Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Över kreaturen i ladugården sattes liar och skäror. De voro instuckna i åsarna i taket och skulle skydda djuren mot trolldom och sjukdom. Även över fårkättarna satte man eggjärn. Främlingar fingo ej gärna gå in i ladugården.
"Flit, skit och skit gör bonden rik"
I en uppteckning från Korsberga i Västergötland berättar lantbrukare Johan Möller (född 1869) om vårsådden. Uppteckningen gjordes år 1928.
Tattare
Benämning. De kallades alltid för skojare eller tattare. Skojare var det mest använda namnet på dem. Själva bru- kade de att benämna sig med släktnamnet el. de sade att de voro resandefolk. Finnarna som brukade komma voro antingen di- rekt från Finland eller av de finnar som voro bosatta i Värmland. De brukade komma och lig- ga. Tattarna voro inte finnar. Om man tex. sade till dem att ni är kanske en finne, så nekade de till det. Men riktiga finnar ville allt veta av att de voro komna från Finland. Tattare och zigenare. Det var två olika slags folk. De brukade inte / vara tillsammans annat än om de voro tillsammans och festade. Men då brukade det bli slagsmål mellan dem. De kom aldrig gemensamt utan var för sig. Tattare kallades för tattare eller skojare och zige- nare kallade för zigenare. Zigenarna voro mera livliga av sig. De bodde alltid i tält. De födde sig med att spå och genom affärer med häs- tar och krams, så stulo de det de kunde kom- ma åt. Det var riktiga hästtjuvar. De kun- de gå långa vägar om natten från sin för- läggning för att stjäla höns. De voro mörka- re i hår och skägg än tattarna, så hade de sitt eget språk som de talade sins emel- lan. Svenska kunde de inte mycket av. Sins- emellan talade de aldrig svenska. Några konstiga ord kunde de ju ha sinsemellan som en inte förstod, men det var sådana som de hade hittat på själva. Zigenarna hade ett riktigt språk. / Somliga trodde att zigenare och tattare voro släkt. Men de umgicks sällan. Jag tror att tattarna var ett avskrap av zigernare och annat dåligt folk. Här i trakten har inte någon bland- ning skett mellan folket och zigenare. Om det har skett något sådant före min tid vet jag inte. Utseende och egenskaper. De tattare som brukade besöka staden och omgivningarna här voro mörka. Någon en- da var ljus. De höllo sig till sina egna. Det är omöjligt att minnas att några fick barn med någon här på orten. Det var ingen som ville lägga sig till med en tat- tare. Tattare var folk rädda för. De hade ett farligt humör. Om de blev retade, så frågade de in- te efter vad de slog till med. Och när de fick brännvin i sig, så ville de gärna gräla och komma i slagsmål. På marknaderna / här fick man se dem slåss. Det var mest sins- emellan som de råkade ihop. Det ena böket träffade det andra, så blev det fest, gräl och slagsmål. Käringar och gubbar slogs li- ka bra. Man kunde inte lita på tattare. Här och var stal de med sig det de kom över. Om de blev skrämda, så var de fega. Om en satte skräcken i dem en gång, så satt den i dem. De kom inte gärna tillbaka till ett ställe där de blivit skrämda. Var man be- stämd mot dem, så hade de mycket för en. De voro alltid mycket smutsiga, särskilt var det händelsen med fruntimmer och bar- nen. Jag tror att de höllo sig så smutsiga och trasiga för att de skulle väcka medömkan hos folk. Något arbete ville de inte höra talas om. Om en ville ha dem att hugga ved, så blev man strax av med dem. Tattanas invandring. De gamla på trakten mindes att det fanns / tattare, så de har funnits länge. Hur de har kommit hit till landet har jag inte hört nå- got talas om. Det var sånt löst folk som kom in i landet när krigen var förr i världen. På Forsbacka bruk här utanför staden fanns det valoner. Dessa smeder var bra lika tattarna i utseende. Men om de var av samma stam kan jag inte säga. Tattarna i bygden. Tattare har farit fram här i hela min tid och i mina förfäders tid. Några tattare som varit bofasta har inte funnits på denna ort. Någon enda familj har bott här någon kort tid. De voro mer bofasta åt Rölan- da socken och åt Hökedalen till. Kommu- nerna här alltid varit rädda att få in tattare. Tattarnas vandringar. Tattare bodde inte här på orten. De strövade genom. Men alla sådana där landsvägsriddare / skulle denna vägen förbi, därför så såg en åt- skilliga med tattare. I själva staden hade de inte så mycket uppehåll. De ville helst hålla sig på landsbygden. Här skulle de vara rädda för po- lisen. På landsbygden behövde de inte vara så rädda, varken för länsman eller polis. För det mesta var det samma tattare som kom och for. Än höll de till här på Dalsland och än var de inne i Värmland. De for från den ena stugan till den andra. Även i stadens utkanter hälsade de på och tiggde. Vid mark- nadstillfällena var det särskilt mycket tat- tare i staden och efter vägarna. Det ena tattarskrået efter det andra kom samma vägar. De hade inga bestämda områ- den som de brukade besöka. Tattarna bru- kade komma familjevis. Många gånger - särskilt på sommaren, hände det att det var både två och flera familjer i samma böke. Det / var släktigar som hade träffats. Tattarnas bostäder. Tattarna brukade söka sig till skogsslätten. De sökte upp sådana som bodde i småstugor o mindre ställen för att få nattlogi. Men de kun- de också få ligga på logar och i lador på bondgårdarna. Det var inte av människo- vänlighet, men man tyckte att det var synd om barnen. Och tattarna voro pockande. Det var inte gott att komma från dem. Och det värsta var, att fick de vana på att få stanna, så var det inte lönt att neka dem sedan. De kanske kunde hitta på att stan- na i både två och tre dagar, om det var fult väder. Jag minns inte att det har funnits något luf- farhärbärge eller särskild ödestuga där de fått ta in. Patronerna på herrgårdarna brukade förbjuda sina torpare att hysa tattare. Det var som om / tattare hade mera förkärlek att söka upp torpare och annat småfolk. Bönderna hade de mera respekt för. För det mesta så visades tattarna att logera i lador och på lo- gar. I ladugårdar och stall ville man inte så gärna hysa dem. Det hände att de passade på att mjölka korna om natten. Det var brått att ta nyckeln ur stall- och lagård- den om man hyste tattare på gården. Tattarnas familjeliv. De tattarfamiljer som passerade oftast och som man lärde känna var familjerna Lindgren, Kalle-Dal och Falkin. Kruse hette en annan familj. Men det var inte så ofta som de kom. Jag hörde talas om att Kalle-Dal, Falkin och Lindgren skulle vara släkt på något vis. Det kunde vara 8-10 medlemmar i familjerna. Käringarna fick barn så länge det var möj- ligt. Det var alla åldrar med barn. Familje- na brukade hålla ihop var för sig. Någon / gång hade två tre familjer sällskap. De äldre männen brukade föra kommandot över kärringar och ungar. Om en tattarpojk gifte in sig i en tat- tarfamilj, så hände det att han övergav de si- na och följde den familj, som flickan hörde till. Men oftast var det nog så att de unga nygifta följdes åt på egen hand och blott tidtals följde de äldre. Enigheten var inte stor. Yngre och äldre fruntimmer trätade ofta på varandra. Men när det gällde att vara inne i stugorna och tigga, så var de alltid go- da vänner och överens. Karlar och fruntimmer trätade på varandra. Det hörde till daglig- heterna. De unga flickorna måste följa med de äldre. De fick inte ge sig ut på egen hand något. När de voro 16, 17 år, så bru- kade de få barn. Det hände inte att tat- tartöser fick barn med ortens befolkning. Flickorna voro vackra. men det var ingen bofast som ville mista sin ära med / att ligga ihop med dem. En del tattare kunde både läsa och skriva. De voro konfirmerade som andra. Några tattare såg jag aldrig i kyrkan. Om de hade någon religion eller inte vet jag inte. Både vigsel och barndop före- kom. Prästerna tog inte med dem. Nog kunde de ha 7-8 barn var sig. De fick näs- tan ett barn för varje år till att börja med. Något barnamord hördes inte till. De voro kära i sina barn. Barnen uppfostrades att gå föräld- rarnas ärenden. Tidigt fick de lära aig att tig- ga. Det var det första som de blev lärda till. Att ljuga fick de också lära sig. Det blev inte frågan om att lära dem med några dyg- der. När tattarna blev gamla och orkeslösa, så fick de komma på fattigvården i den socken där de vistades. Numera är tattare bofasta och det är sällan man får se dem stryka omkr. Många av dem har blivit agenter och gårdfarihandlare och / försörjer sig utan tiggeri. Språk. Tattarna använde det svenska språket. Det var ett och annat ord som en inte kunde förstå. Tattarnas yrken och sysselsättningar. Kalle-Dal for omkring och skar fölungar. Det var hans yrke. Kärringarna virkade spetsar, stack van- tar och strumpor och sålde. Karlarna sysslade med förtening och kopparslageri. Så brukade de kö- pa upp lump - tagel, ben, trasor, järnskrot. Som- liga gjorde små arbeten av ben och horn, kläd- hängare av horn och ståltråd. Somliga ha- de träarbeten och sålde. På marknaderna försökte de att lura bönder- na på hästköp. vanligen hade tattarfamiljerna en gammal utsliten ###### till häst. Den försök- te det att #### bort på marknaderna. De fick de gamla hästarna att springa som föl- ungar. De gav hästen brännvin för att han skul- le bli yr och kvick. / Det var sällan man hörde talas om att tattare tog plats som dräng eller piga. De skydde vanligen allt arbete. Så var det bland de äldre tattarna. Nu i senare tider är de inte så rädda för arbete. Jag känner emellertid inte någon arbetande tattare här. När de var på åmålsmarknaden, så höll de till utanför staden och logerade där. Om dagen var de på marknaden och skulle göra affärer. Det var hästaffärer de var intresserade av. För att de skulle demonstrera den eller de hästar de ha- de till salu så körde de vilt utåt vägar- na. Då fick den eventuella köparen vara med. Så bjöds det på brännvin. Tattarna kunde pra- ta bra och det var mer än en bonde som blev lurad på hästaffären den marknaden. Det var många sådana långväga tattare som en inte kände till. Dessa voro djärvare än de som brukade fara då och då på dessa vä- gar. / Trollkonster: Det var käringarna som påstod att de kunde trol- la. Det var på många ställen de skrämde sig fram med trolldom. När de inte fick som de ville, så brukade de med att trolla. Kal- le-Dals käring påstod, att hon kunde trolla. Hon kunde också bota kreaturen. Hon hade "mak- ####" med sig. Det hade hon i smyg. En skul- le inte veta om det. Hon botade en släk- ting till mig för ormbett. Det gjorde hon på det viset att hon läste något över såret. När ett böke hade varit inne, så kastade man aska efter dem. Då skulle de inte kunna komma tillbaka och göra något ont. Man var aldrig säker på tattare än de kunde ha ont för sig. De voro hållna för odågor och vettvillingar. Käringarna spådde folk i kaffesump. Ibland bad de att de skulle få se i vänstra handen på en. Då spådde de i den. Det var inte karlarna så mycket som höll på med / sådant. Men folk var inte säkra för dem hel- ler. Tiggeri. De levde på att tigga. Så var det med alla tattare som kom denna vägen. De var inne snart sagt i alla stugor och tiggde. De nöjde sin inte med att tigga mat utan de tiggde allt annat. Och barnen voro värre att tigga än de äldre. Det var mest fruntimmren och barnen som tiggde. De följdes åt in i stugorna. Men ibland gjorde de på det viset att två och två följdes åt. När det ena paret hade gått så kom det andra. De kom direkt in. En- dera gick de fram till spisen eller satte de sig på kökssoffan. De började alltid att ta- la om väderleken och barnen. Så tände de pi- pan. Varenda tattarkäring hade pipa och tobak med. Tobak tiggde de i stugorna. -När de / hade suttit en stund, så började de att tigga. Hade man bakat och de fick syn på brödet, så började de med att tigga til sig av det. De bad om en kaka eller två. Det hände att de nöjde sig med kakorna den gången och gick. Men vanligen höll de på att tigga efter det ena och andra. När käringarna hade slutat tigga så började barnen. Käringar understödde dem och tyckte att man inte skulle vara hård mot dem när de bad så vackert. "Gulle- söte- mor", brukade de börja med. De brukade alltid berömma och sätta upp husmor, för då visste de att det skulle löna sig bättre. Men fick de ingenting, så blev det svärord och förbannelser över henne och huset. -Mat och kläder ville de helst ha. Det fanns inga spelmän av de tattare som bru- kade hålla till i denna bygd. Nog gick det rykten om att tattare skulle va- ra förmögna. En del av dem hade egendom el. / ett litet ställe. De som bodde inåt socknarna på Dal hade små ställen med jordbruk. Det hör- de jag talas om. De tjänade pengar på byteshandel med hästar, klockor och varjehanda. Somliga var hästskärare och tjänade pengar på det.
"När tordyveln hade lössen framtill skulle man så tidigt"
I en uppteckning från Korsberga socken i Västergötland skriver lantbrukaren Johan Möller (född 1869) om folktro och föreställningar knutna till vårsådden. Uppteckningen är gjord år 1928 och hör till frågelistan Åkerns beredning.
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.
Mjölkhushållning.
