Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
Olycka trollas på människor och djur.
I Norrby Jackois hade husbonden, en man, som hette Eriksson, och gårdens dräng hållit supgille. I fyllan kommo de överens att gå till kyrkan för att se, om dörrarna voro öppna, och om så vore, gå in. De tre supbröderna gingo. Husbonden och drängen vände dock om utanför kyrkan, då de sågo, att dörrarna storlo öppna, men Eriksson, som var en underlig man, gick in. Han kom tillbaka med Jackois husbondens psalmbok. Vad han sett, omtalade han för ingen. — Eriksson var österbottning och kunde således trolla. »Han förgjorde och trollade folk.» Då hans husbonde och värdinna , grälade på honom för något, trollade han värdinnan sjuk. Nämnda Eriksson kunde få djuren (kor och hästar) att trivas väl i gården, om han blott ville.
häxor och trollkarlar.
Jag vet inte annat om "lövjerske" än det jag läs- te i en katekes, att en skulle bevaras för sådant ont. Finnarna på finnskogen var farliga med att kun- na trolla. Om en inte gav dem tillräckligt när de kom å ville ha något, så fick en se på annat, för då ställde de till med att trolla. Det var många konster de hade. De ställde så att hästen blev halt, så att en inte kom tur fläcken. Så var det nå- gon som kunde trolla, så var det allt finnarna. Med vårt folk var det inte farligt. Det var värst med rädslan för trolldom. "Finnarna på finnskogen", sade en. Om en kom i närheten av trollkarlen, så att en fick slå till honom, så att blogen flög lös, så hade / han inte makt att trolla på en. Om en kunde slå ut en tand, så var det bättre, för sen kunde han inte göra flera konster. Makten var borta. Om en såg att "väre dansa rônt" på något ställe, så skulle en passa sig att en inte kom i det. Det var "häxdans". När det onda skulle ge sig iväg i luften, så fick det "snu" sig fram å skru- va sig fram på det viset. Det som "väre" kom åt tog det med sig i luften. Det skulle vara här uppe i "Karlan" som de sköt ned en påskkäring en kväll. Det var en som inte kun- de låta bli utan han sköt ett skarpt skott i luften. Då damp det en käring ned. Hon hade fått skottet i ena låret. Valles hon tog sig hem, vet jag inte.
Häxor och trollkarlar ]
Om lövjerske har jag läst i en gammal ka- tekes. Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av "storsmeden" i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla kallade inte finnar, men de hade fått lära sig "finnkônster". Om en fick fatt på hår, blod, kläder el.a. / av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. "Värvirvlar" skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med "trollharar". Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se'n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på väst sidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i "kinna" genom att hon pekade åt tre väderstreck med honom, å så läste hon en formel.
Bergväsen
Förr, när jag var barn, så hörde jag så mycket talas om "bergfolke" som bodde i bergen. De tog både folk å kreatur. Det fanns "bergkor" som "bergtrôlla" hade. Om en fick se en sådan ko å kastade en kniv över henne, så hade inte trollen makt över henne längre. Jag kommer allt ihåg att en skulle vara rädd för att de skul- le komma in å byta till sig små barn. Trollen skul- le ha makt över dem, innan de var döpta. Men om ett troll hade varit framme å tagit ett barn, så skul- le en ta bössan å skjuta ett skott åt alla fyra väderstrecken. Det skulle vara en särskild kväll. Då skulle inte trollet orka behålla barnet. Detsamma om det gått så med ett djur. Det var bäst att skju- ta efter det. Om ett kreatur blev borta, så att en trod- de att trollen hade tagit det, så skulle en ta reda / på vartåt det hade gått. När en fick se fjäten, så skulle en ta å lägga stål i de tre första fjäten, så skulle en ta tre liar å lägga i kors vid ladu- gårdströskeln. När djuret kom, så skulle en passa på och kasta en kniv över det. Se'n fick det inte släppas ut på tre dagar.
