Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomten hämnas, då man förargat honom.
Johan Mickelsson Varg i Böle by i Korsholm berättar, att han som barn ofta såg en tomte i sitt föräldrahem. För det övriga gårdsfolket visade sig tomten däremot ej. Men gossen såg honom än springa över golvet i stugan, än mötte han honom på vinden eller i farstun. En gång, då modern och gossen befunno sig ensamma i stugan, såg den senare tomten springa från dörren fram till »förlåtansängen», där han klev upp. Gossen, som blivit skrämd, bad modern gå till sängen och köra bort tomten. Modern, som ingenting sett, tog ett ljus och gick för att undersöka sängen, men kunde ej upptäcka något ovanligt. Följande natt utkrävde dock tomten hämnd, för att man velat driva bort honom. Han slog modern så hårt på benet, att blånader uppkommo efter vart finger, och hon kände sig skral i flere dagar. När sagesmannen fyllt femton år, såg han ej mera tomten. Först när han som äldre man rivit ned stallet, som skulle ombyggas, gav tomten sin närvaro tillkänna på ett våldsamt sätt. När det första stockvarvet till det nya stallet skulle läggas, kastade tomten flere gånger omkull alla arbetskarlar. Johan Varg begynte nu fundera på, huru han skulle kunna blidka tomten. Efter en stund drog han sig till minnes, att man, för att få lycka med en ny byggnad, bör placera ett mynt på varje hörnsten. Han gjorde så, och nu fingo arbetskarlarna ostörda lägga icke blott första stockvarvet, utan även alla de följande.
En tomte
I Ångeboda, Torrskog, fanns det gott om tomtar. Folket därstädes an- såg det som en stor lycka, att ha en eller flera tomtar på sin gård. Man höll dem därför i helgd och aktade sig för att störa dem.
Tomtar
På Östby fanns en tomte. De lade ut mat åt honom i lagården för att han inte skulle skada människor eller djur. Jag vet inte att någon sett tomtar på min tid. Men far och mor påstod att det fanns små gubbar.
Tomten flyttar med
Dom har talat om tomten här. Då han arbeta i huset var det lycka. Här i Öndebyn var det en gård som blev flyttad, och då dom for därifrån hade tomten tittat opp ur en så och sagt: "Nu flyttar vi!"
Tomten sedd, hans utseende beskrives icke.
En man mötte tomten om natten. »Ja så, tu ä jär, Pallus!» sade han och skulle slå, men tomten for mellan två väggar, som stodo endast en handsbredd från varandra.
Käringtomte dålig tomte.
Då tomten har visat sig, så har han haft bara ett öga mitt i pannan. Har tomten visat sig som karl, så har det varit god lycka och framgång i huset, men då han har visat sig som en gumma, så har det varit otur och olycka i huset.
tomten.
Min mor trodde att det fanns tomtar. Hon tjänade på Törne. Där hörde hon tomtar en kväll. Grytkrokarna fick inte vara i fred. Hon hade inte hängt dem där de brukade hänga. Men bara hon flytta dit dem, så blev det tyst. På Sörmon skulle det finnas tomtar. Det mins jag gubben som tala om att de hade fått i följe med små gub- bar där. Di sprang lika fort som hâsten, det gick inte att köra från dem.
Tomtar
I Hallagård i Stafsinge kom en tomte och stönte och drog. De såg inte, att han hade mer än en ände av ett halmstrå i ena munvikan. "Har du inte mer å bära, så behöver du inte stöna", var det en som sa. Då vände tomten på sej, och då fick de se, att han hade en stor börda på ryggen. Men tomten ut med en fart så porten höll på att ramla ikull, och han visade sig aldrig mer.
Tomte, som stjäl, överraskas av en annan.
Det var två tomtar. Den ena tjänade en bonde, den andra en annan. När den ena tomten visste, att den andra var borta, så gick han dit att stjäla säd. Så kom den andra en gång oförmodat hem. Då blev den tomten, som stal, så rädd, att han fick halva ritaket på nacken, och så sade han: »Far natt» (i st. f. »god natt»)!
Tomtar. ULMA K 19
Om de var snälla vid tomten, så drog han till dem så de blev rika, men var de inte snälla vid honom, så gick det på det andra viset. - Det var en bonde, han var så snäll vid tomten och satte ut mat till honom. Så måtte han göra nya kläder till honom, och han fick de här på sig. Men då sluta tomten och dra. "Varför slutar du och dra, när du får nya kläder?" frå- ga bonden honom. "Jo", sa han, "inte smutsa ny rock." - "Då ska jag ta rocken ifrån dej, så du kan dra igen", sa bonden. Men där försvann tomten och kom aldrig tillbaka igen. Och det gick ut för bonden till sist med.
Husrån
De väsen som tänktes bo i visthusbodar, logar brännerier, kvarnar, smedjor, hyttor benämndes tomtar. Och de väsen som hälsade på vid milorna kunde endera vara tomtar eller skogsrån. Dock har man mest hört talas om att tomtarna hållit sig hos kolarna och väckt dem eller på annat sätt va- rit dem behjälpliga. Tomtarna voro inte större än ett barn på fyra eller fem år. Skogsrån var för- villande lik en människa. Båda dessa väsen var- nade för olyckor, men kunde, om de så ville, även ställa till olyckor. Tomtarna brukade man ge mat om julkvällen för att de skulle vara tillfreds.
Tomtar
Det påstods av de gamle att det fanns tomtar ('tomte- gôbber'). Om man dundrade på kvällen efter solen gått ned, så fick inte folket på gården sova mer än hal- va natten. En granne, Daniel Nilsson, berättade, att det inte ens gick an att vagga på kvällen. Vaggade man, så vaggade tomtarna till midnatt. Mormor berättade, att de hade sett en 'tomtgôbbe' på Tornkullen. En gub- be som 'gick på rote' (fattighjon) kom och gick förbi gården och då fick han se en liten gubbe stå i la- dörren och skratta så mycket han orkade. Den gamle hade trasiga kläder på sig och det var dessa, som tomten tyckte voro så lustiga. Tomten var duktig. Det påstods, att han hjälpte till både i stall och lagård. Han gjorde både hästar och kor fina. Men gjorde man honom emot, så fick man honom till / fiende. Och det var inte roligt. Då kunde han ge örfilar, så det sved i skinnet efter. De voro glada åt tomten o. ville inte mista honom. I Mossviken funnos de sista tomtarna, som jag hörde be- rättas om i denna socken. Där ordnade de och ställde i stall och ladugård. Om tomten var med och åkte, kunde man kappköra med vem som helst, för då blev det fart på hästen. De påstod, att det var så fördelaktigt att ha en tom- te. Den enda olägenheten var den, att de inte fick uträtta något vidare arbete efter det solen gått ned. Mormor sa', att tomten hade boskap. De hade hört hans boskap i de 'bratte hallingane' (backarna) vid Tornet - vid ett ställe, som kallas Björka.