Mjölkhushållning. Broddetorp, Gudhems härad, Västergötland. Meddelare: Augusta Svensson, född 1876 i Säckesten, Broddetorps pastorat, nu boende i Nybygget i Broddetorps socken. Gården Säckesten tillhör formellt Bolums socken, Valle härad (Boddetorps pastorat omfattar fyra socknar, Broddetorp, Sätuna och Hornborga, till- / hörande Gudhems härad, samt Bolums socken, som ligger inom Valle härad), men inom samma skogsområde vid Brunnhemsberget, där östra delen av Broddetorps sockens skogsbygd även är belägen. Gården ligger för övrigt endast ett par hundra meter från Broddetorps sockens gräns. På grund av sitt avskilda läge vid Brunnhemsberget och rätt långt från landsväg, har mjölkhushållningen här bibehållit sin ålderdomliga karaktär vida längre än mera centralt och nära landsvägen belägna gårdar, där det varit lätt att sända mjölken till / mejeriet. Även Nybygget, där meddelaren nu bor, ligger något avsides från större landsväg (i Broddetorps skogsbygd), och mjölkhushållningen bedrives också där alltjämt på gammalt sätt; smöret kärnas hemma och försäljes under hand, och skummjölken gives åt kreaturen. Smörkärnor, smörtråg och andra redskap från gammal tid (dock numera icke mjölkfat av trä) användas alltjämt. Ystning i hemmet förekommer dock numera endast i sällsynta undantagsfall. De skildrade förhållandena voro tidigare allmänna. / Skildringen här avser tiden 1880-1910 och tidigare än denna period. Mjölk kallas i dial. mjölk, best f. mjölka. Utom för speciella fall användes endast komjölk. För tjekosta (kickhosta) kunde man använda hästmjölk. Den kallades hästamjölk eller (ännu vanligare) maramjölk (y. dial. maramjölk). Kvinnomjölk, kvenfölkamjölk eller bröstmjölk, användes mot öronsmärtor, örasting. Den skulle då mjölkas från kvinnans bröst direkt i örat. Tidigare användes sådan mjölk också i vidskepligt syfte, t.ex. för att släcka en förtrollad / och därför på annat sätt osläckbar ljuslåga. Då borde en ammande kvinna hämtas, och om hon då pressade ut en stråle av sin mjölk direkt i den förtrollade ljuslågan, så skulle den genast slockna. Vanlig kärnmjölk, tjäremjölk, användes att blanda zinkvitt i för målning av fönster (detta för att spara linolja). För att vitmena de denna tid vanliga, öppna spisarna, di öpne välvspisa, användes krita och mjölk. Det kallades te å smeta spisen eller te å lima spisen. Därtill användes väl också / någon gång tjäremjölk, men oftast var det mera mager mjölk, själer mjölk, d.v.s. noga skummad mjölk, oftast också lite surnad mjölk, draen eller blåsur. Till djurföda användes mjölk, från vilken grädden skummats bort, skumemjölk, företrädesvis till mat åt smågrisar, spägreser. Nyfödda kalvar fingo först råmjölk några dagar så länge hon mjölkade sådan mjölk, d.v.s. omkring åtta dagar (denna tid var individuellt något olika hos olika kor). Sedan fick kalven spenavarme rumjölk en tid. Skulle det / bli en gödkalv, jökalv, fick den hålla på med sådan mjölk, men skulle det bli en pålägeskalv, fick den efter någon tid ej mer numjölk utan endast skumemjölk. Sedan en ko kalvat, kallades, som sagt, den mjölk, hon mjölkade de första dagarna råmjölk (rå- har här samma betydelse som rår i uttrycket en rår baronge = en ”färsk” eller ”grön” d.v.s. svag och i livet oprövad, halvvuxen barnunge. råmjölk alltså = ”färsk mjölk” ”tidig mjölk” ”den mjölk, hon tidigast mjölkar efter kalvningen”, ”den första mjölken av ännu ej sed- / vanlig konsistens” Denna mjölk brukade användas oskummad. [Endast mycket snåla och föga nogräknade personer kunde ibland efter de allra första dagarna skumma den och blanda grädden med annan, normal grädde. Men smör, kärnat av sådan blandning, fick en underlig, föga behaglig smak, påminnande om smaken av mjölk från kor, som utfodrats med rovor och rovblast, och det blev nog en obehaglig överraskning för köparen av smöret.] Av råmjölk med något vetemjöl och eventuellt / något ägg irört bakades råmjölkespanekaker. De bakades mest i bleckbunkar, bläkbongka, eller (på större gårdar) förtennade bunkar av koppar, fötenata köperbongka. Oftast bakades sådana råmjölkespanekaker av all råmjölka oskummad, och seden var, att på samma sätt som man efter varje brödbak gav sina grannar en eller ett par kakor bakebrö och efter varje slakt på hösten gav grannarna slaktemat (vanligen ett stycke fläsk eller kött = fläsk äle tjöt) samt en kokekörv och en annan korv, en aen körv, t.ex. en / longekörv) så gav man alla sina grannar, efter det en ko kalvat ena råmjölkespanekaka. Självklart var detta icke någon förlust för hushållet utan endast ett slags lån till grannarna, ty när dessa i sin tur bakade, slaktade eller fingo råmjölk från någon kalvko, så lämnade de i sin tur bakebrö, slaktemat eller råmjölkespanekaka. Sådana matgåvor eller matlån grannarna emellan gåvo ofta en välkommen omväxling i det vanliga kosthållet. Vanlig, nysilad mjölk kallades numjölk. Var den så färsk, att den ännu hade kvar av / värmen från kon, kallades den spenvarmer mjölk. Man kunde också ibland få höra den kallas kosajumen t.ex. om någon på skämt ville retas med någon annan vars favoriträtt just var sådan mjölk. All oskummad mjölk kunde kallas numjölk. Hade man däremot söter mjölk, kunde detta betyda såväl oskummad som skummad mjölk, som ännu ej på något sätt var surnad surater (eller sur). silesup = en liten kvantitet mjölk, som man dricker av den nyss mjölkade mjölken / eller oftast en liten skvätt (skvat, slangk eller slat) mjölk, som man ger t.ex. till ett barn, som är med i ladugården vid mjölkningen eller vid uppsilningen av mjölken. en silesup består alltså av osilad eller nysilad, spenvarm mjölk (osilater äle nusilater spenvarmer mjölk). Grädde heter grede (gredesnipa = gräddsnipa el. gräddsnäcka). Att ta bort grädden från mjölken kallades te å skuma mjölka. Den så skummade mjölken kallades skumemjölk. Kokad mjölk kallades kokter mjölk. Den hinna, som bildas på kokt / mjölk, kallades sjin, best. f. sjint. um en kokar up mjölk sumᴗente höler utan sum sjäᴗsäk då bliᴗlä ölost = om man kokar upp mjölk som inte ”håller” utan som ”skär sig”, då blir det ”ölost”. (Detta sker om mjölken är gammal och mycket nära surnandet.) Om mjölk börjar bli mycket svagt sur, säger man att mjölka ä draen. (Med detta ord, draen, lånat från mjölkhanteringen, betecknas en person, som (börjat bli) litet rörd av starka drycker.). Surnad, oskummad mjölk med all grädden på kallas filebongke. Surnad skummjölk kallas, / som nämnts, först draen. Blir den surare kallas den blåsur mjölk. Nästa stadium är löpen mjölk eller också löpnater mjölk. Mager skummjölk kallas blår mjölk eller själer mjölk. Den användes emellertid förr i tiden ej blott till gresera utan också till människoföda. Innan kaffe var så brukligt, användes i stället söter mjölk vid den tid, då nu för tiden eftermiddagskaffet drickes, alltså ve merafta. Man åt smörgås å mjölk te merafta. Till aftonvard, te kvälmål, åt man vattengröt och skum- / mjölk, vasgröt å skumemjölk. vasgrötᴗtä kokte en å vaten å samat rumjul = vattengröt det kokade man av vatten och sammanmalet rågmjöl. Till frukost, dajel, vankades det kall vattengröt och uppkokt mjölk = kåler vasgröt åså upkokter mjölk. Den mjölk- eller osträtt, som på annat håll brukar kallas ostkaka eller sötost, kallades på Broddetorps dial. brunost. Den tillreddes på följande sätt: först varde en mjölka satᴗo ble jumen å sina lae en i löpe (dä va en kalvamaje å venstet) = / först värmde man mjölken, så att den blev ljum, och sedan lade man i löpe (det var en kalvmage = löpmagen) nör enᴗade rut i äg å mjul å sökeᴗså sloenᴗet i en bonke åså bakteᴗt i åmen = sedan man (tagit upp ostmassan och) rört i ägg och mjöl och socker, så slog man det hela i en bunke, och bakade det i ugnen. såntᴗtäᴗade en te föring nöᴗlä va kalas = sådant hade man som ”förning”, när det var kalas. dä åtᴗti åsåᴗadeᴗri saftsås te = det åt de och så hade de saftsås till ( = det serverades med saftsås). / Vid tillagning av råmjölkespankekaka tog man råmjölk som den var och blandade i den socker och kardemumma, söker å kademuma och så ibland mjöl. Man slog massan i en bunke och bakade den i ugnen. Den användes ej vid några särskilda tidpunkter utan av naturliga skäl endast då en ko kalvat (ty eljest hade man ju ingen råmjölk). Något surnad mjölk skaᴗsäk (= ”skar sig”), när man kokade den. Den ostliknande massa, som då bildades, kallades ölost. – Ölsupa kallades ösöpa. Det var en välling, kokad av / dricka och mjöl, drek å mjul, men man hade också i den mjölk och sirap. Ex. dä va sånt ösöpe sum di kokte påᴗrän tia å sjokt sat sjea sto iᴗt = ”det var sådan ölsupa, som man kokade på den tiden, och den var tjock, så att en sked stod upprätt i den.” Ett tillfälle, då man borde koka ölsupa, var vid ett barns födelse. Då borde man gå till grannen – barnsängskvinnan – med ett stort fat ölsupa = et redit ösöpafat. En annan rätt av mjölk var potatismjölsgröt, tolemjusgröt, som tillreddes av potatisgryn / och mjölk, tolegrun å mjölk. Potatisgryn, tolegrun, tillverkades hemma på så sätt, att man silade ifrån dem (de små, fasta partiklarna vid rivningen av potatisen) från det vatten, vari potatismjölet, tolemjut, var löst. Mjölkens förvaring. Gräddbildningen. I Broddetorps skogsbygd användes i allmänhet en särskild kammare, där mjölken förvarades. Den kallades därför mjölkakamar. Där stodo mjölkfaten, mjölkafata, på ett stort bord, mjölkabot, för / att grädden skulle gå upp till mjölkens yta. Detta kallades att mjölken skulle ”gräddfalla”, mjölka sule gredefala. I senare tider användes som mjölkfat bleckbunkar, eller kopparbunkar, bläkbongka eller köperbongka, men på 1870-talet (och tidigare) och ännu på 1890-talet hade man träfat. De voro svarvade ur pilträ, svarvata utå pile, och mycket ”grunda” eller ”flata” (=flata eller flåa), detta för att den yta, som skulle skummas, skulle bli stor, vilket ansågs som en fördel. Av samma skäl skulle dessa mjölkafat eller silefat stå på ett stort bord, / emedan arbetet då gick bekvämare och lättare. När kon mjölkades, hade man som mjölkkärl en mjölkastope, se teckn. 1B, eller ena mjölkaböta, se teckn. 1A. Den förre bar man i det uppstående skaftet, den senare i ett handtag på själva locket. När man silade upp mjölken, skedde det antingen direkt i mjölkafata eller (oftast) i ett särskilt siletrug eller mjölkatrug av urholkat trä liknande smörtråget, se teckn. 8 och 9. Man silade genom en mjölksil, en mjölkasil, en träsil med ”öron”, träsil mä öra, och i mitten ett bleck, som man gjort en massa hål / igenom med en syl, en sul. En del lade halm i silen, en del granriskvistar, men det blev nog ej så rent ändå = dä ble nok grumsit likaväl. I mjölkakamar förvarades också på hyllor, på höler, såväl ost som smör – det senare oftast i ett tråg. När man skulle skumma av mjölken, skuma mjölka, använde man ena gredesje (eller ena gredeslev) (se teckn. 2 och 3, naturlig storlek). Man använde även det sättet att hålla handen, håna, för grädden, så att den ej följde med, medan man hällde bort mjölken, som var under / grädden. män då kuneᴗrä nok bli ena bruner rån darᴗoᴗade hölt håna = ”men då kunde det nog bli en brun rand (i grädden), där hon (den gamla) hållit handen.” Handens renhet var det nämligen icke alltid så helt med! greden förvarades i en gammal Höganäskruka av stengods, vilken ärvts genom flera generationer på gården (Säckesten). Den var dock av nästan alldeles samma form, som dylika kärl nu för tiden. i gredekruka förvarades grädden, tills man skulle kärna smör av den. Utom ovan nämnda sätt att hindra grädden med handen från att / följa med medan man slog bort mjölken under, förekom dock även i äldre tid metoden att skumma med gredesje. Under tiderna emellan det mjölkkärlen och smörkärlen användes, rengjordes de med vatten och skurades med en sorts hårt grås, skavegräs. (Kommentar: skavegräs = skavfräken) Sedan alla mjölkkärl, mjölkakael, voro rengjorda, ställdes de upp på kärlhyllan, kalahöla. Skummjölken, skumemjölka, användes till djuren, särskilt till svinen, dän ga en svina. Men också till människoföda användes skummjölken, och många fattiga människor hade väl knappast smakat oskummad / mjölk. Åtminstone var det så under årtiondena före sekelskiftet. Beredning av smör. Hade man endast en obetydlighet grädde, så att den ej lämpligen kunde arbetas i den vanliga smörkärnan, kunde man slå grädden i ett mindre kärl och ihärdigt vispa den, tills det blev smör. Det kallades te å vespa smör. Var det mycket litet grädde, och man dock ville ha smör av den, kunde man helt enkelt slå det i en butelj och skaka den så länge, att det blev smör. då vaᴗrä te å slöᴗt i en petäl å ruska smör åᴗt. / Men naturligtvis användes dessa metoder endast i undantagsfall. Det vanligaste var, att man slog grädden i en smörkärna och kärnande smör. Det kallades te å stjära smör. I äldre tid (före 1900) användes oftast smörkärnor, smörstjärer, av den typ, som framgår av teckn. 4. (Den kärna, som finnes på teckn. 6, är av något yngre typ än den förra). Sjölva stjära hade formen av ett slags lång stop med samma slags uppstående skaft som en svinastop eller en mjölkestope (se teckn 1 B). stjärelöket (kärnans lock), se teckn. 5 A, var tillverkat ur ett enda trästycke, nedåt slätt, men uppåt / och omkring töel (se teckn. 4 C) format som en skålformig urholkning (i mitten genombruten för töel) för att den från töel avskavda grädden skulle stanna där under arbetet. en töle, best. f. töel; plur töla, best f. töla, var i nedre änden försedd med ena tölatrisa, se teckn. 5 B. Genom mitten av tölatrisa var töel fastsatt och kilad med två kilar i kors för att få ett säkert fäste. För övrigt hade tölatrisa en mängd hål, genom vilka grädden pressades upp och ner vid arbetet. (se teckn. 5 B). Kärnorna i något senare tid (omkring och efter 1900) hade en något avvikande typ / (se teckn. 6) stjärelöket (se teckn. 7 B) är ej gjort i ett stycke utan sammansatt liknande ett laggkärl, fast utan både botten och lock men med en skiva insatt i mitten. Den från töel avskavda grädden kan här flyta ut över hela denna skiva, men hejdas vid kanterna av de uppstående laggkärlsstävorna. tölatrisa (se teckn. 7 A) utgöres ibland hos denna typ av stjärer av ett kors men kan också ha samma form (en träskiva med borrade hål) som hos den äldre typen. På bygden har i äldre tid också funnits stjärer, som nedtill haft ett hål att / tappa ur vassla, vatle, genom. Hålet tillstänges dessemellan med en liten svarvad tapp, en liten svarvateᴗtebe. Sedan man slagit grädden i kärnan, kunde arbetet börja. te å stjena smör tillgick så, att man, sedan man satt kärnan mellan knäna och fattat med ena eller med båda händerna om övre delen av töel, växelvis drog upp och tryckte ner töel (med tölatrisa) genom gräddmassan i kärnan. Var det lämplig värme i rummet (helst omkr. 14 grader varmt) och ingen åska i luften, så dröjde det ej så länge, innan greden skaᴗsäk. / De första tecknen härtill brukade visa sig vid det hål i stjärelöket, där töel passerade igenom det, och där därför friktionen var starkast. Sedan däᴗade sköetᴗsäk, fick man ytterligare hålla på en god stund änaᴗrä ade samlat säk, så att smöret bildade större klumpar i stjära, vilka skilde sig ur stjäremjölka (te å sjära säk kan utom ovannämnda betydelse också betyda, att man råkar skära sig t.ex. på en kniv. Men det kan också ofta användas i överförd bemärkelse. Om två personer råkat träffas och blivit vänner, men andra förmoda, att denna vänskap nog ej blir långvarig, / t.ex. därför att båda äro kända för härsklystnad eller snålhet, får förmodan om snar ovänskap i stället ofta formen: å jaᴗrä tövaᴗleᴗnte änaᴗvä sjäᴗsäk. Åh, ja, det dröjer väl inte länge innan den vänskapen ”surnar” d.v.s. förbytes i sin motsats. Det var så bra i början, men det ”skar sig” strax = dä vaᴗså ratᴗdå i början män dä skaᴗsäk tvät.) För att det hastigt skulle bli smör, borde ett ormskinn läggas under botten på kärnan – dä sule vära redit te å läga et ormasjin inuner böten på stjäna. Från äldre tid berättas / om en djäkne (eller måhända student), som gjorde sig goda förtjänster genom att ge sig ut för te å kuna nöᴗt (d.v.s. att kunna signa och förtrolla samt lösa ur signerier och trolldom, förjärning eller förjäring). Han kom till ett ställe, där man höll på med att kärna smör – men det ville inte bli något smör. Det var som förgjort. Efter erhållet vederlag i klingande mynt, lyfte han upp kärnan och skrev några ord under botten, som skulle hjälpa för all framtid, så att det alltid lätt skulle bli smör. Så gick han sin / väg, och gumman fortsatte att kärna och till sist lär det väl ha blivit smör. Gumman var emellertid nyfiken och hade någon att läsa orden, som skrivits under botten. Där stod då: stjära stjärestjärin teᴗru bliᴗsväter i naken = ”kärna, kärnekäring, tills du blir svettig i nacken”. Han kom till en annan gård. Där rådfrågades han för att de nyfödda kalvarna hade benägenhet att dö i ladugården. Det berodde förstås på förjäring. Det var svårt, sade han, men kunde botas, ehuru det skulle bli dyrt. Ett föremål, invirat i klutar, / nedgrävde han i kalvkätten. Det skulle ofelbart hjälpa. Sedan han fått sin rundliga betalning, gick han. Och tiden gick – men det spordes ingen förbättring. De nyfödda kalvarna dogo som förut. Då grävde bonden upp det nedlagda trolltyget, som visade sig vara en papperslapp, på vilken stod präntat: kalv vit å kalv rö vet duᴗnte leva så fåᴗlu le dö (vit och röd skulle enligt regelrätt dial. heta viter och rör, men ha tydligen här förkortats för versens och rimmets skull) = ”kalv vit och kalv röd, vill / du ej leva, så får du väl dö.” Vad nu det omtalade smörkärnandet beträffar, så är det onekligen ganska nyckfullt, och det är kanske ej så underligt, att vidskepligt folk genast trodde på förjäring, då de ej kunde i varje enskilt fall fundera ut orsaken, varför det ej som vanligt blev smör. Sedan man nu fått smöret att samla säk i klumpar, var det dags te å ta up smöt. Man tog fram et smötruj (el. smörtruj), se teckn. 