Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Tomtar
På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkobben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp.
Tomtar
Jag tjänade när en bonde. Han hade en gång drömt om prästerskapet och en ”tomtrå”. Den gubben hade ”tômter” som gick i stallet. Om gubben inte stängde stalldörren, så blev den stängd ändå. Tomten ryktade hästen, gav honom mat och var vänlig mot honom. Om julkvällen så tog han med nô hôrt av maten i en skål och ställde i stallet. Det var meningen att tomten skulle smaka på det om julnatten. Det var på ett ställe som drängen fick se en tomte som satt på en grind. Drängen hade bössan med och han tog och siktade och sköt på tomten. Men han fick skottet i ansiktet på sig. Det gick inte att skjuta tomten. Tomten hade röd luva på huvudet. Han hade skägg över hela ansiktet. Han var med i skogen vid milan. Där fick han tobak av kolarna för att han skulle vara pass upp med dem.
Tomtar
Det fanns förr bönder som lejde tomtar. De kom och tog säd, utan att någon blev varse det. Var det någon som råkade få se dem så hade de bara ett par strån i näven. Men osynligt hade de lassvis med sig. Tomten skulle ha en liten ny kostym till jul. Man fick aldrig tala med honom. På ett ställe i en grannsocken hade de en tomte till att dra sugel till gården. Moran på gården sade en dag åt pigan att gå upp på vinden och hämta fläsk. Pigan förklarade att hon tagit det sista föregående dag, men moran sade åt henne att gå ändå. När pigan väl kom opp fick hon se att där låg en hel del fläsk i baljan. Då förstod hon att tomten dragit dit det.
Tomtar
Det fanns bönder som höll särskilda källartomtar, de hade till uppgift, att dra dit go dricka, som grannar brygde. Om en sådan bonde bara brygde på enebär, så nog hade han det starkaste drickat i trakten, för hans tom- tar drog musten ur andras dricka och slog på hans enelank. Det var satans tjänare sådana tomtar, för hur myc- ket de drog till huset, så blev det ingen välsignelse med rikedomen ens i andra led. Det vet jag, för jag har känt bönder som haft tomtar och alla deras barn dog fattiga. Mor talade om att när hon tjänte på Ek och de hade sina skördekalas där, så var ladugårdspigerna måna om att få litet av var sort på en tallrik, denna ställde de under logen till tomtarna, då var de säkra på att djuren skulle bli omskötta och att alla skulle tri- / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Tomtar 2 vas bra i ladugården. Om en ladugårdspiga fick se en främmande tomte smyga omkring, skulle hon ingenting säga utan bara lägga hän- derna i kors över bröstet. Då kunde han inget stjäla utan måste ge sig iväg
Vättar
Det är ingen skillnad mellan tomtar och underjordiska här på trakten. Man sade "un- derjordiska" för att inte behöva säga tomte. En och annan säger "tuss" om tomten. Di var så små och därför fick de heta "tuss". Varken vätte eller vitra har jag hört talas om här. Med "de osynliga" menas först och främst tom- te. "De osynliga" och "underjordiska" är namn på ett och samma. Ibland sa en "di osyn- lie" och ibland "di unnerjordiske". Gastar, lyktgubbar och vanliga spöken hörde till det osynliga. Tomten var under julbordet. Tomten fick mat om julkvällen. Jag vet / inte att han blev fägnad någon mer gång på året. - Tomten kallas också "jol- gôbbe". - Alla dessa "osynliga" eller "under- jordiska" hörde till "Lucifärs släkte", De fick inte vara synliga. Men folk som har ett sjätte sinne eller kunde "se mer än andra" - fick syn på "di osynlie". När de döda komma hem på julnatten så antar en att det endast är sådana medlem- mar av hushållet, som dött det året.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
I en by funnos två bönder, den ena fattig, den andra rik. Den rika bondens dräng funderade varpå det berodde, att där i gården funnos så stora rikedomar, och då berättade bonden, att han hade en tomte, som for sju mil och tog en skyl för varje mil. Drängen märkte, att husbonden alltid bar mat i stallet, och fick slutligen reda på, att han bar åt tomten. En gång sedan gick drängen i stallet och åt upp gröten, och så släppte han i fatet i stället. Strax efteråt kom tomten och började äta av »gröten», men tyckte att den var bäsk. När husbonden kom i stallet, frågade tomten, varför de hade kokat så bäsk gröt den gången. »Inte ha vi kokat den här gröten något bäskare än förut», menade bonden, men då gav tomten honom en duktig örfil och flyttade till den fattige bonden. Denne blev nit rik, medan den rike blev fattig.
