Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Lyktgubbar
Lyktegubbe var detsamma som näcken. Vi såg honom bara tända och släcka sin lykta. Där skulle lysa, som låg pengar. De har kunnat hitta kälar (kittlar) med pengar i se´n krigena på sådana platser, där de sett sådant lyse.
Vattenväsen
Lejsme-Per hade lärt sig spela av Näcken. Han hade lärt sig både poska och valser, som han spelade vid dans. Det skulle gå lättare att dan- sa efter den musiken som Näcken hade lärt ut. Det påstod mor.
Vattenväsen
Näcken, det är ett ljus, som springer på vattnet. Min bror såg havsjungfrun en gång. Det var på vintern, när han låg och fiska. Hon sa åt honom: Ro i land, vantavär, för här blir rosslar." (storm) Sedan hittade man honom död i seglet.
Vattenväsen
Petter i Röstegen fick lära sig spela av näcken Han satt vid en bäck som heter Oxbäcken. Där lär han ha suttit kväll efter kväll och lyssnat till spelet i vattnet. Och det spelet smittade på flera.
Näcken - Det avgnagda köttbenet
Det var en dräng på Strandås, som hette Krok-Markus. Denna var så förtjust i musik, men han kunde inte spela alls. Men nu hade han hört, att om man tog ett köttben och gick till en bäck som rann norrut och släppte benet i bäcken, skulle man lära sej spela av näcken. Han fick sej ett köttben, men det var nästan avgnagt, och gick till en nordrinnande bäck en torsdagskväll. Nästa torsdagskväll gick han tillbaka för då skulle han få lära sej, men då sa näcken: "Du ga' mej ett ben med ingenting på. Du lärer dej stämm' men aldrig stryk på." Och det blev så. Han kunde stämma vilket instrument som helst men aldrig spela en ton.
Näcken
Näcken kunde ta vilken skepnad han ville. En gång kom han upp ur vattnet och var lik en fölunge. Det var ute på en gräsmad, och där höll just några pojkar på och lekte. Fölungen ställde sig alldeles still. Då pojkarna fick se honom, sprang de bort och kröp upp på ryggen på honom. En mindre pojk kom springande efter de andra och ropade: "Necke mej med, necke mej med!" Nu var det så att man aldrig fick nämna Näckens namn, det tålde han inte. Med detsamma pilten ropade: "Necke mej med", gjorde fölungen ett skutt och kastade av allihop och försvann i vattnet.
Näcken
Man tala mycket om näcken förr i tiden. Det var en ”vassgubbe” (vattengubbe) och bodde i åar, isynnerhet där det var vattenfall eller strömdrag. Han kunde spela fiol så överjordiskt vackert att en kunde både skratta och gråta vid det och han kunde även lära andra att spela. Den som ville lära sig spela av näcken han skulle gå en torsdagsnatt till en å, där de hört näcken spela, med en fiol och en svart katt. Fiolen skulle man hänga över vattnet, på en stake eller trädgren och bedja näcken stämma den till nästa torsdags- natt, så skulle de kasta katten ned i ån. Då de sedan kommo för att hämta fiolen var det ”stämd” av näcken och man kunde spela lika bra som han. Särskilt var det ”näckens polska” som man fick lära sig. Det var en ”trollmusik” och sades bestå av elva ”repriser”. När en dansa ”näckens polska” gick det an att dansa efter de tio repriserna, men då måste spelmannen upphöra, ty kom han in på den ”elvte reprisen”, sen var det ”go natt” med en. Då kunde / en inte sluta dansa innan solen gick upp och inte nog med att folk dansa; alltihop som hörde musiken, både levande och döda ting, dansa, och inte nog med att de dansa, de droges mot åa eller sjön, och dansa till slut ner i den. Se näcken var farlig och ville åt folk på alla vis, och sedan man spela den ”elfte reprisen” fick han dem i sin makt och då tog han dem. Näcken var en liten ”ler” gubbe, med långt skägg som likna sjömossa och han var för övrigt lik vatten och sjömôs så han var svår te upptäcka, men det var många som sades ha sett honom. Alltid hade han en fiol under armen. Men ha många sett näcken är det nog ännu flera som hört honom spela. Far hörde honom ofta spela ner vid Källebacka kvarn, och många andra med honom. Det var en gammal mjölnare vid Källebacka kvarn, som sades lärt sig spela av näcken. Hur det än var med det, så maken till fiolspelare säges det aldrig funnits. Likaså skulle det varit med gamle ”Kvarnhultarn”, (Gällstad s:n) han hade också lärt av näcken, och det är ju bekant, än i dag, att alla hans efterkommande varit musika- liska och isynnerhet varit styva i att spela fiol. Petter i Antesbo, som levde långt före min tid, är en annan som kunde spela ”näcken polske”, och spela den ibland på bröllop, men det var inte / gärna han ville spela den. Vid