8 och 9. Med gredesjea, som också kallades smörsjea, se teckn. 2 och 3, samlade man upp smörklumparna, smörklongka, / samtidigt som man genom att luta på stjära öste upp stjäremjölka. Smörklongka lades undan för undan i smötrujet. Sedan allt smöret tagits upp och lagts i smötrujet, skall det arbetas med skeden. – Fanns det barn närvarande, brukade de få en smörgås av det färska smöret. Det kallades te å få ena stjäresmörgås. – Att arbeta smöret kallas te å älta smöt. Först sköljer man det med kallt vatten och arbetar det samtidigt med skeden, så att all kärnmjölken, stjäremjölka, avlägsnas ur smöret. Sedan ältar man det, älter enᴗet, ytterligare och lägger i och inarbetar / det salt, som skall användas för den smörkvantitet, som skall göras lagom salt. Råkar man ta för mycket salt, så kan det hjälpas genom att flitigt skölja smöret med kallt vatten under det man alltjämt och å nyo ältar det i tråget. Den stora smörklump, som blir resultatet av det hela, kallas för ena smöslaja (el. smöslaja). I denna smöslaja gjorde man ett kors för att ej kon skulle bli ”förgjord”= föᴗrte koa sule bli förjoder. Sedan packades denna smöslaja ner i ena smörböta, ett laggkärl mindre än ena mjölkaböta men eljest av / ungefär samma form, se teckn. 1 A. Denna smörböta förvarades sedan i mjölkakamar. För resor och även för daglig matsäck tog man med smör i en smörask, en rund träask, vanligen svarvad ur någon art lövträd. Teckningarna 13 och 14 visar en sådan smörask, svarvad ur bokträ. I vardagslag lade man upp smöret med ena smörsje som var något krusad i ena kanten, se teckn. 10, men vid högtidliga tillfällen, kalas, lade man upp smöret i tunna skivor med en platt, krusig och räfflad smörspade, smöspa, se teckn. 11. / Beredning av ost. Det förekom naturligtvis att ett enskilt hushåll då och då yste någon ost till eget behov och då använde endast mjölk från de egna korna, men detta var egentligen rätt sällan förekommande. Vanligast var, att man bad tillsammans sina grannar och vänner till ett så kallat ustekalas. Så skedde, när man t.ex. skulle ysta julostarna. Det skedde på hösten. I Säckesten brukade man ha sitt ustekalas den 22 september. Då var det remåntematen i Skövde. Det var marknad för uppköp / av unghästar, och då voro förstås männen, kara, där med sina hästar. å nöᴗlå kvenera va hema insamla så jek dä redit å ha ustekalas = och när då hustrurna (och fruntimmerna över huvud taget) voro ensamma hemma, så passade det bra att ha ustekalas (det kallades även ustejälp). Ville man vara riktigt rejäler, borde man istället för att ta med mjölk till den som skulle ha sitt ustekalas, ta med ena plåka. Den tillkom så, att man dagen före ustekalast hemma hos sig gjorde en mindre ystning (av mjölk från sina egna kor) / och samlade den ostmassa, man på så sätt fick ihop, till en färsk ost, som man tog med istället för mjölk till ustekalast. En sådan ostmassa av obestämd form kallades ena plåka och förslog naturligtvis mycket mer i den stora osten, än om man haft med sig en eller ett par krukor mjölk, även om dessa krukor varit mycket stora. ena plåka måste var gjord dagen före ustekalast – äldre fick den icke vara. ena plåka användes också till ställen, som lågo långt bort, eller då det annars var svårt att bära med sig mjölk. / Om t.ex. skolläraren eller en lärarinna skulle göra ett ustekalas, så togo barnen med sig större eller mindre plåker – det skulle ju ej varit lätt för dem att bära med mjölk. På det ställe, där det skulle bli ustekalas måste vissa förberedelser göras under dagarna förut. Först måste man baka vetebröd och kakor, leva å kaker (rina, småbrö å peparkaker). (vetelimpa = lev, bets. f. leven; plur. leva, best. f. leva) och annat, som kunde behövas till kalaset. Vidare måste alla ustekar vara rena och i ordning. ustekar di va / utå bräer mä utsköra grana krusiluta på insiera åså i böten = ustekar de voro förfärdigade av bräder med utskurna granna krusiduller på insidorna och även i bottnen. Runda ustekar voro flätade av korgvirke, se teckn. 12. De kallades också ustekörja. Dessa voro omsorgsfullt gjorda. De köptes på marknader och tillverkades ej på orten. De ustekar, som voro avlånga och gjorda av bräder, hade en massa borrade små hål i bottnen, varigenom vasslan kunde rinna ut. Dessa ustekar voro ungefär 50 cm långa, 25 cm breda och 15 cm höga. De mindre, / runda ustekörja voro, som sagt, flätade av korgvirke. Där rann förstås vasslan ut överallt mellan flätverket samt genom det stora, runda hålet i bottnens mitt. – Vidare måste man ha en stor kittel, stjätel, i ordning för ystningen. Det var vanligen en stor kopparkittel, rymmande ungefär 20 kannor = en stor köperstjätel sum dä jek stjuje kaner i. – Man måste också göra i ordning löpe. löpe dä va venstet utå en späkalv = ”löpe det var löpmagen av en spädkalv”. Den saltades vid slakten av kalven och lades undan i en bytta, ena böta, och då den ansågs genom- / salt, hängdes den upp att torka. När den skulle användas (ve ustinga), blötte man först upp den i vatten. män då loktaᴗn alt uet iblan = men då luktade den nog något skämt ibland. När nu dagen för ustekalast (eller ustejälpa) var inne, kommo gummorna, gumera, redan tidigt på förmiddagen, ungefär vid niotiden. Allt efter som de kommo, slog man i den mjölk, de medförde, i den stora kopparkitteln, i dän stora köperstjätel (eller ustastjätel), och så blevo gummorna bjudna på kaffe med dopp, allt efter som de kommo. / En del hade med sig mjölk, vanligen tre kannor, tre kaner. Då en bra ko mjölkade ungefär fyra kannor, fira kaner, per dag, var ju tre kannor ungefär vad man kunde avvara om man, som fattigare gummor, endast ägde en ko. Men bondhustrurna, bonstjäramorera, brukade ofta ha med sig redia plåker, eller, som de också kallades, stora bongkaosta, vilket ansågs särskilt hedersamt. Om det var någon särskilt framstående bonstjäramor, bondhustru, så hjälpte denna sedan till med sjölva ustinga. Hade man haft dit plåker, så / plockade man sönder dem (därav namnet) = plåka en söneᴗlum i mjölken i ustestjätel. (Att plocka sönder dem i mycket små bitar kallas te å napra söneᴗlum). Man tog det i vatten förut uppblötta löpet, och rörde sedan ned det i den svagt uppvärmda mjölken i kitteln en stund. Sedan fick det hela stå en timme tes dä löpna. (ustestjätel mä mjölka uppvärmdes vanligen i köket.) Efter en timme eller så sade man: nuᴗar mjölka alt löpnat satᴗtä ä ost = ”nu har mjölken redan ”löpnat” så att det är ost”. Då kunde man börja håma up (”håva upp / med händerna”), ostmassan och lägga den i ustekara ( = de olika ostformarna), där man förut lagt i usteduka. En usteduk består av en mycket tunnsliten handduk eller annat liknande tunt tygstycke. Fanns det barn i huset, gav man dem förstås ett med handen hopkramat stycke färsk ostmassa. Det kallades te å få ustemus. Något lock till ett ustekar förekom ej, utan när formen var full av ostmassa och vasslan, vatlen, hade pressats ur så mycket som möjligt, drog man försiktigt upp usteduken med den i den / liggande färska osten, och vände den upp och ned i ustekat, så att översidan av osten kom nedåt mot bottnen istället och fick sin form och dessutom intryckt de i botten inskurna namn eller initialer och andra krusiluta, som brukade finnas där. – Innan man tog upp ostmassa och lade i ustekara, saltade man något på de i dem liggande usteduka, och även i ostmassan saltade man något, allteftersom den lades i ustekat. Vasslan, vatlen, användes mest som foder åt svinen – ibland även till korna. / löpet tog man efter användandet och hängde å nyo upp det att torka. Ett par veckor fick ostmassan ligga kvar i formarna, ustekara. Man yste (usta, uste, ust, uster) ej stort oftare än till jul, och då lade man julostarna, julosta, i mjölkkammaren, mjölkakamar, eller var det passade bäst, men på vintern måste de ligga så, att de ej fröso. Så lågo julostarna och ”mognade”, å mongna, som man sade. Om vintern, när det frös, måste även mjölken (liksom osten) flyttas till ett rum med någon värme (till ett skafferi, / där man förvarade annan mat t.ex.). julosten kune vara äna te påsk å iblan läner = ”julosten kunde räcka ända till påsk och ibland ännu längre.” Den hade då varit ystad sedan i slutet av september och alltså tre månader gammal, när man började äta den = nör en tok teᴗn. Utom salt brukade en del vid ystningen, nöᴗli uste, lägga kummin, kåmning, i ostmassan. Upptecknat i Nybygget, Broddetorp i augusti 1946 av Herman Torstensson Fil. kand. / Förklaring till teckningarna. Samtliga bilder ha av tecknaren gjorts i Broddetorp och direkt med föremålen som modell. Teckning Nr 1. A. Bytta för mjölkning, mjölkeböta (såsom förvaringskärl för mjölk kallas den mjölkaböta). B. Stop för mjölkning, mjölkestope. Teckning Nr 2. Sked, varmed man skummar av grädden från mjölken = gredesje (Från sidan. Naturlig storlek). / Teckning Nr 3. Samma gredesje, sedd uppifrån. (Naturlig storlek.) Teckning Nr 4. En smörkärna (äldre modell.). A. sjölva stjäna B. Locket, löket, gjort i ett trästycke. C. töel. Teckning Nr 5. A. Locket (till kärnan på teckn. Nr 4), sett rakt uppifrån. B. tölatrisa (till samma kärna), sedd rakt underifrån. De / kilar, varmed töel är färst, synas i kors i mitten av trissan. Teckning Nr 6. Smörkärna av något yngre modell än den å teckn. Nr 4. Teckning Nr 7. A. tölatrisa i form av ett kors (tillhör smörkärnan å teckning Nr 6). B. Locket till smörkärnan å teckning Nr 6. Trägjordarna äro satta mitt för den skiva, som utgör det egentliga locket, stjärelöket. / Teckning Nr 8. Smörtråg, sett från sidan. Det hela gjort i ett enda trästycke. Teckning Nr 9. Samma smörtråg, som å teckning Nr 8, men sett rakt uppifrån. Teckning Nr 10. A. Smörsked, smörsje, sedd rakt uppifrån. B. Samma sked, sedd från sidan. Teckning Nr 11. A. Smörspade, smöspa, sedd / rakt uppifrån. B. Samma smörspade, sedd från sidan. Teckning Nr 12. A. ustekörje, sedd rakt underifrån. B. Samma föremål, sett från sidan. Teckning Nr 13. Smörask, svarvad ur bokträ. (Locket borttaget. Naturlig storlek). Teckning Nr 14. Samma smörask med påsatt lock. Asken är från Storegården, Broddetorp. ________________________ / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Framsida kuvert]
"Pigan satte på kakorna och husmodern förde in dem i ugnen"
I en uppteckning från Dalhems socken i Småland berättar Annie Andersson om olika sädesslag för bröd, surdegsbakning och folktro runt bakning. Uppteckningen är gjord år 1964 och hör till frågelistan Brödet och dess tillredning.
Svar på Frågelista 16.
Svar på Frågelista 16. Brödet och dess tillredning. I. Inledande frågor om bakning. Användning av ordet ’baka’: I vårt mål användes detta ord om att ’baka bröd. Alltså allt slags bakning av alla de slag av bröd och kan inte påminna mig att detta ord som verb användes om något annat arbete. (Som substantiv är ordet ”baka” detsamma som ryggdelen av ett skinn). ’Baka’ vid brödberedning betecknar i vårt mål hela arbetet med brödtillverkningen från mjöl till färdigt bröd. Som substantiv för en bakning säger vi ”Bak”. ”Storbak” t. ex. Vi tala även om ”Bakädagarna” exempelvis samt om att ’baka’. Tider för bakning. Den tiden här på trakten när man förr / mera hade självhushåll i gårdarna bakade man de större ”baken” på senhösten eller förjulsvintern när man hunnit med att mala årets skördar korn och råg. Ända fram på detta århundrade odlade man även råg för eget behov här. Ännu längre tillbaka i tiden under farfars tid ända fram till åttitalet hade man ju i lager för att skydda sig mot de ofta återkommande svagåren tre års förlag av korn och råg. (Enl. den 96 år gamle Axel Eriksson i Västerås, Vilhelmina skn, född i Tallsjö omkr. 1850.) Sommarbrödet bakade man på senvintern, våren, medan ännu snön låg kvar på taken. Detta gällde ju vårt ”tunnbröd”, ojäst tunnbröd samt det något tjockare rågbrödet i samma form och storlek, ”kaken”, av rågmjöl som ju var av jäst deg. (Glömde nämna att på de / flesta bondgårdar här fanns tvenne ”häbbärrj”, kornbodar med kornlårar på bägge våningar. Dessa var i min hemby uppsatta redan under 1700-talet.) På höstarna och även på vårvintern kunde man baka i flera dagar i sträck på varje bondgård. Vill minnas att man hann med att baka ca tvåhundra sådana ”kaker” pr arbetsdag på tvenne bagerskor. Och då gällde det ju att baka så mycket det räckte till nästa ”bakädagar detta beroende av hushållens storlek och det var ju i regel stora familjer då. De personer som bakade kallade vi ibland ”bagärskor” ibland ”bakätjäringär”. Karlar deltog i regel inte i detta arbete utan kanske någon gång med att göra eld på hällan så tidigt att ugnen / var varm och färdig att grädda bröd i när man började arbetsdagen i regel kl. 6 på morgonen. Arbetet fortgick till sena kvällen ibland ända fram mot elvatiden för att åter börja sex på morgonen nästa dag. Karlarnas arbete var ju att skaffa ved samt oftast dock icke alltid ställa i ordning förbakningen som att bära in och breda ut ny halm på den del av golvet där man lade brödet när det färdiggräddats. Att bräcka, d. v. s. värma upp i ugnen och vika ihop det, vilket skedde som slutskede av bakningen varje dag kunde man få hjälp av besökande ungdomar från granngårdarna. Brödet veks tre gånger så det blev alltså åtta ’skivor’. Kunde förekomma att man vek det endast två ggr så att det blev endast fyra ’skivor’. Omedelbart efter vikningen la- / des det hopvikta brödet åter på halmen för att kallna innan det fraktades över i stora täta lårar av bräder. De kvinnor som utförde bakningen var först och främst gårdens kvinnor men minns även att i vår by var en förmånskvinna, kunnig i mycket, som i början av seklet ofta deltog i gårdarnas bakningsarbeten. Denna kvinna ”Märta Erika” var också byns ”djurläkare” trots att hon var avsevärt halt. Den förste yrkesbagaren här var en Lundberg. Tror att han var smålänning. Han hade kommit som vandrande gesell och kom att stanna och gifta sig med en kvinna som börjat här med ett hembageri. Hon kallades allmänt ”Bagar-Sara” och var nog en mycket duktig kvinna. Lundberg var nog en yrkeslärd bagare / som kom hit på tidigt nittital. Minns till det goda spisbröd, ”Helskrött”, som han bakade och som omkr. sekelskiftet och årtiondena framöver utgjorde skogsarbetarnas främsta näring jämte amerikanskt fläsk. Denna rätt var för de många skogsarbetarna här den tiden, det pågick så mycket avverkningar här den tiden, den enda mat de förtärde i kojorna jämte kaffe. Alla skogsarbetare hade var för sig eget hushåll då. Nog kunde man väl grädda kolbullar ibland men mycket stödde man på fläsk och bröd. ”Bagar Lundberg” bakade från början även ett grovt rågspisbröd men detta köptes sällan. Han bakade ju även alla slag av ”småbröd”, kakor, samt vetelängder och småbullar jämte skorpor men mest gick väl hans ”Ral- / larbullar”, stora runda rågbullar med sirup, samt vanliga råglimpor. II. Allmänna frågor om brödet. Visst var man aktsam om bröd, när ett bröd föll till golvet kändes det verkligen som man gjort något mycket dåligt. Minns mig emellertid inte ha hört om några ”signerier’ om bröd eller dess behandling. Ordet ”gudslån” användes ju om all mat. Och bröd var man nog mera vördnadsfullt aktsam mot än mot någon annan mat. Till vardagslag åt man aldrig i hemmen vetebröd till kaffet. Och på syföreningar i prästgården omkr. eller strax före sekelskiftet bjöds endast en skiva vetebröd till varje. Pastorskan brukade säga: ”Vi slösa inte med brödet.” Så var det då. Begreppet dagligt bröd, med detta menade vi nog allt / vad som hörde till livsuppehället. Man kunde ju Luthers lilla katekes! Vi hade ju uttrycket ”Bröd för dagen” samt ”Nu är bröföa räddad för vintern” när man fick välbärgat ofruset korn. Men med detta att ’bröföa’ var räddad för viss tid framöver kunde vi också säga när vi hade ett förtjänstarbete och nödvändiga inkomster för viss framtid. ”Bättre brölös än rådlös”, ”Småsmulor är också bröd” var vanliga talesätt när allt inte var så överhövan väl. Under högvintern eller förejulsvintern kunde man ju råka ut för ”mjölklössta” samt