Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Dä va en dräng, sôm hade bekantskap mä e mara, å h...
Dä va' en dräng, sôm hade bekantskap mä e' mara, å ho' kôm in te en ôm nättera, nôr han lå i si' säng, fast dôra va telökter. Han kônne inte bli klok på hôre ho kônne komma in, å ôm môran förschvann ho' lika obema'ter. En kväll tok drängen se' för å syna bå' dôra å fönstera å spjället, så di ble' redit stängda, inna' han geck å la'e se', men han hade inte väl hinnt mä å lägga se', förrän mara kôm infarannes sôm ett yrevär, så dä hjalp inte hôre han bar se' te. På môran förschvann ho' ätter vanliheta men ho' kôm igen te natta, å te sist ble' ho' så hemmavaner, så ho' stannte hos drängen bå' natt å da', å di feck två barn ihop på nôra år, å di levde i sämja å allt va' sôm dä sôlle. Men så en gång förfipsade drängen se', så han råkte te å nämna på va' vis ho' kôm' te å bli hans hôstra å på vecket sätt ho' hade kômmet te en å precis sôm han nämnde dä, så förschvann ho' å kôm allri' mer tebakes. Då ble' drängen varse e' lita sprecka i vägga ve sängakanten, å då begrep han, att dä va' den väjjen ho' begagnat se utå, nôr ho' flôvvet in å ut ônner si'a nattlia påhälsningar. –
Johan Nilsson och Karl Magnus Jernberg
Johan Nilsson berättar för R.B. om ortens näringar, skogsbruket och dess metoder. R.B. frågar Johan Nilsson om olikheter i målen i Sillerud o. Silbodal, fiske (fiskslag, slomhåvande, gäddsorter, laxfiske, ljustring, långrev, fiskets betydelse m.m.) Johan Nilsson berättar ett par historier för R.B. J.N. berättar en rättegångshistoria för R.B.; redogör för bordbänken, sängtyper (inpass av E. Rönnfors), gå på dompen, stugdanser, spelmän, flyttiden (inpass av E. Rönnfors), smeden Huk. J.N. resonerar med E. Rönnfors om smeden Huk m.m. R.B. frågar Karl Magnus Jernberg om hans tidigare sysselsättningar; K.M.J. berättar om händeler på Karlstadsfärder, tomtgubbar (inpass av K.M.J.:s son), hämtning av folkond tjur, stångjärnsmedjan vid Karlsfors. K.M.J. berättar om Karlsfors bruk, handel och transporter, Nysätts och Årjängs marknad, Vegesack (inpass av E. Rönnfors), jordbruket på Karlsfors och dess metoder. - (K.M.J.:s son frågar ibland.) K.M.J. fortsätter att berätta om jordbruket på Karlsfors, uttag för de fattiga, jordbruksredskap, slåtter, skörd, sädesslagens användning, tröskning (inpass här och var av E. Rönnfors o.a. personer)
Myrlingar.
