Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtar var la förr i världen. Det var de som hade dom till sin gud så kunde tomta dra te dom vad som helst. Så satte folk allt sitt förtroende till dom. Tomta fick mat och sånt dära. Det var farligt om de hade tomten emot sig. De läste och bad sig till tomtar, kan jag tro. De läste "Fader vår" baklänges. På jul- afta skulle piga gå till tomten med mat till lagårn, men hon var så rädder för att gå dit men hon tordes inte annat för då kom tomten själv.
Tomten erbjuder sina vantar.
En ladugårdspiga stod en kväll i fähuset, mellan det att hon gav mat åt korna, och slog sina händer mot kroppen för att få varmt om dem. Då kom en tomte och frågade, om hon frös, och gav åt henne sina »tantar» till låns. Tomtarna kunna inte tala riktigt, utan säga tantar, då de mena vantar. När flickan sedan gick bort, gav hon vantarna tillbaka åt tomten. Nästa kväll var det på samma sätt: flickan frös om sina händer och tomten lånade åt henne sina vantar. Men, när flickan tredje kvällen igen var utan vantar och frös samt slog armarna i kors för att få varmt, blev tomten ond på henne, för att hon inte hade skaffat sig vantar själv, och gav inte sina vantar åt flickan utan gav åt henne en örfil.
Tomtebissen
Jag tror på tomten, men det gjorde jag inte förr. Det var en gammal människa här i Lysekil, som berättade om tomten, men jag bara skrattade åt henne, men det gör jag inte längre. Hon hette Barbara Hallenberg. Hon sa, att tomten gick hos Laura Lycke. Laura levde för cirka 45 år sedan. Tomten var en liten, liten man. Det var en jord- ande förstås. (Meddelaren är spiritist, enligt uppgift från Lysekilsbor) Han hade röd hätta. Han skulle väl vara till människornas tur och lycka. Han fanns, men det var inte alla, som såg honom och han finns nog nu för tiden också, fastän vi inte har förmågan att upptäcka honom. Han skulle ha mat, särskilt om julen, då han skulle få risgrynsgröt. Barn tror ju ännu på tomten. – I ett hus i gamla stan / bodde tomten. Men den tomten slog sönder allt och bring- ade olycka. En gång slog han sönder en tallrik i trappan. Han skulle alltid ha sin mat där i trappan till vinden. Nu minns jag. Tomtebissen sa vi.
Tomten.
Mor talte alltid om tomten. I hennes hem hade de lagårn bredvid grannens lagård, och de hade tomtar. Mor och de andra kunde höra, hur två tomtar tisslade hos grannarna, men var de tysta för att lyssna, slutade tomtegubbarna också. En morron, när far kom hem, sa han, när han gick förbi lagårn: "Nu har Svål tröskat maj." Då började det vina kring honom, och när han kom in small det till i stugknuten. Tomtarna hade nog röda mössor De var nog snälla. Det var en tomte, som hjälpte en smed att smida. Smeden gav tomten nya kläder till jul, och då sa han till honom: "Nu bli junker för finer". Då svarade tomten:" "Då blir jag för finer att smida", och sen hjälpte han honom aldrig mer. Hon tyckte inte om att / smeden sa' så. Det skulle hänt åt Vegby till detta. Det hörde jag som barn. Om smedens släkt lever än. Tomten skulle nog bemötas med aktning. Det var inte rätt säga nåt åt honom. Där tomten var, där var trevnad.
Tomtar
Den som hade en tomte han kunde vara väl bärgad, för se tomten drog till dem. Men var det så att han drog ifrån huset blev det fattigdom och armod. Det var en gammal sägen det var två drängar som stod och trösk. Det bar tomten dit säd. När då tomten kom med en sädbörda, hade de alltid skullat koka en gryta vit gröt på stället och sätta ut en skål med gröt på fähusrännet. Drängarna trösk och trösk, och säden tog aldrig slut. De hade tröskat ut på kvällen, men när de kom på morgonen var där lika mycket igen. Så hade drängarna fått höra, att där skulle vara en tomte som drog dit. Då la de sej på lur och skulle se efter vad det var. Ja, där kom tomten med en börda och som han la den ifrån sej, sa han: "11 mila väg och 12 travar säd, det var nog det" och det var inte så dåligt, 12 travar säd. Men när han då kom upp på rännet och skulle ha sin mat, då hade drängarna hittat den här skålen och ätit upp maten. Sen hade de 'kackat' i skålen. "Jaha", sa tomten, "nu har de ätit upp min mat och så har de gjort i skålen med; nu ska de bli av med mej och mer till." Sen börja han och dra därifrån i stället.
Tomtar
I Hårred var en bonde, som hade tomte. En gång gjorde bonden sällskap med tomten, när tomten hade varit på ett ställe eter en börda. Bonden ville inte sätta sej vid vägen och pusta. då sa tomten: "Hade ja vetat att dä fanns spusta te, så hade det inte funnits en nek kvar." Han menade väl, att han hade tagit större bör- da då.
Om tomten
Tomten ha sagt möe här i gåla och flett tomtfletta på hästn. Jag minns inte hur det var ner i gårn vi var i i byn, men här har-n då väre. Jag har hört att dom ha språke ti dä, att dom bar ut gröt åt tomten på julkvällen. Det skulle vara lycka det. Det har mor tala om. (Vet ej var gröten sattes. Vet ej att någon sett tomten eller hur han såg ut.)
Tomtar
I Solbräcke i Kareby socken var det en bonde, som hade en tomte. Var gång de mjölkade, hällde de mjölk i en skål åt tomten. Men en gång fick bonden se honom komma bärande med bara ett halmstrå. "Du bär, men du har ju bara ett halmstrå", sa bonden. "Nu ska det bli annat här efter", sa tomten. Sen drog han ifrån det stället till en annan.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
Medan Vistasta gammel stugan fanns, ägde de där en gårdstomte. Han lär ha varit riktigt på gårdens bästa. När någon ko skulle bära, var det tomten, som skulle ge det tillkänna åt gårdsfolket. I månskenet på stugugolvet sågs den ibland vaka. Så en vacker dag revs stugan, och då sågs tomten sitta och gråta på en knutsten. Sedan dess har ingen sett något skymt av tomten.
Spikar genom tomtens skor.
En gång hade folket gjort åt tomten nya skor och satt dem åt honom i logen, för han var så slarvig om fötterna. Drängen hade varit varse det och gick och slog en duktig spik i var sko och gick och se, vad tomten skulle göra. Nå, tomten såg på dem och tyckte, att det var fina skor, men när han skulle taga dem på sig och börja gå, tyckte han, att de voro för tunga.
Tomten enögd
Enögda tomten på Växär bodde i bastun. Ingen annan än husbonden (Emil Boxström) vågade elda bastun, ty tomten visade sig. När Storö-Hägg gick förbi en gång, hörde han ljud och tittade in, i tro att gårdsfolket var där, men till sin förvåning ser han enögda tomten sitta framför ugnen och sköta brasan.
Tomtar
Det var på ett ställe som tom- ten dragit bort alltihop för dem, så att de höll på att bli utfat- tiga. Då skulle de flytta därifrån för att komma från tomten. Men när de skulle till att åka, så var tomten med på åkdonet, o så sa' han: "Nu flötter vi!"
Tomtar
På ett ställe sydde de kläder och la ut åt tomten. När tomten hade fått på sej dem, sa han: "Junker granner, han sej dammer, han vill inte sikta mjöl mer."