Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Sagan om Vagnshäll.
I den vackra sjön Väringen, på gränsen mellan Vestmanland ock Nerike ligger en kal berghäll, som har namnet Vagnshäll. Der stöta Näsby, Öde- by ock Ervalla socknar ihop. Ervalla och Näsby ligga i Vestmanland ock Ödeby i Närrke. Hur den lilla klippan har fått namnet "Vagnshäll" derom hörde jag berättas av en skolkamrat när jag år 1881 började folk- skolan i Näsby. Sagan om Vagnshäll. För många, många år sedan, bodde intill sjön Väringen en mycket skicklig snickare. En dag steg sjelva "Näcken" upp ur sjön ock gav sig i språk med snickaren. Sjöguden hade lemnat sina skimrande salar, för att av snickaren beställa en vagn. Det var ju ej något svårt, att göra en vagn för snickaren, men denna skulle göras på den kala berghällen, ute i sjön. Om nu snick- aren kunde göra vagnen färdig, utan att hugga yxan i berghällen, skulle han få vagnen själv, ock i samma stund den blev färdig skulle han förvandlas till rent guld. Men om snickaren stenhögg aldrig så litet, då skulle vagnen bliva Neckens utan ersättning. Snickaren litade på sin skicklighet ock gick in på villkoren. Snickaren började sitt arbete ock var mycket försiktig med yxan ock så en vacker dag var vagnen färdig, det var bara tistelstången, som var en bit för lång. Hur det bar sig, var han inte nog försiktig, när han gjorde sista hug- get, utan yxan gick igenom stången ock ner i hällen. I samma stund blev vagnen av skinande guld, men med dunder ock dån drogs den ner i sjön. Kvar vart blott den lilla biten av tistelstången, men som även den blivit förvandlad till guld, så fick ändock snickaren lön för sin möda. Efter den dagen, fick klippan namnet Vagnshäll. Hem.äg. Gustaf Andersson Högstaboda Vedevåg
Ett smörjträ
Vid Norrgrytstorp fans på 1860 talet "ett smörjträ", en gren hade växt i form av en ögla. "Smörjträet" togs in i stugan och det sjuka barnet träddes genom öglan. Detta skulle upprepas tre torsdags- kvällar i rad, sedan solen gått ned. Sedan barnet trätts genom träet fick man på inga villkor öppna någon dörr eller fönster förr än solen gått upp föl- jande morgon. Till kuren hörde också att det linne barnet hade på sig, då det fick sjukdomen, skulle uppbrännas.
Inspelning med Anna Larsson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Inspelning med Anna Larsson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Sjörå, havsfolk - "Själv brände mäj!"
De drog not nere vid Katrinelund. Det var sent på kvällen, så de gjort upp eld. Rätt som de hölls där, så kom det ett fruntimmer upp ur sjön och var så fint, så fint. Hon gick fram till elden och tog opp bakklädet och värmde sej om aschele. Då fick en av karlarna tag i en vedbrand och smeta te'na bak i ändan. Då fråga hon vad han hette. "Jag heter Själver", svara han. Då sprang hon och skrek: "Själver brände mäj, Själver brände mäj!" Då svara det: "Ja, brände du däj själver, har du ingen å skylla."
