Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Troll
"Trôlla" bytte ongar med folk. Britta-Maja Sten hade två pojkar som huvudet växte på å "tonga babla i mun". De dog när de var 16 år. Det var trollen som hade bytt bort dem. Å de kallades för "bortbytingar". Trollen bodde i jord- högar å under stenar var som helst.
Husdjur
De skulle lägga stål på tröskeln, som kreaturen skulle gå över första gången de skulle ut. Det var för att inte trollen skulle få makt över dem. Kalvar skulle också ha stål att gå över, när de skulle ut första gången, för att inte trollen skulle komma åt dem. T.o.m. gjorde de kors av tjära på lagårdsdörren, för att inte sådant skulle komma åt kreaturen, när de stod inne. Där skulle läggas stål i det första drickat kon skulle ha, när hon hade kalvat. Det skulle vara mot troll och sådant. Om de gav bort mjölk, skulle de alltid lägga ett kol i, för att inte den som fick mjölken, skulle kunna förgöra kon.
Sägen. Troll.
I Tostareds kulle i Fjärås bodde troll. Käringen gick en kväll fram till bondstället intill kullen och bad att få låna drick och bröd. Hon fick det hon begärde. Samtidigt beklagade sig bondmoran. Hon sade: "Säden står fullmogen och håller på att stupa i åkern" - På natten var husbonden ute och gick. Då hörde han trollen arbeta. Den följande morgonen var all sä- den avtagen. En del av den var nog mogen, men en hel del var grön. Det var trollen som gjort det, för att bondmoran be- klagat sig.
Troll
I Tostareds kulle i Fjärås bodde troll. Käringen gick en kväll fram till bondstället intill kullen och bad att få låna drick och bröd. Hon fick det hon begärde. Samtidigt beklagade sig bondmoran. Hon sade: "Säden står fullmogen och håller på att stupa i åkern". På natten var husbonden ute och gick. Då hörde han trollen arbeta. Den följande morgonen var all säden avtagen. En del av den var nog mogen, men en del var grön. Det var trollen som gjort det för att husbonden beklagat sig.
Underjordiska och troll
Med troll menas väsen som bo under jor- den eller i bergen. Trollen kom från bergen och fram under stenar i skogen. Så menade de gam- la här. Men nu i senare tid så har det bli- vit så att di säger troll om allt sådant skrömt. Det var trollen som ville åt barnen. Trollen gick i flock. Di hade stora magar och var så styg- ga. Sägner om hur ladugården måste flyttas, har vi hört av de gamla här. Trollen som tog hor- net visste också de gamla att tala om. Di sprang tvärt över åkern. Här på denna trakt har de trott på till- varon av "underjordiska" eller bergväsen. De bodde i bergen, under stora stenar. Berg och / bergskrevor voro inte säkra. Backfolk kal- lades di också, di som bodde i berg och under stenar. Utseendet var lik människorna. Men di var lång- håriga, klumpiga och inte så väl till växten som folk. Trollen var inte stora men jät- tarna var stora till växten. Det fanns både kvinnfolk, karlar och ungar. De var osynli- ga. Någon gång blev de synliga. Det var somli- ga människor som hade mer med dem att göra och fick se dem någon gång. Sägnen om grodan, som befanns vara en "berg- käring" och blev förlöst, är känd här. De var inte så vänligt stämda mot män- niskorna. Trollen tog och bytte till sig barn och tog kreatur och människor - blev "berg- tajne". Men Hobergsgubben, som var en jät- te /se uppteckning härom/ stod fadder för sin grannes barn och gav stor faddergåva. Övernaturliga hundar fanns. Di kallades för / "berghundar". Gjorde tre skällande i taget. Man hörde bara en åt gången. Man bara hör- de dem. Man trodde, att de underjordiska tog männi- skor och djur /"bergtagen"/. Skogsrået kunde även förvilla folk och kreatur så att de blev gående. Men då tog en sig rätt själv vad det led. Man känner till ordet "värgôbbe" = virvelvind. Med trollpacka, trollkäring, trollgub- be avsågs uteslutande en trollande kvinna eller gubbe. Med en "trôllonge" menades en bortby- ting, men också en riktig unge från trollen. Följande benämningar förekommer: bergtroll, bergfolk, bergkärring, berggôbbe, dvärgar /= bergsmed/, back- folk, underjordiska, di osynliga, "di små /: kan även var små särskilda tjänsteandar åt djävulen. Lokala benämäningar: Hobergsgubben
Flickan som blev bergtagen
