Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Vattenväsen
Näcken, den spela borta i bäcken. De påstod om de gick till honom 3 torsdagskvällar i slag, sen var de fullärda, då lärde han dem att spela. De sa, när de lärde sej av honom, skulle de inte rå med att sluta. De sa, det var en som var på en lekestuga och spela• han hade lärt av Näcken, och han rådde aldrig med och sluta och spela. De måtte skära å strängarna innan på fiolen.
Näcken
Näcken kunde skapa om sig, så att han var som en båt, en halv båt eller som en kalv. Han var inte god att komma ut för. Jag hade en faster, som såg näcken, när hon var nere vid sjölandet och tvättade kläder. Då for han i en halv båt rätt över sjön. Han tog i land väst på Björkenäsnäset. Och när han kom i land där, så började han att klappa kläder som hon. Det var alldeles vitt med kläder mot det landet.
Näcken
Vid Vingön var en liten pojke nere vid älven. Då kom en blåklädd gubbe ridande fram till honom och frågade, om han ville rida på den fine hästen. Den blåklädde steg av hästen. Den lille, som inte kunde tala rent, sade: "Näcker inte upp". Han räckte inte upp. Då red näcken direkt i älven. Han hade fått höra sitt namn, och då hade han inte makt.
Näcken.
1. Detta väsen kallades för näck. Han höll till i sjön I bäckarna fanns ett väsen som kallades för bäcke- gôbben, strömgôbben. Dessa väsen såg ut som en människa. Bäckegôbben var liten som en tomte. Han höll till i strömmen vid kvarnarna. Näcken var skapad som en människa, men han hade långt grönt skägg och hår. 2. Det var farligt att bada, om näcken var i närhe- ten. Han kunde få makt med en, så att en kom på botten och aldrig kom upp mer. En skulle kas- ta stål i vattnet, innan en badade, så kunde han inte ta en. 3-4. En gång kom det upp en häst ut sjön. En torpa- re från Hammarsten och hans dräng fick se hästen och tog den. Di hade denna hästen en hel sommar, men / en dag tyckte de, att de hade haft honom så länge att de kunde ta grimman av honom, men jämt som de hade tagit grimman av honom, så satte han bort till sjön och se’n fick de aldrig se honom mer. Det var en näckhäst. 5-6. Näcken kunde spela. När han skulle trösta sig, så tog han till fiolen. Han var fördömd, men spelmans- konsten hade han fått behålla för att han skulle kunna göra andra glada. Han spelade fiol. Den fio- len kunde inte någon få maken till. Det blev en så grann musik, som ingen annan kunde få fram ur sin fiol. Ibland var det som han skulle gråta och ibland var det muntert. Farfar hade varit i Malsjö på dans. Då var det en spelman från Värmskog där och spelade. Farfar sa att denne hade lärt sig spela av näcken. Di hade bal i Malsjö. Spelmannen blev söpen och så skämtade de med honom att han inte kunde spela. Han blev som spik nykter med en gång och började spela. Det var inte en som kunde hålla sig stilla. Di dansa och dansa, men / ingen ville sluta, och spelmannen blev värre och vär- re att spela. Till slut var det en som fick se att det stod en svart gubbe bakom spelmannen. Den som fick se gubben, ryckte upp kniven och sprang fram och skar av alla strängarna på fiolen. Det blev slut med både spel och dans. Var och en gick tyst hem till sig. Grevinnan på Apertin fick dansa så att hon höll på att dö. Skam hade kommit in på Apertin och fått fatt i grevinnan. Han hade skapat sig till en fin herre. Hon tyckte att det var roligt att dansa med herrn. Men den dansen ville inte sluta. En betjänt fick se att herren hade en bockfot. Då skyndade han att skicka efter en präst. Prästen kom, men då led det mot slutet med grevinnan. Blodet stod som frad- ga ur snörhålen på skorna. Prästen befallde att skam skulle gå därifrån. Det ville han inte utan sa- de att prästen hade stulit, när han stundades. Präs- ten svarade att det hade han gjort för nöd skull. Den onde bad att han skulle få gå ut genom dörren. Så lättvin-digt / lär du inte komma ut, svarade prästen. Så tog han fram en syl och gick till fönstret och borrade ett hål i fönsterblyet. Se’n befallde han, att skam skulle krypa ut genom hålet. Han tvinnade sig ut som en tråd. Se’n blev grevinnan räddad för den gången. 7-9. Om näcken skulle lära en spela, så skulle en kas- ta en beck svart katt till honom. 10. Ordet förekommer i svordomsartade uttryck. Å näc- ken heller, ta mej näcken, de va fölle rene näc- ken heller, må näcken ta dej.” ”Du ä allt full i näcken (=full i fan). Barnen skrämde man för sjöråa, näcken, ström- gôbben.
Vattenväsen
De skulle mäta djupet i Håldasjön. Då sa näcken: "Mäter du mina väggar, så mäter jag dina läggar"
Näcken
I Budalen kom näcken upp en gång. Han såg ut som en vit häst, och det var många, som såg honom.
Vattenväsen
12. Näcken spelade, och det fanns de, som lärde sig att spela av honom. Han lockade ner folk till stranden med sitt spel. De skulle kunna ta hans tonar, om de var mycket musikaliska. Det skulle vara nattetid. 16. Näcken visade sig som en vit fru. De kallade det också Vita Frun eller sjöjungfrun. Det skulle vara som en vålnad. Det var bara nattetid den syntes. Det var inte alla som såg henne. 18. Det vet jag inte. 19-22. Nej.
vattenväsen
Det brukade vi ha roligt med, när vi var barn, att när vi var vid sjön så skulle vi kasta sten ut i sjön så att inte Näcken skulle ta en. Näcken var som en gammal gubbe. Han kun- de inte visa mer än huvud å armar. Ben hade han inte några, för det var som en snart (stjärt). Han spela på en harpa. ”Sjöråa” var i sjön. Hon likna ett fruntimmer. Di hade sett henne på Sävern. Hon hade en halv båt. Den var krit vit, så att det glittra i honom.
Vattenväsen
Näcken sades spela på harpa. En gång skulle han ha gått upp, i hästskepnad, i skogen vid Stalla- holmen, nära Nossebro; barnen där togo sig upp, ett efter ett, på hästen som växte i längd allt- eftersom barnen ökade i antal på hans rygg. Se- dan gick ekipaget ned i ån in i en hälj vid Hagevad, där Näcken hade en av sina hemvist. Ett annat hade han i "Breda häljen"
Näcken
Ock på ett annat ställe var det en göl, ock där var det en ko som dränkte sig. Ock det var näcken som hade dragit ner hänne. Ock bara hornen stack upp. Då kastade de ner pängar ock spottade, för inte näcken skulle ta fler. Ock det är då säkert, att åskan hon är bara till att slå ijäl bärgtroll ock sjörån ock sådana där.
Vattenväsen
Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röks- berg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. I- bland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till ho- nom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näc- ken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han sedan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte / lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näc- ken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skul- le han inte rå med att sluta.
Sjörå och näck
De va två styckna, som skulle ut å lära sej spela utå Näcken. Den ena han va torpare här oppe. Men di visste, inte å varandra, utan di gick ner te bäcken var för sej en torsdaskväll å satte sej. Å då när den ene dro på fiolen, så trodde den andre, att de va Näcken, som hadde kommit å börjat spela; så han vart rädder å sprang hem. Men den andre, när han hörde, att de braka i buska, så trodde han förståss också, att de va Näcken, så di la å hem de fortaste di kunne, båda två.