Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Näcken
1. Detta väsend kallades för neck. Han var i sjön. Men jag hörde gamla som tala om, att de hade hört honom spela vid kvarnen vid Kasenberg. Där var en fors, och där skulle han hålla sig om nat- ten. Somliga sa, att det var forsgubben som höll till där. Näcken skulle vara så stor som en männi- ska. Men forsgubben skulle vara liten som ett sju års barn. Han var som en tomte, men han bod- de i vattnet. 2. Näcken var farlig för di som skulle bada. Han kunde suga dem till sig, så att de drunknade. Men en brukade att kasta en sten långt ut i vattnet, för att han inte skulle orka komma till en. Så la- de en stål i vattnet. En kallade detta, att en band näcken. / 3. 4. Det var vid Sjövik så hade de kreaturen vid vi- ken. De gick där och betade. En gång så var drängen efter hästarna. Då fick han se en främmande häst som gick bland de andra. Han kände inte igen den. Han var så fin. Den hästen ville inte följa med utan tänkte att springa till sjön. Men då tog dräng- en upp kniven och kastade över hästen, och då lät han ta sig. Men di släppte inte ut hoom lös och ledig utan han fick ha grimman på sig. Di hade haft hästen i många år, och så tyckte de, att han kunde gå utan grimma, men den gången blev han bor- ta och kom aldrig tillbaka mer. Det var en neck- häst. 5. Necken hade fiol. Det var en del nätter på året som han spelade. Di som hörde honom kunde inte göra annat än gråta, så vackert skulle det vara. Men det var länge sen nu, som en hörde talas om sådant. 6. Det var en spelman här på mors tid. Han bruka- de vara med och spela på danser och bröllop. / Folk höll honom för att vara litet underlig. Men di sa att han hade varit till necken och lärt sig spe- la. När han kom i farten med spelet, så varken hörde han eller såg något mkring sig. Det var ingen musik som de dansade så lätt efter, som när han spelade. Den som skulle få lära sig att spela av necken, skulle gå och sätta sig vid en #### tre torsdagskvällar i rad. När han suttit till 12-sla- get den tredje natten, så skulle näcken komma till honom och ta fiolen. Men han kunde inte komma upp ur vattnet utan spelmannen fick räcka honom fiolen. Sen när han fick den tillbaka, så var det annat ljud i den. Och när då spelmannen spela för näcken, så blev det nya låtar. Di fick lä- ra spela näckens polska. 7. Di skulle ha något med sig att ge necken, för att han skulle lära spela men det minns jag inte, vad det var. 8. Di gamle tala om att han kunde sjunga. Men jag har alldeles glömt var det var han sjöng. Necken fick aldrig bli salig. Det var inte något sådant väsen / som blev saligt. Di var fördömda för alltid. Di hörde till Lucifärs släkte. Och det fanns ingen nåd för dem. Det var andar som Gud kört ned från himlen. 10. Näck var inte detsamma som den Onde. Men det var ett ont väsen som hörde ihop med den Onde. I stället för att svärja, så kunde en säga å nec- ken heller, ta mej necken, så necken heller. Barnen skrämdes för näcken, om di ville gå till sjön.
Vattenväsen
Det var en som skulle lära sig att spela av näcken. Han gick ut tidigt en morgon och lade dit sin fiol, och så skulle han gå och hämta den en annan gång, men då låg där två fioler. Då gällde det att ta rätt fiol, så blev han en skicklig speleman.
Vattenväsen
Om de ville lära sig att spela av näcken, så skulle de gå till honom tre torsdagskvällar, men det var en bit, som de inte fick spela, för då kunde de inte stanna. Det var en, som spelade den biten en gång på ett ställe, och han kunde inte sluta förrän det kom en, som inte varit med från början, och skar av sträng- arna på fiolen.
Näcken.
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet å häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte att han grät. Det var "Näcken".
Vattenväsen
"Näcken" höll till ute i Nyckelängsviken. Det skulle inte gå an att bada där om en inte kastade litet stål i vattnet och sade att du skulle vara så långt härifrån som detta rop höres. Det var att skrika till i detsamma som stålet kastades. Det var de som gjorde så för de tyckte det var roligt.
Näcken
Näcken, den har jag sett. Det är en 40 år sen eller mer. Det var ett vanligt ljus, det var som en stor lykta. Det var sent på kvällen, å det försvann norr igenom över vatt- net. Håvålen? Nej, den har ja allri hört något om.
Näcken
Näcken kom i land härnere i Tydjeviken. Ända sedan jag minns, så var det rädsla för honom och sjöråa, när en skulle bada. Då var det att spotta på en sten tre gånger och kasta utåt sjön, för då skulle han inte kunna ta sig längre än den stenen låg.
Vattenväsen
Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, helst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst.
Sjöjungfru med långt hår och stora bröst ses tvätta eller kamma sig.
I Sköldargårdsskogen finnes ett litet träsk, som kallas Kattpotten. Förr, då vallpojkarna Bingo vall med korna, sågo de en morgon en kvinna sitta på vattnet i träsket och tvätta sig. Hon hade så långa bröst, att hon kastat dem över axlarna. Det var näcken.
Vattenväsen
Näcken kunde lära dem spela, men det var farligt, för sen kom han och hämte dem. - 1) Näcken kunde gå upp på land och bli som en häst. Det fick plats hur många som helst på näcka- hästen, för han blev så lång. Då de satt sig upp på honom, kasta han av allihop. - 2) På ett ställe hade de två hästar ute i skogen. De hämte dem hem, men en stund efter kom en häst te, som var precis likadan som den ene, för den som de första gången hämtat hem, var näckahästen. De hade näcka- hästen att arbeta hela våren, för han gick, så länge de hade grimman på. Då de gjort våren, tog de av grimman, och då blev han borta. - I en liten sjö vid Höråsen fanns en sjöjung- fru. Hon viste sig ibland, då hon tvätta sig.
Näcken
12. Näcken spelade, och han lärde folk att spela med. Det var nån, som han lärde spela näckens polska. Då dansade både folk och fä, och så mycket som fanns i rummet. Spelmannen maktade inte sluta, utan de måste skära av strängarna. Det sa han till dem, att de skulle. 13. Nej. 14. Jag minns inte. 15. Det har jag inte hört något om. 16. Sjöfrun visade sig som en vacker flicka. Hon bodde i sjön. Hon var vit efter vad det stod i boken. Här i socknen har jag inte hört talas om nån sjöfru. 19. Jag vet inte. 20. Jag vet inte. 20. Jag vet inte. 21. Jag har hört om en röst, som ropat från en sjö, men jag kommer inte ihåg något närmare.
vattenväsen.
De påstår, att det skulle funnits en näck i berget här nere vid sjön (Åsunden). Han ska spela och sjunga. Han skulle vara som en fin herre, men han hade hästfötter. Vi bodde häruppe i Tvärred, och en dag var vi och tvättade i en bäck i skogen. Rätt vad det var, började det sjunga så ljuvligt, ibland klagande. Vi trodde det var en Klas (en son), som kom till oss, men han kom aldrig. Rätt vad det var, bubblade det till i vattnet, och så blev det tyst. Vi fick sen veta, att pojken aldrig hade varit ute. Vi trodde, att det var näcken. Näcken kan förvandla sig. - De påstod att han kom i land ibland och dansade med folk - och tog dem med sig. - "Näckens polska" skulle vara farlig att spela.