En liten flicka blev en gång bortrövad av trollen i Hunneberg. Flickans föräldrar blevo häröver mycket bedrövade. Till slut beslöt man att en av flickans bröder en natt då trollen voro ute i bygden skulle smyga sig in i deras håla i berget och försöka få tillbaka den rövade flickan. Alltnog, en natt då man trodde trollen voro borta begav sig pojken in i deras håla. Omsider kom han till en dörr och då han inte kunde öppna densamma bultade han på, i hopp om att flickan skulle öppna. Dörren öppnades också, men o ve! icke av flickan utan av ett styggt troll. Pojken morskade upp sig och sade som sanningen var att han sökte sin syster. Trollet svarade att flickan släppte de aldrig ifrån sig och pojken skulle få göra henne sällskap om han inte genast ginge tillbaka samma väg han kommit och lovade att alldrig mera oroa trollen i berget. Glad över att slippa undan med livet lovade pojken detsamma och var ej sen att försvinna samma väg han kommit. Flera år därefter, då den bergtagna flickans föräldrar var på väg till julottan, fingo de plötsligt se trollen i berget vara ute på vandring. I deras sällskap befann sig även den bortrövade flickan. Då de befunno sig i närheten av kyrkan beslöto föräldrarna att en av dem skulle skyndsamt begiva sig dit och i hast ringa med klockorna, ty de viste att då var trollens makt över människorna bruten. Gumman begav sig springande åstad, då hon viste att det här gällde att vara snabb i vändningarna, medan gubben stannade kvar på platsen för att iaktta händelsernas gång. Just som kyrkklockans toner började ljuda utöver bygden blev det liv i trollen. Hals över huvud skyndade de att fortast möjligt komma till sin skyddande boning i berget, kvarlämnande icke blott den bortrövade flickan utan även sitt saltkar. Föräldrarnas glädje över att ha återfått sitt älskade barn var naturligtvis mycket stor, och till tack för den hjälp de fått av kyrk-klockorna skänkte de trollens saltkar till kyrkan som ett minne därav. Det har i århundraden använts till dopfunt och fyller detta värv än i dag.
Sägner om troll.
Det var en gång på en herrgård som maten aldrig ville räcka till, huru mycket man än koka och satte fram på bordet. Men så en gång var det en vallpojk som kom underfund med hur det hängde ihop. Det var trollen som åto upp allt vad som sattes fram. Pojken befann sig en gång vid ett berg, där trollen bodde, då välling- klockan ringde till middag på herrgården. Då blev det en brådska bland trollen att springa dit och äta. ”Dä skramlar! Dä skramlar! Ta hit mi luva! Ta hit mi luva!” skreko de om varandra. ”Ta hit en luva åt mig.” sade pojken. I sin iver slängde trollen till honom en luva som gjorde honom osynlig, liksom trollen, och sprang med dem hem till herrgårdens kök, där middagen var framsatt. Han såg då hur trollen rafsa till sig nästan all mat och sedan sprungo sin väg, lika osynliga. Pojken tala om detta för husbondefolket vilka togo ned vällingklockan, och pojken fick det bästa torpet som belöning. Sedan hörde pojken trollen säga: ”Nu skramlar dä allri, nu få vi svälta ihjäl.”
Troll
En karl skulle rida till kyrkan. Så red han förbi en sjö, och det var ett sjörå som ropade ur sjön, "Hu, jag fryser om mina händer!" Då tog han av sej sina vantar och kastade till henne och sa' : "Där har du!" Se'n kom han intill ett berg, och där hade bergatrollen en fest. Ett troll kom ut med en bägare med vin och bjöd honom. Han tog emot bägaren men tömde ut vinet, och se'n red han allt vad han kunde därifrån. Och trollen gav sej till att förfölja honom. Men då ropade sjöråt: Rid inte på vägen den hårde utan på åkern den röjde, och åkern den plöjde!" Se, åkern var korsärjader och korskarvader, så trollen rådde inte med att gå in på den, men de var runt ikring den tills solen gick upp. Sen gav karlen bägaren till en kyrka. Far berättade, att det var en som körde förbi ett berg. Då var det ett troll, som frågade, vart han skulle fara, och han talte om det. "Säg då till Vörtasniken att hon ger sej häm, för farmor håller på att dö!" När han kom hem, talte han om detta. Då kom ett troll ur ommen (ugnen) med en stor kittel och skråla' och skrek. Hon hade varit ute och stulit vört, Vörtasniken.
