Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen
Det var tre flickor som var vid Strana och badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ene av flickorna på att sjun- ka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl som satt på axeln på den flickan. "Ser du inte att du har Näcken sittande på dig", skrek han. Men då blev gubben borta. Flic- kan kom upp igen och började simma. Näc- ken hov sig ned i vattnet så att det bull- rade. Han kunde inte höra sitt namn näm- nas, och det var tur, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet. Efter den dagen dröjde det länge innan någon vågade att bada vid Strana. Det var en pojk som bad vid Flôtävja. / Då kom det en blåklädd karl och red på en ko. Kon var svart på båda sidor och vit åt ryggen. Pojken blev rädd så han kutt upp ur vattnet. Den blåklädde hov sig i vattnet, så att det bullrade i vatt- net. Både den blåklädde och kon försvann. Pojken sprang hem. När han kom hem, så föll han, och blodfradgan stod om mun- nen på honom. Vid Vingän var en liten pojke ned vid äl- ven. Då kom det en blåklädd gubb fram till honom och frågade, om han ville rida på den fina hästen. Den blåklädde steg av häs- ten. Den lille som inte kunde tala rent sa- de: "Näcker inte ôpp", så jag kan inte rida. Han räckte inte upp och kunde inte rida. Då red Näcken direkt i älven. Näcken fick hö- ra sitt namn, och då hade han inte makt. Det var så många gånger som folk kom ut för Näcken efter älven. – Om en ville lära sig / att spela, så skulle en ta en katt med sig till älven och kasta den i vattnet. Katten fick inte ha ett enda vitt hårstrå. Tre tors- dagskvällar skulle en gå med katten och kasta den i älven. Tredje torsdagskvällen så fick lära. Om en slog sönder den fiolen som Näcken hade lärt en spela på, så glömde en konsten att spela.
Näcken. Lucia
När näcken höll i hjulet så att kvarnen icke kunde gå, skulle man taga en eldglöd och kasta i strömmen framför hjulet, för att få bort näcken.
Sjöjungfru med långt hår och stora bröst ses tvätta eller kamma sig.
Sjörået eller näcken uppenbarade sig i kvinnoskepnad vid Ormträsket och plägade sitta på en sten i solnedgången. Hennes bröst voro så långa, att hon kunde kasta dem över axeln.
Företeelser, där sjörå uppehåller sig.
Näcken bor i havet, i vilket man stundom ser vattnet spruta upp såsom en eld högt som ett hus. Detta härrör sig av vattumännen.
Vattenväsen
Det var ett gammalt talesätt, att den som ville lära sig att spela fiol riktigt, skulle gå och sät- ta sig i kvarnfallen tre torsdagsnätter i rad, el- om det var nyårsnatten. Det kan jag inte säga. Där skulle Näcken komma och lära han spela fiol. Lett, en gammal fiolspelare, påstods ha lärt där av Näcken. Han levde för en 70 år sedan. Han kun- de många fina låtar. Ågubben var också i fallen. Den skrämdes barnen för. Ågubben, sotarn och slaktare Benjamin voro skrämskotten för barnen.
Vattenväsen
Mamma hade hört, att en hop smågossar satte sig på näcken vid en ånabrink. Och alltefter- som de satte sig på längde sig hästen. Då skulle det vara någon som sa´: Jesu kors, aldrig har jag sett sånt långt kors", och då skulle näcken försvinna. _ I en stuga hade de en syster som var ute och hon fick höra näcken spela och hon dansa´ efter det spelet och hon skulle bli galen av det. Sjörån skulle narra karlar till sig. Det var en karl som var i skogen och kokte tjära och då kom det en sådan vacker och ställde sig jämte han, och då sa´han, att hon skulle vända på sig och då skulle hon vara ihålig baktill. Döljevatten hade de för sig, att de skulle ha och tvätta sig i för att de skulle bli vacker. De skulle ta julesnö och / gömma och tvätta sig med det om midsommar. Och så höwar jag inte om de skulle ta vatten i en en bäck som rann från söder till norr eller tvärtom och det skulle de ock tvätta sig med. Men de säger, att det inte finns några så´na bäckar för alla rinner öst-väst.
