Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dejlig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.
Näcken
Näcken höll till i forsar och vattenfall och lärde ut i fiolspelning, så vida den som önskade lära sig spela hade lovat att "gå i förbund" med honom. I tre tordagsnätter under själva spöktimmen skulle den (eleven) sitta vid ett vatten- fall och först tredje natten kom Näcken. Grantunna i Duvered i Magra sades ha lärt sig konsten av Näcken eller Strömgubben, som han också kallades. Grantunna var född på ett ställe, som hette Grankärr, och han tog sig namnet därefter. Grantunna var också en mästare i att spela. En gång vid en dans, dansade ett par på honom så att fiol- halsen bröts av, men Grantunna visste råd. Han sprang ut i köket och fick fatt i vedträ och band / fast på fiolen och fäste strängarna och sedan spelade han som förut, och dansen gick därpå nästan vildare. Då han ju kunde spela huru än instrumentet var, ansågs det givet att han kunde trolla. Han var också vida beryktad och anlitad.
Näcken
Näcken var som en katt och satt i bäcken och spelade på morrhåren och sjöng: "Sjunga, vara gla både natt å da. Inga gamla käringer aktar ja." Det finns de som kan spela Strömkarlens polske, men slutar de inte, innan de kommer till den trettonde reprisen, då dansar både bänkar och bord, och de är inte god till sluta.
Lussesed och lussetro i Kinds härad
"Lusse-möre" ville man slakta julgrisen, om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat sin julgris då. Slaktaren gick naturligtvis dit, där han brukade få de flesta lussesuparna. Innan arbetet begynte, intog han tillsammans med husets folk lussebeten, som bestod av bröd, smör, ost, honung och brännvin. Vid lussetiden var tröskningen, som ju verkställdes ,med prägel, ännu ej avslutad, men då den måste vara undangjord före jul, tog man ibland lussebeten redan 'vid halv tvåtiden på morgonen för att sedan gå ut på logen och tröska. Vanligen väcktes husets folk tidigt på ottan av dottern eller pigan, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe — när detta kommit i bruk — samt iordningställt doppebröd, varefter, med början på far och mor, husfolket trakterades. Brännvinsflaskan var då med. Lucia, som hon kallades, var vitklädd som en brud med krona och krans av lingonris på huvudet. I kransen voro brinnande talgdankar placerade. I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till lussebrud och en pojk till "lussefar" eller "lussegubbe". Denne hade skråpukeansikte med ett stort vitt skägg och i handen hade han i de flesta fall en lång, vit stav. Dessutom medföljde några tärnor, vilka voro vitklädda. Så gick man med början klockan två på natten från ställe till ställe, bjöd och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. Vid trakteringen förkom alltid en sorts vetebröd, som kallades lussekatter eller lussebröd. Lussebruden skulle påminna om en ung, skön, oskyldig kvinna, som en gång i forntiden blivit levande bränd på bål. Man var alltid angelägen att mala all sin säd före jul, men hur brått man än hade härmed, borde man dock inte mala lussenatten eller "tommesmässenatten", för då ville näcken mala sin gröda. I min barndom hörde jag berättas, att en person vid namn Petter i Lalycka i Burseryds socken skulle mala en lussenatt. Då han väntade besök av näcken, hade han stoppat ett par vitlökar i fickan och så eldade han en brasa i den lilla spisen i kvarnkammaren. När det led fram emot midnatt, stannade kvarnen plötsligt. Petter tog då upp en vitlök ur rockfickan samt tog en eldbrand i spisen och kastade dessa båda saker i kvarnhoen. Då började den gamla kvarnen gå så att det höll på att bli gnisteld. Petter hällde den ena havresäcken efter den andra i kvarnskruven. "Ja, fort och bra gick det, men jag vill ändå aldrig göra om'et", sa Petter. Då man i kvarnen fick besök av näcken, som vanligen brukade sätta in näsan, som liknade trynet på en spädgris, genom någon springa i golvet, skulle man säga: "Lussenatt i natt, klabbadask, klabbadask!" Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. Då försvann näcken och kvarnen började snurra runt med oerhörd hastighet. Jag har också hört berättas om en person, som var i en kvarn och malde en tomasmässenatt, då näcken är lika besvärlig som lussenatten. För att fördriva tiden satt han vid spisen och stöpte blykulor. Allt var tyst till mellan tolv och ett på natten. Då hördes ett väldigt dån och strax därpå stannade kvarnen. Så kom där plötsligt upp ett litet svart tryne genom en stor golvspringa strax intill mjölnarens fötter. Det började också lukta svavel och det rök ur trynets näs¬borrar. "Har du sett ett så vackert tryne?" frågade näcken. "Ja, nog har jag det", sa mjölnaren, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Därefter hällde han smält bly i trynet och sade: "Har du nånsin fått varmare kyss?" Strax försvann näcken och kvarnen började gå som vanligt.
