Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsrå
När de låg i skogen och kola var det ofta att skogsrået kom. Hon likna ett vanligt fruntimmer. Vacker var hon, men hon var ihålig bak. Det var en gubbe, som var ute och kola. Men så kom skogsrået till honom och stod och värmde sig. Så sa skogsrået: "Hustru din har fått barn." Då sa gubben: "De va la så henna ti." — "Hu har fått två", sa skogsrået. "Två fugla i ett ägg", svarte karlen. "Den ena är dö", sa skogsrået. "Då slipper la den att sörja för brö", sa karlen. "Di är döa bägge två", sa kolarn, "Dä blir inte mer än en kista ändå", sa kolarn. Så sa skogsrået: "Stua din har bränt." — "När svansen syns är trollet känt", sa kolarn. Då blev han kvitt henne.
Skogsrå
Det var en skogrå, det vet jag far brukade att tala om, som hjälpte en kolare på fjället, när han kolade. Hon var så grann. Så höll de på att släcka milan. Han var tvungen hem. "Du kan gärna gå", sade hon, "för jag skall sköta om allt så väl här, men när du går tillbaka, så ska du slå tre slag i en stor tall, som står efter vägen. Sen kan du komma hit". Men han slog inte i tallen, när han kom tillbaka. När han kom nära milan, så fick han se ett styggt fruntimmer vid milan. Hon hade hästsvans. Den doppade hon i ett ämbar med vatten, och så sôfta hon vatten över kolen med den. Hon hade lång näsa och långa armar. Gamla trasor hade hon till kläder. Men när han kom till milan, så var hon grann som förut.
Skogsrå
En gubbe var i skogen och kolade. Han bodde i en koja med eldställning. Gubben var även tjärbrännare. Han hade med sig en gryta och kokade beck om natten, under det han passade milan. Bäst han satt, öppnades granrisdörren av en dam, som såg ganska snygg ut och som frågade: "Vad heter Ni?" — "Ja heter Sjöl", svarade gubben. Då blev damen förnärmad och ställde sig att gapa. Underkäften räckte till golvet och överkäften till taket. "Har du sett nån gapa så stort förr?" frågade hon. "Har du känt så het välling förr?" frågade gubben och slängde den kokande beckgrytan i halsen på henne. Då sprang hon till skogs och ropade: "Sjöl brände mej, Sjöl brände mej". — "Ha du själ bränt dej, får du själ ha't", svarade gubben hennes borti skogen.
Skogsrå
Men skogsråt kunde också vara snäll. Det var en fattig gumma, som bodde ensam i skogen med sina två små flickor inte långt hemifrån. Hon måste ofta lämna de små ensamma i stugan, för hon måste ut och sälja garn, som hon spunnit. En gång, när hon varit borta, berättade småflickorna, att det kommit in en fin fru och givit dem så fint och gott bröd. Hon hade varit fint klädd och haft svart sidenduk på huvudet. Men hon hade aldrig vänt ryggen åt dem, och hon hade gått ut baklänges genom dörren. Modern blev rädd, för hon förstod nog, vem som varit på besök. Detta hände flera gånger, när hon var borta, men skogsråt gjorde aldrig barnen något ont.
Skogsrå
Dä va en gång en skeppare, som va i land i Lidköping å geck å såg sej ikring på torge. Rätt som han geck där, feck han se ett vackert fruntimmer. Han fäste sej ve, att ho va så fin, men när han titta närmare ätter, feck han se, att ho hade svans. Han kunde inte tige utan sa: "Ursäkta, fröken, men ho ska dra öt sej släpe. "De ska du ha tack å betalt för", svara ho. Han feck en rorkult, som ho hade rita tre streck på "När du slör ner denne te dä förste strecke, så får du svag vind. Slör du ner den te dä andre strecke, så följer du vem som helst, men ja varner dej för dä treje strecke." Dä geck bra å segle ätter dette, men en gång hade han söpe sej full å då drev han ner den te treje strecke, men då segla han bönen ur skuta.
Skogsrå
Det var tre stycken karlar, som hade lagt sig i en ängslada och låg där och sov. Men så var de inte lika långa och fram på natten kom det en skogssnuva, och hon tyckte, att de skilde i växten, och så drog hon först i den ene och sen i den andre. Men de blev inte annorlunda, och då sa hon: "Jag ska nog hämta min hackespött' och göra dem lika långa." Men då hon kom igen, hade de passat på och gett sig av.