någon gång före de ordinarie storbaken höst och vår, ”brölössta”. ”Mjölklössta” räddades med ”sirapsveta” eller kanske vört. Blev man utan spisbröd måste man snabb-baka hällakakor som måste ätas täm- / ligen färska enär de eljest hårdnade. Sirapsveta, vört eller lingonvatten kunde även vid mjölklössta få duga till kvällsgröten av hemodlat kornmjöl. Till pannkakor användes det köpta vetemjölet. Våfflor däremot gjordes ofta av kornmjöl. Vete odlades aldrig här förr men väl havre samt såväl höst- som vårråg. Beträffande uttryck kan även nämnas sådana som ”Levebröd” varmed menades vad man existerade på, ’yrke’. ”Ta brödet ur munnen på någon = Ta någons arbete. ”Den enes död, den andres bröd = När någon dör och någon efterlevande får hans arbete och inkomster. ”Ta bröbitn bårddi på’n.” Ta hans arbete så att han blir arbetslös. ”Vara i någons bröd” = Vara i annans hushåll. ”Han ha mång som ät” = Sägs om den som har stort hushåll. / Man såg ju ogärna att någon i ens hushåll åt endast sovel utan tilltugg av bröd och potatis. Minns en person berättade att han i timmerkojan bjudit en gammal same på den i kojan vanliga måltiden fläsk och bröd ur sin matsäck. Denne som ju var van att leva i huvudsak på torkat kött som matsäck åt endast av det goda amerikanska fläsket och när min sagesman uppmanade att även äta bröd till svarade samen: ”No dôg flässkä utan brö.” Att förr lägga fläskskivor på en smörgås kallades Tvissvôl. Vårt allmänna namn på allt slags bröd, även om det var starkt inblandat med blod, potatis eller andra beståndsdelar som ”Pärbrö”, ”Blobrö”, ”så var det ’bröd’, även om det var blott en ”brödbit” eller en brösmula”. Beträffande uttrycket med tillägget / ”sinnär” så använder vi detta, ”mjölksinner, brösinner” vet jag inte om jag hört här men torde kunna användas enär ”sinner” i vårt mål ju är beteckningen för ’en liten del’. Ett ’stort stycke bröd’: ”Bröskiva”, ”En liten: ”Bröbit”, ”Brökant”. ”Bröskiva” kan vi också säga om ”Bullskiva”, hur tunn den än är. ”Bröknalle” när brödet legat och hårdnat. Brödets egenskaper: Nybakat: Nybakat = ”Nybakabröa”. Bröd som ännu är mjukt säger vi ”mjukbröä” eller ”mjukkakän”. Namn på gammalt bröd som torkat och hårdnat: ”Bröknalla.” Bröd kan vara ”välgrädda”, eller ”kladditt”, ”ogrädda” å degitt inni” som vi säger på vårt mål. Även kanske ”bränt utanpå men ändå degitt inni” om det gräddats i för het ugn. Torkat bröd kan antingen vara ”vasst”, ”hårt” eller / ”mört”. Uttryck för torkat bröd som mjuknat: ”Slejjä sä”, ”Mjuknä”. Möglat bröd åts av vissa personer utan avsmak men slängdes till kreatursföda av andra. Det yttre på brödet benämndes ”skorpa”, det inre: ”inkråm”. Med bulle menade vi först och främst vetebullar, stora och små, men kunde det förekomma att vi sade även rågbulle istf. för ’limpa’ = en avlång rågbulle. Runda ej så tjocka rågbröd av jäst deg kallade vi ibland ”hällakakän”, ibl. ”smörgåskakan” [!]. Med ”kaka” = 1tt bröd, även s.k. ”småbröd” till kaffet. ”Kusar” var vetebullar bakade i ovanliga former, ibland som gubbar eller djur. Får väl försöka göra teckningar å samtliga former bröd. III. Bakugn och bakredskap. På de allra flesta gårdar här fanns / ännu i min ungdom fram till 1920-talet bagarstugor. ”Bröjstugän”, på de flesta bondgårdarna. Dessa var antingen fristående eller byggda samman med övriga uthusutrymmen som vedlider, bodar och andra utrymmen. I regel bestod bagarstugan av ett stort rum med muren i ena hörnet med öppenspis och bakugn med ”kappa” runt om. Öppenspisen hade från ”bruket” nere vid kusten inköpt ”järnhälla med årtal och köpande bondens initialer samt ”bôlstång” i hörnet av öppenspisen. Stugan hade därjämte ”förstuga”, ”fastu”, jämte kammare, ”Bröjstugukammare. Denne var väl förr använd som drängskammare men i min ungdom bodde i vår sådan ständigt någon inhyses, och så även i andra / bondgårdarna i vår by. Hur bakugnen m.m. var utformad söker jag göra en ritning av. Bakugnens botten med eldfast tegel kallade vi ”hälla”, ”bakugnshälla”. Denna var ju plan, ej lutande, och murad av fyrkantiga stenar i motsats till övriga murningar med avlånga stenar. ”Laet” längs mot väggen var oftast av gråsten. Det var väl mot eldfaran. Tegelstenarna hade storl. 6 x 12 tum och i hällan 12 x 12 tum. Ovanpå trumman gick röken från den enda öppningen framtill på trumman där ved och bröd matades in, mellan kappan och övre delen, taket av ugnstrumman, samt in genom rökgången i muren. Skorstensgången var vid och gemensam för öppenspis såväl i / bagarstugan som bredvidliggande kammare. Man eldade ju ett par timmar i bakugnen på arla morgonen innan man kunde börja baka tunn- och ”rågkakän” vid sextiden. När bakningen började styrde man med brannstakan alla kol på ömse sidor i hällan i ugnen men måste ju läggas något vedträ på ömse sidor i ugnen för att hålla hettan vid liv under bakningsarbetet hela tiden. På dessa bakugnar hade man inga luckor för öppningen. Bakugnens valv kallade vi ”tromma”. Framkanten vid öppningen av ugngen var välv av tegel å kant som gick ner något längre än ugnen innanför kanten i ”tromma”. Genom välvningen erfordrades inga stödjärn för att hålla upp ”tromman”. Något utanför denna öppning i trumman var ju en murkappa med en ca 4–5 tums krans sammanhängande runt såväl bakugn / som den öppna spisen. Ugnsöppningen stängdes aldrig. Golvet i rummet var ju helt täckt av golvplank. Inget jordgolv men hela murningen stod ju direkt på jord. Bakveden: Till ved i bakugn användes vid tändning och första brasan gärna björkved ibland hela tiden. Den sprättä ju inte ut ”gnistkol” på golvet som den flesta granveden. Granved från granbestånd med ren granskog utan inblandning av andra trädslag skall dock inte ”sprätta” enl. vad en gammal same sade. Kunde man använda granved till eldningen i ugnen så var det en stor fördel genom att gran ger mera kol. Veden skulle vara längre och något grövre än den man använde i järnspisen eller den öppna spisen. När man bakade vin- / tertid i dessa bagarstugor eldade man nog även i den öppna spisen i bagarstugan för att få in värmen genast från morgonen. Sedan bakningen pågått en tid var ju bagarstugan genomvarm. Eldningen: När man gjorde upp eld i ugnen ”tromma”, gjorde man denna i inre halvan av ugnen. Lade veden lite kors och tvärs för att den lättare skulle få fart. ’Gillrade’ veden, som vi sade på några underlag först och främst och sedan kors och tvärs. Genom den vida skorstensöppningen var det ju gott drag, men måste man ju ha torr ved vid bakningen emedan det annars blev ”svartsôgga” i ugnen. Med ugnstjäpp, även kallad ”Brandstakan” förde man kolen åt ömse sidor i ugnen när baket började. / Ugnen var ju så bred att man kunde ha eld på båda sidor, längdsidor i ugnen, och ändå plats att grädda kakorna i mitten av ugnen. Man använde ugnskvast, hellst av ungt ris att sopa hällan ren från kol, sedan kunde man med någon slags borste sopa hällan ännu renare innan man förde in kakorna att gräddas i ugnen. Temparaturen i ugnen kunde provas på olika sätt, antingen genom att kasta in en nypa mjöl, vilket väl var vad man först gjorde och sedan genom att provbaka en ”glödkaka”, litet bröd. Något speciellt sätt att kyla ner ugnen minns jag inte till. Man måste ju ”elda med förstånd” när man ”eldade upp ugnen” under morgontimmarna. I värsta fall dröja någon stund innan man / började bakningen. I våra öppna ugnar torde ett kallt vedträd i ugnen ha kyllt något litet. De bakugnar jag minnes var ju de äldre av dessa med murade tjocka murar av gråsten, granit på sidorna av ”tromman” som dels var ett bra brandskydd samt därjämte tjänstgjorde med att hålla en jämn värme såväl i ugnen som i rummet, när det bakades flera dagar i sträck vilket ju var det vanliga. Minns inte någon bondgård i vår by i min barndom som saknade bagarstuga. Nog förekom det att någon granne kom och gjorde något litet bak när den ordinarie bakningen var slutförd i en gård. Någon flyttbar bakhäll minns jag mig inte ha sett i bruk i vår trakt. / Järn för gräddning av våfflor, godrån, struvor. I min svärfars gård finns ännu förvarat ett våffeljärn med långa skaft varmed man kunde grädda våfflor i glöden. Likaså järn för godrån. Struvor kunde man ju grädda i en valig stekpanna med låga kanter, s. k. ”pannkakslagg”. De första järnspisarna här kom i bruk på nittitalet. Hemma hade vi en tjugufemmas Husqvarnaspis i köket som användes fram till 1926 då den inte ansågs kunna repareras utan utbyttes mot en ny. Den gamla hade ju bränts sönder på så många ställen. Den var köpt före mitt minne, men kom tyvärr inte att fråga någon av de äldre medan de ännu levde när den blev köpt. I Nästansjö / inom Vilhelmina skn, den kanske förmögnaste byn inom denna skn den tiden blev första järnspisen köpt så sent att bonden Petter Henriksson, jämnårig med undertecknad, sade sig minnas när den kom till byn. Beträffande ”Bakabolä”, Bakbord, så hade man ju ett stort sådant i bagarstugan samt en mindre skiva med kanter på tre sidor att använda i köket för bak av bullar och hällakakor. Bagarstugans stora bakbord hade fristående underede ”Burnen”, samt lös bordskiva att lägga ovanpå. Vid slakt vändes undersidan upp att lägga kött att svalna på. Detta bord var så stort att man kunde ha degen på ena ändan av bordet, baka på mitten av det / samt ha redskapen på andra sidan, ändan av bordet. Genom denna delning av bordet var det ju flyttbart genom dörren när skivan bars för sig och ”burnen” för sej. Baktrågen. För tillredning av degen till tunnbröd, ojäst kornbröd, hade man ett ”träkar” med handtag på två sidor. Under bakningen tog man så upp på bordet för ett antal bröd åt gången där degen bearbetades om med mera mjöl till lämplig konsistens. Vid bakning av vad vi kallade ”kakän”, jäst rågbröd, som ju blev något tjockare än tunnbröd bereddes degen redan kvällen före bakningen och ställdes att jäsa under natten. Om det gällde mycket stora bak i samma kar, eljest i ett större s. k. stöpslock. Bered- / ningen, stöpningen av deg till ”rågkakän”, rågbröd i stöptråg, stora tråg enl. fig. 6. Att röra om degen med hade man den kraftiga ”degspaden” av trä. Degen jäste bättre om den övertäcktes med något ganska lufttätt, bereddes med ljummet vatten och fick stå varmt under jäsningen. Därför bakades rågbrödet sista dagen sedan bagarstugan blivit varm. I annat fall måste man tillreda degen eller åtminstone förvara den i varmrum under jäsningen på annat ställe än i bagarstugan. Kärl för mjöl kallades ”Mjölbingä.” och kunde vara en träså eller låda av trä. Ur denna tog man efter behov mjöl i en mindre trälåda, ”Mjölvacka”. Denna hade lock och / baksidan av lådan gick upp något och var försedd med ett hål så stort att det kunde tjäna som handtag för en hand. ”Mjölvacka” förvarades mest upphängd på en pinne på väggen. Verktyg vid brödets utkavling. Alla tillverkade i svarvstol var kavlarna i olika utföranden av ett trästycke med handtag på bägge sidor så att man kunde använda bägge händer vid utkavlingen. Se fig. 7. Till tunnbröd använde man ”slätkavel”. Vid bakning av rågbrödet även den runt kaveln refflade med fina refflor. För tunnbröd hade man en ”Finnagga”. En liten kavel med järnstift och så tillverkad att man använde endast en hand vid detta arbete. Men för rågbrö- / det, ”kakän”, hade man en ”nagg” av hönsfjäder med så många fjädrar inbundna att man nätt och jämt kunde hålla den i handen när man ”naggade” brödet. Man kunde också använda ”rullnagga” eller ”naggkaveln” som den också kunde kallas, se fig. 7 i denna frågelista. Kakorna, rågbröden förseddes ibland med ett hål i ena kanten. Detta gjordes med ett dricksglas. Dessa hål var där för att kunna hänga upp kakorna på en stång på vinden. På bakäbordet hade man även en bordkniv för diverse behov som att skrapa med eller skära bort fula brödkanter. Verktyg för brödets vändande eller införande i ugnen. Under formandet av brödet på ”bakäbolä” , vändning och lyftning, hade man en ganska lång, tunn, / tämligen bred spjälk, ”Bakaspjalka”. Den måste ju vara, d.v.s. bladet utom skaftet, lika lång som kakans diameter, bredden kanske 11–12 cm. Från bordet togs det med denna spjälk sedan det utkavlats till rätt storlek och lades på ”bakäfjala” som var så stor att brödet ledigt fick plats på denna varefter den pickades med ”grannagga”. Så överlämnades ”bakäfjala” till den som stod mellan bordet och ugnen och besörjde gräddningen och införde nu kakan från fjala till ugnan för att gräddas. Den spjälk varmed ”grädderskan” använde att vända brödet runt i ugnen var något mindre men kraftigare än ”bakaspjälka och kallades ”ugnsspjälka” då den ju utsattes för hettan i ugnen. Ibland kunde man behöva / tvenne sådana ”spjälkär” vid ’kringvändningen’ av kakorna i ugnen. Men man gräddade ju kakorna utan att vända översidan ner och och undersidan upp. Allteftersom kakorna uttogs färdiggräddade ur ugnen lades de på halmen som var utbredd på golvet efter ena väggen. Sedan baket för dagen slutförts ”Bräcktäss” brödet och veks ihop. D.v.s. varje kaka för sig värmdes i ugnen, sopades ren från mjölrester med ”hundsvanssopen” på båda sidor samt medan det ännu var varmt och mjukt veks ihop tre gånger i pyramidform. Alltså åtta skivor. Lades sedan att kallna på halmen innan det fraktades till brödlådan, ”Brödbingen”. Verktygen för att nagga och picka brödet voro som nämnts ”Brö- / nagga”, en rulle med stålpinnar. ”Grovnagga” av hönsfjäder eller ”naggkaveln”. ”Degskrapor” kunde vara av gamla bordsknivar eller av fönsterglasbitar. IV. Varav bereddes bröd. De matbröd, alltså ej vete- eller rågbullar och limpor som man bakade här i början mitt minne i början av detta sekel var ju mest tunnbröd av kornmjöl samt rågbröd av av hemväxt råg. Dessa rågbröd kallade vi ”kakän”. Det förekom ju ofta att man blandade kokt potatis i bröddegen. I synnerhet i början av seklet medan man här odlade de stora ”Rödpärän,” ej lika smakliga som mandelpotatis som nu nästan helt utträngt ”röpärän”. Detta bröd smakade bäst som färskt och åts givetvis först emedan det blev o- / smakligare vid längre tids förvaring. Den säd som användes kallades ”brödsäd,” ”Brösäa” på vår dialekt till skillnad från ”Sässkornä” vartill användes det tyngsta kornet som kom längs fram vid handkastning, ”Framkasstä kornä”. ”Nödbröd” av vad slag det bereddes har ju egen frågelista. Vete har ju aldrig odlats i våra trakter men väl råg, såväl höst- som vårråg ävensom havre. Havren gröpades och användes mest till svin och hästar. Minns att min morbror Jonas, som var god berättare, omtalade att han när han malade på hemkvarnen i sin ungdom (han var ju född 1849.) ställde stenarna så att att även ”såden” söndermalades så att man ej behövde sikta mjölet när man bakade tunnbröd därav. Han berättade / att det gällde att ställa kvarnstenarna så nära varandra som möjligt. Samt att stenarna skulle vara mycket omsorgsfullt huggna och pickade. Detta var ju före min tid. Så länge jag minnes siktade man ju mjölet. Sådorna användes ju som svinmat. Under förra världskriget rustade vi upp ett par gamla hemkvarnar så att även undertecknad har försökt mala på dessa ett par år. Kryddor: Minns att man i mitt barndomshem ibland använde kummin som krydda i rågbrödet. Man bakade ju också ganska stora kvantiteter ”blodbröd” i gårdarna då. Som krydda till detta brukade min mor använda torkad ”mynta”. Och isynnerhet när hon gräddade blodpanka sände hon mig att plocka denna mynta. / Beträffande utdrygningsmaterial i bröd använde man i hennes barndomshem under svagåren 1867–68 berättade min mor, islandslav som rensades, torkades och maldes samt bakade man in rovblast som det var i brödkakorna av mjölet från de s. k. ”Ryssmattorna”, mjölsäckar där mjölet varit blött och torkat till hårda klumpar som måste krossas med klubba. Hon berättade att hon mindes hur rovblasten knastrade mellan tänderna när hon tuggade detta bröd. Hennes far var ju dock en tämligen välbärgad bonde och arbetade som flottningsförman för ”bruket” i Olofsfors och Husum, vilket det nu var sedan han flyttat till Wiskaberg. V. Deg och jäsning. / ’Deg, smet och röra’: ’Deg’ avsett till brödbak av alla de slag. ’Smet’: Avsett till pankaka och kolbullar. ”Röra”: Äggröra = En maträtt. Med röra i övrigt mena vi av sammanrörda ingredienser som ges okokta till svin o. a. kreatur. ”Degig” kan vi säga att inuti ogräddade bullar äro. ”Smetig” säger vi om allt som är smetigt, ej enbart av mjöl. Vet ej om att man ätit deg i st. för bröd annat än att en del barn bruka passa på när mor bakar och ber att få smaka på degen som den är samt att den som bakar bruka avsmaka degarna när de färdigställts till bakning. Vet ej om någon maträtt med namn sammansatt på -deg. ”Pötbulle” var en delikatess som endast min blivande svärmor kunde framställa här vad jag vet. / Vill minnas att den skulle stå varmt och söttna (degen). Min svärmor Märta f. Nyström var född i Nyliden, Björna skn, år 1867. Under den tiden jag gick i skomakarlära fick jag omkr. påsk år 1920 medfölja mäster för vistelse två veckor i Norrmesunda i Anundsjö skn hos