Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomtar
Det var på ett ställe som tomtegubbar höll till. Så var det en kväll som drängarna hade väsnats i stallet. Sådant tålde inte tomtgubbarna. På morgonen när drängarna kom till stallet, så var en häst borta ur spiltan. De letade både ute och inne. Till slut fann de hästen på rännet. Det var tomtgubbarna, som hade funnit honom på rännet. De fick hugga ned i väggen, innan de fick ut hästen. Mamma ställde ut mat till tomten om julkvällen. Det skulle han ha, för att han var snäll. Fatet var tomt på morgonen. Den lille grå drängen skulle ha, sade hon. En gubbe, Johannes, var i stallet. Han fick ett slag i ryggen. Det var tomten som slog till honom. Det var en som fick så mycket i ladan. Han ställde sig en kväll och tittade, om han skulle få se tomten. Den lille gubben kom med ax på ryggen och hostade och suckade. "Det var väl inget å sucka för!" sa den som stod på lur. "Får se", sade tomten "hurdane hästar den får, när jag får dra bort så mycket som jag har dragit hit". Det var en tomte, som brukade att sikta mjölet på ett ställe. Han fick nya kläder. När han hade fått kläderna så sade han: "Grannare tomte nu aldrig siktar mjöl mer."
Tomtar
På Tomta fanns det tomtar. Men de flyt- tade från folket i Tomta till ett annat ställe, som heter "Löcka." Sedan kom de till Tomta och lånade brännvinskärlen. När kärlen lämnades till- baka voro de så blanka och skinande. Man såg dem flera gånger. Det var en dräng, som tjänade på ett av ställena. En kväll hade han tagit bränn- vin innan han gick och gav hästarna natt- for, så att han kom att bullra i stallet. På den tiden brukade man ha en hög flä- tad korg, som man bar hack, agnar och var- jehanda i. Den korgen kallades spjälskrömt. När han hade tömt korgen kastade han ho- nom in i ett tomt spilt. Men han hade inte väl hunnit att kasta dit den förr / än den kom tillbaka. Drängen kastade den till- baka återigen men den stannade inte. Då kastade han skrömten tillbaka upprepade gånger. Till slut blev han rädd och sprang från stallet. Det var en tomte som kom och bet en hus- bonde i handen. Av det bettet fick han fa- liheta i handen. Hustomten var mera fredlig. Han hade lyc- ka med sig, om man gick honom tillhanda. De tomtar som fordomdags fanns i Finnebäcks gård voro klädda i grå vadmalskläder och grå mössa med röda tofsar, som "stog änne i väre.
Tomtar
Min mor talade om en tomte på ett ställe. Han kom bärande på ett halm- strå, och så gjorde han ett blåsande. ”Var det något att blåsa för?” sa’ bon- den på stället, som såg detta. ”Ja, det ska’ du bli var,” sa’ tomten. Sen blev bonden fattig. Och tron var allt att de skulle sätta ut mat på logen eller ladu- gården åt tomtarna till jul. Det hade allt mormor för sig också, tror jag.
Drängen orenar i tomtens matfat
Somliga hadd ju tomtar som skull dra åt sej. Och då skulle käringen i gården då koka ett stort grötfat och sätta på ett visst ställe, som han skulle ha. Det var nånstans det skulle ha skett, och drängen förärge sej över det - det var nog lite av maten på en del ställen — och han tog och gjorde sina ärenden i fatet då det var tomt, och tomten vart så arg, så han drog från gården sen, så det vart så eländigt för dem.
Tomtar
Jag tjänte i Stafsinge. Det var på ett ställe, som drängarna fick stå och tröska om kvällarna jämt och säden tröt aldrig. De hade en tomte där, och folket satte ut en skål gröt till honom var kväll. Så tog en dräng och åt ur gröten för tomten en gång och gjorde något annat i skålen. Sen fick de inte mera säd än de själva skördade, för tomten flyttade därifrån.
Tomten alarmerar en olycka.
Husbonden på Klåbben i Maxmo påstår säkert, att han både hört och sett tomten i en väderkvarn i närheten av Klåbben, men som nu är bortsåld. Han var en gång med andra där i kvarnen och malde, och de hade somnat. Då kvarnen började gå tom, hade tomten med grov röst ropat åt dem, att de skulle stiga upp, emedan kvarnen började gå tom. De stego upp och sågo, att det var så, som tomten hade ropat.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Då Totall tomten skulle få mat, åt en tjänarinna upp läckerheten och bestyrde i koppen. Omedelbart efter det hon lagt matkoppen ifrån sig, kom tomten för att smaka, men blev förbittrad och sade: »Sju milar och sju skylar o sk-t i koppen!» Tomten lämnade sedan orten och tog lyckan med sig från gården. Tidigare hade särskilt rågskörden varit god, men nu blev det vida mindre.