Myrlingar. På flera ställen här i trakten, skall det enligt sägnen, vara avdagatagna nyfödda barn. Deras skrik har sedan hörts alltid, och särskilt mot väderskifte. Jag var en gång ute en sommar- kväll, och fick då i närheten av ett av dessa ställen höra ett gällt barnskrik. Jag sökte där omkring i tanke på, att det fanns något barn, men där syntes ingenting. Några andra ha också hört samma skrik, då och då i skymnings stunder. Necken. Mellan Vallby och Sällstorp flyter en liten å, som kallas Lillån. Förr i tiden sades det, att där bodde en neck. Dit gingo de gamla bond spelemännen för att lära sig spela. En flicka från Sällstorp, som levde i början av 1800-talet, var mycket skicklig i fiolspelning, och det sades, att hon lärt det av necken i Lillå. Det var många platser, som utpekades för neckens tillhåll. Ett ordspråk: "Å för necken", sades av många gamla i dessa bygder. / Gastarna i Hemringsdal. Det var för länge sedan. Då våra berg och dalar voro klädda i stor skog, där både vargar och rövare höllo till. Då gick det inte att sända ut fåren om somrarna, utan att de åtföljdes av en vallgosse. En by Vallby hade då sin vall- gosse, som med matpåse och näverlur begav sig varje morgon med byns får upp till en dal i skogen, som kallades Hemringsdal. En gång kommo tolv rövare och över- föllo honom. De ville taga hans får, bränna hans hund, och hänga honom själv. Han bad dem då, att han skulle få blåsa lite i sin lur innan de dödade honom. Det fick han. Han blåste då. I björkebärs håla i svarta skåra där ligga tolv rövare mig vilja de hänga, min hund vill de bränna mina får slakta de. Hemma i byn hade man hört vad gossen blåst, och bönderna samlades i hast, och begåvo sig upp åt skogen. De träffade rövarna och slog ihjäl dem allihop. De ligga begravna alla i dalen på olika ställen. Många år därefter hördes om kvällarna särskilt mot väderskifte, höga skrik. och ortsbefolkningen sade, att det var gastarna i Hemringsdal. / Folktron om gastar är, att det är sådana mäniskors andar, som omkommit genom mord eller olyckshändelser. / Veddige, Hl. Elin Samuelsson 1926 Skogsrå. Det var en piga som gick inne i skogen och letade efter korna som voro bortsprungna. Hon gick och gick men fann inga. Då fick hon höra det ropa in ifrån skogen: Märta, Märta här är ditt fä. Men hon vågade inte gå dit ty hon visste att det var skogsrå som ropade. Mara. De gamla besvärades ofta om natten av mara. De kommo in genom nyckelhålet och kasta- de sig den liggande i sängen. De fattade tag om strupen och det kändes som de skulle kvävas. Den angripne jämrade sig högt. Om någon annan hörde det och ropade hans namn så försvann maran. En gammal man talade om att en natt det kom något och kröp på honom i sängen. Han fattade tag och förde det i golvet. Han tyckte det kändes som långt fruntimmers- hår och han tyckte sig vara klar vaken. I gamla stallar är även mara. De rida på hästarna om natten och flätar deras man på ett konstigt vis. Det är omöjligt att kunna ta upp den. Men nästa natt kan den vara upp- tagen. / Folktron om mara är, att det är avlidnas anda, som gå igen och vill göra dem ont.
Vårhalvåret i övrigt
Om det är frost gamla vårfrunatt blir det fyrtio frostnät- ter sedan till Michaeli. Om det regnar trefaldighetssöndagen blir det regn varje sön- dag under trefaldigheten. Så många tövädersdagar som första nyet har, så länge ligger säden ogrodd i jorden. Peter Katt kastar en varm sten i sjön. Då töar det lika myc- ket under som ovanpå. * Om det regnar bönsöndag blir det regn i tre veckor. Sådand väder det är om påsk, blir det om pingst. Vackert väder söndag efter påsk betyder tidig vår. Vackert väder andra söndan efter påsk betyder vacker sommar. Vackert väder tredje söndan efter påsk be- tyder god gröda. Vackert väder fjärde söndan efter påsk betyder god bärgning. / * Om det är frost den 22 februari på natten, blir det frost 30 nätter i följd. Om det är frost på nyårsnatten, blir det frost tre ny i följd. Sådant som vädret är den 21 mars, sådan blir våren.
Vårhalvåret.
Den 12 mars var Gregorius. Gregori gång - om de kunde springa barfota över tre mans ägor den dagen, så skulle det bli gott år. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg, april mä si luva kör barna in i stuga. Narra april gjorde de den 1 april. "April, gott narr!" De bad någon gå och titta i fönstret eller gå och låna något hos gran- nen, som han inte hade. Det var en smed, som narra mej till att gå till en skomakare och be få låna ett sängaborr. "Nej, sånt har ja inte te låna ut," svarade han. "De har väl narrat dej nu!" sa han. Den förste maj skulle de äta och dricka märg i bena; / de söp efter tillgång och åt för att få det riktigt på top- pen. Peter bated kastar sin hete sten i vannet, sen var isen o- säker. Har ej hört, att svalorna komma på korsmäss.