en förmögen bondefamilj. Husmodern där var mästare i att tillverka maträtter och degar, många av mesost som huvudbeståndsdel men minns inga namn på dessa. Minns att det var så många sorter att vi en dag inte märkta att hon glömt sätta fram smörfatet. Det var brukligt där att man satte fram så mycket mat vid måltiderna att det knappast märktes att man ätit, sades det och det kan jag intyga. / Att sätta degen kallas här på vårt mål ”Stöp” och degen kallas ”Stöpa”. Därav det skämtsamma uttrycket: ”Här kall dämm deg för stöpa.” (Deg” = Dej.) Gällde det tunnbröd av kornmjöl som ej jästes så ”stöfft” man på morgonen gärna av ljummet vatten som gjorde stöpningen lättare, samma arbetsdag. Gällde det däremot rågbröd som jästes (degen), så ”Stöfft” man kvällen före. Ljummet vatten och skummjölk användes då vid beredningen av degen som måste få stå någorlunda varmt under natten. För rågmjölsdegar när det gällde större sådana kunde man ”stöp” i samma såar som man använde för tunnbrödsdegen av kornmjöl. Mindre rågbrödsdegar stöptes i ”Stöpslockä”. Se fig 6. Salt och jäst som väl ”uppfriskats” / blandades med det ljumma degspadet. Den färdigberedda degen kallade vi ”stöpan”. När man på morgonen tog upp under natten jäst deg (”stöpa”) måste man ju ”reka” om stöpa med mera mjöl till lämplig konsistens. På ”bakäbolä” knådades degen med mjöl varvid endast händerna användes och först när man ansåg att degen var lämplig började bakningen, utkavling och gräddning av brödet. I stöpsån använde man ju degspaden att ”reka” stöpan med. Endast vid kokning av gröt och välling användes ”tvjärän”, [väl eg. "tjvären"] denna var tillverkad av en talltopp i mindre storlek. Var degen ej tillräckligt bearbetad, knådad, kunde den bli ”tjickrig”, eller blev brödet grovt i konsistensen. Att degen jäser / under jäsningen (sväller) kalla vi att den ”jäs opp” så den kan ”jäs över” kärlet vari den jäser, om nu kärlet är för litet, ej är tillräckligt stort att rymma den uppsvällda degen. Jäsningen provas genom att sticka igenom degen för att känna om den är genomjäst från botten och upp samt genom att provbaka en ”glödkaka”. Degen kan sägas vara fulljäst”, ”Surjäst” om det stått för länge, eller för ”lite jäst, den kan kanske ha stått i för kallt rum. Den deg från föregående bak som vi tillsatte som jästämne förr (nu köpes ju alltid jäst) kallade vi ”surdeg”. Den förvarades torkad till dagen innan den skulle användas då den ”friskades upp”. Det skedde så att den blandades i ljummet vatten eller kanske med / tillsats av litet mjölk och fick då stå till dess den började jäsa till dess den kunde blandas i degen för bakningen. Dricksjäst var väl den jäst som man började sälja, troligen någon gång i slutet av förra århundrandet och sedan började användas i all slags bakning då någon person började ha den i lager för försäljning. Den första jag minnes som här sålde jäst var en kvinna som sammanbodde hos den mycket omtalade värmlänningen Skog som även hyste ”lasskörare som fraktade varor till södra lappmarken från den 7 mil här nedanför liggande Nyåkers järnvägsstationen. Det var den s.k. ”pressjästen. Minns att man i min barndom brukade köpa jäst hos henne för fem öre åt gången. Skogs ropade / en gång vid ett sådant tillfälle när min äldre broder, Valdemar, bad att få köpa jäst till sin ”Kajsa, ”Här är en härrting som vill köpa jäst för fem öre.” Tyvärr känner jag inte till några okulta berättelser om jäst och dess förvaring. VI. Brödets behandling före gräddningen. Det gemensamma namnet här för arbetet med att göra den färdiga degen till kakor var väl ”Baka ut stöpa”. I regel var man tvenne bagerskor vid utbakningen. Arbetet var fördelat så att den ena bagerskan stod på andra sidan bakebolä, och kavlade ut kakorna ur lämpligt stora bitar ur degen, tagna eftersom ur denna. Hon kavlade först ut den på ena sidan, vände och förde över på bakafjala där den yt- / terligare kavlades ut till rätt storlek och naggades inifrån och ut på ”fjala” med grannagga varefter ”grädderskan som stod mellan bordet och ugnen fick ta hand om ”bakäfjala och det färdigutkavlade brödet och föra det i ugnen från ”fjala” med hjälp av ”ugnsspjälka”, för gräddning. Fick hon tid över vid gräddningen av brödet så kunde ju hon utföra naggningen av brödet I ugnen måste hon ju passa brödkakan så att den blev lämpligt gräddad runt om. Det kunde ju hända att hon med ”ugnsspjälka” måste vända kakan ikring i ugnen om den brände mera på något hörn. Men aldrig upp och ner, den låg på samma sida hela tiden under gräddningen. Det är svårt tänka sig att en tredje bagers- / ska skulle kunna hjälpa till vid utbakningen av brödet. Men i slutskedet på kvällarna, som var långa i detta arbete, kunde ju komma någon och hälsa på i bagarstugan och då hjälpa till med ”bräckningen” av brödet med något ”passupp”arbete som att lägga kakorna från halmen på golvet till den som skötte ugnen samt sedan lägga de hopvikta kakorna tillbaka på halmen att kallna innan de fraktades till förvaringsstället. Samt måste ju ved bäras in vilket ju räknades till karl- eller barnarbetet. Innan bröddegen, ”stöpa”, togs upp ur ”stöpsån” eller ”stöpslåckä”, måste den ju ”rekas” upp med ytterligare mjöl, om så ansågs erforderligt, samt läggas upp på ena kanten av ”bakäbolä” och där ytterligare knådas / för hand och även då event. med mera mjöl om så erfordrades för att den skulle få för utbakningen lämplig fasthet. Därefter började den som kavlade forma lämpliga bitar allt eftersom hon kavlade till kakorna. På ”bakabolä” måste ju även finnas en liten hög mjöl att användas även också vid utkavlingen av kakorna. Gällde det tunnbröd så skulle ju detta vara så tunnt som möjligt som det ända kunde hålla ihop utan hål under kavling och gräddningen. Detta arbete var att ”baka ut stöpa”. Varje upptagning ur stöpsån kallades ”upptag” men vill minnas att vår gamle bagare kallade det ”uppslag”. Dessa degstycken knådades med mjöl som nämnts till lämplig fasthet med händerna och kallades ”knåda degen”. / Har även hört personer här kalla dessa degstycken ”knôda”. Tror att denna benämning är speciellt gammalt Lyckselemål! (Knaften?.) Kavlingen av tunnbröd. Till detta påstods erfordras stor övning och de bagerskor man särskilt lejde vid bakningen fick oftast sköta denna del av arbetet. Man kavlade ömesvis i båda riktningarna härs och tvärs, mjölade då och då om degen blev för lös. Man var särskilt noga i att kavla alla kanter så att brödet blev lika tunnt överallt utan att därför spricka sönder i kanterna. Storleken på kakorna bestämdes av ”bakäfjälans” storlek. Visst kallades det mjöl man lade på bordet ”bakämjölä”, men var av samma kvalite som det varav ”stöptes”. Hade man varit för snål med detta på bordet eller på / bakäfjala så måste man lossa brödet med spjälken, i värsta fall med bordskniven som hörde till verktygen på bordet. Tunnbrödet naggades. Tunnbrödet kunde som nämnts även naggas av ’grädderskan här och tvärs och även av henne mjölas om så erfordrades, d. v. s. degen var lösare än vad som kunde anses vara lämpligt. Det fick ju inte fastna i piggarna på ”finnagga”. En van kavlare tog alltid lämpligt stora bitar till varje kaka så att något ’kakmått’ för degen erfordrades ej och minns mig aldrig ha sett något sådant i vår trakt. På tunnbröd gjorde man inga hål. Men på ”kakän”, rågbrödet kunde det förekomma om man tänkte förvara brödet hängande på en stång på vinden, vilket kunde förekomma. Detta hål gjordes med ett dricksglas i ena kanten av kakorna. / Att flytta över kakan från bordet till fjala gjordes med den breda ”bakäspjälka”. Ovana kunde ju ha vissa svårigheter vid denna överföring när det gällde det tunna kornbrödet. De något tjockare rågbröden av smidigare deg men av samma storlek gick betydligt lättare att flytta över från bordet till ”fjala”. Man kunde kanske endast behöva lyfta kakorna med spjälken på ena kanten och skjuta fjala inunder kakan. Blev det några skovor över av den jästa rågmjölksdegen kunde man nog baka några tjockare kakor att äta färska. Skovorna från tunnbrödsbaket gick nog oftast till svinmaten. Emellertid minns jag att vi barn tyckte om de färska tjockkakorna av råg som var goda men kanske inte så hälsosamma för magen. / De fick inte hårdna, då blev de ingen delikatess längre. Rågkakor naggades med med grovnaggkaveln eller med ”hönsfjädernagga”. Minns även från min tidiga ungdom att man bakade ”rundbullar” av rågmjöl från gårdens skörd. Dessa ”pickades” med en gaffel så att hålen var tre och tre i bredd. Dessa kunde ej förvaras längre tid emedan de då hårdnade om de fick ligga öppet Eller mögla om de lades ner i täckt kärl. Att sopa av kakan innan man sköt den in i ugnen hade man en ”hundsvanssop” eller en fjädervinge. Överblivet ’sopmjöl’ lade man i en träpyts och fick senare blandas ut i svinmaten. De förut nämnda ”rundbullarna” av rågmjöl beströk man genast efter gräddningen medan de ännu var varma med sirapsvatten, äggvita eller vört. / ”Smörj bulla”, sade vi om detta arbete. VII. Gräddningen. Vi talade om att ”baka ut degen (stöpa).” = såväl utkavling som gräddning av brödet, vilket ju måste ske i en följd. Tunnbröd och rågbröd, ”kakän” eller ”rôgkakän” som benämnda jäst rågbröd av samma form och storlek fastän något tjockare än tunnbröd som ju alltid var av ojäst kornmjölsdeg, gräddades på samma sätt i ugnen. Som tidigare nämnts infördes dessa bröd direkt i ugnen från ”bakäfjala efter utkavlingen. Den som gräddade hade en något kortare men kraftigare ”spjalk””, ”ugnsspjälka” med vilken hon tog brödet från fjäla och i ugnens mitt där hon sedan fick ”sno ikring” kakorna om de brändes på någon kant där ugnen / var hetare än på övriga ställen. Ugnen måste ju hela tiden vara lämpligt varm. Och den värmen underhölls genom att lägga in något vedträ då och då på ömse sidor av ugnen och även längs in i ugnen. Bullar och tjockare brödsorter de s. k. hällakakorna gräddades så långt jag minnes i järnspisens ugn i köket. De bakugnar i våra bagarstugor här hade inga luckor för ugnsöppningen och var alltså ”ljusugnar”. Varför vet jag inte men vid storbak här i gårdarna gräddades först det ojästa tunnbrödet av kornmjöl och sedan de jästa ”rågkakän”. Det var väl så att då behövde man inte låta rågdegen stå och jäsa i köket. Bagarstugan blev ju varm när man bakat tunnbröd en dag eller två. Det först gräddade brödet har jag / aldrig här hört något spec. namn för. Det åts ju färskt och var då smakligt. Fick det ligga någon tid blev det nog kreatursföda, bränt och hårt som det var när det legat en tid. Tunnbröd och rågbröd gräddades hela tiden liggande på samma sida. Dessa tunnbröd och ”rôgkakän” ”bräcktes” ju varje bakädagskväll, d. v. s. värmdes upp i ugnen, sopades av med sopen och veks ihop tre ggr i trekanter så att det blev åtta trekantiga skivor. ”Rôgkakän” kunde det ju hända att man inte vek samman utan hade man då hål i dem så att det kunde ’trädas’ upp på stång på vinden. De nämnda brödslagen var ju så stora att endast en kaka åt gången kunde gräddas i ugnen. Vetebullar och råglimpor, vid tillfällighetsbakning även hällakakor / bakade man i köket och gräddade i järnspisugnen där. Ofullständigt eller dåligt gräddade bullar på grund fel värme i ugnen som blev råa inuti sade vi att de hade ”Degranna inni”. Bränt bröd = ”Bräntknalla”. Mjukt bröd som hårdnat = ”Knalla”. Brända kanter: ”Bräntkanta”. Tunnbröd som gräddats på för het hälla så att det fått brända, svarta blåsor här och var över hela kakan kallade vi ”fisbränt”. Det var sed här förr att alla som kom och hälsade på i en bagarstuga under pågående bakning skulle ha en hopvikt färdig kaka med sig därifrån. VIII. Brödets behandling efter bakningen. Som tidigare nämnts lades de färdiggräddade ”bräkta” och hopvikta brödet på halmen på golvet för att kallna / och fick ligga där till den avslutade bakningen för dagen varefte de då eller på morgonen innan nästa dags arbete började blev lagda i den stora täta brödlådan av bräder med tättslutande lock. Bullar, limpor och ibland hällakakor som gräddats i järnspisugnen beströks omedelbart sedan de tagits ur ugnen med sirapsvatten, sockerlag eller vört. Det mjöl man fick när man sopade kakorna lades i en pyts eller låda och blandades sedan med svinmaten eller annan kreatursföda. Sopen var en fjädervinge eller hundsvans på träskaft. Brända kanter skrapades bort med kniv. Det nygräddade ristades ej. Detta skedde först när det skulle användas när man lade det på bordet eller för / matsäck. Tunnbröd bröts i lämpligt stora bitar ävenledes när det skulle användas i gården eller för matsäcken. Rågkakor som ännu var mjuka skars upp på skärbrädan. Bröden räknades i styck och tvenne bagerskor bakade på en dag omkring tvåhundra kakor. Denna arbetsdag kunde räcka från sex på morgonen till elva på kvällen. Dessa bröd skulle inte torkas. Men isynnerhet om man förvarade rågkakor med hål i på en stång på vinden eller någon matbod så blev de ju så småningom torkade. Det tunnbröd som förvarades i den stora brödlådan höll sig oftast mjukt ganska länge. Mjukt bröd som bullar, råglimpor och hällakakor förvarades i täta lådor eller kaggar / men fick ej förvaras länge som tunnbröd och rågbröd i stora kakor emedan det mjuka brödet hade så lätt för att mögla om det låg inneslutet eller torka och hårdna om det förvarades öppet. För dagsbehovet hade man brödet på särskild sida i bordlådan på köksbordet På andra kanten av bordlådan hade man bordsbesticken, träsked, gaffel och kniv. På bordet lades brödet i en brödkorg. ”Brökôrjänn”. Även i min ungdom hade man alltid en stor låda i köksbordet, ”Bollåa”. Tycker att det här kan berättas om den förmögne skogsbonden Marcus Danielsson i Tensjö inom Åsele skn där min sju år äldre broder Ralf [el. Rolf?] och jag arbetade upp en myrodling sommaren 1912. Marcus berättade en kväll / när han som vanligt kom och hälsade på i bagarstugan där vi bodde under vår vistelse där att han hade så svårt att somna om kvällarna om han blev på det minsta störd sedan han gått i säng. Förr, sade han, när man ätit kvällsgröten, slickat träskeden och stoppat den i bordlådan så var sedan allt tyst, och lugnt och inget som störde nattron. Man [!] nu skall det, sade han, slamras i alla slags kärl, tallrikar, separator och allt annat skall diskas varje kväll. Och sedan Alma, äldsta dottern kom hem från hushållsskolan blev det ett, ja här använde den annars så städade och välbalanserade Marcus kraftord. IX. De olika brödslagen o. deras tillredning. 1. Vanligt vardagsbröd. / Det man bakade själva i hemmen var de nämnda brödsorterna, ”tunnbröd” och ”rågkakän”. Samt de sedan järnspisar kommit i bruk de s. k. hällakakorna som bakades någon gång vilket var något av en fest. De köpebröd man köpte hos bagaren var ”skreddkakän” av finsiktat rågmjöl, hårt men näringsrikt och smakligt. Detta slog helt ut ”Grovrågbröä” som samme handelsbagare även förde under och strax efter sekelskiftet. Bagaren sålde även ”Smörgåskakän”, Dessa var särskilt i bruk omkr. 1910–12. Vår bagare var också en mästare i att baka ”Rallarbullar” som då var en stor artikel här. Minns en arbetare här som brukade skära lika stora tärningar av det amerikanska fläsket som av rallarbullar. Hans valspråk var: / ”Man skall intaga kraftig föda så slipper man så fort intaga sängen.” Namn på brödet efter sädesslag och mjölsorter som de bakats av: ”Kornbröd”, ”rågbröd”, ”rågbulle”, ”Sirapsbulle”. ”Pärbrö eller ”Potatisbrö”, ”Skreddkakän” av siktat rågmjöl, ”Grovrågbröä” av grovrågmjöl. ”Vetebulla”, ”rågbulla”, ”havärkakän” av havremjöl. Bröd av ojäst deg: ”Tunnbröd”, av kornmjöl jästes ej degen och åts både mjukt som färskt och torrt när det blev äldre. Tillfällighetsbröd som bakades vid tillfällen då man var brödlös var hällakakorna. ”Hällakakän”. De bakades av jäst råg- eller vetemjöl, eller blandat av båda dessa mjölsorter av jäst deg centimeter tjocka, något tjockare färdigjästa och gräddades sedvanligt i järnspisugn. Har hört berättas att / de före järnspis kom i bruk gräddades på en benförsedd järnhälla som man kan se i en del gamla gårdar här. Denna ställdes på glöd i den öppna spisen under gräddningen. Om bröd som gräddades direkt på glöden har jag väl hört namn som ”Glödkakor” och ”sotare” men vet inget mer om dessa. I timmerkojorna förr med ”eldpall” i mitten av kojan förekom när man någon söndag var kvar i kojan att man gräddade ”Törrkare” i stekpannan. D. v. s. en sorts socker och mjöldeg som man gräddade genom att vända stekpannan vari denna sockerdeg låg mot elden, hettan och så att säga torkade mer än gräddade denna sorts sockerkaka. Degen var ju av vetmjöl och socker och litet fläskflott. Ett hastighetsbröd / som ofta återkommer här i en del gårdar avsett till kaffet är de s. k. ”hastighetsbullarna” av vetmjöl socker och ägg med tillsatts av bakpulver. Tunnbröd bakades av ojäst kornmjölsdeg och mycket tunnt. Bröd av jäst deg. Vanligt rågbröd som vi kallade ”kakän”, Hällakakor, Rallarbullar, Råglimpor, Vetelängder, -kransar och -bullar i olika storlekar. Bröd av råg- eller vetemjöl i alla former bakades av jästa degar. Kavring var troligen inte känd här i gamla tider innan ett modernt handelsbageri kom till byn och användes även sedan ytterst sällan i våra trakter. 