Vattenväsen
En bonde berättades en gång ha fångat en "flodhäst" eller näckhäst, grå till färgen. Den var svår till att springa och stark till att dra. Det hände att man sade: "Näcken ta dig." Man narra- de barn med näcken för att få dem att akta sig för sjön. Förr sjöngs en visa som började: "Näcken han spelar på böljan blå, ljuvt är att höra därpå." En man hade en utomordentligt vacker hustru. En gång när båda voro ute på sjön, hoppade hon i vågorna. Det påstods ha varit en havsfru han va- rit gift med utan att han vetat detta. Hon kom ald- rig åter. De gamle berättade, att havsjungfrun brukade sitta på vattnet och kamma sitt hår. J:s far berättade om en, som körde ner sig med häst och släde i Ulkehålet. Innan detta skedde hade en / röst från sjön ropat: "Tiden är inne, men mannen är ännu inte kommen."
Näcken
Ja, det är nog inte mycket här finns om necken. Jag har nästan ingenting hört om honom, fastän jag i hela mitt liv bott alldeles intill Ätran, först i Tormorup på Ljungbysidan och sen 1875 här mitt emot på Askomesidan. Så jag har aldrig flyttat längre än bara jämnt och rätt tvärs över ån. Men det påminner mig verkligen om en historia om näcken, som jag hörde i min barndom. Här finns ju ingen bro över Ätran, utan den som vill över ån får försöka tala vid någon som ror honom över. En gång kom det en karl och ville över ån. Han fick en i Tormorup att ro sig över Men då kom näcken och ville ta honom. Karlen, som rodde, tog i av alla krafter, men när de kommo till lands var näcken så nära, att han slog ett hårt slag i ekebrädden. Men det var, så att de blevo räddade, fast det var med nöd.
Vattenväsen
Näcken kasta sig på brinken och lå och locka till sig barn med fina leksaker. "Akta dig att gå nära å," sa mam- ma.
Vattenväsen
Uppe i åarna bor Näcken. - Havsfruar bor i vattnet. De kunde komma upp och visa sig. Då måste man fara i land snart, för det blev ett farligt oväder. Men det var väl aldrig sanning. Farfar sa sådant. Man kunde sätta ut och ge henne något. Hon bodde nere på botten. Hon hade väl långt hår och var stor och konstig. Om man frågade, om det fanns fisk där nere, så svarade hon: "Det är fisk nokk på våra sopegödslar." - Man brukade skrämma barn med att säga Näcken kan ta dig. - Ej hört något som kallas döljevatten.
Vattenväsen
Näcken spela och den som dansa fick hålla på tills han dog. Den som lärde sig spela av honom blev styv. Men kom han riktigt på hans polska kunde han inte stanna, och inte de dansande heller. Skar ingen av strängarna, så blevo de rent fördärvade. Här var en kvinna som lärt av näcken, de kalla henne för "speletösa". Den var mycket styv på fjol. Hon var ofta och spela på regementet i Axvall, men de fick allt skära av strängarna då hon kom på högt. Det sades ha hänt flera gånger.
Lyktmannen – Näcken
Min far såg Näcken borta i åa. Han skulle köra och häm- ta torv. Näcken kom och de vände om igen. När de kommit hem kasta de ut en peng i ett stenrös men de så allikevel att han leta upp den. Lyset gick igen. När lyset gick bort, gick de tillbaka för att hämta torv Vättelys syns innan storm. Det är som en lykta på vannet. Lyktemannen såg jag tydligt en gång. Det var på natta. Den syntes klar och grann. Det var i frisk, hård vind.