ett bröllop ”käka” de på honom att spela ”näckens polske” och när man inte teg av honom blev han arg och sa att den ska de nog bli nöjda av. Han stämde in och alla de närvarande hade aldrig hört en sådan musik. Somliga skratta och andra gräto och det gick så bra att dansa efter den. Han sluta icke med de tio repriserna utan drog till med den elfte också, men då blevo alla de dansande precis från vettet. De hoppa och dansa om varandra och även bord och bänkar flögo omkring på golvet, liksom i dans. Ingen kunde sluta att dansa och spelmannen kunde icke heller sluta att spela. Då var det en man som fick se en kniv lägga på ett bord, han fick tag i den och då han dansa förbi spelmannen skar han av strängarna på fiolen. Då måste han sluta och dansen likaså, eljest hade han spelat tills solen gått upp och då är det troligt att det inte varit mycket liv i de dansande. Far tala om att det tillgått på samma sätt vid ett annat bröllop. Med saken förhöll det sig så att en flicka hade en fästman, som bruka vara på alla tillsfällningar, bröllop och lekstugor, och spela. Men hon kunde inte lita riktigt på honom. Det ryktas både det ena och andra om honom, då han var ute och spela. Till slut bröt flickan med honom och gifte sig med en annan. Innan brölloppet skulle stå / kom den förre fästmannen och bad att få spela på brölloppet. Flickan blev glad och sade att hon ville gärna han skulle komma och spela. På kvällen, när dansen skulle börja, infann sig spelmannen med sin fiol och det dansades en stund ute på gårdsplanen. När det spelats och dansats några polskor, stämde spelmannen in ”näckens polske”. Men då blevo alla liksom förtrollade. Man höll sig inte bara på gårds- planen och dansa, utan drog iväg utåt gärdena, i riktning mot en älv, som flöt ett stycka därifrån. Spelmannen satt hemma på förstustrap- pan och spela i ett, i ett, men de dansande hörde musiken och så länge de hörde den kunde de ej stanna. Icke ens då de kommo till åkanten. Skrikande föllo de ner i vattnet par efter par och snart var hela brudföljet drunknat. Endast en gammal döv gumma som ej hört musiken och därför ej dansat med, blev kvar. Det var spelmannen som ville hämnas på bruden därför att hon svikit honom. Det var en gång ett par pojkar som voro ute och meta i en å och skulle gå hem i ”solglanningen”. Då fingo de höra en vacker fiolmusik och de börja dansa på åstranden. Efter ett par minuter dansa de ner i ån och drunknade. Det var näcken som fått makt med dem, genom att spela ”näckens polske”.
Näcken.
Näcken har jag sett. Han lyser, flyger upp och lyser i bäckar. Det är detsamma som lyktgubben. Han bor under broar. "Mitt hus det ligger under en bro där ingen kan segla och ingen kan ro och mycket mindre låna hus sent om kvällen."
Näcken
Det var några barn vid en å, och det kom en liten häst till dem, och de satte sig på och skulle rida, men hästen blev längst och längre. "Det var näcken så lång", sa en, men det tålte han inte höra, så han försvann och så satt barnen på marken igen.
Om gammal tro
Det var alltid riskabelt att bada i flod eller sjö, utan man först kastade en sten i vattnet, och som man sade: bant näcken. Om någon fick kramp i vattnet då de voro i och badade, så trodde man att det kom an på näcken.
Vattenväsen
Näcken såg de mycket, det var en gammal gubbe som mette en gång i kvällningen, och då såg han en halv båt på vatt- net, det skulle föreställa näcken. En gång var det som ett fruntimmer, hon var oppe till midjan å kom å far på vattnet. Hon var fint klädd o vacker åg. De körde järn från Lenungs- hammar över Järnsjön i Sillerud. Det var sju kärror med järnlass, när de kom ut på sjön, så ”basa” det ner med allesamman. / De ”sockna” (draggade) efter dem, men de fann ingenting, sista aftonen skrek det: ”mät längna, så vet I djupna!” Då gav de sig också. Den sjön skall vara så djup.
Näcken
Det är vissa åströmmar där näcken spelat, t.ex. i en liten å som kommer från Upphärad och rinner ner ovan- för Blockstorp. Det var vanligt att "binda näcken" innan man badade första gången på våren, det gjorde min bror, han kasta en sten i vattnet och ropa- de att "näcken skulle vara så långt borta som hans rop hördes." De ha inte talat om någon "bäckahäst" här. När de band näcken, skulle de säga: "Ja binder så långt denna sten går och så långt mitt rop når!" / Så skulle man ropa högt och kasta i stenen. Och så var det kappning när man kom upp ur badet att få på sig mössan först, men jag vet inte vad det skulle betyda.