Troll
Troll bodde i Brunnhemsberget. Det var en kvinna, som hade fött barn och inte blivit kyrktagen än. Det kom ett troll och ville ta henne. Men hon hade sin mans rock på sej, och då hade inte trollet makt att ta henne. Det var ett troll, som kom till Böhem och ville ta drickakaret, men de nekade trollet att ta det. (! Fragment och missförstånd!)
Svartkonst.
Den kloke gubben i Grava hade en systerson, som kallades "Vernel". Den kunde trolla. Men han va också skicklig i att spela fiol och klarinett. Emellertid var det några som tvivla- de på, att han kunde trolla och lät honom veta detta. Som de hade stått en stund, så började det klia på benen. När de kom att se efter, så hade de skorna fulla i löss. Han hade trollat dit dem.
Folktro och lustiga namn på djur
Trollsländan som har formen av en betsman som man väger med. kallades i äldre tid i T. för skams bästman i Lindome, Hallan, kallas den för skams bästmal. Skam och trollen spela en stor roll i folkfantasin. Gråsuggor kallas i T. troll. Likaså kryp som finns i vattnet.
"När trollen blevo överlistade":
I ett stort berg, någon stans i Veddige bodde en massa troll, vilka voro mycket rika, och det var inte alls ovanligt, att man lånade av dem. Inte långt därifrån låg den största gården i byn, och där skulle mor ysta en riktigt stor ost till jul, som bruk- ligt var förr i världen. Nu hade hon ingen gryta eller kittel, som var stor nog och så kom hon på den tanken att låna av trollen. Och hon fick låna den största kopparkittel de hade. Hon skulle också lämna igen den, men kunde inte komma iväg förrän solen var i sin nedgång. I solljuset, säges det, ha trollen ingen makt. Först hade lilltösen blivit sjuk, och sedan deras bästa mjölkko också, och mor måste ju vara hemma. Emot aftonen begav hon sig av. Men när hon inte kom igen började man bli oroliga och till berget vågade sig ingen. Hon hade utan tvivel blivit bergtagen, det kallades så. Dagen därpå red far till berget men kunde inte finna henne, och han fortfor att rida dit den ena dagen efter den andra, och han höll på i veckor, ja, i månader men med samma resultat. Allt var hopp- löst, och man sörjde henne som död. En gång i början av Aug. månad, / vid den tiden rågen bärgas, hade far haft så brått med att meja råg, att han inte tänkt på sin bortrövade hustru. Men han skulle inte svika henne så trött han än var, och trots att det var den farligaste tiden på dygnet, fruktade han likväl intet. Sedan alla somnat och kommit till ro, smög han sig ut och sadlade sin bäste springare, det var en en vit, eldig, tvåårig hingst, som ingen kunde styra uton far själv, och red upp till berget. Denna gång var hon ute och han lyfte hastigt opp henne på hästen och red bort. Men trollen hade hört hovslagen och kommo utrusande för att se vad som var på färde. De brukade aldrig låta någon fånge gå ut utan tillsyn, men mor hade smugit sig ut då en av trollen öppnat bergdörrren, och gömt sig bakom ett stort sten- block. När trollen nu sågo sin fånge fly satte de efter, och hade så när hunnit upp dem om inte några andra troll i ett närliggande berg, vilka voro avund- sjuka på sina grannar, #### händelsen Dessa ropade nu till fard full hals: "Rid vägen den krokiga och inte vägen den rake !" Då red far över både åkrar och fält, medan trollen inte hade någon makt att komma fram utan på landsvägen, för att nå fram till kyrkan, där hade trollen ingen makt. Men när han red ud över kyrkogårdsmuren, voro trollen så nära efter, att de höggo av halva hästen, men far och mor blevo bärgade. Solen var nära sin upp- gång, och den kunde trollen inte tåla utan måste skynda tillbaka. Men de kommo aldrig fram till berget mera, utan när solen gick upp sprucko de alla i solskenet.