Kloka
När jag var barn bodde en gubbe här i en grannstuga, som kunde trolla. De påstod åtminstone det. Gubben hade alltid en lång blå vadmalsrock på sig. En gång så kom de efter honom ifrån ett ställe att han skulle trolla och bota en ko. Han följde med. Två av mina bröder smög sig efter för att få se hur han gjorde. De gick och smygtittade på lagårdsfönst- ret. De såg att gubben gick fram och tillbaka över lagårds- golvet och hörde att han mumlade. Rätt vad det var tog han sig en klunk ur en brännvinsflaska och så åt han på en smörgås. Innan han hade gått till lagården, så hade han bett att få en flaska brännvin och en stor smörgås. En annan gång blev han efterskickad att troll bort en "blodböld" hos ett flickebarn. Då bad han också att få en literflaska med brännvin. Det skulle vara ett kvarter så fick han en smörgås. När han hade fått det så bad / att han skulle få vara ensam inne med barnet. Nå- gon gick och såg på fönstret och han gjorde precis så som när han botade kon. Men han strök över bölden med handen tre gånger och mumlade något. Det sades att han hade fått lära sig trolla av en finn- käring.
Sägen om troll
På julkalasen förr i världen brukade de bara berätta om troll och spöken, så vi barn blev till slut så rädda att vi knappast vågade gå ut. Jag mins de hade så många historier om trollen i Deberg. På Astalund (Asserlund) brukade de spinna för trollen, men de fick inte väta fingrarna i munnen, utan trollen hade med sig ett fat vatten, som skulle användas vid spinningen. En gång var det julkalas på Högen, och där var en med som såg i syne. När de hade fästat om en stund, såg han hur en trollkarl kom med spinnevattensfatet och / slog i öltunnan. Då blev gubbarna alldeles som vilda, och den som var i syne blev så rädd, för han visste ju, att det skulle hända något galet. Men han sa´till en annan: "Tag nöa (en stor klubba som alltid låg vid kubben) och slå till, när jag säger ifrån." Om en stund kom trollgubben och klev upp på kubben. Då blinkade den som var i syne, och den andre slog till på kubben. Då hörde alla ett förfärligt skrik, och han som var i syne såg, hur trollgubbens ena ben var avslaget. Nu kommo alla de andra trollen springande, och den som var i syne hörde dem fråga: "Var det den som ser eller var det någon av de blinda?" "Det var en blind". "Då kan vi ingenting göra," sade de.
Troll
En skulle inte gå till bergen, för där var trol- len. Det var på ett ställe som di hade lagt en li- ten tösunge på ett berg. Hon skulle sitta där å le- ka för sig själv. När di skulle ta in henne, så tyckte di att hon hade blivit så olik sig å kon- stig. En annan dag så satte de henne där igen. Se’n gick di å smög å tittade på henne. Så fick de se, att hon hade fått en stor orm i säll- skap. Då skynda di dit. Men när di kom dit, så var ormen borta. Tösen var inte ett dugg rädd. Det var en ”bortbyting” di hade fått. Så kom det en kärring. Då tala di om detta för henne. Då lärde hon dem att de skulle ta å piska tösen varje kväll, så att hon skrek. Di höll på i flera kvällar. Men en kväll, när de hade piskat henne / så kom det ett troll å tog henne, å så ställ- de han ned deras tös. Innan trollet gick så sa- de det: ”Så stygg har inte jag varit mot din unge som du har varit mot min.” Det var ”trôlla” som tog till sig barn. Men de läm- na ett av sina i stället. - Jag minns inte annat än en hade gamla uttryck om troll. ”Stygg som ett troll”, ”ett riktigt troll ä du”, ”dä ä inte läng- re mellan bergen än att trôlla råkes.
Troll
Det var ”e säterkull” som var ensam i en säter. En kväll kom det troll från bergen, så det blev full ”bua”. Det skulle bli bröllop. De hade spelman med sig å han satte sig på bordet å började att spela. Då tog de till att spel å dans. Så var det ett troll som kom å ville ge kullan en sup. Men hon tog den inte. Nästa dag så gick kullan hem å så fick hon en karl med sig som hade bössa med. När de kom till ”bua”, så tog han en lång stol å satte sig på vid spisen. Så fick elden brinna. Så satte han bössan vid sig. Rätt som det var så kom trollen. Å det blev samma dansen. Spelman satte sig på bordet å de andra dansade. Spelman fick pengar av var å en som dansade . Så kom det en å skulle dansa med kullan. Men då tog spelman [?] fram bössan å sköt spelmannen. ”Detta skänker Jan-Tron”, sade gubben. Trollens spelman hette Tron. ”Uha” – det blev en jämmer. Så tog de spelmannen under var sin arm å drog honom med sig ut. Se’n vart det tyst i den sätern.
