Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Vattenväsen
Näcken brukade ligga på bäckabro och såg ut som ett vackert föl. Blev lång så att många kunde rida på honom. Sedan dränk- te han dem kanske.
Vattenväsen
Näcken visar sig ibland som ett barn för att locka barnen till sig. När den gjort det "skrattar den illa sen."
Vattenväsen (näcken)
En gubbe från Dalen hade sett "näcken" i en bäck mellan Ivarsbyn å Björkenäs. Där var en liten bäck å en fors i den. I den forsen var det som gubben hade sett "näcken". Han var hårig på hela kroppen, hade långt hår på huvudet, långa armar å skägget lyste grönt. I sjön Östen skulle han också finnas. När "näcken" skulle spela, så ville han vara i en fors. Blev han störd så tystnade han å blev borta.
Näcken drager badande i vattnet.
Vid Nätinkalo berget skall näcken ha varit, och den skall ha haft så långa bröst. Den skall ha suttit och tvättat sig där på berget och kastat brösten upp på axlarna. Sedan skall det ha varit två pigor från Bostället och tvättat fåren. När de hade tvättat dem, gingo de båda och simma, och då höll den ena på att börja drunkna. Den andra skulle då ha gått och hjälpa, och där blevo de bägge. Folket talar, att, näcken skulle ha dragit dem.
Vattenväsen
Det var mor som talade om, att om man sköt utåt sjön med en bössa, så skulle inte Näcken komma närmare intill stranden än vad kulan gick. De gjorde så folk, förr i världen, innan de badade. Han kunde lära folk att spela, det tala min mor om. Så var det, att om en ville lära spela av Näcken så skulle en gå ut på en holme i älven en torsdags- kväll å ta fiolen med. Men en fick inte bli rädd vad som än hände. Första kvällen skulle något konstigt hända, men en fick inte lära spela, andra torsdagskvällen fick en inte heller lära något, men tredje torsdagskvällen så kom han. Då tog han fio- len å tog av alla strängarna, se'n satte han på nya å tog en låt. Alla låtar som Näcken spelade kunde lärlingen sedan spela. Det var allt så, att de som var styva att spela, dessa trodde folk att / de hade varit när Näcken, å de höll det inte för otro- ligt, att de så hade varit. När Näcken var i närheten så var vattnet grönt. Näcken skulle ha horn i skal- len som en bagge, å långt grönt hår å skägg. Det mins jag talas om när jag var barn. "Sjöråa" har jag inte så mycket hört talas om. Men jag mins, att vi skrämdes, när vi var små. Hon kun- de komma upp ur älven och följa små bäckar som rann uppifrån skogen. Om en då var i närheten, så kunde hon ta en med. Då kom en aldrig tillba- ka mer. Det var ett fruntimmer. Ibland, när hon var i de tagen, så släppte hon på vattnet i älven (Klarälven), så det höll på att ta både folk å kreatur med sig.
Vattenväsen.
Näcken skall ha bott vid bäckar och åar. Men det är mycket sällan jag har hört honom omtalas i Stråvalla och för resten i Värö med.
Sjörå och näck
De va en nere ve Rönninge, som hette Mixus, han hadde lärt te spela utå Näcken.
Vattenväsen
En gång arbetade jag i Brevik. Där fanns en kärring som trodde att Näcken fanns. Hon hade sett honom i Ränken en gång. Han dök upp ur vattnet å tog sig över huvudet med armarna. Han hade huvud alldeles som en människa å han hade hår på huvudet å armarna, å skägget var så långt. Hon hade blivit rädd, för hon trodde att det var henne han ville locka till sig. Om Näcken fick tag på ett kvinnfolk, så kom hon aldrig lös mer.
Vattenväsen
"Näcken kunde skapa om sig så att han var som en båt, en halv båt eller en kalv. Han var inte god att kom- ma ut för. Jag hade en faster, som såg Näcken när hon var nere vid sjölandet å tvättade kläder. Då for han i en halv båt rätt över sjön. Han tog i land väst på Björkenäs-näset. Å när han kom i land där, så börja- de han att klappa kläder som hon. Det var alldeles vitt med kläder mot det landet. Hon tyckte att det var "styggt", så hon gick hem.
Näcken
En moster till mig berättade, att man i Gryttom i Brunskog hade fångat näcken. Det var en kritvit häst, som kom upp ur sjön. Man tog och spände honom för plogen och körde, så att fradgan stod omkring honom. När man sedan släppte honom, så försvann han åter ned till sjön och blev borte. Det sades, att näcken inte kunde skaffa sig mer virke än till en halv båt. Om han hade kunnat rusta ut en hel båt, så hade han blivit vådlig, ty då hade han kunnat locka människor i båten.
Sjörået i skepnad av ett djur.
En gång såg jag, hur näcken simmade längs ån sent en kväll. Han såg ut som en annan fågel, var bred i ryggen och simmade med fötterna bak. Jag stod väl en timme och väntade på honom och tänkte: »Kom hit till stranden bara, så skall jag slå dig i huvudet», men han simmade sedan upp längs Bäckby bäcken. Jag sade alltid åt pojkarna, att de inte skulle gå i ån, för näcken skulle draga ner dem.
Vattenväsen
Näcken kunde lära dem spela. Det var en speleman, som lärt av näcken. Han spela en gång på en bal, och de dansa, så de kunde inte låta bli att dansa, och han spela i ett. Då var det en, som sprang fram och skar av strängarna på fiolen. Annars hade de dansat, tills de dött. Näcken var ibland som en häst. På ett ställe hade de tagit näckahästen och gjorde hela våren med honom, men de fick inte ta betslet ur mun på honom. Han åt inget på hela tiden men drog bra. Då de gjort ifrå sig våren, tog de betslet ur mun, och han sprang i sjön. Sjöjunfrura visa sig i vannet. De var så fina och vackra, så de kunde locka folk te sig. Strömgubben vet jag bara de talte om. Det var en här i närheten, som hörde det ropa i sjön. En liten tid efter drunkna han.