Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Spökeri
Om det lyste ett ljus på sjön eller gärdet eller i skogen, så hade det hänt nånting på den platsen. Min far tala om, att när han var skjutspojke vid tolv års ålder, så skjutsa han en stjärn- kikare från Stockholm en gång. De åkte om en gödselhög, o där lyste det. "Stann, så ska det bli slut," sa stjärnkikaren. Det var en klar låga som på ett ljus. Han gick dit o tala till det, sen kom han tillbaka o sa: "Det var ett barn som blivit nerlagt där o mördat, men nu är det slut." Han tala / till det o fråga varför det lysa. De som skulle akta sig för de döda så de ej kom tillbaka, strödde salt i själva kyrkgrinden. Det var en kyrkstöt här i Nysund, Stöt-Erland; han gick tillbaka efter sin död. Hans gumma fick besök varje natt klockan tolv, han satt vid bädden. Gumman gick till far min o tala om det, far o Stöt-Erland var så goda vänner medan han levde. Far gick dit en natt, men han såg ingenting, men gumman såg. Men far tala te 'n o sa': "Varför kommer du igen? Har du inte ro?" "Det ska bli nu," svara han. Och sen kom han aldrig mer. Han hade tagit mull av gravarna som han grävde, o därför fick / han inte ro i graven sen. Jag vet inte vad han hade jorden till, men det var till något kuckleri.
Mara
På björkar bildades en sorts ut- växter som de kalla "marsudder." Dessa skulle sättas opp i ladugården som skydd för maran.
Mara
En i Måttan här som kola i Fasan (skogstrakt i Nysund) kom maran till under natten. Och han blev tokig sen, så de fick köra bort en. Han fick något tungt över bröstet, o han spotta blod.
Varulv
En flicka hade en fästman, men en annan flicka ville ha honom också. Hon gick till en trollgumma, o denna förvandlade honom till en varg. Sen gick han i skogen o rev ihjäl så mycken boskap. Då gick hans fästmö ut i skogen till honom o tänkte att det kanske kunde hjälpa. Men han ville bara riva henne, så hon blev rädd för honom. Men sen gick hon till en annan trollkäring, o denna gjorde honom allt bra igen. Men han blev så arg på flickan, som åstadkommit detta, så han sa att han skulle döda henne, men / jag vet ej hur det gick sedan. Jag vet ej var detta hände, men jag har hört talas om det av gamla människor här.
Odens jakt
När tranorna kom, så hade de namn av "Odens jakt." Men något vidare om detta vet jag inte. Jag hörde bara att Oden var en Gud o inte att han jaga här.
Djävulen
Det var en fabel att en skomakare ingått kontrakt med djävulen. Om djävulen fyllde ett stövelskaft med pengar åt skomakaren, så skulle djävulen få ta skomakaren sedan. Men skomakaren tog botten ur stöveln o hängde opp den i en lada, o sen fyllde djävulen i den, så skomakaren fick ladan full med pengar, men stövel- skaftet blev aldrig fullt. Barn fick inte gå baklänges för då fick deras mor eller någon annan som de hade mycket kär, ont i ryggen.
Vattenväsen
Det var en gammal gumma som tala om, att näcken gick vid någon å, o då satte folket på honom en grimma o plöjde med honom. Men efter detta för- svann han. Han visa sig som en häst för folket där. När de bada, så band de näcken, de satte stål i vattenkan- ten, men jag vet inte att de sa något. Det var rå i källor och brunnar. Särskilt var det en gum- ma här, som ej kunde gå efter vatten sen solen gått ner utan / vidare, hon rökte när hon gick efter vattnet, och sedan släppte hon ett kol eller en tändsticka i vattnet när hon kom in. Hon sa, att det var ett berg under källan, o där var något som inte var bra.
