Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gastar
Gastar sa de var sådana som, var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta– Raskapojken kallte de honom. De skulle ha 'vistagille' (kyrko- gångs- ) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min farbror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. – Det kall- te de honom gast. – När far min gick fram till Hultaberg, träffa- de han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
Gastar
På ett ställe som hette Björed var en väldig gast. De blev gastar för att de inte fick ligga i vigd jord. Denne var begravd i ett gärde. De hade sänkt kärran och alltsamman för att han inte skulle gå igen. Han hette Ammon. Han börja ofta ropa väldigt där. Så frågte de en klok gubbe, om inte han visste något så han inte ropa’ där så. Gubben skulle ha en viss ersättning och så garanterade han, att Ammon inte skulle ropa på hundra år. Men efter det börja han igen, men när jag var barn var han försvunnen förstås. Min far var en gång ute med en äldre dräng och det ropa’ så förskräckligt. Så fråga han drängen vad det var för något. ”Tyst, tyst”, sa’ han, ”det är gasten”.
Mylingar (gastar)
Det blev "gast" av ett foster som dödades å gömdes. Vid Nygård var "gasten". Det var det ett frun- timmer som var döv. Hon hade fött barn. Den sis- ta pojken skall väl få leva, sade hon. Men de andra hade hon tagit livet av. Det var efter en bäck. Där skrek det en liten-nen. Men det har varit tyst på senare tiden. Det var på ett ställe som pigan hade fött ett barn å lagt i en bytta. Så var det någon som satt inne å hörde att det talade under golvet: "Bena ä för lång bytta ä för trång." Då bröt de upp golvet å fick tag i en bytta med ett barnlik i. Så fraktade de det till kyrkogår- den. Men efter den dagen vart det tyst.
Gastar.
Det var där Maria (Johansson i Sunvära) är född. Marias far sa till Karl Johan, hans svåger: "Har du hört gasten nån gång" ? - "Nä - då va det konstigt, för vår mor behövde bara gå ut på förstutrappen om kvällen, så fick hon höra gasten". Efter vad de påstod, skulle det kunna höras, när de dödat folk på så vis, att de la in människan i en spikatunna och lät en häst dra tills han stupade. Tunnan ramlade och den som låg i tunnan skrek. Men det var nog nån sorts fåglar, som flög i viss rikt- ning. De hade så illa grömma läte.
Gastar
En gast hade rösts på Långholmen på Rörö och en annan i lilla Apelvik. Dessa måste i livstiden varit ovänner, ty varenda natt så möttes de under Hunnekullen och där slogos de, så att folk kunde stå oppe i byn och höra hur benen skramla. Detta blev ju olidligt att höra på och det funderades och talades om, vad som var att göra. Detta hade pågått så länge, så att en riktig väg var oppsliten längs östra sidan på ön. Denna gångstig kallas än i dag för gastevägen. Så kom man överens om att flytta den, som låg i Lilla Apelvik, till en holme strax utanför, och sedan var det tyst, för se gastar kan inte gå över vattnet utan människors hjälp.
Omkommen blir gast
Gastar sa de var sådana som var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta — Raskapojken kallte de honom. De skulle ha "nistagille" (kyrkogångsgille) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade, så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min far¬bror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil, så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. - De kallte honom gast. — När far min gick fram till Hultaberg, träffade han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
Gastar
Gastar sa de var sådana som, var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta – Raskapojken kallte de honom. De skulle ha "vistagille" (kyrkogångsgille) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade, så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min farbror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil, så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. – Det kallte de honom gasts. – När far min gick fram till Hultaberg, träffade han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
Gasten i Sannagården.
Min far Johan Bernt Eriksson talade många gånger om en gast som varit synlig i Sannagården, dock inte på hans tid utan det var efter sin far och farfar som han berättade detta. Sannagården var på 1700-talet belägen på en annan plats än nu, den låg ungefär 300 meter längre åt öster tillsammans med en gård, som kallades "Kärses". Hur länge gårdarna legat där är inte bekant., men säkert var det flera hundra år, då Sannagården är känd som en av de äldsta boplatserna i bygden. På 1700 talet brände båda gårdarna ner och en av mina förfäder, byggde då Sannagården på den plats där den nu är belägen, hans namn var Olof Eriksson. Gården byggdes just över en gammal fägata som gick från landsvägen upp genom skogen, där det på den tiden låg några stugor. Det var just på denna väg, som de gamle såg gasten. Han kom ridande på en vit häst uppe från skogen och ned mot landsvägen som går från Sannagård genom Drared by. / I bland kom han från landsvägen och red uppåt skogen och det var alltid mot oväder som han visade sig. Efter vad de gamle berättade så skulle för flera hundra år sedan en man ha kört ihjäl sig på den vägen någonstans uppe i skogen, han fick ingen ro efter sin våldsmma död. När han då kom stormande på sin vita häst, visste de gamle att svårt oväder var att vänta. Olof Eriksson var antagligen inte rädd för gasten, då han byggde sin nya gård just i gastens väg. Om han företagit något för att skydda sig och sitt nya hem mot gasten, vet jag inte. Men när gården var färdig och han flyttat in med sin familj, fick de påhälsning av gasten. Det var en mörk kväll och alla var samlade inne i stugan, då hörde de hur gasten kom ridande på vägen. De hörde ett hiskeligt oväsen och hur häs- ten slog med hovarna i köksdörren, sedan blev det tyst. Det var sista gången som gasten var synlig, sade de gamle, ingen hörde någonsin av honom sedan. Kanske tog han en annan väg eller också fick han väl ro till slut.
Gastar och myringar
Hôvdagubben var huvudlös. Han var inte ett bergatroll, utan han var en gast. Det var två slåtterkarlar, som blev oense, och den ene skar huvudet av den andre. På så vis blev han huvudlös. Den gamle gubben i Löpared skäckte efter hävdagubben, men han fick en örfil av honom till straff.
Gasten
Min far gick och friade i Sätila. En gång när han gick hem var där en stor fågel, som förföljde honom och levde i träden. Han sade det var gasten. Det skulle vara en svår fågel som kom vissa årstider från något främmande land.
Gastar
Gasten talte de om. De sa, att han skulle vara som en karl. Han höll mycket i Istorpaskogen nära intill där jag är född. Han flög upp och ropade: "Tobak, tobak" Han ville ha tobak. Jag tror att det är inte annat än den laje, som kan förvandla sej på det viset.
Gastar.
Två män från Istorp var ute på Fävren för att taga upp en långrev. Men när de kom fram till platsen för fisket, så kunde de inte hitta flötet. Brädlappen, som de sett flyta på vågorna den föregående gången, var och förblev försvunnen, hur de än sökte. Då ropade det bort i berget: "Den sack, den sack." " Det var lögn", sade den ena av männen, "för den flöt, när vi lade ut den". "Hur .m.m," sade det då i berget. "Tig,", sade den andre mannen", annars blir I olycklig !" Men den förste tog sig till att härma gasten. Då blev det möjligt för fiskarna att komma i land. Vid vilken strand de än lade till, så var gasten där före dem och kastade sten. Slutligen kom männen överens om att försöka lura gasten. De låtsades sätta kurs på motsatta stranden, och gasten gav sig av dit. Men plötsligt vände fiskarna om, hoppade i land och sprungo hemåt för livet. Som de hade kommit in och stängt dörren, kom de en sten farande efter dem, som krossade dörren i småbitar. Och / de fiskredkap de hade i båten blev fördärvade. Nät och revar blev alldeles förknutna. Det hette, att de blev gastaknutna.