Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Slagsmål mellan gastar
Det var en skräddare i Stens, han fick se ett par gastar som slogs en natt han gick hem. Han blev så rädd, så han kröp in i ett ihåligt träd och gömde sej. När han hade varit där en stund, så kom den ene gasten till honom. "Såg du Mikael i skrumpen, hur jag kindputsade honom?" Han kallte skräddaren Mikael i skrumpen. - "Ja, dä såg jag", sa skräddarn, "men jag tyckte du fick det sista slaget." Då bar det iväg med gasten, han skulle ge sej på sin kamrat igen. Och skräddarn han sprang hem. Han sa väl det där för han skulle slippa lös.
Gastar och gastrop
Om de satte fast en ände på båten i en trädstam eller nånting och skulle ligga över natt, så kasta gasten loss. Om det skulle hålla, fick de kasta sitt vatten på knuten, innan de gick därifrån på kväl- len; då kunde han inte öppna den: När de då hade gjort så, ropa gasten: "Pessefu- gel, Pessefugel (-fågel)!" Det tyckte han inte om. Han skulle lossa för dem, så de skulle driva från land. Det var väner- seglarna, som segla med frakten på Vänern förr i tiden, som var utför det. Jag hörde inte det hände här i skärgården, men de gamla trodde nog här var gastar här också. Det var de gamla, som talte om det. / En natt skulle jag gå ut och arbeta - det var under silltiden. Det var vid 3-tiden på natten. När jag kom ut - det var alldeles mån- ljust och klart - så sa det: "Hu, hu." Jag trodde det var någon, som hade fallit i sjön, så lät det - alldeles som när man ryser och säger "hu." Jag gick ner till sjön och lyssna; då hörde jag det sa "hu" på flera ställen. Då trodde jag det var kattugglan eller haren. Men sen talte jag om det här för en här; han var inte så gammal som jag, men han var så där, så han trodde på allting. "Åh, har du inte hört det förr?" sa han. "Nej," sa jag, "det har jag inte." - "Det är gastan- de," sa han. Det drunkna en hoper knektar här ute vid udden vid Marstrands fästning. De kantra och kullsegla och drev i land där. "Det är gastande efter de knektarna. / Det har jag hört många gånger," sa han. Det skulle vara efter döda gasten var kommen egentligen.
Gastar
Man hade hört gasten i skogen. Han var en vål- nad av sådana, som blivit omkomna, han gapa och ga’ sig.
Myling
Mördat barn som spökar kallas för "gast". De skrek som ett barn.
Gastar
I min barndom var det tal om gasten. Han skrek, sade de. Det skulle bli annat väder. Vad det var, vet jag inte.
Gastar
Vid Stegelåsen i Stämmemad red gasten på en vit häst och skrattade.
En flickas klagan
Aldrig vill jag gastar se, ty så falska äro de
Gasten
Det sa gammalt folk här, att det blev en gast av sådana som mördats eller omkommit i sjön eller på lund. Och där gärningen ha- de skett, där var gasten. Han var som en få- gel. Han skrek och ropa så styggt. Di gjorde varp, för att di skulle freda sig för gasten, så att han inte ropa efter dem. Gasten hade vakt på sådana ställen. En skul- le kasta en sten eller kvist på varpet, så ropa han inte efter en.
Gastar
Gasten visade sej i Hult. En gumma från Nola Hult mötte honom; då var han som en vanlig karl, men rätt vad det var växte han, så han tydde långt över skogstopparna. Gumman blev sjuk. Hon andades in rök av tre fosfortändstickor och gick och la' sej. Blev de bra till nästa dag efter det, så var det gasten, de råkat ut för.
Gastar och gastrop
Gasten har jag hört med - sådant, som de kallte för gasten förstås. Somliga sa det var sådana, som hade drunknat. De ropa så länge som de skulle ha levat, sa de. Men det vet ju inte jag, om det var sant. Det lät som en fågel gav sig. Men våra föräldrar sa, att en fick aldrig komma in och tala om det, för då skulle en bli sjuk dan efter. Och det slog då in, för det slog in en gång för mig. Jag hörde det gav sig ute på sjön. Så sprang jag in och sa till far: "Det är en som har fallit i sjön och ropar på hjälp." Men det var ingen människa som ropa, utan det var gas- / ten jag hörde. Men den andre dan var jag så sjuk, så jag fick ligga hela dan. De sa de kunde få örefilar av gasten, och de fick blåmärken, när han hade tagit i skinnet. Det har jag då sett, fast jag inte har haft ont av det själv. Det betydde sådant väder, som han hade kommit bort i, när gasten hördes.
Gastar
Gastar var sådana, som var illa 'ometkomna.' De påstod, att de blev sjuka, om de härmade efter gasten. Passade de sej inte, så fick de en örfil, så de kunde sätta sej. Det var en karl, som var ute och gick – min mor talte om 'et – och han gick och härmade efter gasten. Och gasten följde efter honom ända till stugedörren. Då la det till i uppdörringen, så de trodde den ramlade ner. Så hade han fått det slaget i huvet, så hade han väl dött. Nere på Grubbe gärde vid sjöänden var en, som blev mördad. Det var en, som hade varit å i utlandet och hade väl många pengar. Så var där en bonde i Järmundstorp – Börje hette 'n. Han hade fått nys om, när den där sjömannen skulle komma, och han gick och passade på honom och slog ihjäl honom. Det hörde de ofta sen, hur han väsna¬ des och levde. Det var vid ett lid de kallte Flakele, som det hände. Så de kallte honom Flakegasten. Somliga kallte 'n visst Spängegast.
Lyktgubbar
Ljusegastar stod och lyste över pengar om nätterna. Så var det en bonde, som hittade på att han skulle ta pengarna ifrån gasten, så han gick ut en natt och ställde sig ett stycke ifrån och lyste. Han hade lagt två styver i spillningen efter en ko, och så hade han udden av en avbruten kniv i fickan. Det hade han ångrat, när han bröt av kniven, så det var ångerstål. Efter en stund blev gasten nyfiken och ville se, vad han lyste över. "Va ljuser du för?" — "För pengar", sa bonden. När gasten fick se tvåstyvern, sa han: "Var det något att ljusa för, nej, följ med mej, här är annat!" Han hade en stor kopparkittel full med silver, och när bonden fick se den, så kastade han sin kniv i. Gasten blev arg och sa, att han skulle ta bort den, för klockan var nära tolv, och han ville släcka. Efter tolv fick han inte stå där och lysa längre. Men bonden brydde sig inte om honom, och så måste han ge sig av.