Segersö
Af gammalt har man hört berättas och af den vittre kyrkoherden och nitiske fornforskaren Johan Gustaf Hallman Gustafsson samt efter honom Rhyzelius och i senare tider Berndes med bestämdhet påyrkas, att Segersö skulle vara den plats, dit sagan om Habors och Signilds kärlek och sorgliga död rätteligen borde förläggas, då der finnas såväl Habors röse och Signilds källa som lemningar efter konung Sigars borg. Huru härmed kan förhålla sig, äfvensom att med någon visshet bestämma det ena eller andra af de många härom täflande orternas större eller mindre rätt till en sådan heder, torde numera vara omöjligt, då man vet huru godtyckligt Nordiske antiqvarier ända in i våra dagar behandlat och på allt vis sökt att grumla den rika kunskapskälla, som funnits i våra sägner. Emedlertid beskrifver Ulmpagius i sin berättelse till Antiqvitets Collegium af år 1666, Habors röses forna utseende sålunda, att dess omkrets — på hans tid nämnligen — varit 78 famnar och höjd 4 famnar samt att en rygg af smärre stenar till en alns höjd varit lagd tvärtöfver röset från norr till söder, och försäkrar att det "aff urminnes tidh ähr kallat Habors Röös". Om den derinvid belägna Signilds källa berättar han, att "monge i forne tijdher sig der för ögnewerk tvättat hafver", hvadan denna synes hafva varit en gammal of ferkälla. Då nu Ulmpagii uppgifter äro vida äldre än Hallmans funderingar, borde väl intet skäl finnås att betvifla sanningsenligheten af dessa båda minnesmärkens såsom uråldriga uppgifna namn, hellst sjelfva ställets namn, Segersö (i medeltidshandlingar Sigarsö) gifver anledning att tänka på en Sigar. Men härvid stannar ej Ulmpagii berättelse. Han säger nämnligen vidare: "Söder om rösan synes tekn til två store välmurade källare, af f hvilke så mellansom sijdemurarne temmelig tiocka än stå qvarre, och sägs ther haf fva warit een Konungs Hoff gård. Wällb: Herren Hr Jacob von der Linde haffwer sedt der öffwer hwalffwet i källaretrappan een Sten, på hwilken een Crona war uthhuggen, och der under: Siwar Konungh, hvarom widare wetskap af f wälbemälte Wällb: Herre kan sökias." Uppgiften om denna sten påminner alltför mycket om den af presten Beyer uti hans Beskrivelse over Bringstrup og Sigersted Sogne (1791) omnämnda, men då naturligtvis förstörda runstenen hvilken han funnit ristad till Sigars minne, och hvars anförda inskrift lika mycket röjer hans okunnighet i runspråket som hans bristande sannfärdighet. Har derföre år 1666 en sten funnits vid Segersö med orden "Siwar Konungh" under en krona, så torde man utan fara att misstaga sig kunna påstå, att denna tillkommit genom någon af ställets egares, och kanske just den anförda "Vällb. Herrens Herr Jacob von der Lindes" benägna försorg. Will man derföre antaga — och hvarf öre skulle väl Segersö i detta fall ega mindre befogade anspråk än så många andra af dess medtäflare — att sagan om Habor och Signe redan i urminnes tider blifvit här lokaliserad, så måste man dock erkänna att sagokunnige egare till stället och tjenstvillige antiqvarier icke sparat någon möda att här fästa den. Det sista och grundligaste försöket i denna rigtning gjordes år 1820 af en i öfrigt aktad och vetenskapligt bildad man Kapten P. B. Berndes, hvilken uti en till Kongl. Witterhets Historie och Antiquitets Akademien ingifven täflingsskrift framställt såsom folksägn en af honom sjelf diktad novell, vitnande om rik fantasi och en okunnighet om verkliga sägners art, som är ganska lycklig, då den gjort det omöjligt för författaren att föra forskaren på villospår.
Lennäs första kyrka
Uti Katharinebergs äng i Lennäs socken finnes en fyrkantig stensättning, 45 fot lång och 18 fot bred, och denna skall vara grunden till Lennäs gamla kyrka, hvars byggande här först tillämnades. Men det gick på detta ställe som på så många andra; hvad som byggdes om dagen, det nedrefs af trollen under natten, så att man snart måste öfvergifva det fruktlösa arbetet. Efter en klok gubbes råd anskaffades då ett par tvillingsoxar. Dessa spändes för ett stenlass, och der de stannade byggdes kyrkan sedan utan allt hinder, och var detta på samma plats, der hon nu står.