Tomtar
Min svägerska brukade sätt ut litet mat åt tomtarna på julkvällen, för att hon skulle få tur med kreaturen under året. Min gubbe påstod att det fanns tomtar. En gång hade han, stall- drängen och en annan arbetare stått ute på stallbacken och hört hur tomten ryktade hästarna i stallet. De hörde så väl var gång han slog ur skrapan och borsten mot spiltkalken. I det stallet stod en häst som tomten vårdade sig om mer än de andra. En gång hade han glömt att ge hästen, men när han kom tillbaka till stallet, så hade den hästen mer att äta än de andra. Så var det en häst, som aldrig behöll halsbandet på sig om natten. På morgonen gick han lös i stallet. Ägaren tyckte inte om det. Han sålde den hästen å köpte en ny. Den ställdes i den gamla spiltan. När de kom till stallet på morgonen, så hade han krånglat till / och hängt upp sig på spiltkalken å brutit nacken av sig. Det var ingen annan än tomten som hade gjort det, för han tyckte inte om den nya hästen. Tomten hade förkärlek för en del djur. På Sandtegen dansade tomtarna vid spisen om natten. De voro alldeles tysta. Men de såg dem mot glödhögen i spisen. Om de tände lampan, så blev de borta.
Tomtar
På en gård i Lossby i Kville hade de haft en tomte, sa' de. Husbonden på gården flyttade så till Sörbygden, och sedan gick tomten och jämrade sig och grät. Gubben och gumman, där jag tjänade, var nere och vattnade hästen en kväll vid ett "vättne" där, och då hörde de hur tomten huja, det var alldeles som om han varit under hästens hovar. Men så flyttade mitt husbondfolk till / den gård, där han varit, och då hörde de ingenting. På en gård i Kville för länge sen var det en som hade en tomte. En gång, när en skräddare var där, lät han sy en ny rock åt honom. Så gick han till kökskammarn, där uppgången till "loftet" (vin- den) var, och ropade: "Jille Jillerrock!" Då sva- rade det dovare, för tomten var äldre: "Jille Jillerrock!" Så kom sonen i huset hem, han hade studerat Luthers lära / i utlandet. Han ville se tomten. Tomten var som en liten piltunge. Han fick tomten att tala och frågade: "Vad gör du här?" "Ingenting," svarade tomten. "Vad lön har du?" "Ingen." Men då måste bonden tala om att han fick en "läpa" bröd var gång de bakat. Då hade han ett förråd av gammalt "mugget" (mög- ligt) bröd under en stor sten. Så sa' sonen till tomten att han fick inte vara där längre. Då klagade tomten: "U-hu! U-hu!"
Tomtar.
49. Min farmor var född 1801 i Assberg. Hon berättade att det fanns tomtar x i bergen. De gick fram till gårdarna och lånade bröd och andra matvaror och bar sedan hem det igen. x Meddelaren förklarade på uppre- pad förfrågan, att det var tomtar.
Tomten sköter om husdjuren.
På Övra Smeds i Pajpis hade man alltid så fet häst, och det berodde därpå, att där fanns en god tomte, som skötte bra om hästarna. Många gånger hörde folket, hur tomten skar hackelse åt hästarna, och mat hade de alltid i krubban.
Tomte, bjära, skratte släpar förnödenheter till gården.
På Reimars hemman i Österby var i forna tider en tomte, som hade tillfört dem rikedomar. Ja det berättas, att de vid ett arvskifte hade så mycket penningar, att de bytte dem med kappen. Av någon anledning flyttade tomten i medlet av 1800 talet därifrån, och i och med detsamma var välståndet också borta.
Tomtar
Det var tomtar som bodde under ett uthus på ett bondställe. Så skulle tomtens hustru få barn, o då kom han opp till bondhustrun o bad henne följa med. De gick ner om uthusen o ner en väg, o där låg hon på golvet. Bondhustrun hjälpte henne o lyfte opp henne i sängen o sen bada hon barnet. På bordet stod mat, smör, bröd o brännvin också, så hon fick äta. Och sen följde tomten henne tillbaka.