Vattenväsen
Min farfar drunknade i Lidan 1840. Älven skall ha ett liv varje år. "Älven har inte fått något i år, han måste ha ett", sa de. Och det inträffar så gott som varje år. Far och mor sa, att det hade ropat i älven: "Stunden är kommen men mannen är inte här än." Inte tal om näck eller strömkarl eller att någon lärt sig spela vid ån.
Näcken
Han fanns i vattendrag och var en skicklig speleman. En gammal gumma, som var född på 1700-talet, berättade för mig, när jag var barn, att om de gav näcken något, så fick de lära sej så fin musik. Det var en som gav honom ett avgnaget köttben en gång. Då sa näcken: "Du gav mej ett kötaben, å dä va inte på, du ska lära ställa, men inte slå."
Näcken
Om en vill ha bra fisketur ska en slänga en silver- slant i sjön och säga: "Snälle, lille rare Näck, om jag slänger en skänk i floden, så får jag väl napp?" Det var en gubbe nere i Mark som slängde i en slant och han sa: "Jag hade tre spön, och anting- en ni tror mig eller inte, så fick jag napp på alla tre, så fort jag hann dra upp."
Vattenväsen
"Näcken han spelar på Karstorpa sjö", var början till en visa de sjöng när jag var barn, resten har jag glömt. Han sam på vattnet och spelade om kvällarna. Näcken kunde spela både på land och sjö. Han for ut på sjön så fort någon kom nära sjön. Han spelade och sjöng då i gläd- jen över ant vara frälst. Han kunde förvandla sig till vad som hälst fågel, fisk, djur eller människa. Sjöfrua såg de bara två gånger om året, om pingst, då skulle vattnet vara färdigt och om midsommar för då skulle hon bli brun. Sjöfrua var inte bara rädd om Karstorpa sjö, hela egen- domen vakade hon över och varnade om det närmade sig en olycka. Näcken skulle bindas när man badade. De motade / Ryd Johan Brandt Vattenväsen 2. honom med eker (båtar) som de rodde omkring med utanför badplatsen och skrämde undan honom medan de badade. De kunde också låsa fast honom och det gjorde de med en länk från en eka. Den som kastade sitt vatten i sjön när han badade blev evigt ovän med näcken och badade han ensam sedan kom han bort
Skogsväsen
(Vet intet om näcken eller sjöråt). Skogsrå ja. De hölls mycket med att kola. Den som skul- le vårda milan hade en liten koja, som han bodde i under tiden. Medan han låg i kojan och sov, kunde en fin fru komma och bulta på. Då hade milan tagit eld. Han skulle ge sig ut och stubba på milan, så att det inte blev drag. Hon skulle göra honom den tjänsten. Hon ville aldrig visa ryggen, för hon var alldeles urgraven ibak. - Det var de som tala om den här händelsen.