Titteliture
Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Oaktadt alla gummans förmaningar var det omöjligt att få henne till någon alvarlig sysselsättning, utan beständigt ville flickan springa omkring i granngårdarne, "spinna rännegarn och hanka på hälame", som man säger. Gumman stängde henne inne och försökte hvarjehanda råd, men intet hjelpte. Slutligen en vacker dag gaf hon henne en spinnrock och satte henne upp på stugtaket. Der skulle hon få lof att vara stilla, mente gumman; men bäst som flickan satt der och funderade på huru hon skulle kunna komma ner igen, kom konungen med sina hofmän ridandes förbi, och då han fick se flickan på taket med spinnrock och lintott blef han storligen förundrad, stannade sin häst och steg in i stugan för att få veta hvad detta skulle betyda. Gumman förvånad öfver ett så rart främmande visste ej rätt hvad hon skulle svara, och hvad skäl hon skulle uppgifva, ty sanningen tyckte hon ej att hon kunde säga för en så hög herre. Hon neg och hostade, och hostade och neg; men då konungen upprepade sin fråga, kunde hon ej undgå att lemna ett svar. "Jo, Nådige herre" — sade hon — "min dotter sitter på taket för att få vara i ro medan hon spinner och så snäll är hon i sina händer att hon kan spinna guld af bara ler och långhalm." Men det skulle gumman aldrig hafva sagt, ty nu fick konungen stor lust att erfara hennes dotters konstfärdighet. "Kan hon spinna guld af ler och långhalm, som Ni säger", sade han, "så vill jag hafva henne"; och ehuru gumman helt förskräckt prutade emot var det ingen annan råd än att gifva efter, och så lemnades flickan åt konungen, som tog henne med sig till slottet. Gumman grufvade sig väl för utgången; men hon hade ändå blifvit utaf med den lata odågan, som nu fick sköta sig bäst hon kunde. När flickan kommit till slottet blef hon väl emottagen, fick granna kläder och många smycken och dyrgripar, och allt detta var ju godt och väl. Andra dagen skulle konungen på jagt, men innan han red ut gick han upp till flickan i hennes kammare, lät bära upp ler och långhalm och befallte henne lemna honom en vacker guldtråd, då han kom igen. Huru detta skulle tillgå visste flickan naturligtvis icke, och hon, som knappt kunde spinna det simplaste blångarn, huru skulle hon kunna spinna guldtråd och det af ler och långhalm sedan! Hon blef derföre, såsom man väl kan förstå, svårliga bedröfvad, och huru hon försökte kunde hon ej ens få en halmsnodd långt mindre en guldtråd: Slutligen Uppgaf hon allt hopp och började att storgråta; men då hon gret som bittrast hörde hon en röst bakom sig, som frågade, hvarföre hon sörjde så svårligen, och då hon vände sig om fick hon se en liten ful gubbe, stå vid sin sida. — "Jo jag må väl sörja jag och gråta mina modiga tårar, ty konungen har befallt mig att spinna detta ler med långhalm till den finaste guldtråd innan aftonen." — "Inte värre än så", sade gubben och smålog, "det torde jag kunna hjelpa om Fröken ber mig vackert derom." "Ja käre hjelp mig", bad flickan så innerligt, "käre hjelp mig!" och derpå gaf gubben henne ett par handskar. "Tag dessa på", sade han "så går det, men" — tillade han — "om tre dagar kommer jag igen och kan Fröken då ej uppgifva mitt namn så måste hon blifva min hustru." Detta vilkor var visserligen icke i flickans smak men det var nu ingen annan råd, hon måste gå in derpå. Gubben försvann, och hon tog på sig handskarne. Snart var leret och långhalmen uppspunnet till den finaste guldtråd. Om aftonen när konungen kom hem från jagten gick han genast upp till flickan, och hon visade honom nu en hel rulle den vackraste guldtråd han någonsin skådat. Konungen blef mycket glad häröfver och gaf henne många dyrbara och rara skänker. Flickan tackade härför och fägnade sig åt de vackra gåfvorna, men rigtigt glad kunde hon ej blifva; ty det löfte hon måst gif va den gamla fula gubben rann henne, i hugen, och huru i all verlden skulle hon få veta hans namn. Hön