Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Tomtar, offer till dem.
Tomtarna skulle bo under jorden, sades det. De berättade att det var på ett ställe som hästarna inte fick vara ifred, utan var svettiga och förstörda om morgonen, och de förstod att det var tomtarna som slog dem. Det där höll på länge och till sist lade husbonden sig i stallet för att se hur det var fatt. Så vaknade han på natten och fick se en liten en som stod med en piska och slog hästen. Då reste han sig upp och frågade varför han gjorde så. "Bläsen smutsar på mitt bord", svarade tomten, och så sa' han till honom, att han skulle flytta stallet. Det ville inte bonden göra förstås, men han blev allt tvungen för hästarna fick ingen ro. Men när det nya stallet blev färdigt, så kom det ingenting ont åt dem. Det gamla hade varit byggt så att när hästarna stallade så rann det urin ner dit tomtarna bodde och det tålde de inte. Annars kunde allt tomtarna vara nyttiga att ha på gården men då fick man inte störa dem, för då hämnades de. När de byggde ett nytt hus så brukade lägga ett silvermynt på grundsten åt tomtarna, och då blev det så bra.
Tomtar
Tomtar skulle dra till folk rikedom. Nere i Gunnabo sa de, att de hade tomtar. De skulle ha ett grötafat med sirap på julafton. Det skulle de sätta under 'loskon'. Fick de inte gröt som de ville ha, tog de kreatur istället.
Tomten alarmerar en olycka.
Här i den här stugan skulle det ha hänt, att tomten en natt kom och knapprade på fönstret och ropade med grov röst, att Kajsa skulle stiga upp, för hästen höll på och strypte sig, och då hon gick i stallet, var det som tomten sade.
Tomtar
Tomtarna var uppe på stallrännan, o när en dräng försumma- de sig, fick han en sittopp så han rulla- de runt. Men skötte de hästarna väl, så var tomtarna snälla. Och så skulle det vara tyst efter solens nedgång.
Tomtar
På Lövnäs fanns tomtar. Det var en liten gubbe som höll till i ladugården. När han blev störd så gav han till örfilar. De hade en dräng där som fick en örfil av tom- ten. Mor talade om att hon hade sett en tomte. På Ham- mar fanns tomtar i ladugården och i stallet. Om inte pigorna ställde mjölkstolarna som de brukade stå så blev det inte fred i ladugården om natten. Det var så noga med allt, om det skulle gå bra. Hästarna blev flätade på natten. Ibland så flätade de ihop taglet i rompan och ibland så var det manen som var flätad. Det var inte någon som kunde ta upp de flätorna. Det skulle inte gå an, att klippa bort dem heller.
Tomten
Far såg en tomte som sprang under vassån, när han bar in den. Det var en liten grå gubbe med långt skägg. I Mossen var tomtarna uppe å spann, efter det käring- en slutat spinna på kvällen. En kväll hade gubben tagit in stabben å högg ved på den. Tomtarna började hug- ga, när han slutat. Så tog han ned en gärdesgård vid stugan på kvällen. Hela natten kastade tomtarna skid- stumpar å högg i störarna. På det stället var det näs- tan aldrig fred. I Fagerstad har de aldrig trott sig att göra något efter det solen gått ned.
Tomten
Di hade ”tomte” i somliga gårder. Detta tror di gamle på ännu. Han var i stallet. Där rykta han hästarna och gav dem foder. De ha- de i krubban jämt. Så hörde jag de gamla tala om. Det var vid en forskvarn, som tomten höll till. När gubbarna var där och mal, så vred di av kvarterslånga tobaksbussar och lade på jär- net, som man smörjde axeln genom. Det var för att di skulle få tomten snäll och få hjälp av honom. Om julkvällen satte di ut gryngröt i en skål, lade smör i en höla i mitten på skålen och satte en sked i skålen. Så lades en klen- gås i jämter. Tomten skulle ha det.
Tomtar
En morgon gick bonden ut till ladan tidigare än vanligt. Han fick då se en hel rad tomtar komma dragande med var sin stor famn rågneker. Sist i raden gick en liten en, som inte hade mer än en nek och ändå tycktes se ganska medtagen ut. Under högljutt pustande kastade han sin börda. Bonden utropade då: "Det var inte mycket att pusta för!" Men till svar fick han av en äldre tomte en så bastant örfil, att han hamnade i hagens andra ända, och tomten ropade efter honom: "Du bar inte mera du, när du var nattagammal." Från den dagen drogo tomtarna ifrån gården istället för till den.
Tomtar
Farfar tala om tomtar. Han hade en bror, som hette Anders och han var gift med ena, som hade tomtar med sej, när hon kom flyttande till Svanvik (i Undenäs socken). När Anders hade varit och hämtat sin unga fru, så rådde inte hästarna dra, fast att det inte var stort lass. Han hade hört talas om att det kunde vara tomtar, som stal i lasset eller lassa på. Och de hade lärt honom, att man skulle få se dem, om man gick fram och titta emellan betslet och kinden på hästen. Det gjorde han, och då fick han se tre tomtar, som satt på lasset. Dem hade hon med sej, och hon satte ut mat till dem sedan. De drog ifrån andra gårdar till deras.