Guld-backen i Gröttlingbo
Guld-backen i Gröttlingbo kallas ock Angantyrs Hög, emedan Angantyr der tros vara begrafven!! — Om denna hög berättas samma sägen som om Diger-Rör och Stenkalmen i Bro; att nemligen en Bonde vid Katlunds i Fide der på samma sätt röfvat till sig af trollen en guldkalk.* — En annan Bonde gräfde engång der och såg redan karmen af en guldvagn, då han genom något trollens eller drakens upptåg blef narrad och förhindrad att riktigt få upp skatten. * Trollen ropte: »Katlunds Fyllingen for af med oä Gyllingen», och framkallade ur högen ett troll, som det kallade »ain-bainen», hvilken skulle löpa bäst. Katlundar flydde hem, och vräkte guld-kalken i korshufvet af en ved-kast och sprang sjelf in i en åker der han plöjt kors»furar». Hästen miste håren på länden — blef ihjäl-rifven — alla husen skakades — Kat-lundar blef sedan sjuk, och skänkte för sin helsa guldkalken till Bro kyrka. And. Katlunds, Fide.
Häxor och trollkarlar
Om lövjerske har jag läst i en gammal katekes, Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av ”storsmeden” i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla, kallades inte finnar, men de hade fått lära sig ”finnkônster”. Om en fick fatt på hår, blad, kläder el. a. av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. ”Värvirvlar” skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med ”trollharar”. Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se’n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på västsidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i ”kinna” genom att hon pekade åt tre väderstreck med --- [?], å så läste han en formel.
Trollen bortmanas.
I närheten av Vörå eller däri trakten finnes något berg, särdeles uppfyllt av klyftor. Folket berättar, huru därstädes i en rymlig håla bott en hel hop troll, vilka uppenbarat sig i alla möjliga skepnader. En orörlig sten hade bildat dörren till hålan. Mellan denna dörr och berget kunde man, om man vågade, kasta en blick dit in och då se en skymt av det inre, varvid man på bordet helt matt kunde varsebliva konturerna av en silverkanna. För att åtkomma denna och övriga förmenta skatter hade man slutligen sammankallat några bönder, som med prästen i spetsen beslöto sig att på allvar driva trollen därifrån, då de själva icke visade någon lust att flytta bort. Prästens böner och ord verkade då, att trollen, ehuru motvilligt, måste förfoga sig dädan. Domen blev, att de till vistelseort skulle få en avlägsen klippa ute i skären och av deras egendom skulle ingenting få medföras. Ett av trollen i skepnad av en flicka hade man icke strax kunnat förmå att avlägsna sig, men efter en tid, då man undersökte hålan ånyo, var även hon försvunnen.
Trollen i Vabränna hög.
Trollen i Vabränna hög. I den stora sandåsen i Vabränna by i Veddige bodde fordom trollen. De voro så rika, att de varje julafton satte åsen på guldpelare. De ville gärna stjäla så traktens folk fick vara på sin vakt, och se upp med dem. Om det föddes ett barn i trakten, var det inte rådligt att släcka ljuset, innan barnet blev döpt, ty strax voro trollen då framme för att byta barn. En gång hade de rövat till sig en brud. Många år gingo innan någon vågade sig till högen för att befria henne. Men så en julafton var det en dräng, som sad- / lade sin gångare, och red dit till högen. Den stod som vanligt på guldpelare, och därinne dansa- de trollen kring sina skatter. Nu sändes bruden ut med en silverbägare, fylld med något, som drängen skulle dricka. När hon räckte honom bägaren, viskade hon till honom: "Slå det bakom dig, och stoppa kalken i fickan". Han gjorde som hon sade, och det var så giftigt, att några droppar föllo på hästen, och håret blev av- svett. Därpå drog han henne upp på hästen, och det bar av i vildaste trav mot kyrkan. Men trollen som sett när de rida av springo efter, och ryttar- en var nära att upphinnas. / Men då ropte trollen på andra sidan Viskan: "Rid inte på vägen den håle, utan på åkern den båle så hinner inte trollen upp er". Då svarade de som voro efter ryttaren: "Tig du Halla-Kajsa i Ingegärdsåsen". Ty grann- sämjan var inte stor bland trollen. Ryttaren kom i sista stund fram till kyrkan, där porten var stängd. Då hoppa- de hästen över muren. Men trollen voro då så nära, att de höggo av hästen på mit- ten. Drängen och bruden kom mo innanför, och voro lyckligt räddade, ty på kyrkogården hade inte trollen någon makt. / Silverbägaren förvarades sedan i Veddige gamla kyrka. Sänder härmed några av mina anteckningar berättat av de gamle i våra bygder. Elin Emanuelsson Drared Veddige