frågade likt och olikt, men ingen kunde lemna något besked härom, ja ingen hade ens sett en sådan gubbe. Andra dagen for konungen åter på jagt, och innan han red ut gick han upp till flickan, lät uppbära ännu mera ler och långhalm än dagen förut och befallte henne att deraf spinna två rullar till qvällen. Flickan påtog sina handskar och när konungen kom hem från jagten lemnade hon honom tvänne rullar finaste guldtråd. Konungen tackade så mycket härför och gaf henne ännu rikare skänker än förra dagen, men flickan kunde ändock icke vara glad, hon tänkte på den lille fule gubben och det löfte hon gifvit honom. Huru skulle hon få veta hans namn? Hon frågade likt och olikt men ingen visste bättre besked derom nu än förra gången. Tredje dagen for konungen åter på jagt, och innan han red ut gick han upp till flickan likasom de föregående dagarne, lät uppbära ännu mera ler och långhalm och befallte henne att deraf spinna tre rullar guldtråd till qvällen. Flickan tog på sig sina handskar, och när konungen kom hem lemnade hon honom de begärda tre rullarne. Konungen tackade härför och gaf henne ännu dyrbarare skänker än andra dagen; men flickan kunde ej heller nu glädja sig deråt. Hon mindes hvad hon lofvat den stygge gamle gubben och i natt skulle han komma och taga henne till sin brud. Om hon bara visste hans namn? Ja om hon blott visste det ändå! — men nej, huru skulle hon få veta det. Hon frågade väl både likt och olikt, men ingen visste bättre besked nu än den förra dagen. Som flickan var vän och fager under ögonen, och tillika visat prof på en så ovanlig konstfärdighet var konungen mycket vänlig emot henne, och då han märkte huru sorgsen hon var sökte han förströ hennes sorg med berättelsen om hvarjehanda äfventyr, som han hört eller sjelf erfarit. "I dag", sade han bland annat, "mötte jag i skogen en liten stygg gubbe, den fulaste jag någonsin sett, som hoppade framför mig på vägen och sjöng: Fröken hon sitter i buren och gråter Och inte vet hon hvad jag heter Titteliture Så hetter jag Ja Titteliture Så hetter jag!" När flickan fick höra detta blef hon med ens glad, ty nu visste hon gubbens namn; och när han sent på qvällen efter aftal visade sig på hennes kammare sprang hon glad emot honom sjungande: Titteliture Så hetter du Ja Titteliture Så hetter du! Den lille gubben försvann vid dessa ord lika plötsligt, som han kommit och flickan såg honom aldrig mer. Hon blef sedan qvar på slottet i all sin dar och hade det godt. Ja det finnes nog de, som påstå att hon till slut blifvit sjelfva konungens gemål, men om det gick så väl för henne är ej godt att veta.
De båda skrinen
Det var en gång en gumma, som hade två döttrar, en stjufdotter och en egen dotter. Gumman var elak och stygg, och sådan var också hennes egen dotter, men stjufdottern var så god och snäll, att hon aldrig gjorde ens en mask förnär. Så olika som de voro till lynnet, så olika voro de äfven till utseendet. Den rätta dottern var ful som ett troll och svart som sot, men stjufdottern var fager som solen och hvit som nyfallen snö. Detta harmade modren och väckte den rätta dotterns afvundsjuka, och som modern höll mest af sitt eget barn, som var hennes egen afbild, ty svinom lik är sinom lik, säger Ordspråket, så var hon — såsom ofta händer — elak och orättvis emot stjufdottern. Den rätta dottern skulle alltid hafva det bästa, som fanns i huset, men stjufdottern fick nöja sig med afskrädet, och aldrig sade gumman ett vänligt ord åt henne, men stryk och bannor voro hennes dagliga bröd. Detta hjelpte emedlertid icke, ty alla tyckte ändå om stjufdottern, som var så god och vacker, men ingen kunde lida den rätta dottern, som var så elak och ful. En dag skickade gumman båda flickorna till källan för att hemta vatten. Den rätta dottern fick en bytta för att det skulle gå väl och lätt för henne, men stjufdottern gaf hon ett gammalt såll, och dermed fick hon sköta sig bäst hon kunde. Den rätta dottern släppte ned sitt