Tomtens ögondroppar.
En karl träffade en tomtegubbe i rian och hade honom att lägga sig raklång på rygg på golvet. Gubben gjorde så, och då stöpte karlen bly i ena ögat på honom, så att han vart enögd. Tomten hade förut frågat, vad karlen hette, och han sade Själv. När andra sedan frågade tomten, vem som hade gjort det där åt honom och gjort honom enögd, så sade tomten: »Själv gjorde det.» — »Ja du må ha det då, när du själv gjorde det», sade andra.
Tomten sköter om husdjuren.
I Rösund by hade det funnits en tomte, vilken de hade givit mat åt. Det säges, att han alltid, då han fick mat, hade givit mat åt hästarna. Värdinnans häst hade aldrig varit utan mat . En gång hade de också sett tomten sitta på ritröskeln och lappa på en klubba. Han hade haft blott ett öga. Det hade nog på många ställen i Snappertuna funnits tomtar, vilka på bästa sätt bemöttes.
Tomtar
Mamma talade om, att det fanns tomtar i hen- nes ungdom. Hon kom till ett ställe och tjänade piga. Det var på denna trakt. De hade så mycket med tomten att göra där. Vi fick aldrig gå till stallet eller ladugården i skymningen. Gjorde vi det, så störde vi tomten. Men det var ingen annan än mor i huset som fick se den. De hade nytta av honom. När korna kalvade, så ville hon alltid va- ra ensam i lagården. Det gick så bra för henne, för hon hade hjälp av tomten. Mamma talade om, att det var en tomte på ett ett ställe, som bar ax till logen. Han bar axen på ryggen och släppte ned dem på logen. En gång så skulle de vaka ut tomten, för de ville se när han kom med säden. Han drog från gran- narna. / Det var på nätterna, som han bar säden. Så var det en natt, som bonden på gården gick och vaktade på tomten. När han kom, så hade han tre ax på ryggen. Han släppte dem på golvet och pustade. Det var väl ingenting att pusta för, sade bonden. Men då svarade tomten: När jag får dra från dig, så mycket som jag har dragit till dig, så får du ingenting kvar.
Tomte, skratte bestraffar en försummelse mot honom.
På ett ställe vistades en tomte på stuguvinden. Dit upp förde husbonden varje kväll mat, som tomten under natten förtärde. Somliga kvällar kunde han sitta invid skorstenen och nickade så milt med sin röda mössa åt bonden. Men så hände det sig en kväll, att husbonden blev förhindrad att föra honom mat. Då klättrade tomten om natten ned från vinden och gick in i stugan, tog fällen av husbonden, som låg och sov i sin säng, och förde den upp på vinden och gömde den. När husbonden vaknade, var han utan fäll över sig. Han steg då vredgad upp ur sängen och gick omkring och sökte den, men förgäves. Han måste då skaffa sig en ny fäll till följande natt. När kvällen kom förde husbonden gröt åt sin kära tomte på vinden, ty han hade fått svälta den föregående natten. Den gången såg han ej någon skymt av tomten. När natten kom, förde tomten ned fällen igen och bredde den över husbonden, så att när han vaknade, fann han sig ha två fällar.
Spöke, tomte slåss med björnen.
Det var på ett ställe, som de hade tomte i rian. Den hade nu släpat dit allting till den rian, och de hade fått av honom så mycket egendomar, att de inte mera ville ha något, och inte skulle de idas föda honom mer heller. Då började de fundera, hur de skulle bliva av med honom. Sedan kom det en resande, som hade en björn att visa. Där så satte de björnen i rian till natten. Mitt i natten kom tomten hemsläpande med en skinka och kastade den in genom dörren. Så började björnen äta. Där så trodde tomten, att det skulle vara bonden, som var i rian. Han for in i rian efter och skulle ta skinkan. Men det blev krig av, och tomten måste ge tappt, han var rädd, att björnen skulle äta upp honom. De togos där, så att rikankorna allt hade brustit, och allt hade velat gå sönder. Tomten vågade inte på längre tid gå dit, och när han träffade pigan vid sjöstranden, som hon stod och tvättade byke, så frågade han, om de hade den gamla katten i rian än. Då sade hon, att inte lägga de den katten bort aldrig mer, och så vågade inte tomten fara dit, och så sluppo de honom.