Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Vattenväsen
De hade för sig Näcken bruka spela. Det är en sägen, att min farfar hörde Näcken. Han kom och körde från Klev. När han kom på Kvarnabroa, tog det till och spela fiol till den grad under bron. Han hade vart å och skjutsat. De hade något de kallte reserv. Och det var gästgivaren skyldig att båda upp reserven en halvmil från gästgivaregården. Han hade vart å och kört en sån gästgivareskjuts, när han hörde Näcken. Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så / är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dej- lig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.
Vattenväsen
Det var ett gammalt talesätt, att den som ville lära sig att spela fiol riktigt, skulle gå och sät- ta sig i kvarnfallen tre torsdagsnätter i rad, el- om det var nyårsnatten. Det kan jag inte säga. Där skulle Näcken komma och lära han spela fiol. Lett, en gammal fiolspelare, påstods ha lärt där av Näcken. Han levde för en 70 år sedan. Han kun- de många fina låtar. Ågubben var också i fallen. Den skrämdes barnen för. Ågubben, sotarn och slaktare Benjamin voro skrämskotten för barnen.
Vattenväsen
I forna tider fanns en speleman i Lerdala, som de kallade "Fele Lars", han hade sades det, övernaturliga kunskaper i fiol och flöjt. Han hade sina kunskaper från Näcken och han ha- de varit i Stralsund och fått fingerben, som han hade till stämskruvar på fiolen, och till munstycke på flöjten hade han och ett fingerben, som han fått på samma ställe. Det var i min barndom mycket tal om spe- lemän, som lärt att spela av Näcken. Det var när midsommardagen inföll på en torsdag och det var fullmåne, som han kunde träffas i Lången nedanför Melldala, där låg han och sam, som en mossig stock för dem som ej fyllde fordringar- na att få träffa honom. / Fina Jonsson Lerdala Vattenväsen 2 Den som önskade lära sig spela fick aldrig ha fiskat i sjön, aldrig kastat smörgås utåt sjön och aldrig ha "pissat i sjön". Hade han inte gjort något av detta, var det att be om lärdom när midsommarnatten inföll på en torsdag och det var fullmåne. Han fick nu en fiol av Näcken och innan solen gick upp om midsommardagen var han mästare i fiol. Näcken fordrade tre saker i spelelön, han fordrade att eleven skulle slänga en hästsvans, fyra hästskor och ett järngrimskaft i sjön. Om en, som lärt att spela av Näcken, försökte sig på en psalm, då misste han sin spelförmåga En klockare skulle i Lerdala kyrka en gång spela fiol, han hade bara sjungit förut, som han tog det första strängslaget, sprang alla strängarna. När speleman tog stråken med vänster hand och stämde upp Näckens polska, då kunde ingen sitta, alla måste upp och dansa och speleman / Fina Jonsson Lerdala Vattenväsen 3 kunde inte sluta förrän någon strök med en kniv över fiolen. Fela Lars, som lärt av Näcken kunde spela u- tan instrument, om det stängde in honom i ett rum och behöll fiolen, så kom det vacker musik därifråno, men en strecksåg skulle han ha med sig för att sitta på. När stunden var inne att Fela Lars skulle dö spelade hans fiol på väggen en melodi och då sade Lars "Jaså dä ä ti nu". Den fiolen förvsvann från väggen samma natt Lars dog.
Vattenväsen
Näcken skulle hålla till i rinnande vatten vid en bro. Om de, som ville lära sig spela, gick dit vissa kvällar i veckan, så skulle han lära dem, sa' de. Men jag har ej hört, att de skulle ge honom något.
Vattenväsen
Näcken har jag hört spela nere i Sil. Jag och bror min var ute och skulle meta kräveker i ån en lördagskväll. Vi fick inga. Klockan ett gick vi in på Sil; då började näcken spela fiol i hôlja, där vi hade varit. Vi gick ner åt ån igen. När vi stannade, tystnade han, då vi gick, spelade han igen. Och vi fick så mycket kräveker, en påse full. Det lät dôrmt, när han spelade. Han spelade fram dem. Brunnsgubben – det var bara till att skrämma barn med. känner inte till råggubben eller logubben.
Näcken
Näcken har setat här vid kvarnen med en sele på sej, har di sagt. Men Grev-Agust talte om, att det var en som hade stulet från en gubbe här, och han gick igen och visade sej på det viset.
Vattenväsen
Näcken spelade. Di sa, att han lärde folk att spela. Han kunde spela själv. Han var fördömd, så han skul- le inte få förlåtelse och bli salig. Det minns jag de gamle sade om honom.