kärl i källan och drog genast upp det fullt med vatten, samt vände derpå åter till sin moder. Men huru stjufdottern skyndade sig var alltid sållet tomt innan hon ens fick det upp på källbron. Då hon nu dröjde och ej kom tillbaka blef gumman ond och sprang till källan. "Ja du är då en rigtig odåga", sade hon, "har jag ej befallt dig hemta vatten och aldrig kommer du igen." Flickan ursägtade sig väl dermed att vattnet rann ur innan hon fick upp sållet. Men gumman bara banade henne och röt: "Du är så vacker du, du är så rar du, men hvad nytta kan du göra? Min dotter får släpa och träla sig förderf vad för din skuld. Du är för god du kantänka till att gå efter vatten." Och när nu flickan lutade sig ned för att göra ännu ett försök, skrek gumman: "Men jag skall lära dig gå efter vatten jag!" Och dermed skuffade hon henne i ryggen, så att hon föll hufvudstupa ner i källan. Ja der kan du gerna ligga, mente gumman, och vände åter till sin egen dotter, som nu blef rigtigt glad deröfver, så elak var hon. Emedlertid sjönk stjufdottern allt djupare och djupare till dess hon med ens befann sig på en grön äng, omgifven af de vackraste trän likasom uppe på jorden. Der kom en ko emot henne med en stäfva på ena hornet. Kon drönade åt henne och sade: "Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet!" Och flickan gjorde nu som kon bad. Hon mjölkade henne, drack sig otörstig och hängde stäfvan åter på hornet. När hon så gått ett stycke mötte hon en bagge med en ullsax om ena hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: "Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet." Ja det gjorde flickan, hon klippte baggen mycket omsorgsfullt, lade ullen i sitt förkläde och hängde saxen åter på hornet. Sedan gick hon vidare. När hon vandrat ett stycke kom hon till en grind, men den var ej som andra grindar, ty spjälar och hamrar allt var af glas. Flickan stannade förundrad och visste ej rätt om hon skulle våga röra vid ett stängsel af så bräckligt ämne, men grinden sade: "Låt vackert upp mig, Låt vackert igen mig." Ja det gjorde flickan. Så kom hon till en apel, hvars grenar voro nedböjda af de herrligaste frukter, men flickan ville ej röra dem, ty hon hade ju ej fått lof dertill; då sade apeln: "Plocka och ät, Ät så mycket du vill, Men stoppa ingenting på dig." Ja det gjorde flickan. Hon åt några äplen, men stoppade icke så mycket som ett kärnhus på sig utan gick vidare. Och så kom hon till en herregård, der hon gick in för att söka tjenst. Det var en beskedlig fru, som bodde der, och då flickan frågade om hon behöfde någon piga, svarade hon att det kunde hon nog behöfva, men hon ville först se hvad flickan dugde till. Dermed gaf hon henne en härfva svart garn att tvätta, men som det skulle bykas hvitt, var det ingen lätt sak. Flickan gick emedlertid till en bäck, började blaska och klappa, men huru hon vred och klappade så var garnet lika svart ändå. Häröfver blef hon så sorgsen att hon satte sig på en sten och gret bittert. Då kom en liten fogel flygande och qvittrade så muntert: "Smeta ler på, blir det hvitt, Smeta ler på, blir det hvitt." Flickan gjorde nu som fogeln sade och garnhärfvan blef hvit som den hvitaste snö. När frun fick se detta prof på hennes skicklighet blef hon mycket belåten. Flickan fick stanna qvar, och som frun hade en grufvelig mängd kattor både stora och små, enlettade och krusiga, svarta och grå, så fick hon blifva deras piga, och hon passade dem så väl att alla kattorna höllo henne innerligen kär. När nu året var tillända fick hon sin orlofssedel och skulle vända åter upp på jorden igen. Men när frun gaf henne sin lön, sade hon att hon äfven ämnat henne en vängåfva, och tog henne med sig upp på en vind, der hon hade flera skrin, somliga stora och röda, andra små och blå. Frun tog nu ett blått och ett rödt skrin och frågade hvilket hon helst ville ha; men en af fruns kattor följde med och hviskade till flickan Tag det blå, Tag det blå. Och