Vädermärken
Om vi skulle gå tiden i förväg en smula, så kan jag tala om, att alla gamla tecken tyder på en att det blir ett gott år. Under hela advents. tiden var det ruskigt, och det är ett pålitligt märke. Tänk bara efter, hurdant vädret var i advent 1940! Torrt hela tiden, nästan utan nederbörd. Hurdan sommar vi fick och hurdan skörd, det behöver jag inte påminna om. Att torkan följdes av missväxt, det vet vi också. Är den första halvan av advent ruskig, dvs. antingen regnig eller snöig, så blir det gott om hö. Är det rusk i senare halvan, så blir det god sädskörd. I år bör det därför bli god skörd av både hö och säd. Vad vintern beträffar, tror jag säkert, att den håller sig jämn i januari och februari. Det blir ganska god kyla och vackert väder utom i mars. Då får vi vårstormar, så det förslår.
Maran
Ja' ha vôre ute för mara flere gånger. En gång töckte ja' att dä va en stor brun hund, som knôva mej på bröste. En gång va dä ett katt, som kom opp i sänga. Ja' slängde te denne, så han for långt bort över gôlve, Se'n geck ja' opp å skulle släppe ut den, men dä fanns inte varelse inne. En gång töckte ja' att dä va en stor häst. Ja' ble' så svett så svetten flöt å mej. Dä va som om disse djura ville ta live å mej. På sômme ställe hade di marbôsker hängene unner bjälkera i take för att di skulle bli fre- dade. I stalle va dä bra vanlit att di hade tockere 1) koster 2) hängane ôg. 1) Sådana 2)Kvastar.
Sägner om maran
Det var en häst, på ett ställe, som mycket anfäktades av maran. Han var svett och riktigt ”skalv” om morgnarna, när drängen kom dit. Då tog drängen och satte upp en lie vid fönstret, där var en liten bit ur och det antogs att maran kom in genom detta lilla hål. På morgonen saknades drängen, men när man kom ned till stallet, låg han där med avskuret huvud. Det var drängen själv som varit mara. På ett ställe var det det en hund som reds av maran. Han var svett om morgnarna och trött som om han jagat i skogen hela natten. Husbonden undersökte hundkojan och fann att en spik var borta i ett hörn och han förstod att det var genom detta spikhål som maran kom in. En kväll strax efter liggdagstid, gick han ut till hundkojan med sin laddade bössa och ställde mitt för detta spikhål. På morgonen var han förstås intresserad och skyndade till hundkojan för att se vem maran var. Han fick då se sin egen 13-åriga dotter sitta och gråta i hundkojan. Det var hon som var mara, vilket föräldrarna blevo mycket ledsna över.
Maran n:er 88
Maran skall vara en evigt dömd meniska för synd hon begått Så har jag hört berättas av gammalt folk, att om någon Meniska i lifstiden flyttat eller rubbat någon skälsten eller råmärke i gränskilnader mellan socknar eller Hemmansdelar, så får den till straff efter döden, bli förvandlad til Mara i all evighet, och då bara göra alt möjligt ont mot både folk och djur. N:er 89, Maran brukar att gå in i ladugårdar och rida Kreaturen så att de svettas och bli orkeslösa och magra, för att skydda dem för det så hängdes det upp äggjen över dem en lie e.d.l. Och även var det bra att hänga upp över dörren till ladugården en död Ugla eller hök, även Marvasar var bra men om Marvasen skulle göra värkan, så fick man ej gå över någon Kyrkstig med den när man gick hem med den, för då mista den sin underbara värkan, å det var inte gott att få nån vase så en slapp att gå över en kyrkstig.
