Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsråa.
Anna Fast som tjänade hos Afgelius på Billingsberg skulle gå och leta efter en tjurkalv på Pilskog. Då satt skogråa på e lång låge x), ho hade e rompe så lang å så hade ho toppetänner xx) och när kalven kom var han så svett så dä rann om´ en. Ho hade had´en. x) trädrot xx) näbb som en tupp
Skogsrå
Min morfar låg en gång i en fäbodstuga på Funnervallen i Norrbo. Han var ute för att skjuta fågel. När han hade legat en stund, kom det ett fruntimmer genom skorstenen. Fruntimret ställ- de sig vid spisen för att värma sig. Han blev rädd och släppte ett skott efter henne. Hon försvann upp genom skorstenen igen. En stund därefter fick han höra en jämmerlig fruntimmersröst som kved och klagade, att det brände. "Han har bränt mej, han har bränt mej", ropade hon. En annan fruntimmersröst svarade: "Va skulle du där / för la", "va skulle du därför la". Morfar hörde tjutet långt in i skogen. Men han fick heller inte skjuta någon fågel den morgo- nen. Han såg stora skockar av fåglar, men ingen stannade inom skott- håll. Det var idel trollfåglar som kretsade i kronorna.
Skogsrå
Min mor talade om, att hon höll på att odla en kväll. Hon bröt upp stubbrötter. Dessa brändes. Rätt som hon såg upp, fick hon se ett fruntimmer stå vid en av eldarna. Det föreföll henne underligt, ty det fanns inte folk i närheten. Fruntimret vände sig först åt den ena sidan och sedan till den andra för att vär- ma sig. Hon tänkte gå fram till fruntimret, men just som hon skul- le till att gå, försvann främlingen.
Skogsrå.
En gång när min morfar var ute och gick i Nordskog, blev han sömnig och lade sig i en backe. När han vaknade, stod där en fin fröken och ville bjuda honom på brännvin. Men han gruvade sig väl för att dricka det och sade därför: "Nej, i Jesu namn !" Då vände hon sig om, och nu märkte han, att hon var ihålig baktill.
Skogsrå.
Äledalsfrua skall hålla till i en dal framom Istorps kyrka. Folk går vilse, när de träffar på henne. Det kan hända än i dag. Hon ser bra ut framifrån men är ihålig baktill. Gamle Rusen blev virrig, sedan han träffat på henne. Plötsligt stod han vid en sjö och kunde inte komma någon stans. Då tog han och vrängde västen, och strax fick han se, att det bara vaar en liten pöl han hade framför sig.
Skogsrå
Skogråa såg ut som en ung och skön kvinna och hon brukade ljusa manfolk, så att de inte kunde göra annat än följa efter henne, och för det mesta hade de inte en aning om att det var skogråa, och de brukade inte ha en tanke på att gå någon annan stans utan följde efter henne hur långt som hälst. Men om de för- stod, att det var skogråa, så skulle det gå bra att komma rätt igen om de läste Fader vår bakfram. Det sättet hade de förresten mot trolldom utav flera olika slag. Det dugde inte att börja med amen och sedan ta orden i ordning bakifrån, utan de måste ta varje ord baklänges också, så att de fick säga "nema" först och sedan fortsätta på det viset.
Skogsrå.
Kolarna hade hjälp av "Skogråa" ifall de höll sig väl med henne, påstod de. Hon vakade då över milan och väckte dem ifall det tog eld i den. Men andra, som inte var nog kärvänliga mot henne brukade hon förvilla, ifall de gav sig in i skogen. Hon kunde ändra utseende också. Ibland var hon så vacker och fin, men ibland var hon så ful som hon kunde bli. Men svansen kunde hon inte bli av med hur hon än bar sig åt. Den var stor och yvig som en rävsvans.
Skogsrå
Åsegubben kallade de en gubbe som bodde på Bredsjöåsen. Han var ogift och bodde ensam i en stuga. En gång när han låg i sängen kom skogråa in till honom och ville lägga sig när honom. Men svansen hängde undan på henne så han kände igen henne. När hon skulle till att lägga sig så sa' han: "Nej du, jag vill inte ha sådana som svansen släpar på." Då blev hon ond och satte i väg ut.
Skogsrå
Jan Pettersson, en bekant till ovannämnde Jan Olsson höll på att mala i en liten kvarn uppe vid Södra Björktjärn. När som Pettersson malt färdigt, skulle han gå och stänga av vattnet, varvid han lyste sig med en töresticka. Trampade då ner i ett hål invid gångstigen, höll på att fara omkull och fick törestickan släckt. Då skrattade skogrån uppe i skogen.
Skogsrå
På Orust vid Förnäs gick det en karl förbi skogsrået en gång. Hon var som urholkad i bak. Hon ropade i skogen. Karlen ropade till henne på skämt: "Goddag, fästmö!" "Håll ord med det," svarade hon. "Ja, det kan jag väl göra," sa han. Han gifte sig några år efteråt och då kom visst skogsrået och fordra honom och på kvällen låg han styggt i brudkammaren.
Skogsråa
I Det var en gång en man i Gunnarskog som bru- kade ligga i skogen och kola på höstarna. Han fick ofta mottaga besök av en ung vacker flicka, som brukade stå och värma sig framför brasan i hans koja. Till slut blev han led på dessa besök och beslöt sig för att få bort henne. Så, en kväll tog han och glödgade en järnten för att ta emot henne med Flickan kom som vanligt och ställde sig framför elden. Då tog han järnet och brände henne på handen. Hon skrek till och ropade: "Va' heter du?" "Själv", svarade kolaren. Då ropade hon ut åt skogen: "Själv brände mig o Själv slog mig!" "Då har du ingen att skylla", fick hon till svar ur skogen. II Då man kolade vid Lersjöarna i Eda var man mycket be- svärad av skogråa. En var finare än de andra och var troligen deras drottning. Man ville dock vara vän med dem, ty det innebar jaktlycka. En kolare kunde så stå i kojdörren och skjuta 14 fjärranner. Den ene kom flygande efter den andra och satte sig i när- heten
Skogsråa
1) En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drän- gen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogaråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sidan. Drängen blev "kon- stig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa" / 2) En annan kolare såg jämt och ständigt "skoga- råa" och han förstod att hon ville honom något fast hon icke tilltalade honom. Till sist tog han mod till sig och frågade vad hon ville. Då talade hon om att hon varit borta från sitt hemvist en tid och då hade det byggds järnväg medan, och den kunde hon ej gå över. Hon bad därför kolaren att han skulle bära henne över järnvägen så hon kunde komma till sin trakt igen. Detta gjorde han "och hon var ej tung att bära" hade han sagt. Kolaren hade en ovanlig tur med jakt och det troddes allmänt att det var belöning för tjänsten han gjort "skogaråå".