så gjorde hon äfven. Frun nickade och sade: "Det var rätt." Dermed skildes de åt och flickan vände åter till jorden. När hon så kom hem till stjufmodern, blef gumman grufveligen förvånad, som man väl kan förstå, och när flickan frågade hvar hon skulle få bo, sade hon argt: "I hönshuset, der är godt nog åt dig." Flickan gick till hönshuset, sopade det rent och gjorde der så snyggt hon kunde, ja -så, att der var mycket snyggare än i gummans egen storstuga, ty den hade ej varit städad på år och dag. När hon nu pyntat sitt hönshus på bästa sätt, öppnade hon sitt skrin, för att se hvad som kunde finnas deri, och ut flögo så många vackra små foglar, som sjöngo så fagert att ingen någonsin sett eller hört något dylikt, och guld och silfver spred sig ur skrinet och öfvertäckte alla väggar och tak så att ingen prinsessa kunde hafva ett praktfullare rum. När nu gumman sporde detta, så man väl veta att hon blef nyfiken att veta huru detta kommit och då flickan berättade att allt detta fanns i skrinet, som hon fått, af sin förra matmoder, fick gumman stor lust att få sin egen dotter i tjenst på samma ställe, och som hon var lika angelägen som modern, så dröjde det ej länge förrän hon begaf sig hufvudstupa ner i källan. Likasom systern kom hon först till den gröna ängen der kon med sin stäfva på hornet kom drönande emot henne och sade: Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet. Ja flickan mjölkade kon, drack sig otörstig af mjölken, men stäfvan kastade hon långt ifrån sig, så att hon gick i stycken. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och så gick hon vidare. Nu mötte hon baggen med ullsaxen om hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet. Ja flickan klippte baggen och stoppade ullen i förklädet, men saxen kastade hon utåt ängen. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och fortsatte sin vandring. När hon kom till grinden sade denna: Låt vackert upp mig Låt vackert igen mig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, öppnade grinden och slog igen den så att den splittrades och spillrorna flögo vidt omkring. Så kom hon till apeln, som sade: Plocka och ät Ät så mycket du vill Men stoppa ingenting på dig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, plockade äplen och åt, men stoppade äfven kjortelsäckarne fulla. Så kom hon fram till herregården. Hon frågade om frun behöfde någon piga. Ja det gjorde hon nog, men hon ville först se hvad hon dugde till och så gaf hon henne en härfva svart garn, som hon skulle byka hvitt. Flickan tog härfvan, gick med den till bäcken och började klappa och skölja, men garnet var lika svart. Då kom en liten fogel och sjöng: Smeta ler på, blir det hvitt; Smeta ler på, blir det hvitt. "Jo du är just lik smeta ler du", sade flickan argt, tog en stor sten och kastade efter fogeln, men fogeln flög undan. Nu vände hon om till herregården. När frun fick se härfvan sade hon att hon ej ville hafva en sådan piga. "Nej tacka vet jag den jag hade i fjol", tillade hon, "det var en snäll flicka." Nu kantänka var den elaka flickan ej sen: "Ja det var min syster det", sade hon, ty nu ville hon nog kännas vid slägtskapen. "Jaså", sade frun, "var det din syster, så skall du få stanna här ett år för hennes skull och passa mina kattor". Flickan tackade. Men, stackars kattor, de fingo en annan skötsel än förut; litet med föda, men sparkar och stryk så mycket mera. Frun var naturligtvis missnöjd med sin piga, men för systems skull fick hon dock tjena året ut. När hon nu skulle flytta och fick ut sin lön, talte frun alldeles icke om någon vängåfva. Men flickan gret och sade: "Min syster fick af Eder ett skrin och får jag ej ett sådant så slår min moder ihjel mig när jag kommer hem." Så arglistig var hon och så snäll att ljuga. När frun hörde detta sade hon: "Nå du skall väl få ett skrin du också för din systers skuld", och så förde hon henne upp på vinden och gaf henne ett litet blått och ett stort