Vattenväsen
Det var en sjö, som hette Anten. Jag hörde myc- ket talas om att havsfrun höll till där. Det fanns gubbar i livet som hade sett henne livs levande. Hon var så vacker. Men hon var farlig, för hon ville ha en i sjön om hon kunde komma åt. Hon seglade i båt. När hon kom på det viset, så var inte stor- men långt undan. När man badade i sjön, så skul- le en ha kniv med sig och sätta ut i vattnet, för att inte Näcken skulle ta en. Han fanns bå- de i sjön och i åar med vatten. Han spelade. Om man skulle få lära spela av honom, så skul- le man kasta till honom ett köttstycke. Det var bäst om det var ett stycke kött av får. Det skul- le vara klockan 12 en torsdagsnatt. Han kom då upp och spelade. Om man då hade fiol med / så var det bara att följa med i melodierna. Han lärde inte ut hur mycket som helst. Det kunde bli en eller ett par polskor. Men en slängder spel- man blev den som fick näcken till läromästare. Jag minns inte någon särskild hemma på den tiden. Men var det någon som spelade bra så fick han det på sig, att han hade lärt spela äv näcken.
Vattenväsen
De som satt i bäcken och spelte, dem kallte de Näcken. Han spela alltid julnatten, så när de for till julottan hörde de honom. Gick de då och satte sig vid bäcken och tog en fiol med sej; kunde de få lära sej att spela av Näcken. Då sa Näcken till den som kom dit: "Vill du vända fingrarna efter fiolen eller fiolen efter fingrarna?" Det fick han svara på. Sa han då att han ville vända fingrarna efter fiolen, då vred han å fingrarna på honom. Men var det så att han sa, han ville vända fiolen efter fingrarna, då fick han lära så han blev en redig speleman. Då fick han lära Näckens polska. Om de spela 11:te och 12:te reprisen på den polskan, då tog allting till att dansa. I Tjärsön är döljevatten. Därför skall man stjäla sig dit, om man skall få nån fisk. - Det är en sjö ute i Fritsla, Kolesjön, som också är döljevatten i. Så om man skall gå dit och meta, fick man stjäla sej dit också. Jag och Skytten i Borghult, vi var där en gång. Vi gick då så att ingen visste om det, och vi fick så stora aborrar och det nappa så, så jag drog upp 12 och Skytten i Borghult drog upp 20. Forsbergspojkar, de gick på den andra sidan och de fick inte napp. De hade väl gått dit så folk visste de, men vi stal oss å.
Strömkarlen
Min gamla farmor (född 1804 i Lödöse socken) gick till Ryrs kvarn en gång. Den fanns inte på min tid. Där bruka- de strömkarlen sitta i strömmen. "Kom får ni höra, flickor," säger hon, som var husmor där. "Lars har varit borta och spe- lat. Men nu är han på hemväg." Och flickorna gick med opp för backen och de hörde det spela så vackert. Men Lars kom inte hem den kvällen. Han kom inte förrän dagen därpå. Och då frågade flickorna: "Men vem var det, som spelade?" – "Ja, men det förstår ni väl," sa hon då. Men mer ville hon inte säga. När farmor berättade det här för mig, så sa jag: "Nu ska inte farmor vara dum. Det är ju bara inbillning." Men då svarade hon: "Mitt lilla barn. Det jag har hört, det vet jag." Hon svarade bara det. Kort och gott. Då någon ville lära sig att spela av näcken, så / skulle han ta sin fiol med sig och gå till strömmen. Han skulle ta med sig en svart katt också. Den skulle vara allde- les ramsvart. Det fick inte finnas ett vitt strå på den. Den skulle han kasta i vattnet och ropa: "Jag vill lära mig att spela." Då lärde strömkarlen honom Näckens polka. Men en speleman, som fått lära sig den, fick aldrig spela den för att människor skulle dansa efter den. Men en spe- leman, som lärt sig den, var på dans en gång och man nödga honom att spela Näckens polska för att man skulle dansa efter den. Han spela och spela och de dansa och dansa och det ville aldrig ta slut. De för- stod, att det var något galet och någon gick fram och skar av fiolens strängar till slut med en kniv. Och då var de räddade. Sedan spelade inte den spelman- nen Näckens polska mera. Jag kan inte säga, hur näcken troddes se ut. Men en sjöjungfru hade stort, vackert hår.
Näcken
Näcken han var i sjöar. Di sa att di sett ho- nom. Di talade olika. Såna skepnader kommer la merändels olika kan jag tro. Han hölls la bland näckablana.
Vattenväsen
Det hörde jag också, det har hänt i min tid. Det var ett par ifrån Klackebo i Gällared. De var ute och fiska i en sjö, som heter Tjärnsjön, en stor sjö. Som de satt där och fiska, så nappa det så räligt fö en som hette August. där hade han fått Näcken på kroken. Han drog upp det här, men det var nånting så alldelses förskräckligt räligt. Den andre sa till honom: "Vad ska du ta dig till med detta?" – "Jag skär dän'et", sa han och han gjorde så med. Men han blev galen. De trodde det var Näcken han hade fått på kroken, och det var därför han blev så galen. Det skulle ha vart nånting så märkvädigt räligt han fick upp. Men han blev väl riktig sen igen.