Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsväsen
En gick vilse, om en kom till den plats där ”skogs- råa” höll till. Det var i min barndom jag hörde talas om henne. Nu är det ingen som tror på henne längre. Hon skulle vara så kvick att ”byta om skepnad”. En stund kunde hon vara grann, å en annan gång de fick se henne var hon stygg som den onde. Men det var fruntimmer, för hon skulle alltid vara klädd som ett sådant. Men bak hade hon svans så lång att han släpade på backen.
Odens jakt.
Det var hundar som skällde om nätterna, som kal- lades Odens jakt. Det var inte några vanliga hundar. Det var en jakt på skogsråa. Min far hade hört henne på Averstaskogen en natt. Han kom från en kvarn på Dal. Jakten gick rätt över vägen allde- les framom hästen. Far såg inte hundarna. Men de skäll- de. Och det gick så fort som när fågeln flyger.
Busen
När de var ute i skogen på tjäderlek eller orrlek, så träffade de på skogsråa och ibland självaste "busen i skogen". En gubbe härifrån hade gått i skogen och stökat. När han kom i Munkedalen, gick han mot en höjd. Som han gick där, så tyckte han att det rasslade. Han kom rätt fram mot en person, som stod på ett snedberg. Den hade långt hår och horn på huvudet. Det skulle vara "busen".
Skogsrået visar sig.
»Myssmalms Enok» kallas ett skogsrå, som emellanåt visar sig på Myssmalmen. En karl for en gång ut att söka kor till Myssmalmen. Snart observerade. han, att en liten gråklädd karl gick ett stycke förut. Han försökte hinna upp honom, men hur han sprang, var den andra alltid lika långt före. Då förstod han, att han råkat Myssmalms Enok.
Skogsväsen m.m.
Man fick aldrig nämna skogsrån, jätten eller tomten i namn. Barnen tillhölls att inte säga "skogsrå" eller dylikt namn . Det såg ut som att de gamla skulle ha haft tro på att om man nämn- de något av de där väsendena i namn, så skulle de kunna få makt med en. "Ja´ va allt ute för nô i sko- gen, men ja´ vill inte säje va dä va" kunde de säga.
Jakt
Valfred i Övergården var ute och jagade. Bort- efter Backahållet fick han se en tjäder. Han sköt på tjädern, men han damp inte ner utan satt kvar. Så sköt han ett skott till, men tjädern satt kvar. Han bara ruskade på sig. Då fick han se skogsråa. Hon var rosig och grann.Hon skrattade åt honom. Han hörde skrattet långt på Larserudskogen. Efter den dagen gick han aldrig mer på jakt.
Skogsväsen
Skogsråa, de var ihåliga alldeles som baktråg baktill. När min pappa tjänte på Bolås (Sätila) brände de kol. De hade lagat till milan och skulle bränna om natten. När de kom dit och hade tänt upp eld, kom där ett fruntimmer och ställde sej mittför elden. Men hon vände ryggen till elden, så de kunde inte se henne baktill. Framtill var hon grann som ett annat fruntimmer. Men pappa tyckte han såg genom elden, att hon var alldeles som ihålig. Den här "Bolåsen" fick inte undan henne. Men till slut tog han rakan och körde till henne med den, så hon flög rakt i elden. Hon blåste till så alltihopa for "till vägs" (bort) - elden och bränderna och alltihop. Så de fick gå hem; de hade ingen- ting att bränna mer. Skogsråa, de följde efter karlar, det hörde jag. Det var en som hette Anders Lindgren. Han var utför ett skogsrå i Gäddhulta skog i Sätila. Hon följde efter´n. Men så var där ett ställe, och han / gick in där, och då blev han å med henne. Om man blev vilsen skulle man vränga skjortan, så hjälpte det.
Människor hållas fångna av rån.