rödt i valet. En af kattorna hade smugit sig med upp på vinden, och då flickan stod och funderade på hvilketdera skrinet hon borde taga, hviskade han: "Tag det blå, Tag det blå!" Men flickan tyckte att det röda var både vackrare och större och mente att der borde finnas mycket mera än i det blåa skrinet, hvarföre hon bad att få det, och hon fick det också. Hon tog afsked af frun och begaf sig på hemvägen. När hon nu kom hem blef gumman mycket glad och förde henne genast in i storstugan, der hon hade pyntat till på bästa sätt och inburit allt hvad hon ville hafva förgyllt och försilfrat, och nu slogs skrinet upp. Men se, i stället för de små foglarne, som sjöngo så vackert, störtade ormar och ödlor ut ur skrinet, och i stället för guld och silfver, idel eld och lågor, så att hela huset brann upp och gumman och hennes elaka dotter blefvo innebrända. Men hönshuset, der den snälla stjufdottern bodde, blef oskadadt, och der hade hon det så trefligt och godt med sina små foglar. Huru det sedan gick vet jag ej, men som hon alltid var god och snäll, ingenting begärde, men var tacksam för hvad hon fick, så gick det nog bra för henne. Ja det sades att hon till slut blef gift med en ung och vacker prins, och kan det nog vara troligt, ty sådant har händt snälla flickor mer än en gång förr, och torde nog hända många gånger ännu.
Klockan i Spångaån
Då Fellingsbro kyrka byggdes skulle en af klockorna föras öfver Spånga ån, och då trollen förgäfves sökt hindra sjelfva kyrkobyggnaden, arbetade de nu med all ifver emot framforslandet af "de leda skällorna", som ljödo så illa i deras öron emedan de kallade folket till den sanne gudens dyrkan. Den ena klockan kom lyckligen fram, ty presten sjelf höll i repet, då den drogs öfver Spånga ån, men antingen han nu tyckte att hans hjelp ej mera behöfdes, eller om han dervid förtagit sig, allt nog; den andra lemnade han åt församlingsboarnes egna omsorger. När de nu kommo på bron fattades klockan af en osynlig hand och slungades ner i ån, och der ligger hon än i dag. En gång försökte sockenboarne att draga upp henne och hade äfven lyckats att få henne öfver vattubrynet, samt en kedja trädd genom ringen, och ett par tvillings oxar voro redan förspända, men om nu någon talat eller hvad skälet var, kedjan brast, och klockan sjönk åter ner i ån. En gammal soldat, som metade der i sin barndom, berättade att han en gång sett klockan, och hade i hon varit öfverdragen med en oxhud. Han sprang då hem för att underrätta några äldre personer härom, men då han förde dem till stället var hon åter försvunnen.
Den sjunkna herregården
Ett stycke norr om Sällinge synes på båda sidor om vägen ett par större fördjupningar i marken, som i följd af deras sanka läge ej kunna bära annat gräs än björnmossa. I dessa hålor hafva byggnader tillhörande en stor herregård stått i forna tider, och sjelfva boningshuset varit beläget, der nu på nordvestra sidan om vägen är en liten kettildal. I denna gård bodde en för sin ondska och elakhet vidtfrejdad herre, och om husens försvinnande berättas följande sägn. En morgon hade herremannen kommit ut på trappan af sitt hus, och då hade han sett någonting, hvad det nu kunde vara, som förargade honom, kvarföre han började svärja och förbanna både sig sjelf och hus och hem, samt önskade i sin vrede att allt vore åt fanders. Men knappt var denna önskan uttalad förr än herre och hus med allt hvad deruti var sjönk ned i jorden, och från den tiden har den sålunda ohelgade platsen ej kunnat gif va näring åt andra vexter än mossa.
Skatten vid Lisselboda
På Lisselboda egor skall förvaras en skatt af ofantligt värde, ja den skall vara fullt tillräcklig att uppehålla hela Fellingsbro församlings innevånare i hela 7 år, äfven om icke ett I enda grönt strå under den tiden växte på marken. Ingen har dock lyckats påträffa den, ehuru de nog finnas, som sökt derefter, och ingen skall heller finna den förr än församlingen råkat i yttersta nöd.