Vattenväsen
Det var en som bodde nere vid Skagern här i Nysund, o han fiska mycket i Skagern. En gång bad han sin gumma följa med o ta opp fiskredskapen. När de var nästan färdiga, så kom det en fin vit se- gelbåt, men det var ingen sådan som människor begagnar. "Skynda däj," sa' han, "nu ska du få se på annat." "Och," berätta han sen, "vi hann jämt i land, så vräkte hela sjön opp så jag har aldrig sett på maken." - Men de såg ingen människa i båten. En tjärn, Svarttjärn, bortåt Eds- / backen här i Nysund är så full av fisk, men ingen kan fiska där. Men en luffare kom gående en gång, o han gick dit, o sen kom han till Edsbacken med så mycken fisk o stor sådan. "Ja, du kan lite mer än andra," sa' de. Då skratta han. Men sjörå har de sett där flera gånger. De sa' att de såg "näcken," det var en från Vårbo här i socknen som sa' för många år sen att han såg "näcken" komma o springa på Skagern som en hingst. "Då blev det ovär sen," sa' jag. "Ja, det lovar jag för," sa' han, "det gick stora böljor på sjön." När de skulle börja bada på våren, så skulle de "binde näcken", de skulle sätta en kniv vid sjö- / landet o säja: "Ja binder dig näck," o så något mer som jag inte minns. I en sjö mellan Svartå o Ölsboda kunde de inte få opp någon fisk. Men så en gång var det en som sa': "Om själve Skam ä i sjön, så ska ja ta fisk där!" Och han fick också, men när han tog den tredje, så kom det en gubbe opp mitt ur sjön o sa': "Tänk aldrig att du får mer fisk här!" Och sen är det omöjligt att ta opp nån- ting där, fast sjön är så full med fisk.
Vattenväsen
En i Västanbäck intill här, Jan Orsa, var i Svarttjärn i närheten här o fiska. Då fick han en gädda så stor att hon höll på att dra gubben ner i vattnet. Men han släppte henne o tordes aldrig fiska där mer, han sa' att hon hade kalvhuvud. I en källa med ohälsosamt vatten släppte de salt. De släppte också en slant i källor, då "betala de för vattnet." Det skulle betalas på en torsdag, o sen kunde de ta vatten där utan att vara rädda. När de betala, fick de inte titta sig om o inte tala. Betala de inte, så blev det sjukdom, / isynnerhet på späda barn. Någon särskild sjukdom vet jag inte, de blev dåliga ändå.
Vattenväsen
De, som ville lära sig spela fiol riktigt, måste gå till ett vattendrag o lära sig spela av näcken. Och den, som lärde sig spela på det sättet, kunde inte sluta spela vare sig de dansa eller inte. Näcken kunde förvandla sig i flera gestalter. Det var värst där det var strömdrag. De kalla honom näcken eller strömgubben
Skogsväsen
Jag låg i en kolkoja vid Trunhatts- mossen (Trunhatten) åt nordväst här (Nysunds sn.). En natt knacka det på dörren, jag sa': "Stig in!" Det kom ingen, då gick jag ut, o då var det ett hål på milan. Om en stund knacka det igen, men då gick jag inte ut. Men om ett litet tag tog det kojdörren o kasta av hakarna. Då gick jag ut, o då var det hål på milan igen, men jag såg ingen tillstymmelse till någon mänsklig varelse o inga spår. Antagligen var det skogsrå som väckte. Det skulle ej väcka, om det inte var något fel på milan.
jakt.
Om en sköt den första ormen som en fick se på våren, så skulle en få tur med bössan. Bös- san skulle smörjas väl, så höll hon sig i ordning. En skulle ha litet bly eller kvicksilver i kolven på bössan, så kunde hon inte skämmas. Otur fick en om en mötte någon i dörren, när en gick eller om en mötte ett fruntimmer. Om en fick sådant möte så var det bäst att gå in å sätta sig en stund å hänga upp bössan, å låtsas som en inte hade tänkt gå till skogen. - Di sa, att di träf- fa på "trollharen" i skogen. Di sköt på dôm, men de stöp inte. Men det var nog sådant de hit- tade på.