2. Högtidsbröd. Minns från min mycket tidiga barndom omkring sekelskiftet att till jul / bakades många olika slag av såväl matbröd som kusar och andra former av vetebröd samt många olika syltor från slakten. Grishuvudet var av ”slarvsylta” t. ex.. samt blodkorv och annan korv. Men kan omöjligen minnas på alla och alla mina syskon som ju var äldre än mej är nu borta så att jag har ingen nu att fråga om hur det utförligt kan beskrivas. Bröd för andra årstider var ”Lussikatter”, ”Fettisdagsbullar”, s. k. semlor med mandelmassa och vispad grädde. Till begravningar skulle även vara förutom en del olika kakor och kaffebröd även en tekaka, en stor rund vetekrans samt när man gick därifrån i en papperspåse begravningskringlan till varje gäst. / Samtliga bröd vid en begravning skulle vara kryddade med saffran. Samt gjorde man ”begravningsgôtta” av enbart sammakokat socker. Min mor berättade att i hennes ungdom på 1870-talet var det sed att ha ”förningsbröd” med sig till de bröllop man var bjuden till. Småkakor och pepparkakor var väl förr endast ”skådebröd. Fanns med på bjudningsfatet men förtärdes inte av de som förstod varför de var framsatta. Hörde vid vistelse i en gård här i socknen på trettitalet att en fru som tillfälligt var på besök hos frun i huset säga när denna satte fram ’kakfatet’, till kaffet: ”Ha kvar småbrö du, småbrö som är sä skalit.” Småbrö är vår beteckning på kaffekakor och med skalit menade hon ”svårt att anskaffa”. / och borde inte slösas med i onödan. Tror knappast att man gjorde tårtor här i gamla tider. 3. Bättre eller mera sällan bakade vardagsbröd. Detta var väl bröd med sötmjölk eller kärnmjölk som ”stöpspad”. Samt på höstarna när de första blåbären blev mogna skulle man alltid baka ”blåbärskaka”. En kaka med blåbärsfyllning samt kokade man då ”blåbärsgröt”. Kanterna på ”blåbärskakan veks upp och kakan fylldes med färska blåbär. Till matsäcksbröd användes mest ”rågkakän” skurna i skivor. 4. Maträtter som stå på gränsen till bröd. ”Rån”, ”Gorån” hade man särskilt öppenspisjärn för med långa skaft. och minns att när jag följde min 16 år äldre syster när hon höll skola i Lill-Lögda inom Åsele skn 1903–1905 / när vi någon kväll besökte en där bosatt förmånskvinna, moster till min far, så brukade hon grädda ”Gorån i den öppna spisen, troligen av kornmjöl som jag fick tillsamman med ett glas mjölk med en sockerbit i botten av glaset. Socker fick inte barn den tiden i vardagslag och knappast någon gång. Våfflor, dessa bakades här ofta av kornmjöl och varma smaka de mycket bra. Numera är ju ”gräddvåfflorna” så populära. Kan inte låta bli att de smakligaste gräddvåfflor jag ätit bakades i Wilhelmina socken, därjämte den godaste kaffet. Många resande från andra orter ha gjort samma erfarenhet. Ugnspankaka var här en stående rätt i våra trakter för inte så länge sedan. / Och då oftast med fläsk, s. k. ”fläskpankaka”. Tunnpankakor med sylt emellan var nära på festmat här till för några år sedan men alla pankakor äts numera i mindre utsträckning än förr. ”Pärpankaka” och ”pärplättar var också en mycket äten rätt här och var smakliga om de åts varma. Blodbröd bakades tillsamman med annat ljusugnsbröd och värmdes upp med sås när de skulle ätas. 5. Paltbröd. Många gillade ju detta ”paltbröd”, blodbrödet men inte alla. Man lagade ju även andra maträtter av blod. Blodpudding t. ex. som kokades i flott var för många en ren delikatess. Men nu är det ju så att inte alla gillar och tål blodmat. / X. Folktro och Folkseder rörande bröd o. bakning. Har tyvärr nu inte träffat några personer som kunnat berätta något som faller under denna rubrik och själv har jag inte tidigare intresserat mig så mycket för okulta ting så jag har inte mycket att berätta i dessa ämnen. Det innebär inte att det inte varit mycket skrock även här som på andra ställen. I synnerhet om en så viktig och svåråtkomlig sak som brödet enär det i gamla tider här på grund de då och då återkommande ”svagåren” orsakade av frost och andra omständigheter kunde bli svårt med just brödet som föda. Minns nog från min barndom vilken aktning man hade för brödbitarna, inte en brödsmula fick förfaras. Detta var nog ett arv från forna tiders svagår. Beträffande / okulta historier minnes jag en ”Nils i Bomsjon”, [väl: Bomsjön] djurbotare och mångkunnig man, som en kväll under vår vistelse hos Marcus i Tensjö sommaren 1912 satt och berättade om okulta ting och bland annat nämnde att om man fick sitt gevär ”förgjort”, vilket han sade sig ha råkat ut för så att hur han än siktade så blev det bom. Han berättade att om man då ”stöpte” en silverkula och hade ett bröd , mins jag rätt så skulle det vara ett oblat, nattvardsbröd, till förladdning så skulle geväret sedan vara ”friat” från all trolldom. Har även hört att man för länge sedan här lade brödbitar i plogfåran av fjolårets skörd men skulle det brödet vara bakat någon viss tid. Ja, något mera om sådant faller mig inte in i minnet. / XI. Talesätt och liknelser. ”Smör och bröd gör kinden röd” sades när barn tyckte om smörgåsar. ”Brödkvarn” kunde en del personer kallas som var storåtiga. Som t. ex. den man som vallade kor, klagade på för litet mat i konten, fick slåtterkonten full med bröd en dag och på kvällen sade att han hade ”sistä tôgga ti mônn”. Vi ha ordspråk: ”Kaka söker maka”, samt ”ha rent mjöl i påsen” om den som har ärliga avsikter samt ”Dä va andra bullar än däm bagarn baka”. Gällde nog om man fick en tillrättavisning på ett eller annat sätt i stället för tilltänkt medhåll. Bilägger en enkel teckning på den bakugn vi hade i mitt barndomshem jämte bakbord. Det har ju blivit många upprepningar då jag följt frågelistan. / AVSKRIFT Ur brev från Almar Nilsson 7 juli 1971. Tillägg till svar på ULMA:s frgl. 16, ”Brödet och dess tillredning”. Med största intresse mottagit Ditt brev av 1 ds. med bilagt ”Frågelista 7” samt beträffande ”kåtsjiva” har jag inte i minne att jag hört detta uttryck om första och sista skivan i en bulle. Beträffande ”Ralln” och ”Rallär” så skulle jag tro att detta är en av de skillnader som vi och Vilhelmina ha i uttalet av samma ord. Även i Åsele-målet ja även i Tallsjö bland de äldre uttalas ofta ord som vi i övrigt här i socknen uttala m. ’u’ [u med båge] eller ’8’ med kort a-ljud. Det verktyg som jag i Frågelista 16 benämnt ”Finnagga” 2) har nog ofta här fått heta ”Rulln” [båge över u] och kanske att det ofta fått heta att ”ru`lla [båge över u] 1) brö´ä” när man använt denna ”Finnagga”. Jfr brev från Rune Västerlund (RV/CD) till Almar Nilsson 1 juli 1971! 1) = ”rull”. [båge över u] (RV) 2) s. 24 / [Bl. 67 innehåller en skiss av en ugn.] Tak Rökgång murkrans Murkappa öppenspis järnhälla lae Bakugn Lae av råsten Mellanrum vägg / Nilsson, Almar, 1971 svar på ULMA:s frågelista 16 Brödet och dess tillredning
Om brödbak på Gotland.
I kp Om brödbak på Gotland. Ordet baka (bakä) förefaller i ortens mål. Först menas hela baket så är dät baka (avkokar) som man bakar så de bli bruna som rostat kaffe och läggar en bit i kaffepannan mäd kaffet bak (pankakar, plättar, munkar, goråd, äppelkakå, våflar å hastakakå) som förr bakades i (hyren) glöden. Ordet baka förefaller inte i kol eller murbruk, ej hellre att baka sig framför brasan, eller i solen utan man (basar si framför brasin ellar i soli) ej heller bakar man mäd omslag eller mäd hett vatten i baljor, utan man läggar (hitt gråjtumslag) och har (ajnlag i drickkäri baljar u fiskkäri.) Ordät baka betyder först hela bakningen, sen (sättar vör daig, läggar ellar röjrar ihop daig) sä (ältrar vör upp daigen) när den är halvjäst, sen bakar vör upp den när den är (färdujäst.) Verbet baka kan användas när man sättar in / I kp (a ungnspankakå äi ungnen) till bakning.) Substantiven (bakdag, storbak, smakakbak, bröbak) meningen surbröbak. I gamla tider bakades ej så ofta som nu man bakade (bullar u sämblar var fjortendes dag u säurbrö en gang i månin) u (avkokar) – en sorts kaffesurrogat två gångar om året höst och vår, män så bakades storbak till (Jaul väldut mikä,) till (sletkalgildä, häusating, bryllaup, begravning u bansöl.) Till jul bakade man (grannbrö u limpå, safransbullar, stråjkakå, u en hajl hopän pirvittar) vidare beskrivning längre fram, annnars hela året var surbrödet dät väsentliga, män till hälgarna bakade man limpa, om sommaren skorpor, om vintern bullar å sämlor. Någon bakudag talas inte om utan (vör skall ha bakdagar, de luktar brölukt) Till jul fick man baka minst fyra dagar i sträck, och när man skulle på kalas var dät också storbak. / I kp Hur personerna kallades hör nog till herregårdar på fastlandet, här var dät (kokarmor) som stod för baket till kalaset mäd någon extra jälp. Kararna fick slå (limpdaigen u säurbrödaigen) för den skulle (vara (saimu) smidig, så skulle de bära in (skäjd u kugg faitvid) stora vedträd och tjärved, och ta hem (tallberrä) till ugnskvast. Kvinnor som hade sitt uppehälle av att baka var (kokarmor) hon bakade och lagade maten vid alla kalas. Hon reste även utsocknes, ej till annat landskap. Yrkesbagare kom till Hemse 1902, dit har vi två mil och på nermare holl fins ännu ej någon bagare, män handlarne får ut limpor och småbröd en gong i veckan, män vi tycker bättre om hembakat så vi bakar själva, någon gong köper vi en tårta. Vad som ingick i fora (säningar) bakades hemma. / II kp Brödets betydelse och helgd. När jag var en liten flicka på en 4 eller 5 år var dät ännu sed att de fattiga gick och tiggde såkallad (tiggubbar) u (tiggkällingar) de kom och bad om (en bit brö i Guss namn.) Särskilt mins jag en gammal gubbe, fiskare, som alltid hade två vita påsar, de hade åtminstone en gong varit vita, hängande över vänster axel och hopknutna en framme och en bak, han sade alltid när han kommit in och satt sig (bid um en bit brö i Guss namn) hans namn var Högbom. Män mäd bröd menade han nog lite av varje, för i ena påsen hade han råg i den andra malt, vanligen fick han ett halft surbröd en bit fläsk och en korv någon gong också en kakbulle allt dätta togs i samma påsar. Säden malade han till bröd och maltet skulle vara till (brygg drick) av för han hade hustru och barn dät fans inga bidrag på den tiden, möjligen en (kast vid av sokni). / II kp Ordet Gudslånet om bröd har jag ej hört utan (mal si rygmjöl) män jag har hört att de ungefär på 1840 talet bakade bröd blandat mäd (raubom) rödsyra som växar på kalkfattiga jordar, såkalade (ruckbackar), de (sträjkäd) strök av dät mäd handen och blandade dät i råg till bröd. Att dät var synd att äta fint bröd har jag ej hört, men dät blev ej så mycket av dät fina brödet, bara en halv bulle, och så (gråvkakå) för rästen bakat av (fystmjöl u säjstmjöl) som blev när man siktade vete och råg. Att brödbiten kysstes mins jag så väl, dät gjorde alltid min svermor när hon tappade en brödbit, tog hon upp och kysste den och sade (Gud förlåt) hon dog 1921. ett bröd upp och nedvänt fick man inte lägga ifrån sig för i samma stund vände ett fartyg (köln i vädrä), baka bröd åt den onde har jag ej hört. / II kp Dagligt bröd! Ja (Gusskilåv att vör har brö ti nest skörd,) mäd bröd menades (bröföidå) råg, vete, korn. (brölaus) utan bröd. (bättar brölaus än radlaus) sma smular jär u brö) sägs ännu när man sopar upp sädeskornen, eller noga tar vara på matrester. Stark sades alltid, att man blev om man åt mycket (säurbrö) sammalet rågbröd som som fick (säurnä äj trugä) gammal nationalrätt för Gotland. Maktbiten ett uttal som ej förekommit här, levebröd att få (ajn söjslå som man kund livnär si pa) den som ej unnade sin nästa bröd kallades (unslaus.) (dän ajnäs död jär den andräs brö) säges ännu här. Vara i någons bröd (tjän sitt ajg brö) var (dräng ellar päjkå) brödätare (storjeten) (vör jär stort häusald) nittin äut u tjugå innä) (mang ti bors män läjt ti plogs.) Onyttig brödsäck (storjetin) brödet som huvudbeståndsde (bärt brö) ellar (brö mäj sjågel pa ellar till) Almänt namn på bröd (bröföjdå) / II kp (Ajn smulå brö) stort brödstycke (a faslit bröflak) brödskiva (bröskäjvå) brödkant (kantändin) [-d’n] brödknalle (skrapbullen) det bröd som sitter nermast botten och sidor i ett stort tråg. Brödets egenskaper (ungsvarmt) nöjbakt, skaplit, gutt, päudrut, ellar hajnut.) Som skall torkas (skorpsämblar) gammalt bröd (myglut brö) brödet är (välbakt eller lenbakt) torkat (skorpor, sajg, ellar måjrä) brödet mjuknat (bröä ha slat si) möglat bröd ansågs mycket nyttigt att äta då blev man stark Dät yttre och inre av brödet kallas (skorpu u krummu) Mäd bullar menas här vita eller gula bullar av vetemjöl Gotlandsbullar. Närbullar har alltid varit stora och ännu är. Vi bondkvinnor på Gotland sätter stort värde på att ha vackra bullar vi lägger stor möda på att få dem fina och goda, dät är en husmors ära, vi begangnar i vardagslag runda vita bullar därför att de går så fort att baka man kan baka en plåt eller panna på 3 minuter man rullar en under var hand på samma gong. / II kp Däremot tål dät 10 minut. att baka en panna flätade bullar eller som min svermor kallade (kringelbullar) eller (fletnä bullar) därför begangnades de mäst till kalas och när dät kom främmande (främnes) män dät skall vara fina lägdar i dem (legdar) de flätade kan läggas i flera olika valörar (ringelrånglar) så var dät förr i tiden de stora sänningbullar som hörde till förningen (sänningar) 25 stora flätade bullar skulle dät vara till bröllop och 14 till begravning förutom sämla (sämblå) strökaka (stråjkakå) (safranspankakå) en god ungspankaka av mjölk mjöl risgryn ägg och safran. (Mäd kusar menas julkusar. Ej gotl.) Så hörde till dät finare brödet (kringeldaigen) hopsatt på smör gredde och socker, av denna deg kunde man baka 6 olika sortar dem jag ritat upp. Så var dät surbrödet som skulle stå 2 timmar i ungnen en senare beskrivning. Limpan och (avkokar) eller kaffesurogat som skulle stå i svag ungn tills de blev till samma ferg som rostat kaffe. / II kp Så var dät den stora skiftkakan som var lika stor som (bullpannu.) Av denna kaka skulle alla gästarn ha var sin skiva skuren tvers över hela kakan en tumm tjock. Skaffarfar hade en stor bricka full mäd stora skivor (landgangar) de skulle alla ha var sin, egentligen kallad (skiftskäjvå) stora och barn skulle ha lika, de skulle inte ätas mäd samma, utan gömmas hem likaså en safransbulle och ett goråd på varje tallrick när (gästar) skulle gå till bors. Pepperkakan (pipakakar) var ochså av gammalt. Hörde till Julbak och kalas, män dät var inte hårda pepparkakor utan mjuka (mjaukä) mäd neilikor i och strödda (stråidä) mäd socker. Fler sorters kakor tror jag ej har funnits i dessa trakter i gamla tider, då folket fick bränvin på bröd när de kom upp om mårnarna i stället för kaffe. / III kp Bakugnen och bakredskapen. I äldre tider bakades nog mäst inne i stugan. (vardässtäuu). emedan köken i allmenhet voro så små att de mäst fick utgöra som skaffari (skaffräj) degen sattes ihop och bakades upp inne i stugan, sen bakades den i stora ugnen (i stor ugnen i brygahäusä) bryghuset, användes utom till bakning även till tvätt och brygd. till (brygg drick äj.) Ja, bakugnen sträckte sig ofta utanför (bryggasväggi) ännu i dag vet jag en bakugn i Burs som är bygd utanför väggen. Ett skul över bakugnen kallades (ugnssköjlä.) I gamla tvåvåningshus (yvabygningar) fins ännu i ena hörnet en kammare som sommartid begangnades att baka upp degen i och stå och jäsa, sen när bullar och bröd var jästa bars de ut i (brygahäusä, för att bakas i (stor ugnen) så kallades bakugnen här. I fähusen har ej förekommit bakugn här. I stor ugnen bakade man när brödet tog slut. Bakugnen i dässa trakter var mycket enkel, jag skall på nästa blat rita en skiss. / III kp völften (völfti) ugnsmun ärl’n ärlen (ärlin) 2 meter lång 1 ½ mt bred i gamla tider fans ett hål åvanför luckan kallad (regelhulä) att reglera vermen mäd ugnslucka av järnplåt (ungsluku) en halv meter bred 4 decm hög ugn mäj skäjd) ugnsskurå mäj fajtvid pa skall brinnande tjärved stickas in under 5 kvarter långa vedträ (grolaku) som man (karäd) karade ut glöden mäd skulle nog ritas lite annorlunda meningen är en bräda på kant mäd skaft i mitten brögrislu grislauen, som man rör om i glöden mäd när de är (utkarnä pa ugnsfläjri) och skall släckas ugnskvast balja som ugnskvasten skulle ställas i vatten i (baljå) / III kp Vanligen fans i varje större bondgård även i prästgården en liten ugn i köket kallad (läjl ugnen) som användes för mindre bak, bullar och sämlor (u ugnspankakå) Hur dät varit hos bagare vet jag ej. Mäd lerugn menas en ugn som är murad i lera, och ärlen var av lera. Storugn ugnen i (brygahuset) Benämningen på bakugnens delar är ärlen, völfti, ugnsmunin) ugnsluku, regelhulä. Ugnens botten skulle vara slät och vågrät, ej sluttande, ugnarna här på Gotland var släta utan eldrum eller bakhäll. Stickglugg och stickjärn har alldrig förekommit här Bakugnens valv