Tomten
Det var en tomte som brukade mala åt en mjölnare på natten mellan 11 och 12. En gång lät mjölnaren, som hade sett, hur trasigt klädd tomten var, sy en kostym klä- der åt honom och lade dem på luren (= tratten, som säden slås i). När tomten kom, tog han dem och sade: "Grann kär (karl) mal inte mjöl mer." Sedan fick mjölnaren inte längre någon hjälp av honom. /Någon tid efteråt var det en dräng, som gick och lade sig i kvarnen för att få se, om det verkligen fanns några tomtar. Mitt på natten kom det en hel tomtfamilj: tomten och hans fru, ett spätt barn och en tjänsteflicka. De ställde till att bada barnet, och när det var färdigt, frågade flickan, var hon skulle slå ut vattnet. "Det kan du slå i de där gluggarna, som står öppna," sade tomtfrun; det var drängens ögon hon menade. Drängen blev blind./
Tomten
Tomten kallas för tomte, tomtegôbbe eller nisse. Det var ingen god varelse, men om en gick honom tillhanda, så hade en medhåll av ho- nom och han gjorde ingen skada. Det var bra att ha en "tomte" på gården, för han såg till kreaturen. Han gav häst och kor foder och han drog till gården. Ingen ville gärna tillstå sig ha tomte på gården. Men innerst inne så tyck- te en att det skadade inte, om det fanns. Tomten var som en gammal gubbe. Han ha- de skägg. Han var en halv aln lång. Han ha- de röd luva på huvudet och grå kläder. Han hade två ögon. Han var skarpsynt med dem. / Det var på ett ställe som di hade en tom- te i kvarnen. Han sikta mjöl. En gång fick mjölnaren se att han var så trasig. Han tala om detta för husrun. Hon vävde vadmal och sydde kläder åt honom. På julafton hängde hon kläderna i kvarnen. När mjölnaren sedan kom dit, fick han se tomten. Då hade han tagit kläderna på sig. Men då skratta han och sa': "Grann gosse sikter aldrig mjöl mer." Det var på ett ställe som di hade en tomte, som drog till huset. Drängen och hus- bonden tröska korn. Om morgonen, när de kom till ladan, så var det lika fullt där. Di höll på och tröska. Men husbonden ville se vad det var som drog i ladan. Han gick och vak- ta en kväll. Då kom det en liten grå gubbe och hade ett ax på ryggen. Det kasta han ned och pusta. "Det var inte mycket att pusta för, det du", sade husbonden. "Får se," sade tomten, "när jag får bära bort så mycket / som jag har burit hit." Sedan blev allt så odrygt. Jo det mins jag att farbror hade en häst, som han påstod att tomten fläta manen och svansen på. Det var "nissefläter." Det gick inte att sno upp dem. Det var på ett ställe som tomten inte fick fred för hästarna. Han bodde under stallgol- vet. När det blev kväll, så löste tomten den ena hästen. Varje morgon var den hästen lös och rädd. En kväll kom husbonden och fick se att tomten höll på att piska hästen. Han fråga- de tomten varför han gjorde så. Då tala han om att hästen stallade på hans bord. "Om du flyttar hästen", sade tomten, "så får du ha hästen i fred." Han gjorde som tomten bad, och se'n fick hästen stå i fred. Jag gick bort och skulle vaka på en sjuk en kväll. Där var folk förut, så di bad att jag kun- de komma en annan kväll. Jag fick kaffe och våfflor. Blev sittande, så att det blev / sent. Så gick jag hem dit jag tjänade. När jag kom in i köket, så stod det en liten mässingsta- ke på köksbordet. Ett litet ljus brann i den. Gar- diner och allt var så gammaldags. Jag kunde inte känna igen mig. Jag satte mig på halla i spi- sen. Då skymta en liten gubbe förbi mig. Jag gick in till husfolket och tala om. "Tyst med detta i kväll", sade de. "Du skall inte gå in i köket mer i kväll". Jag fick ta en fäll och lägga mig i ett annat rum. Jag blev så illa sjuk på nat- ten. - Ett år efteråt så körde husbonden ihjäl sig. Tomten hade denna "varsel" för mig.
Tomtar
Min morfar hade sett en tomte. Det var en liten gub- be med röd luva på huvudet. Men det var som ett skott, så var tomten försvunnen. Det fanns tomte i en kvarn här. Han gick vid mjölsäckarna, så att det var fjöl efter honom i mjölet. Det var en vattenkvarn. När han inte ville att kvarnen skulle gå, så stoppade han den. Det var inte alla kvarngubbar, han tyckte om. Kom det då någon, som han inte likade, så stannade han kvarnen. Och då kunde inte mjölna- ren få i gång kvarnen förrän den kvarngubben ha- de lämnat kvarnen.