Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Tomten sköter om eldningen.
I Bläsnäs rian skötte en tomte alltid om eldningen. Så en gång, då rian brann, såg man, hur tomten, en liten grå gubbe, sprang över backen och försvann.
Tomtar
Om påsk- och julkvällen brukade mor sätta upp en hård havrebrödskaka vid den öppna spisen. Den var avsedd för tomten. Det fick inte glömmas, ty hon var viss om att det fanns tomtar här.
Om tomten
Det var en bonde, som hade ett par tomtar. De skulle ha smörgås var morgon, ock det skulle pigan lemna i ladugården. En gång åt pigan upp smörgåsarna, men då fick hon en örfil, så att hon höll på att dåna. "Det skall du ha, för du åt upp smörgåsarna", sa tomtarna. Men hon såg ingen. Sedan gick hon till prästen ock talte om det. Ock han gick dit ock talte vid tomtarna, ock då visade de prästen alla smörgåsar, de fått av bonden. Det var en stor hög de hade. Då frågte prästen, vad de skulle med dem. "Det skall vi ha till vittne på sista dagen, att vi har varit trogna tjänare", sa tomtarna.
Tomten
Det var en som bodde strax hemma vid. Han hand- lade mycket med hästar, och de var så magra och usla, när han köpte dem, och sedan blev de så granna Men en häst måste han sälja, för den ledde tomten ut varenda dag. Den tyckte han inte om. I en gård där de hade en tomte, fick bonden en dag se honom komma släpande och pustande med ett rågax. "Det var nåt å pusta för", sade bonden. "Får jag drat ifrån dig lika mycket som jag har drat till dig, så har du in- te mycket kvar", svarade tomten. Och då såg gubben, att det var en hel tunna råg tomten hade kommit med. Men efter den dagen gick det utför med gården.
Tomten fordrar iakttagande av god sed
»Frasson», som bor på Långbacka i Petalax, tillber gamla gudar. Han har tomtar, som stilla hästarna åt honom. En gång, då han kom från staden och var full, skulle han ut och köra. Han gick åt stallet och skulle leda ut hästen, men då tog tomten i honom och kastade ut honom genom dörren. Då han kom in och berättade vad tomten gjort, skrattade Bat, hans hustru, och var glad däråt.
Två tomtar slåss.
I Bråttö fanns i den nu levande äldre generationens ungdom en tomte i varje gård. Varje tomte arbetade för sin gårds bästa. Stundom råkade de i tvist med varandra, om de t. ex. stulo från varandras hemgårdar. Då uppstodo ofta slagsmål, som väl hördes, men ej kunde ses. Tomtarna såg man överhuvudtaget aldrig på Bråttö, man endast hörde dem.
Tomten en liten gubbe.
Det var uti en lada, som det alltid förekom en rödklädd tomte. En gång vandrade två fruntimmer på vägen förbi ladan, och den lilla, röda tomten dansade på ladbron på ett ben och var så hjärtans glad. De frågade då av honom, varför han var så glad, men tomten svarade, att det var, för att han var lämnad ensam där, och så sprang han in i ladan. De sökte nog efter honom, men han visade sig ej mera.
Tomte, skratte håller vård om gårdens egendom.
Tomtarna sågo inte heller alla lika ut. Tomten på Störsvik (i Sjundeå) var en liten gråklädd gubbe med ett öga, medan Kantvikstomten var ful och svart. På Störsvik höll man en kammare för tomtens räkning och inbar alltid åt honom mat och brännvin. Därför var tomten också mycket vaksam och pålitlig och gick om kvällarna i alla vrår och vinklar och undersökte allt. Han var vid gott humör, om allt var i ordning, men var någonting i olag, råkade han i vresigt lynne och var bland annat ond att möta. Störsvik hade två skepp, som seglade på utrikesorter. En dag blev det svår storm. På kvällen vandrade tomten omkring på gården, var i dåligt lynne, jämrade sig och sade för sig själv: »Det susar och brusar i tallarna, det bådar ingenting gott». Och någon tid därefter kom bud hem, att de båda skeppen hade förlist under den hårda stormen. Tomten hade nog haft reda därpå, men inte vågat sig ut för att hjälpa fartygen.
