Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll
Min faster var från Lindome. Hon talade om hur de lånade bröd av trollen, och trollen lånade av dem. Men det var kryp och insekter i trollens bröd. Trollen bakade i "Lillakyrkan". När en moster till pappa gick förbi såg hon trollgumman, och såg hur elden flamma- de. Och hon hörde trollgumman packade.
Jättar och troll
En man red förbi ett berg, där det bodde troll. Han hörde, att de talade om att de skulle till ett ställe och byta ett barn. De skulle göra ett träbeläte och lägga där i stället. Det ena trollet beskrev barnet, som skulle bytas: Stor och lång och långa ben och långa armar, och smal och lång i ansiktet, och det har Bodil i Bårarp. Det var i Bårarp, mannen bodde, och han skyndade sig hem och lade sig bredvid hustrun och lade handen över henne, och då hade trollen inte makt att ta barnet.
Jättar och troll
Trollen fick för sig, att de skulle göra en väg till Halmstad, och den skulle gå från. Uvekull över Kragareds göl. De arbetade på natten, och när de hade kommit ett stycke, så gol hanen i Glasshult. "Nu gol hanen den vita", sa ett troll. "Ja", sa ett annat, "bara inte den röde gal." Men efter en stund sa ett: "Nu gol hanen den röda", och då kunde de inte hålla på längre. Det kallades för Uvekulls ryggar, det som de hann med att bygga, det är ifrån Uvekull mot Kragared.
Jättar och troll
Det var på ett ställe det kom in två troll, som hade ett troll emellan sej, som var sjukt och skulle få ett barn. De stannade där, och trollet födde sitt barn. Så var där en dräng, och de sa till honom, att han skulle gå efter en spann vatten åt dem, de skulle ersätta honom för det. Och när han kom igen med vattnet, gav de honom en pannekaka, som var så fin och gäv'. Men han tordes inte äta den utan gav den till en hund, och strax hunden hade ätit upp pannekakan, sprang han in i berget och hördes aldrig av mer.
Hvita Kattor
Man tror i allmänhet ej godt om hvita kattor: då de visa sig i mängd, tror man, att det är troll, som förskapat sig i denna liknelse. — I n.v. Apotheks-huset, hvilket länge stod såsom ruin och deruti förr voro många mörka hvalf och hemska gångar i murarna, såg man ofta helt fullt af dessa hvita kattor med brinnande ögon som man trodde voro troll och deras förskapningar. Mor Stenman, i Wisby.
Bortbytingsägen
Det var år 1836. Min älsta syster var nyfödd – men inte kristnad så det fick hållas vakt och brännas ljus och vara eld i spiseln så att trollen inte gjorde byte. Fargubben vaktade. En kväll blev han sömnig, lade barnet på ett lågbent bord som kallas tavla – huvudet på de korslagda hän- derna på bordet och lurade till. Med ens for han upp. Ungen hade skrikit argt till. Det kraslade utanför stugan. Men den gången gick det inte för trollen.
Den bergtagna bruden.
En brud blev bergtagen i Gunnestorpa bjär en gång. Brudgummen var övergiven och lofte den en riktig belöning som kunde befria henne ur trollens våld. Då anmälde sig Gunnestorpa dräng, en djärv pojke förstås, och julanatt red han upp till berget, för sen tänkte han sig till julottan i Lindbergs kyrka, ty bruden måste ju omkristnas förstås om han nu kom dit med henne. Då han nu kom i ### av berget så hördes det från dess innandöme, ty trollen vore i håll med att dansa. Men de voro inte värre i tupen att de hörde då han bultade på. Då trollen kommo ut bad han om dricka strax sände de ut bruden med ett horn med öl som fräste. Då tänkte drängen att det vore farligt att förtära som det brukar heta, utan hällde det ut bakom sig, men några droppar råkade han hästländen så att några hår sveddes bort, sedan han låtsat sig dricka av ölet. / Sen kastade han den motvilliga bruden upp framför sig på hästryggen, och hästen satte av i vildaste fart vägen fram mot Lindbergs kyrka med dräng, brud och horn. Och trollen efter. Mittemot deras berg låg nu ett annat trollberg och de trollen voro osams med sina grannas som tatt bruden. Då de nu sågo att trollen säkert skulle taga ryttaren och hans byte till fånga så skreko de till drängen: "Rid inte vägen, den hårde, utan åkern den bålde, för Dålifot (skamfot?) är efter!" Drängen red nu in på åkern, också länge den räckte var han säker för på odlad mark hade trollen ingen makt, men de följde honom från vägen. Till hans lycka varade åkern till kyrkogårdsmuren, men just som hästen tog skuttet över den höggo trollen av med sina svärd honom på mitten, medan den andra halvan med ryttarebrud voro räddade på kyrkogården, ty över helig mark hade heller inget trolltyg någon makt. Bruden blev sedan omkristnad innan hon kunde bo jämte riktigt folk, men var hornet blev av det vet inte sägnen. / År 1926 anförde jag denna sägen, efter samme meddelare. Då meddelade han att bröllopet ägt rum i Veddige kyrka och att brudföljet då de färdades förbi bergen i Gunnestorp blevo överrumplade av trollen som bergtog bruden. Sedan stämma sägnerna samman tills då drängen kom till berget julanatt för att utföra sitt befrielseverk. Ty den tidigare anförda talar ej om spel och trolldans och saknar tillägget - ty Dålifot är efter. Naturligtvis styrde han kosan mot Veddige kyrka varvid sägnerna sedan åter stämma samman igen. Uppt.
Bergväsen
Det var en vallpiga som vallade kreaturen vid en säter. En dag, när hon var ensam i sä- tern, kom det troll till henne. Di kläd- de henne till den grannaste brud. Men innan de kom in, så hade hon tagit huvudduken och bundit om halsen på hunden och skic- kat hem honom. När han kom hem med klä- der om halsen, så ana di oråd. Husbonden skyndade att sadla hästen och red till sä- tern. När han kom dit, så kastade han en yxa genom dörren, så att hon for över vallpigan. Då blev trollen rädda och ryckte av henne allt guld och fint, som de ha- de klätt på henne. Men kronan, som de hade satt på huvudet hennes, hann de / inte att få med sig. Den tog husbonden och trollen hade inte makt med den, för yxan hade stått vid henne. Den kronan bar han till kyrkan. Det skall vara den grannaste krona som finnes. - Efter den dagen blev vallpigan som vilsen. Det blev ingen ordning på henne. Hon skulle åt skogen, för där hade hon sin käraste.
Troll
Det var en dräng som lagade en gressla, som han fann vid Kviakulle. Sedan gick han och plöjde på åkern intill berget. Rätt vad det var slängde trollen ut en stor, grann brödkaka till honom.
Kyrkklockor
174. Kyrkklockorna tog trollen förr och kastade i sjön, så därför var de tvungna att döpa klockorna, så de fick ha dem ifred.
Odens jakt
Det var på torsdagsnätterna som "Oden" var ute och jagade. Han skulle ta trollen då. Men mor- mors mor hade hört hundar. De for som pilar i luften. Det var på kvällen.
Troll
Mellan Forsa och Fägerhult finns en plats de kal- lar Bängsingen, och där skrämde de oss för Bäng- singekäringen, som skulle gå där och spöka. Det skul- le nog vara nåt slags troll.
Troll
I en sten här vid våra ägor (i Salvebo) trodde di förr att det fanns troll. Om man gick förbi om natten och hälsade, så hälsade det igen.