För länge sedan blev, enligt folkets berättelser en gosse från Tjärlax by i Närpes bortrövad av ett skogsrå. I flere tiotal år var han försvunnen, men sågs sedan en gång av en kvinna, som befann sig på risplockning i skogen. Han var då en vuxen man, klädd i en fin dräkt. Sedan han närmat sig kvinnan, tilltalade han henne, men hon blev rädd och började gå undan. Han bad henne ej hysa någon fruktan och berättade, att han som liten gosse hade blivit tagen av ett skogsrå. Nu hade de äldre råen dött, och därför hade han vågat avlägsna sig från deras vistelseort. Vidare tillade han, att han var som en vanlig människa, samt sporde av kvinnan, vad människor brukade säga, när de träffa varandra. Hon vågade icke svara, utan gick fortfarande undan, men mannen följde efter och upprepade flere gånger sin fråga. Först när hon kommit i närheten av sitt hem, försvann den främmande, Uppskakad begav hon sig till prästen och omtalade sitt möte. Denna sade: »Du skulle ha välsignat honom, så hade han blivit fri från trolldomen».
Skogsväsen
En soldat här nere i gården, som var ute för "skogsråa", fick ett besök av ett så grant fruntimmer, som var så fin så han hade inte sett maken. Å hon sjöng så vackert, så han var alldeles över sig given. Hon kom till honom tre gånger. Å alla gångerna sjöng hon. Men då var det nå- gon som avrådde honom, att han skulle ta sig i akt å in- te komma i klamerna på själva "skogsråa". Hade hon fått hållt på med honom, så hade han varit fast för henne. "Skogsråa" väckte min far, när han låg i skogen å kolade. När det tog eld i milan, så var hon framme å varskodde. Men han hade aldrig något ont av henne. Så var det flera kolare som hade nytta av henne i skogen. Men om de högg ved om kvällarna så fick hon ingen ro utan hon bullrade å högg i skogen medan natten. Farfar hade sett henne. / Det var som en hare som hoppade framför honom i skogen. Haren ville inte ur vägen, men farfar som inte var rädd av sig, svor att fan måtte ta en sådan hare. Men haren blev borta, men det blev en blåst så farfar trodde inte att han skulle komma ur skogen med livet. Jag var i skogen å kvistade löv. Om natten låg jag i öppna skogen. Då hörde jag ett fruntimmer som sjöng. Det kom alldeles intill mig. Jag hörde inte annat än sången. Det var "skogsråa". "Utalans böna" (bönder från södra Värmland o. a.) kom uppåt här med haverlass å skulle sälja. När de kom på "Ulvhea" så fick de se en gruvligt fin herrgård. Vid den herrgården fick de sälja all havern å fick bra betalt. Sedan nattlåg de i Torp. Folket där förstod att det var "skogsråa" som hade köpt ha- vern av dem.
Johan Johansson
Berättar om sin hästar (bl.a. ett sto som var duktig att gå i mossmarker). Forts. att berätta om sina hästar, kolning. Forts. om kolning och kolkörning. Forts. om kolkörning och kolning, tjärbränning, jakt och fiske. Kloka som botade, skogsråa väckte kolare; slåtter på sumpiga kärrängar. Om sjukbesök efter olycka vid stenarbete. Forts. om slåtter och höbärgning på sumpiga kärrängar, väg- och odlingsarbete, olycka vid stenarbete.
Skogsväsen.
Min morfar var ute och sköt, och så satt det en orre i ett träd. Morfar sköt, men det gjorde inget ve orren. Då gick han in och lade en tioöring i bössan, och sen tog han orren. Och då fick han se, att skogsråa gick runtomkring trädet. "Vill du se det, ja tok orren, fast du gick ikring trä't", sa morfar.
skogsväsen.
Det var en som hade samtal med skogsråa. Han träffade henne ofta. Han hade en dräng som gick och plöjde. Gubben stod ett stycke från och tittade på. Skogsråa kom till honom. Då sade han till henne: "Kan du stoppa hästarna för han, som går och plöjer där?" Han ville se, om hon kunde göra något. Då svarade skogsråa: "Frômse före, 1) frômse ätter å rönnespeter i plogen, dä biter inte själve djävulen på."