Tomtehistoria
Tomten och "besen", bissen är en och den samme. Han kallas i vardagsspråk för bissen eller tomtebissen. På alla ställen där väl stånd rådde hade de tomtebisse på gården. Ett nygift par, som flyttade till ett nytt ställe, måste om de önskade sig tomte, lega en sådan. Om fädernegården övertogs, fanns tomten kvar, ty den följde släkten. För att skaffa sig ny tomte så skulle man en torsdagskväll gå till en kosväg. Då kom det fram en hel massa tomtar som ville taga städja, alla av dessa ville ha plats. För att då bli av med alla utom den man önskade fick man försöka finna ut något arbete som var omöjligt för dem att utföra, t.e,x. bedja dem ### "sond tåg", rep / av sond, räkna sandkornen nere vid kusten eller något dyligt. På ett ställe i Skårby Tölö socken, hade de tomte. En julafton, som vanligt, satte de ut gröten i ladu- gården för tomtens räkning, men det saknades socker på gröten. Då blev tomten så ond att han slog ihjäl den bästa kon i ladugården. Där efter åt han upp gröten, men då han kom till botten av fatet så låg sockret där. Då sprang tomten upp och rev sig i håret och undrade hur han skulle bära sig åt. Nu hade de en likadan ko på grannstället, och släpade tomten den döda kon dit, samt ledde grannens ko med sig hem. Men på våren då korna släpptes ut på bete ville den nya kon alltid springa till sitt gamla ställe. Grannarna kunde se hur jordklimparna yrde i luften, som tomten kastade för att mata kon. En annan gång var det foderbrist på stället och en gång / ser bonden tomten komma släpande med en börda halm på ryggen. "Vad är det för en liten börda du kommer med; det förslår väl ingenting"? säger då bonden. När han sagt detta, så kom det halm in vällande så att hela gården blev full därav. En gång sedan det gamla husbondfolket på gården hade dött, kom en granne dit på besök. Han såg tomten sitta på trappan och gråta: "Varför gråter du?" frågade karlen. "Ja, svarar tomten, det gamla husbondefolket i gården äro döda, och de nya vilja ej ha mig mer.
Tomtar
Det fanns allt folk som satte ut mat till tomtarna förr. Somma sa att tomtarna hade tur med sig, men andra sa att tomtarna drog ifrån dom. Det var la så'na som satte ut mat till dom som di hjälpte, men di som avskydde tomtarna, di fick ingen tur med dom. Jag har sett en tomte en gång, när jag var barn. Jag skulle ta fram bröd, som vi hade i en byrå- låda. När jag drog ut lådan så, var det något som hoppa opp och ner, opp och ner i lådan. Det var som en lite gubbe, han var svart och lång som min hand, med en röd luva. Jag blev så rädd, jag sprang därifrån. "Det var la tom- ten som ville ha en bit bröd" sa' far, "Men kanske han vill dra bröd ifrån oss."
Tomtar.
Det stod en karl ensam och tröskade. Då kom tom- ten med ett ax och kastade på lon, och så blåste han. "Dä va la inget å blåsa för, det axet!" tyckte karlen. "Jag ska dra ifrån dej så mycket jag har dragit till dej, så ska du bli lätt å lötta (lätt att lyfta)," sa tomten. - Karlen kunde inte se mer än ett ax, men det var mycket mer. Det var aldrig mer än en tomte på vart ställe. Han hade inte familj. Om julafton skulle de sätta ut alla sorters mat i lagården till tomten, annars gjorde han någon sorts nid vid dem. Det fanns i vissa gårdar. De satte ut mjölk till dem var kväll; i en skål, men jag såg det aldrig, där jag var. De sa "tomte".
Tomten flyttar.
För ganska lång tid sedan flyttade bonden Karl Herrgård från Klockars gård till ett annat närbeläget ställe i samma by. Medan Herrgård bodde på Klockarsgården, visade sig tomten många gånger för folket. Ingen ville gå till rian, sedan det blivit mörkt, ty man var rädd för den tomte, som bodde där. När de flyttade från gården, gladde de sig åt att slippa frukta för tomten. Men det dröjde icke många dagar, innan de hade honom efter sig, dit de flyttade. Sent en kväll, då några ynglingar voro på väg hem, fingo de se något märkvärdigt. Tomten, en liten nätt pys, kom åkande i glas-vagn. Först blevo de förskräckta, men så viskade en av kamraterna: »Jo ser ni, det är blott den lilla tomten som flyttar efter Herrgård».