henne Vid bröllopet skulle böneman ta emot främ- maten i första och hälsa välkommen och var det snö skulle han borsta av dem den. Brua skulle ha en slant i skon och det hjälpte det vet jag, för jag hade det och jag har aldrig behövt låna pängar. På bröllopen drog de in en stor stock som de kallade stabben. Den var klädd med brokigt papper / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Frieri och bröllop. 4 och vitlimmad. Så lekte de en lek och då skulle en sitta på den och undra och undra, vad de lekte vet jag inte men de sade att den som satt på kubben satt på understol. De eldade i spiseln ett slag också om det så var mitt i sommarn och i skorstenspipan hängde de upp någon lapp av brudparets kläder. Om det bör- jade glöda i lapparna, då skulle deras kärlek bära dem både genom eld och vatten. Pengar samlades till brudparet i "Brudskåla", den var av koppar, den stod på bordet med en bränvinska- rafin bredvid, där Böneman skänkte ut bränvin, när de kom fram och offrade. Bredvid stod en tallrik för speleman och kokerskan, där gåvor till dem gavs. Överblivet bröd deldes ut till de fattige efter det bröllopskalaset var slut, detta för att det aldrig skulle tryta bröd i huset. Om de va brölösa tredjedan, d.v.s. gett de fattiga allt efter bröllopet, skulle det bli deras en- da brödlösa dag här i livet. / Kajsa Svensson Anna Greta Johansson Leksberg Frieri o bröllop 5 I brusänga plockades ner allt va stöelt va, för att de skulle ligga hårt. På ett bröllop lade de en stor hovtång under lakanet där brudgummen skulle ligga, men han hade inte märkt någon hovtång på morgonen. Blosshållare skulle vara 8 och brupier 4 på ett or- dentligt bröllop, 2 blosshållare hämta prästen 4 hämta brudgummen och 2 red i förväg och anmälde ankomsten till bröllopsgården. Mi mor gick med brusäck, när hon kommit överens med far, som tjänade på samma ställe som mor, att de skulle gifta sig, så alarmerade husmor alla sina bekanta och grannar att mor skulle komma med säcken med det "röa bånnet" och så fick mor några kvällar trava till alla grannar och de som hus- mor hade alarmerat. Så steg hon in, när hon häl- sat, så sade hon att ho var en blivande brud, och undrade om de ville hjälpa henne så hon slapp "gå näken" inför prästen, mor var glad och hjälp- / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Frieri och bröllop 6 sam så hon var omtyckt, hon talade om att hon drog hem en hel vecka. Som det var mot jul mor gick med säcken, så fick hon i den all möjlig julmat, lin, ull, vadmals- bitar, små påsar med råg och havre till säaråg och litet slantar.
Påsk
Påsktiden var för de gamle en orolig tid, ty de ha- de så mycket att hålla reda på. På Dymmelonsdag gick påsken in och den kvällen gav sig alla påska- kärringar iväg. den natten fick man inte elda, för alla spjäll skulle vara lagda, så inte kärringarna kunde ta sig in den vägen. Kärringarna var borta i tre dar, de kom tillbaka påskafton efter solnedgången och den natten skulle även alla spjäll vara lagda. De hus man var särskilt rädd om, skulle man stryka stjärkors på även dörrarna, men något skjul skulle man låta bli att korsmärka, ifall de promt ville in någonstans. Välling och mjölk var farligt att dricka långfre- dag för då kunde man få stora varbölder i arm- hålorna. / När de sopade onsdag em., skulle soporna slängas norrut över en gärdesgård och så säga följande ram- sa: "Far iväg båd råttor och möss och loppor och löss till de, som tvinna, vinna och spinna i dymmeln." Att slänga påskbrev var förr en utbredd sed bland barn i skolåldern. De ritades av barnen själva och färglades. Motivet var en påskkäring, som red på rakan, eller också en höna som värpet en stor hög ägg. Dessa brev kastades sedan in i förstugorna till grannbarnen utan att de hade reda på, vari- från de kom. De gamla hade om påsk sin största fäst. Den kallades grannastämma och avåts hos den som kallades grannafar, men kalaset var ett tunne- bullakalas, d.v.s var och en tillsköt sitt.