kallas (völfti) valvets kant (ungsmunin) järnet över ugnsmunnen kallades (ungsjanä) Röken gick ut genom ugnsmunnen och direkt upp genom den stora skorstenen som man kunde se himlen tverti genom, där gick röken rakt upp och ej i några vidare krumbuktar Ja åvan kanten utanför ugnen var en hylla av trä men ej så stor att ugnsredskapen kunde ligga därpå kallad (ugnshyllu) ugnstunna förmodligen att sätta ugnskvasten i / III kp Platts för bakredskapen hade man under taket i bryghuset undar (räiar) man spikade två slåar (slaar) mellan två rior en bit ifrån varandra därpå lades ugnskuru, ugnskvastan u grolaku, grisslauen kunde även användas inne i (stäuspäjsen) att karä ut glöden så de (blaj nasvermä) Ugnsöppningen stängdes vanligen mäd (ugnsluku) som var hemsnidd av (janplåt) män dät fans även luckor av trä som bara sattes för mäd våta trasor (vat pasar) kring kantarna. Den mindre öppningen täpptes mäd en sten om ugnen ej var för varm [ovanför raden: haitar], men var den för varm fick stenen vara ur tills ugnen blev lagom varm. Under eldningen kunde stenen i draghålet sitta i. I senare tiders ugnar fans inget hål över eller jämte ugnsluckan, var ugnen för varm fick luckan stå på glänt på (klämm) Plattsen framför bakugnen var murad av kalksten, i bättre gårdar låg åvanpå kalkstenen en huggen stenhäll på den karades glöden (glöjdar) ut mäd (grolaku pa brygasspäjsen ). stenhällen. / III kp Bakveden. Till ugnen begangnades furuved (fyrvidskäjd) stuckar sågades i 5 kvarter långa bitar, var stocken grov klöv (klaued) de den i flera delar men var dät bara smala (ranglingar) klövs de mitt i två. Eldningen. att få elden att brinna var en konst och fick en flicka elden att slockna hade hon dålig kärlek. Först lades ett eller två träd på längden sedan flera på tvären å sen rästen på längden igen som jag ritat på blad 2 kp III sedan tände man på tjärveden (fajtviden) män dät moste vara bra mäd tjära i den (milut) annars bran den inte friskt, så lades den på ugnsskuru och stickades försiktigt in undar skäjdi sen brann dät vanligen friskt i den torra veden, men tyckte man att man ville ha mer överhetta (yvahitä) att bröden skulle baka bättre åvanpå kastade man sedan glöden / III kp började falla, in en famn grenved (lorvid) ugnen skulle vara vit inuti fri från sot annars var den inte varm, om elden bran dåligt kallades att den bran (svartso) meningen att hela ugnen blev sotig och bränderna mäd (brandar) när lågorna slickar ugnsvalvet kallas att älden går upp bra. Lågan förhindras ,att slå ut genom ugnsmunnen genom att läga veden så långt in i ugnen så att lågan (lugen) inte recker fram till ugnsmunnen. Ugnskäppen var grolaku på blad 2 kp III mäd dänna karade man ikring i ugnen så att vermen blev jämn (jamnvarmar) här användes i gamla tider brödgrisslå ett bräde som var långt som ugnen var djup därpå sattes en 6, eller 4 bröd tvättades mäd dricka (svaldrickä) eller vört (lännå) om man just höll på att (bryggä); så karades glöden åt båda sidor i ugnen sen sköt man in grisslu i ugnen och lät den stå mäd öppen ugnslucka tills dät blev ett fast skinn / III kp över bröden och lite svarta blåsor dätta för att hindra bröden från att rämna att (di int skudd räjv si); dätta mins jag ännu att min mor jorde när jag var liten män dät vara bara mäd surbröd man gjorde så, att låta kolen ligga jämt över ärlen kallades att ugnen skulle bli jamnvarmar, ugnskaran är beskriven som (grolaku) mäd denna karade man kring glöden. Ugnen sopades mäd berreskvast av tallbarr mäd ståltråd om. Men i min barndom torkades alltid säden som skulle vara till brös som man sa i ugnen efter bakningen och fick ligga en par dagar innan man tog ut den sen när ugnen skulle sopas fick vi som var flickor krypa in i ugnen och sopa den ren mäd borste och vinge (bust u gasväng) ett mindre trevligt arbete för barn. Engång var dät en gammal tant som skulle krypa in och sopa ugnen in gick bra män när hon skulle ut var baken [ovanför raden: rövi] för stor och ugnen gammal så att ramen följde mäd, historien är i alla fall sann för jag mins dät / III kp Prova ugnsvermen kunde man göra mäd en näve salt som man kastade in i ugnen, om saltet hoppade och sprakade i ugnen varden för varm men man provade den ochså mäd en (panna) plåt bullar, blev de mörka och prickiga, grova (krusplu) var den för het. För att nedbringa ugnsvermen (svalnä) ugnnen fick den stå mäd öppen lucka en fem eller tio min. uttrycket jämnvarm (Grundlit varmar) brännhet för varm, svalhet (fö lenar) öververme när brödet brändes uppå (yvahitä) underverme brödet blev svart under, men under gräddningen användes ingen äldning i ugnen, under bakningen måste ju ugnsluckan vara stängd och då brinner ju ingen äld och förrästen blev ju brödet fördervat av rök, män för att kunna se i ugnen lyste man mäd ett talgjus (talgdank) Att bakugn saknats mins jag ej män om man var utan bröd under pågående bakning bakade man (hastakakå) / III kp Man tog en klick surbrödeg och plattade till den mäd handen och ripade mäd en kniv kors och kryss över kakan denna bakades fort och smakade god mäd smör på när den ännu var halvarm. Någon bakhäll vet jag ej om, dät måtte vara från stenoldern, men trefot (träjfoten) har jag nog varit mäd om att begagna, man kunde lägga (hastakaku i pankakspannu u sätt na pa träjfotin u lägg yvar a luk de va mustut u gott brö) träfoten en ring av järn mäd tre fötter. Av järn användes här mäst goråjärn (goråsjanä u våffeljanä u pankakspannu) I min spädaste barndom började järnspisar tagas i bruk (besparingsspäjs) kallades de, och var de första norrhammars vilka ochså var de bästa, dät var på 80 tale. I somliga hus fans bakbord annars bakades bullar och vetebröd på dät vitskurade köksbordet och surbröd på (brygasbordä) somliga hade stenbord i bryghuset av röbrun sten jag tror ännu ett fins kvar vid Frigges Jakob Jakobson. / III kp Baktrågen. I mitt barndomshem hade vi tre baktråg ett stort kallat (brötrugä) dät var ganska stort och kunde rymma 20 stora bröd, mäd bröd menas här bara surbröd, jag skall här nedan rita av våra gamla bröd och kaktråg. Vi hade två kaktråg ett större och ett mindre dät stora kallades (gråvkaktrugä) och dät mindre kallades (fäjnkaktrugä) i dät stora brötråget bakades även limpa, dessa bakades upp på bord eller bakbord och lades i ekbunkar av ek att jäsa urholkade för hand mäd en såkallad (navä) och sen gjordes de släta och fina mäd en krokig kniv, de användes ochså i gamla tider att sila mjölk i; att slå degen mäd, hade man en lång slaga så man ej behövde stå allt för krokig när man slog degen men i brist på slaga användes en vävtrampa. brötrugä observera hantagen slagu gråvkaktrugä fäjnkaktry [eller: fäjnkaktrg, förkortning av fäjnkaktrugä?] bröspadin / III kp Några vridskålar fans ej på Gotland män troligen var dät desamma som degbunkar, dessa kunde ju användas till smådegar (smakakdajgar) ett klappträ kunde man ej begangna att slå degen mäd för mäd dät hade man ingen kraft. Över de stora degarna när de skulle jäsa lade man först ett rent vitt kläde kallat (dajgkledä) därpå en i fyra delar lagd fillt och där åvanpå en lång fjäderkudde, män de mindre degarna ställdes bara vid spisen mäd (dajgdoken) över. I bakstugan eller på vinden stod mjölbingen mäd olika avdelningar för sammanmalet rygmjöl, rygsiktmjöl sammanmalet vaitesmjöl, u siktmjöl, var fint vetemjöl och så en avdelning för (fystmjöl u säjstmjöl) dät första och dät sista mjölet vid siktning, förr jorde man även korngryn (kångröjn) hemma (helgröjn) u grossgröjn) dät blev god gröt allra helst på helgryn dät var hela korngryn bara skalet avtaget män den skulle koka i två timmar under ständig rörning (tulmod) men grossgryn kokte på en timma. Dessa gryn förvarades ochså i en bing eller (stunkå) urholkad trädstam / III kp Verktyg för brödets utbakning var mäst händerna mäd tilljälp av en helsvervad brödkavel män märk att på Gotland begangnades eller begangnas alldrig brödet så mycket utkavlat och tunt, endast till strökakor, ströbullar, venerbröd, och småbröd för avtagning av dessa begangnades en sporr. Att skära av degstyckena mäd användes (borknäjven) några större brödmått och hålmått fans ej på Gotland utan man hade mått i handen. Om verktyg för brödet införande i ugnen är skrivet förut (bröskuru) eller för mindre bröd (grislauen) att lätta brödet från bordet om dät skulle fastna begangnades en bred kniv (brajdknäjven) för flyttning av de små kakorna begangnades bredkniven. Surbröden sattes på (brögrislu) limporna skulle jäsa sedan de blev uppbakta, i träbunka, i bunken laden först (limpdoken) därpå ströddes mjöl däri lades limpan så ströddes ännu lite mjöl åvanpå och runt ikring så lade man till duken och satte bunkarna i en säng på ett varmt / III kp bolstar där åvanpå åter ett bolster (a döjnå) Till brödnagg begangnades här en gaffel eller kniv för att åstadkomma render i avkokar (kaffesurrogat) användes en kniv, ännu i dag bakas mycket avkokar de bakas av, huvudämnet är sammalet rågmjöl, så potatis kokt, malt och vetekli vatten, dät blir ett utmerkt fylligt och gott kaffe när ransonen blir knapp, och hälsosamt till män dät skall rostas så de får ferg som rostat kaffe potatisen skall vara mäd skalen på bara renborstade därav får dät kokta kaffet en vacker ferg och blir klart, detta hör väl inte hit män jag sticker emellan ändå, ursäkta. Till degskrapor änvandes endast bredkniven, eller en vanlig bordskniv. / IV kp Bröd i min hemort bakades mäst av rågmjöl sammalet till (säurbrö) och i mindre skala siktat vetemjöl därav bakades (fäjnkakå) så råg och korn tillsamman samt (fystmjöl) u säjstmjöl) allt dätta (hopbland si till gråvkakå) dässa tre var dät huvudsakliga brödet i dessa trakter. I slutet på 1800 talet begangnades ännu kornmjöl till gråvkakå och kroppkakor (kruppkakar) även då kallade (haitväggar) säd till bröd kallades (brösed) Någon gemensam benämning på matrealet till bröd vet jag ej, nästa fråga hör ej hit utan till norrland. Av den tröskade säden på hösten avlades en (sedmoä) en hög mäd säd till (sased) en till (brösed,) en till (kräksed) dätta av vardera sortar råg vete korn och havre, fast havre begangnades nog ganska litet till bröd möjligen till gryn, till högtidsbröd (haugtäjdskakå) togs naturligtvis dät alra bästa vetet. / IV kp Säden nermast angnarna kallades (slåjsed eller slåjmsed) mjölet till vardagsbröd kallades (brömjöl) surbrö (säurbrö) Bröd av agnar och slösäd hörde jag nog i min barndom de gamla berätta om män därav har jag ej själv några minnen. Bröd av ren säd sade man var (saftut u gutt) mjölet sades vara (rajnt u fäjnt), Grynrad vet jag inget om; sammälder (torrmjöl), dät siktade mjölet. (rygsiktmjöl) (vaitessiktmjöl) de vid siktningen avskilda delarna kallade först (fystmjöl, säjstmjöl u kläjar) de båda mjölsorterna användes till gråvkakå och (kläiar till avkokar u till hynsi till hoprörning) kryddor användes här till surbröd kummen och salt, till limpa kunde man använda anis och fänkål män bäst var (pumranskal), till (fäjnkakå kardmummar) som utdrygningsmedel i brödet har i gamla tider använts syrgräs (Säurbom) / V kp Ordet deg är en fast massa som kan hanteras mäd händerna, smet kallas pankakssmet, smet till (pärplättar), munkar våflor m m. degröra en lösare deg. Um (hajnu u flintu) bullar är skrivet i kp III Att dät ätits deg i stället för bröd vet jag ej annat än barnen brukade äta surbrödeg när den bakades upp. När man jorde surbrödeg som vi ännu gör för vi kan inte leva utan surbröd så gjordes och gör vi ännu den så. Först har vi en gryta mäd kokande vatten ungefär vid fyratiden på eftermidagen så tar vi ned (brötrugä u bröslagu) så slår jag i en sinkbalja mäd sammalet rågmjöl i (trugä) förr när man hade (kummen) fick dät koka tillsamman mäd vattnet män nu använder vi pomeranskal eller appelsinskal som vi kokar och malar (pa kytkvänni) och kokar sen in dem i sirap då tål de stå länge så lägger man i mjölet en näve sallt, sen häller man på vattnet litet i sänder och rör kvickt ikring så mjölet icke bräns, för då / V kp blir brödet (hajnut) man rör mäd (slagu) förstås tills allt mjöl är vått sen får man slå degen fram och tillbaka en fäm eller sex gångar i tråget från den ena ändan till den andra. samma behandling mäd limpa av (rygsikt) sen strör man över lite mjöl lägger över (dajgkledä) (u en däunkodd) så får den stå att jäsa till andra dagens morgon så gör man mäd surbrödegen, män limpdegen (knädar) man på kvällen, ochså även på morgonen men surbrödegen endast på morgonen då sättes jästen till och mera mjöl nu på senare tider lägger vi socker eller sötmedel i men förr hade man inget socker i utan bröden vara bara sura män nu ha vi dem sötsura som limpan, dätta bröd holler sig mycket länge mjukt och saftigt och så gott dät smakar allra helst när dät är ferskt. Jag ser nu att jag här skrivit fel degens ordninglag- ning skulle ej behandtas här i dett kp så jag får be om ursäkt, för jag är ej så mycket skrivan / V kp Vi kallar att (sätt dajg eller lägg dajg) även att röra ihop deg såsom till bröd och limpa, kärlen eller trågen var av trä, matriälet var mjöl och vatten eller mjölk något annat namn på matrial fans ej här något utryck att mjölet bakas i varmt vatten fans ej; hela degen sattes mäd ens till både bröd limpa och bullar, stöpa litet i sänder vet jag ej möjligen om man kallar dät man knådar i surbrödegen och limpdegen den andra morgonen för att stöpa lite i sänder (dajgvatten eller dajgmjölk) mjölkdeg; till vitt bröd tillsattes salt när man satte degen, Ja till limpa kunde man lägga i helften jäst på kvällen och andra hälften på morgonen. Någon deg mäd jäst bara i mitten vet jag ej om. Att arbeta om degen kallades att (älträ upp daigen) Surbrödet som förr bakades till jul kallades grannbröd sattes, vid fyratiden, knådades vid niotiden på kvällen och 6 på morgonen sen bakades dät upp vid tiotiden sattes in halv elva och skulle stå inne två timmar. / V kp Att slå julbrödet var kargöra, då förr bakades en tjugo bröd på en gång nu brukar vi baka sex men förr var ochså hushållen på en tio tolv personer nu på fyra och fem på bondgårdar, Här användes samma mjöl att (knäda) i degen som den var hopsatt mäd. Förr knådades vetebrödegen endast mäd händerna något redskap se föregående. Degen för litet arbetad (knuttru eller knölu) mjölet svällar de (stupa äut si) Degen stadig (lagum fastar); (Sedi är groi) (daigen bluttnar) De är ducktut va daigen jäsar) ellar (daigen är traugjästar) Förr i gamla tider användes mäst hemjäst som blev under i drickkaren när drickat var slut dätta användes till bakning. Här på Gotland fans ju ingen prässjäst för i tiden utan de gick från gård till gård och bad om jäst, denna förvarades mellan varje bryggning i en kruka (jästkräuku) mäd dricka över, fick den stå utan dricka blev den ful, men faktum var att drickat skulle ges mäd hemjäst; om man gav drickat som vi kallar när vi lägger jäst i kärlet, / V kp mäd prässjäst, dugde ej dänna jäst till bakning vi har ännu en granne som har sådan jäst till sitt dricka och använder dät till brödbakning så nog är Närborna långt efter i tiden. Denna jäst provades på så sätt att man tog jäst socker och mjöl dänna jäst är flytande, och rörde ihop i en (spilkum) till en tunn deg om denna (påised upp si) var jästen god. Bröd som är ofulkomligt jäst se kp III Sammalet rågbröd var syrat även siktat rågbröd, limpa var syrlig. Osyrat var (fäjnkakå u gråvkakå) (Daigtrugä) fick alldrig göras rent annat än skrapas mäd kniv. hade man vatten i, gick syrningen ur; i ett nytt (daigtrug) fick man först slå i ätika för att få dät surt ändock blev bröden ej bra förrän tråget blev begagnat en två tre gångar så dät blev ricktigt (ginumsäurt); dän andra morgonen efter degen sattes var den sur. Man hade degen vanligen i köket i närheten av spisen. degen gjordes se föregående, Om brödet fick stå länge i svag ugn kalladäs dät (ugnssugä) / V kp Några särskilda namn på halvjäst eller heljäst vet jag ej. Deg från föregående deg (säurbullä), av surbulle kunde ochså bli surbröd i mindre skala; dänna bulle kunde ligga i degbunken till nästa gong, sådan deg begagnades icke i dessa trakter förr. Ordet jäst var (haimjäst ellar prässjäst) driksjäst se föregående; dän jäst som flöt upp vid jäsningen användes endast i nödfall enär den var sämre i jäsförmåga, när prässjästen kom till mins jag ej män dät var nog på 1880 eller 70 talet. Om midsommarjäst eller sjöskum vet jag intet Att onda makter kunde skämma jästen vet jag ej, män om dät kom någon fremmande person under bakningen tillfrågades hon eller han om de hade (brötäur) mäd sig, blev brödät eller kakan inte bra fick personen skulden. Kors över brödegen göres ännu i dag män dätta för att se när degen börjar jäsa, försiktighetsmått vid jästlåning hör nog mycket gamla tider till. Om jäsningen förebåda årets skörd vet jag ej men här som alla förr voro fiskare skulle en brödkant av julbrödät gömmas att ta mäd till strand dät bådade fiskelycka. till strand menas första gången på våren ut på fiske i mars eller april / VI kp