Vårhalvåret
Mars kommer mä sitt skägg å lockar barna utom vägg. Mars kommer mä si luva å kör barna in i gruva. Petter Katt kastar sin varme sten i sjön - här i Frilles- ås säger de havet - sen fräter det lika mycket under som på. De narra varandra 1 april mera förr än nu. I Skephult var det en piga, som narrade en pojk hos Karlsson på Hama- ryd att leda en ko därifrån till en annan gård, för hon skul- le säljas, sa hon. Han fick leda hem kon igen, men han var så arg, så pigan fick rymma - springa och gömma sej, för an- nars hade han fått ta livet av henne. Ture och Tyko skulle de så havren. Jag vet inte när de såd- / de linet. för det var egentligen inget lin i min tid. Det var ett ordspråk, att det de sår efter Urbans ti, dä blir stora vipper men inget i.
Varulvar
Bland andra mystiska varelser, förr i tiden, fanns det även något som de kalla ”varulv”, eller ”rorvel”. Detta var människor som vissa stunder blevo förvandlade till vargar. Att ”lösa” en ”rorvel” ur denna förtrollning, ty det var nog inte annat än förtrollning, skulle man ropa ett namn och träffa man då på det rätta namnet, som personen hette, blev han genast människa och blev aldrig mer ”rorvel”. ”Rorvel” stod i släktskap till maran, sade de gamla. Det var barn som blivit avlat med en mara, d.v.s. under ”martillståndet”. Antingen mannen eller kvinnan var mara, så blev barnet en ”varulv”, eller, som man vanligast kalla det ”rorvel”. Fast jag tror då förstås varken på ”mara” eller ”rorvel”, men förr trodde de ju på så mycket elände av alla slag, det ena ”befängdare” än det andra. En gång var det ett ”äkta folk” som var ute i slåttertiden och ”stäckte” (stacka) hö. De hade en stack närapå fullstäckter, men skulle lägga på var sitt ”fang” till. / Hustrun var före med sitt ”fang” och när hon lagt upp det i stacken stod hon och borsta av sig höboss och rätta till sina kläder litet. Hon hade tagit av sig förklädet och ”reste” så ”bosset” skulle flyga bort. I detsamma kom mannen med sitt ”fang”. Han skrek åt hustrun: ”Skynna dek opp i stacken för annars går dä dek illa!” Förskräkt gjorde hustrun ett hopp upp i höstacken, kastande förklädet ifrån sig och det råka falla på mannen. Då hon sedan vände sig om för att se vad det var för farligt som hon kunde råkat ut för, stod det en stor varg bredvid höstacken, gapa och visa tänderna emot henne. Över ”bögera” (manken) hängde hennes förkläde som hon i hastigheten slängt ifrån sig, men mannen syntes icke till. Då förstod kvinnan att det var hennes man som blivit förvandlad till en ”rorvel”, vilken hon flera gånger blivit skrämd av. Hon skrek till: ”Alle!” Mannen hette Alfred men kallades vanligen ”Alle”. I det- samma försvann vargen och i stället stod mannen där med förklädet över axlarna. Sedan dess behövde han ald- rig mer bliva ”rorvel”. Mannen omtala sedan att han förut flera gånger varnat henne, men hon hade ej förstått honom förrän nu.
Gastar
Förr trodde de allmänt på gastar. Och de låg nog något i de också. När jag var en liten tös, blev jag en gång plötsligt illamående. Med ens jag kom inom dörren, så såg mor hur det var fatt. "Säg inget, var alldeles tyst", förmanade mej mor. Och jag teg förstås. Så tog hon tre svavelstickor och stoppade innanför mitt linne. Och så sa hon: "Du har varit ute för en gast, men nu är det onda borta". Jag tror också att jag blev frisk med en gång.