Lucia
Lucce var de noga att fira när vi var barn, men inte med kaffe, utan med rejäl julamat. Strax efter midnatt gick ett par kvinfolk upp och skar upp kallmat, där var sylta, korv, ost och kokt fläsk och så var det bränvin och dricka, samt bröd, det var det sista av gamla brödet som åts. Sen kunde man få vara brölösa ett par dagar tills julabaket gjordes, då de även bakade melladagskakor, så inte man skulle behöva ta till vörtbrödet före jul. En kvinna gick in och gav familjen på sängen av all kallmaten och den andra gick och stack till alla djuren en godbit. Kreaturen skulle ha en julavåndel, d.v.s. en dubbelt so stor våndel som vanligt av höet. Det var inte många som sov den efter- / Kajsa Svensson Anna Greta Johansson Leksberg Lusse 2 natten, för i varenda stuga var det ljus och ett spring till ladugården och vid femtiden, så börja- de grisarna skrika litet var stans, för då bör- jade julslakten. I och med att Lussedagen hade randats så blev det julstämning över allt, och i och med den dagen började julstöket först med slakt, sedan med bakning och brygd och de timmar som de stackars fruntimren fick sova från Lusse till juldagen, de va lätt räknade
Tomas
Vill det sig riktigt illa, fick man göra två uppsäg- ningar om Tomasmäss, sade de gamle. Man kanske fick sä- ga upp arrendatorn och det var enkelt, bara att ta två vittne med sig och gå och säga till honom att han fick flytta nästa fardag. Hade man råttor så kunde man bli av med dem ge- nom att säga upp dem också om Tomas, men den som skulle säga upp dem måste vara en som svurit fana, då buade man en gammal knekt, som kom och gick genom varenda smutt i huset och meddelade, att de nästa fardag måste flytta. Detta fick han inte göra i någon oförskämd ton utan hövligt och anständigt. De tog sådant på allvar förr, mor tjänte på ett ställe dit en knekt som hette Rapp kom och skötte om upp- sägningen, allvarligt och vänligt.
Julafton - juldagen
Innan jul, efter baket så vräkte de ugnen full med töreved som skulle torkas, ty ett sådant stycke skulle de ha med sig var och en till julottan. Sen gjorde de en brasa av det framför kyrkedörren. Om juldagen hade bönderna så brått att komma från kyrkan, så de riktigt skenade hem. Den som var raskast från kyrkan skulle bli raskast med skörden, det trodde de på. Jag mins grant hur Åsbotorparn knegla och sprang från Julotta, för att komma fort hem. De hade förfärligt med häx för sig, somt trodde de på och somt gjorde de för det så skulle vara. Innan de lade sig om julafton skulle husfar, packa till askan i spiseln, så den blev slät och så dra en ring eller ett kors inuti pipan i sotet. / Kajsa Svensson, Leksberg Anna Greta Johansson Julafton juldagen 2. På morgonen kunde sedan husfadern utläsa de förändringar, som skulle inträffa inom familjen (födda, döda) När de julafton gjort ifrån sig i ladugården, fick in- get "måkeredskap" röras förrän tredjedagen. Julagödseln skulle stackas upp som en sockertopp och sedan skulle gödseln i jan. stabbas upp omkring, så "juladönga" blev som en piedestal i mitten. Om någon nös, så skulle den dö under året, som han nös emot, därför gick alla som ville nysa ifrån bordet, för att vara säkra på att de inte nös mot någon. Om någon, när de åt julgröten, gick ut och tittade in genom fönstret, satt den som skulle dö huvuda- lös vid sitt grötfat. Självslocknar någons ljus var det ett säkert tecken på, att vederbörande skulle dö under året. Julklappar förekom ej i min barndom, först in på 80-talet köpte man presenter åt varandra. Att tillverka själva och ge bort var det ingen / Kajsa Svensson Leksberg Jul 3 som hade tid med. Att få nya kläder eller skor fick räknas som julgåva, fast de fick vi i november, då "ämbetsmännen" kom några dagar. Men en jultomte hade vi så långt jag mins tillbaka och det var far. När alla var fär- diga att fira jul och hade doppat i grytan, så försvann far och efter en stund bankade det på rutan och en i fårskinnspäls klädd och sotad gubbe stack upp näsan och frågade mor om han kunde få "hu savärn", mor ursäktade sig med att de hade så trångt och besvärligt och att inte far var hemma, men då bad han så vackert att få ligga på spiseln, och som betalning skulle han halma golvet, då släppte mor in honom och så började han att halma golvet med de tre kärvar han bar på ryggen. De större barnen kände ju igen far sin, men de mindre var rädda och skrek, men då talade han så vackert för oss, att vi skulle få ligga som Jesus i bara halmen och sparka hela julen och då blev det glädje. / Kajsa Svensson Jul 4. Sedan fick han en sup av mor vid bordet och sedan gick vår jultomte. Det sättet att fira jultomte var bra mycket roligare än, att som de började göra på 90 talet köpa ett skråbuk- ansikte och komma in och skrämma barnen ett tag. Att jultomten medfört gåvor i en säck har inte före- kommit här i Leksberg. När gåvor gavs, så kastades de in från den mörka förstugan av en som förstälde rösten när han läste upp adressen. I Mariestad hade de jultomte med säck, men det var i stan dä. Det där med skinngubben som kom med julhal- men var ibruk åtminstone från mormors barndom, hon har berättat om honom och hon var född på 1770 talet