Brödämnets behandling före gräddningen. Här benämdes, bak upp bullar, baka upp bröden. Hur bakningen tillgott på bageri vet jag inget om men i bondehem. Då ugnen var nästan halvbrunnen skulle först bullarna bakas upp, först de flätade, emedan de behövde längre jästid, sen de runda som jäste lite fortare, sen strökakor och sämblor, sist surbröden, vanligen var dät två som rullade upp bullarna, var de skickliga kunde båda lägga (fletnä) bullar män var dät en mera okunnig fick denna rulla före, degen skulle rullas tils den blev blank för dä blev bullarna finast, strökakan var vanligen flätad av tre längdar hopsatt till en rund ring, så ströddes socker på men strökaka var inte vardagsmat, (långar) eller (sämblar) rullades bara ut. Av surbrödegen tog man upp mäd brödspaden till en tre bröd på en gång som rullades till en längd som delades i tre delar så tog man varje del och rullade mäd kvick grepp för att de ej skulle fastna vid bordät till en sockertoppformad pyramid / VI kp som plattades till mäd handen och sattes på (grisselbredä) vanligen skötte två bakningen och den tredje ugnen, vanligen en gammal van bondmora någon särskild benämning på dem som bakade var dät ej utom till kalas, då var dät kokarmor som (skåjted lajdningi) skötte ledningen , Att baka ut degen, dät samma som att baka upp den, sades här, att rulla degen mäd händerna till önskade kakor, någon uppvridning av degen gjordes inte här Formningen kallades endast, uppbakning, ett stycke deg till uppbakning ett (ältastyckä) som först skulle ältras innan dät bakades upp. Man rullade en lång rulle, därav skar man bitar, handen kände så väl hur stor biten till varje bulle skulle vara. Några andra utryck för dätta arbete fans ej. Hur man rullade se föregåend. De bakande hade vanligen sin plats på var sin sida om bordät, man kunde sitta, män bakade på bordät, verktygen en kniv, en rulle, sporr, eller mått. Till utkavling var strökakor, ströbullar, (smakakå) män i gamla tider kavlades ej så mycket som nu. / VI kp Kavling av kakor. Man tog ett degstycke och kavlade dät först ifrån sig sedan åt sig, så åt vardera sidor, sen vände (snod) man dät, så samma igen, tills dät blev (lagum tunt); av kringeldegen gjorde man sen som jag ritat av i kp tre kringlar, ringar, baugar, krampsnosar, svänglar m. m. man kunde även av små degstycken mäd händerna rulla ut de olika figurerna och doppa den i socker och sen sätta dem på plåtar (bullpannor) Några olika kavlar fans ej. De finare kakorna jordes små men de grövre större alla kakor bullar och småbröd av vete sattes på bullpannor. Nästa fråga om frusen eller ofrusen säd är nog ej skriven av någon som känner till säd för dät skadar väl ej säden om den är frusen. Av god säd sattes degen lösare än av grodd säd, av grodd säd moste degen vara så hård som möjligt, ändå så (flattnäd bröä äut); mjölet till uppbakning kallades (uppbakningsmjöl) Man använde alldrig klimjöl till uppbakning för då blev kakan (gråvknuttru) den skulle vara (fäjn u slet); (ordspråk snålhet mäd gubben fans ej. / VI kp Särskild undantagare vet jag ej om dät menas (spanmålsgubbe) eller någon vid bordet). Men kakan lossades från bordet mäd en kniv. Naggbröd och pikkbröd bakades ej i dessa trakter utan stora runda släta bröd på två tre kilo, vägde surbröden som i forna tider var Gotlänningens nationalrätt, om mårnarna fick de en skiva (ä skäivå) bröd mäd bränvin på. Vad man gjorde finesser på kakorna mäd var en sporr man krusade dem mäd ena ändan av sporren. Mått användes här endast till småbröd (småkakå) dät som kom utanför när man måttade av rullades om på nytt tills biten blev så liten att man bakade ut den til en (krumbukt) kallad smakbiten. Kakor mäd hål bakades ej här. När man satte bröden på (ugnsskuru) tog man en handflata på var sida om brödet och satte dät (pa skuru) sen fick den som skötte (skåited skuru) lämpa in brödet i ugnen och ställa dät på ärlen, samma mäd limpan, den låg i träbunkar i mjölat kläde till jäsning, dessa vändes upp och ned på skuran och tvättades över mäd vatten eller dricka förän de sattes in. / VI kp Kavlade större kakor brukades ej här, utan som jag nämt i kp III bakades surbröd, limpor, sämlor bullar och strökakor alla stäldes att jäsa efter uppbakningen , utom surbröden vilka sattes på brödbrädan, där de tvättades och sattes i ugnen; limporna bullar och sämlor fick jäsa färdigt innan de sattes i ugnen se, föregående, bröden voro enkla under jäsningen. Av dät man skrapade ur brötråget (skrapdaigen) jordes (skrapbullen) som användes att ge hästarna (russi) på vintern när kararna (kåjrd på hajd) körde i skogen efter ved och på sommaren att ta (fatt russi mej) när de gick ute på bete. ”Lever” har jag aldrig hört talas om här, limpor har jag beskrivit förut, naggning av kakor har aldrig förekommit här, till jäsning sattes bullarna i en säng, hade pannorna höga kantar sattes de över varandra, en på längden denandra däröver på tvären mäd en duk på varje panna tills dät blev en hög, sen sveptes / VI kp en fillt omkring dem tills de blev färdiga att sättas i ugnen. Här sopades inga kakor utan de tvättades mäd vatten eller dricka, dem som var mjöliga förstås. Inga sporrningar och inga brytningar av brödet användes här endast kniven att skära av skivor (bröskäivor) mäd. Ja till jul kunde man nog måla julgrisar och gubbar mäd röd karamellferg eller semlor mäd socker eller sirap och vatten en hönsfjäder användes ofta när man (nudlade) bakade småbröd och (sträjked pa dum) ofta mäd gredde och doppade dem i socker och kanel. limpor och bröd tvättade man mäd handen, ingen smörjning förekom. / VII kp Ordet bakning kunde ej användas om gräddningen. Om greddning av surbröd se kp III (um ti grislä dum), efter grislingen sattes bröden (pa ugnsskuru) och fördes längst in i ugnen, först de stora bröden sen bullar och sämlor på plåtar (bullpannor) Surbröden skulle stå i ugnen i två timmar, limpor en timme, dessa provades ej mäd sticka utan var då färdiga om ugnen var ordäntligt varm, surbröden behövde ej stå och jäsa utan sattes in i ugnen omedelbart efter uppbakningen de fingo så jäsa i ugnen och togos försiktigt ut mäd (ugnskuru) om ugnen var ojämt varm fick man ibland (jämk läjt pa dum) flytta på dem. Sämlor provade man mäd sticka eller knackade i botten, dät hördes (pa jaudä um di var färdu); om eldning under pågående gräddning se kp III Om man gräddade tjocka eller tunnare bröd på en gong, togs först de stora och tjockare, sen de tunnare, sen efter annat bröd var färdigt sattes avkokar in, Gotlands kaffesurrogat / VII kp Provgräddning (provbullä ella hastakakå), tunnare brödsortar begagnades ej här på Gotland av grovt bröd, endast av småbröd och avkokar, som första gongen endast blev styva, sen fick de ligga till nästa bakning, då de på nytt sattes in efter dät andra brödet var färdigt, och ännu en tredje gong kunde man få förfara på samma sätt innan de blev i ferg som rostat kaffe. Någon luft mellan kakan och ärlen viste jag ej var nödvändig; sno dem fick man nog ibland göra; avkokan vändes andra sidan upp vid nästa gräddning; (tväjbakå) kallade vi surbröd som när dät stått inne en timme lade två bröd på sig, sen fick de stå kvar till nästa morgon sådant bröd blev hårt men sött och (ugnssugä) utmerkt gott, barnen åt dät utan smör som de nu äter sviskon (sväskar). Antingen tog man bröden från ett bräde och satte dem på skuru eller om dät var limpor lagda i bunke i bakduk, vände man upp och ned på bunken över skuru, / VII kap tvättade dem vackert mäd handen så att allt mjöl de hade kring sig för att ej fastna vid dunken blev vått. Var ugnen stor kunde den rymma tjugu stora bröd dätta kallades (fystumgange)n) så en (umgang) bullar å sämlor (andrä umgangen); för bullar och sämlor var ingen bestämd tid utan man såg när de var färdiga, (tväibakå) se föregående. Limpor och bröd gräddades alla på en gong och sattes direkt på ärlen. Jag mins ej annat än att luckan som var hemsmidd stängdes män var ej fullkomligt tät utan man moste stoppa (stupp i millum a vat paså) den moste vätas för att ej brännas upp, sämlor provade man mäd sticka; vetesämlorna torkades alltid till skorpor, man skar först tjock (skäivor) som sen delades mitt i tu och sattes på bullpannor mäd skorpan neråt; när allt var färdigbakt sattes de in och fick stå kvar tills de kändes hårda. Brödät jäser upp si (bröä gar till vädas) om bröd som faller ner (flatkakå); att dät bådar dödsfall sades ej här / VII kp Brödät är hårdbakt eller lenbakt, brödät är (hainut daigut eller flintut) dessa ord användes om mjukt bröd; (bröä har raiv si) någon fara för om pojkar åt sådant bröd var dät ej här. Bränt bröd (bröä är svidä kulsvart) Om någon kom under dät man bakade skulle de ha en smakbulle om den ändå var varm, smakbröd till grannar begagnades ej här, män de kan (bläj skrapdagar ettar kakdagar) sades här, Barnen fingo vanligen själva baka små bullar och kakor åt sig själva och även till Far mor systar u bror. / VIII kp Surbröd och limpor plaserades i en säng på en dyna (a däundöinå) på vilken var utbrett ett rent kläde de lades med undersidan upp för (, di skudd sla si) de skulle bli mjuka i (skorpu) för man ått i gamla tider alltid upp skorpan mäd om den ändå var mörk, ett kläde skulle ochså läggas över. Surbröd å limpor tvättades alltid över mäd vatten eller dricka strax de kom ur ugnen. Några mjölade bröd sattes alldrig i ugn här, utom avkokar annars tvättades de mjölade bröden innan de sattes in. Nästa fråga gäller ej här Skrapade bort dät brända från brödet gjorde man. Nästa frågor som gäller tunnbröd hör ej hit. Om man räknade bröd eller bullar var dät tio st sade man en (halsti bullar.) På en dag bakades ofta en surbrödeg fämton st. en grovkakdeg åtta st. en sämbeldeg åtta st en bulldeg på en sjutti bullar män därav vanligen ochså en strökaka att (bjaud främnes pa) farligt att räkna ogreddat bröd ansågs ej men man skulle ej säga att bullar blev vackra utan de blev (skapli) / VIII kp Nästa frågor om tunbröds torkning och förvaring hör ej till Gotlänsk sed, åtminstone ej i dässa trakter. En brödhäck för surbröd och limpor som hängde på vinden (pa luftä) fans dät ännu när jag kom hit för 40 år sen jag skall här nedan rita upp den, men de kunde ochså förvaras i en kista i källaren (brökistu); mäd skrock menades här (gäiskaräj); bullarna förvarades i (sänningkorgen), de större på bröhäcken mäd en duk över. Brödät sattes på bordet i (brökorgar) eller (ståltrådkarottar). brödhäcken bands mäd ett rep (tug) fast i taket i (handbalkar) [Illustration.] / IX kp Benämningen vardagsbröd var surbröd grovkaka och runda bullar, benämningar (rygbrö, vaiteskakå, kånnbullar); bröd av ojäst deg vet jag ej annat än goråd som bakas i (goråsjan) Tillfällighets bröd man rörde en ganska tunn deg och slog den i (pankakspannu) bakade den över sakta äld (pa träifotän i stäuspäisän); grädade man en kaka framför den brinnande brasan kallades den (lorkaku); bröd i aska (hyrn) eller panna kallades (hastakakå); här bakades sk. Kvickbullar; man tog av den jästa bulldegen mäd vänster hand en topp och skar av mäd höger hand en degklick, som man doppade i socker och satte på plåten, som genast sattes i ugnen, så gör jag ännu i dag om jag blir kaklös innan bullarna blir jästa. Bröd bakat på sten i kålblad eller rullat om en käpp vet jag ej, ej helre deg på husväggar eller ojäst kornbröd tunnbröd ej förekommit; bröd av jäst deg se kp V Bröd i tunna kakor ej här. Mjuka bröd se även kp V av sämlor gjorde man skorpor, även av bullar, mäd en skåra i mitten så de var lätta att bryta. / IX kp Kavring ej här. Namn på högtidsbröd julbröd grannbrö (gibortskakå) sänningbullar till bröllop, begravning, och (bansöl) grannbröd i (Jaulhälgi) gibortskakå att ge fremmande som kom. Limpa till kalasbröd till alla kalas och hälgar samt sämlor mäd pomerans till skorpor till alla kalas, dänna fråga är besvarad förut. Till jul sjärnor å julkusar. Kryddbullar, bullar mäd kardemumma, fladen en stor flat kaka mäd socker på. (fladu) Julbröd: var sin stor safransbulle mäd russin i och en flätäd krans åvanpå; se blad 50: gamla Gotlänska brödsortar . En brödkant skulle sparas att ha mäd på fiske första natten på sjön. För barnens del bakades gubbar, gummor, grisar, bockar av pepparkaksdeg sådana hängdes även på julgranen. Lussekattar . kroppkakar dagen före fettisdag. Bröllopskakor se kp II; vid begravning sorgkaramellar av svart och vitt papper mäd en vers på skulle vara till supen, tårta fans ej här i gamla tider. förlåt jag kommer efter. Till bröllop bakades såkalad brudbullar mindre flätade bullar som bruden hade / IX kp i ett knyte att dela ut på kyrkogården till alla som kommit för att se brud; även röda äpplen hade hon i knytet; ibland fick även tärnorna ha knyten och jälpa till, men de fans dem som var (slundu), när de först fått av bruden sprang de bakom och kom till en av tärnar kallade (bräudpäjkar) och fick där mäd. Mågbröd kallades här (fräjarbrö); småbröd (smakakå) var ej så gott om i min barndom, visserligen några smörbakelse och jortronbakelsen, men annars var dät gorån och de sorter som bakades av kringeldegen som jag täcknat av, när småbrödät i större skala kom till är väl ej förrän på 1900 talet i mindre på 1850 talet att baka småbröd kallades av gammalt att (nuddla) Sötstöpt bröd ej förekommet, småbröd mäd sylt eller mos emellan lade man två på varandra man kunde ochså vika upp kanten över moset, bröd mäd äpplen i kallad äppelkaka bakades på hösten. Här bakades förr av grovkak deg en kaka mäd fläsk i kallad (postajå) även av surbröd bakades postajor mäd fläsk i ibland även salta (toskboddar) torskhuven i. Gotland var fattigt i gamla tider / IX kp Bröd mäd blod som spad kallades palltbröd eller (palt) därtill användes svinblod, den späddes mäd en tredjedel vatten, sammalet rågmjöl användes till degen, ej potatis, paltbrödeg, ingen jäst tillsattes. Här kokades palten i vatten, degen var hård, man doppade händerna i vatten och tog en degklick rätt stor och formade dän till en avlång bulle som lades i kokande lätt saltat vatten; de skulle koka i två timmar, sen använ des dät uppstekt i flott att äta till kött eller stuvade man den i mjölk och flott skuret i småbitar sådant användes ännu här en läcker rätt. Här användes även blodet och rågmjöl till blodkorv (pyls) men de skulle vara (fättaugå äj) små klipta isterbitar, och kryddor, mirjam, sirap och kryddpeppar; pylsen åtts varm när den kom ur grytan mäd lingonsylt till utmerkt gott. I förra värdskriget åts paltbröd till kaffe, åtminstone militären fick äta dät, när de kom in på kaffe, när bröd saknades. / X kp Mäd brödtur menades att bröden och bullarna blev bra jästa och fina. (Jästi jär förgärd) sades när dät ej ville jäsa korstäcken över degen ansågs som bot mot onda makter. om trolldom vet jag ej. om karars och pojkar bakning vet jag ej, inte hälre karaktärsegenskaper, men att om en flicka ej kunde slå ungnskvasten rätt på skaft blev hon inte gift; allt dät här kallar vi (gäirk ellar gäiskaräi) därom vet jag ej mycket, men korna skulle, när de kalvade, ha (ajn skäivå brö u täu salt strömmingar) rästen får jag gå förbi XI kp Talesätt och liknelser. När barnen fälde sina tänder skulle de kasta tanden i spisen och säga tack för en go kaktan [strecket inom hakparentes] (Gud gi mi en go brötan) [strecket inom hakparentes] fisk och brö gör kinden rö; ”brödsvullen” sägs om en lat person som äter mycket bröd. Dät är inte värt att kasta jästen efter i ugnen sägs när man glömt något; ja (jär så brösugi) sägs när man är hungrig. / XI kp Gåtor om brödät. Kan ni säga mig vad dät är för en gås som alldrig går i skock och kacklar ej hellre samlar föda åt sina ungar hon är nära släkt mäd åkerns guldax och ladugårdens bölande ko och friska barn tycker alldrig att den blir stor nog. svar. Smörgåsen. ordstäv, ha rent mjöl i påsen, kaka söker maka, här ska bläi andrä bullar av, (sma smular jär u brö) (bättar ätt halft brö pa land än ett hajlt pa sjöen) bättre brölös än rådlös; de är andra bullar än bagarn bakar, sägs nar något går bra och överträffar andra. eller dät skall bli andra bullar än bagarn bakar, sägs om man är arg på någon och vill hämnas på något vis. I dag kan ja int säj smör pa brö u i går kund ja säj Låjst körkå ginum urt u ka(kå) sa drängen när brödskivan var för tunn / Denna är ritad efter en bulle som jag bakat nu till jul för att visa min sonhustru [Illustration.] En säningbulle avritad! Lägderna i bullen går efter strecken. Minst så stora var de, förr. / Gamla Gotlänska brödsortar [Illustrationer.] Surbröd eller Limpa (Säurbrö) Sämla vit eller grov lika (gråvkakå) rund bulle (runta) (bullä) flätad bulle (fletin bullä) (flet’n) såkallad herre såkallad snäckå kusar eller julkusar Julbulle mäd russin pepparkakor (pipakakor) [strecket inom hakparentes] kringlar. ringar. baugar. krampnosar. svänglar. lyckar. alla doppade i socker utom kringlan. julkrans av safran goråd. bakas mäd järn avkokå. eller kaffesurogat goråjärn (skiftkakå) skiftkaka i bröllop / När, Gotland Magda Thomsson (ULMA 19244)