Skogsrå
Skogssnuvan kom till en, som arbetade vid en kolmila, och ville värma sig, men kolaren tog en brand och stack mellan benen på henne, och då sprang hon sin väg och skrek: "Halte, man Holte, askeman brände min konte." Kolaren blev rädd och gick därifrån, men dagen efter gick han dit, och då var allt borta, och hela milan förstörd.
Skogsrå
Det var en, som for till skogen efter bränne, och då kom skogssnuvan och ställde sig framför hästarna, så de inte kunde gå fram. "Kom", sa gubben, "ska jag ge dej en viter lök!" Då gick hon, men efteråt blev den ene hästen sjuk och dog.
Skogsrå
I skogarna bodde det också löviskor. De bodde i träd och när man högg i skogen, hörde man, hur de grät och skrek. Men de brukade aldrig göra något ont.
Skogsrå
En kolare hade gjort sig en liten koja och låg i. Han brände tjära i en gryta inne i kojan. Den tjäran skulle han göra beck av. Medan han höll på med detta, fick han se att dörren gick upp så sakta. Då fick han se liksom ett fruntimmer, som stod i dörren. Hon ställde sig och gapa mot honom. Hakan låg på tröskeln och övergommen stödde upp vid dörren. "Vad heter du?" frågade hon. "Jag heter Sjöl", svarade han. För det var den tron, att om man talade om rätt namn, så fick hon makt med en. "Ha I sett nö stort gapa?" sade hon. Då tog han full sleven i tjära och slängde i gapet på henne och sade: "Har du känt så het välling?" Då sprang hon därifrån och skrek: "Sjöl ha bränt mej. Sjöl ha, bränt mej". — "Ha du själ bränt dej, så må du själ ha't", skrek det tillbaka. Det var gubben hennes, som svarade på det sättet.
Skogsrå
Min far berättade en gång en händelse från sina barndomsår. Hans hem var beläget i en avlägsen skogsbygd i Sidensjö sn. En vår så fort snön gått bort i skogen gick han och hans syskon en dag ut i skogen och skulle plocka snölingon. Bäst som de höllo på att plocka ropade en äldre broder: "Titta titta!" och pekade i en viss riktning. Förskräckta tittade de åt det håll dit brodern pekade men de kunde ej upptäcka någonting. Med förskräckt uppsyn rusade broden hem och de övriga följade efteråt. Vid hemkomsten berättade han att han hade sett en samling vita kor med skällor stryka förbi helt nära den plats där de stodo och plockade bär. I täten av hjorden gick ett vitklätt fruntimmer lockande kreaturen men även inne bland hjorden iakttog han flera fruntimmer likadant klädda vilka också lockade på kossorna. Min far sade att såväl fruntimmer som kreatur inte riktigt följde marken utan höll sig en aning ovanför själva markytan.
Skogsrå
Det var en kolare, som mötte ett skogsrå i skogen, och henne gifte han sig med, och fick några barn. De blevo riktigt som trollungar och sprang omkring i skogen. Kolaren och hans hustru turades om med arbetet, så att hon var ute och arbetade medan han vilade sig. Hon höll på med att släcka en mila då han upptäckte, vad hon var för en. De hade kommit överens, att han alltid skulle slå tre slag i en tall, innan han kom till henne vid milan, men en gång tillsist brydde han sig inte om det utan gick till henne ändå. Då fick han se, hur hon såg ut, hon var urholkad i ryggen och hade en lång näsa och lång svans. Med näsan [...] hon fram kolen, och svansen var som en kosvans, och den hängde ner i en spann med vatten, och så skvätte hon ned den på kolen, som hon hade rivit fram. Nu gick karlen till en klok gumma, som lärde honom, hur han skulle bära sig åt för att bli av med hustrun. Han skulle skjutsa henne och alla ungarna på en släde, och själv skulle han sitta på hästryggen, han fick inte binda tömmarna i lyckor och inte ha någon riktig "kepa" utan bara en liten träbit att binda släden med, inte skulle han ha stål, och så var det mer, men det minns jag inte längre. Han red ut med henne på isen av en sjö, som hette Rosvalen. Runt omkring i bergen, i Stripa och Strossa och kullblanka, hade hon släktingar. Men ute på sjön ryckte han loss träbiten och fick loss kälken, och då begrep hon, att det va något hufsen och ropade till sina släktingar, att de skulle skjuta genom lyckor, på stål och vad det var allt, och skotten knallade väldigt i bergen, men han gick inte att träffa utan red bort och kom undan. Men efter den dagen blev han dålig och kunde inte reda sig. Skogsråna var eniga med kolare på många sätt. De brukade komma och väcka dem, då milorna voro i olag.