Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Skogsrå
Skogråa var ett fint fruntimmer fram, men bak hade hon en lång svans. Det var en dräng, som mötte skogråa, och fick se svansen på henne och sa: "Mamsell ska dra upp släpet!" Då blev hon så glad, att hon bad att han skulle känna efter i rockfickorna. De var fulla i pengar. Hon lovade att det aldrig skulle fattas pengar för honom.
Skogsrå
Skogsrån brukade valla kreatur i skogarna och då sjöng hon så vackert ibland. Man såg henne gå och sticka på en strumpa. Min mor såg henne sitta på en stubbe sysselsatt med att sticka strumpor. Hon hade mässingsspetor. Det lyste som guld från dem.
Skogsrå
Skogrå var det så gott om. Skogråa var så svår att söka karlarna. Fick hon veta namnet, blev det riktigt illa. En karl hade tre barn med henne. Han hade fått lova, att hon skulle komma till honom på julkvällen och ha barnen med sig. Karlen lät drängen sätta hästen för kolryssen. "Men vad skall I med kolryss om julekvällen?" frågade drängen. Emellertid for mannen och satte skogråa och ungarna på kolryssen. Men på sjön kom en vargflock. Då satte han sig på hästryggen. "Det är säkrast, om jag sitter här", sa han. Men han pillade ur selepinnarna, så ryssen blev ståendes efter och de andra blev uppätna av vargarna. Men om juldagen, när folket for till kyrkan, såg de spillrorna av åkdonet och blod på isen.
Skogsrå
När ja va en pojke, berätta e tös, att Lagom-Jon va ute en gång å leta etter hästarna. Dem släppte de på vilda fjälle. Då feck han se e säng bädda å i sänga låg dä e fine fröken. Ho sa: "Trötter man vila här!" — "Va i Jesu namn är detta?" sa Jon. Då va dä som de hade slögg ihop e bok. Dä va börte alltihop.
Skogsrå
Så var det en som gått in i en lada och lagt sej att sova. Så var det en glugg på ladan. Rätt som det var kom ett skogrå och satte sej i gluggen och efter kom en varg. Hon satt och lekte. "Tasse, ta fot!" sa hon. Han rätta sej upp och rände till henne: "Tasse, ta alltihop!" sa han. Vargen rev ihjäl henne och åt upp henne. Men detta skulle han ha låtit bli, för han bröt av sej låret, då han gick ur ladan.
Skogsrå
Göbbra låg i skogen å köla mö för i vala. Då kunne di komme ut för te sätte mila på en backe, som hörde skogråa änne tomtra te. Å då ble dä inte bra. Dä ble inte mer än hälta' så mö köl då, för di anre tok hälta mä. Dä va allri anne orolit ve e tocka mile. Räss som dä va så tok dä ell i'a. Å va dä så di högg änne ramla nö ve mila om kväl, så va dä gött om mila stog på samma ställe öm möran.
Skogsrå
Mormor tala om händelser om skogråa. Det var en kolare, som hade blivit förvillad av henne. Hon kom och var så grann, så han tyckte om henne. Hon fick stanna i kojan hos honom. Med tiden fick de sju barn ihop. Hon hade tiggt och bett, att hon skulle få följa med honom hem. Till slut lovade han henne detta. Hon tvättade alla barnen och gjorde dem fina. Så kom kolaren körande och hade två ryssar'. Skog-råa och barnen fick sätta sig i den sista ryssen. Själv satte han sig i den första. När han kom ut på sjön, så körde han så att den sista ryssen slängde ut i en vak. Då passade han på att ta yxan och högg av repet, som höll fast vid den första ryssen. Alla drunknade. På den sjön hörde folk länge efteråt att det kved.
Skogsrå
Uppe i Dalskog kom en käring in på ett ställe och satte sig till att spinna. När hon gick, så sa hon till husmodern: "Ajö med dig. I morgon kommer jag tillbaka. Om du då inte vet vad jag heter, så tar jag dig, och du kommer aldrig tillbaka". Hennes man gick upp genom skogen och lyssnade för att han skulle få höra något. Till slut fick han höra att det spann, och så fick han höra en röst, som sjöng: "Ja snurrar å ja spinner, ja tror att ja vinner, snart får du kött på silverfat, för Mari i Tångebyn vet inte att ja heter Rangfri." Gubben gick hem och sade till gumman sin: "När hon nu kommer i morgon, så ska du hälsa henne: "Gussi, Rangfri!" Och när hon kom och skulle sätta sig att spinna, så sade husmodern: "Gussi, Rangfri!" Då fick skogråa brått och skrek: "Hade jag trott dig om det, så skulle jag tigit". Sen kom hon aldrig igen. . Gunnarsnäs. R. N.
Skogsrå
Jan i Ölm var ute och jaga en söndagsmorgon. Han var en väldig jägare. Så fick han syn på en stor tjädertupp i ett träd. Han sköt på tuppen, men skottet tog inte. Då grina det till i skogen: "Ha, ha, ha, ingen kan skjuda min topp udan den, som tvättar sej å inte torrar sej. " Då tog Jan och pissa i näven och tvätta sej med. Sen råkade skottet. Men när han skulle ta tuppen, så flög tarmen ut och rände om halsen på Jan, och han kunde inte skära den av, utan han fick ligga näsegrus och bita av den, då gick det.
Skogsrå
Morfarn var med ett stort jaktsällskap ute i skogen. De hade slagit sig ned och ställt upp gevären och kopplat ihop dem och lagt sig att sova. Men morfar låg vaken. Rätt som det var så kom det en skogsfröken, en tallemaja, och blåste i gevärspiporna, så de blev skämda allihopa. Men morfar hade skurit in vitlök i kolven på bössan, och när hon blåste i den, så rynkte hon på näsan. Och den bössan kunde hon inte skämma. När de sedan vakna, så var alle de andre bössorna skämda, och det förblev de. Den tallemajan hade romp, det såg morfar.
Skogsrå
Farfar talade om att åskan hade slagit ihjäl en skogrå på Sandvikeberget i Gunnarsnäs. De reste långa vägar för att få se henne. Hon hade svans, det var därför de visste att det var skogrå. Till sist så grävde de ner henne.
Skogsrå
Det stod en och mol i en skvalpa' mellan Ullasjö och Amböke. Det var kallt, och han hade tänt, och så kom skogssnuvan till honom på natten. Hon ställde sig vid elden och lyfte upp kjolarna och skulle värma sig. Men han tog en eldbrand och körde mellan benen på henne, och då sprang hon och skrek: "Skogfar! Själver svedde mig på firremirran!" Då ropte det i skogen: "Har du själv gjort'et, får du själv ha't." Hon kallade mjölnaren för Själver, för hon hade frågat, vad han hette, och då sa han, att han hette Själver.