Vattenväsen
Mamma och hennes syster var nere vid sjön (Vättern) en gång, när de var barn. Då fick de se en fin kvinna, som satt på en sten och kammade sitt långa, granna hår. "Flickor, komma hit!" sa hon till dem. Hade de gått ut i vattnet, så hade hon tatt dem, naturligtvis. Det var en sjöfru. Näcken. Jag hörde näcken spela en kväll, när jag gick hem. Han spelade så hjärtans vackert. Jag talte om det för mamma. "Det var din lycka det, att du inte gick av vägen", sa hon. Gamle Mösen hade lärt sej att spela av näcken. Han hade förskrivit sej till "den grömme", hade skurit sej i sitt vänstra lillfinger och skrivit med den blon. Om en sträng gick sönder för honom, så blåste han bara på de bägge ändarna och satte ihop dem, så var strängen hel igen. Spelade han och folket inte ville dansa, så dansade stolar och bord i stället. Jag var med på / en dans en gång. Då var det en, som sa till Mösen: "Spela den däre vackre dansen!" Vi ut allihop, för vi visste, vad den dan- sen dög till. Mösen satte i med att spela den, men efter en stund gick hans son - han hette Frans - in och ryckte fiolen från far sin.
Vattenväsen
En spelman här, som hette Karl- Petter, han var mycket duktig, påstod de hade lärt sig spela av näcken. Det var dans på en gård här, och då ville ungdomen, att han skulle spela "Skams polska". Han nekade först, men de övertalade honom. Och de kunde inte sluta att dansa, utan flera svimmade. Då gick han hem, men då hade de sett en, som bara gick o viska vid honom: "Du har gjort så mycket ont, du kan gärna gå o hänga dig." Och när han kom hem, slog han sönder fiolen i småbitar.
Pingst. Vattenväsen
Pingstavall hade de inte här i Ullervad utan ungdomen här gick till Karlby 1) i Lexberg pingstafton. Där hade de dans på logen. Likadant var det där midsommarafton. Där var en spelman hette Sundberg, som de sa hade lärt sig att spela utav näcken. ibland dansade de och kunde inte sluta. Då var de tvungna att ta fiolen ifrån Sundberg. Vi gav Sundberg spelpengar, men då fick vi var sin sup sam- tidigt. Sven Johan Lindqvist var ock med och spelade där, men han hade handklaver. 1) Gården heter karleby! c.m. B-d
Vattenväsen
12. De har talt mycket om näcken och näckens polska. Den, som kan spela likadant som näcken och spelar hans polska till slut, kan inte sluta spela, förrän de skär av strängarna. Men spelmän, som kan stycket, spelar det aldrig till slut. - Jag har själv hört den musiken i en liten å, som rinner till skön Ärtingen (mellan Fristad och Bredared.) Jag såg ingen människa, och inte vet jag, vem som spelade, men obegripligt vackert var det - De nya spelmännen kan nog inte näckens polska, men en del av de gamle kunde den. 13. Nej 14. Jag har aldrig hört någon, som sett honom. De har bara hört musiken. 15. Strömgubben är nog den samme som näcken, fast han inte spelar alltid. De gamla hade för sig, att det fanns sånt i bäcken och mindre åar. / 16. Sjörå eller sjöjungfru har jag inte sett själv, men det vet jag, den som sett och t.o.m. talat med. Det var en gubbe i Bredared, som hette Johannes Flykt, och det är en gammal trovärdig gubbe. Han var en gång i min ungdom ute på kvällen. Han hade me- tat på sjön Sävern. Han var färdig och skulle fara hem. Då kom det upp till honom i ekan ur vattnet ett obegripligt grant fruntimmer, och satte sig bredvid honom, och så tog hon rent ut på norska sagt en kyss av honom, och sa: "Nu har jag förrått kristet blod." men han svarte: "Jaha, du har förrått kristet blod, men jag har belägrat ###." Men sen kom hon bort, och han visste inte, vart hon tog vägen. Han blev illa sjuk, då han knappt orkade ta sig hem. Bara han kom hem och fått sovit natten över, gick det om, men han hade känt sig, som han fått huden full av stryk. - Fötterna var en vanlig fiskstjärt, men eljest var hon skapad som en kvinna helt och hållet. 18. Han hade för sig, att hon hade hemvist på sjöbot- ten. - Jag har legat ute både nätter och dar, men / aldrig har jag sett nåt. - Näckens musik har jag hört en gång, men aldrig mer. 19. Nej, det talade han aldrig om.