Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Tomtar
Det var på ett ställe mamma talte om, de hade en tomte. De som hade ägt gården dog väl, eller om de flytta därifrån, så den blev såld. Så var det en kväll de satt i mörkningen. Det gjorde ett dompande i farstun, och när de kom dit, låg där en rökt gås. Men de ville inte ha tomten, så de sa: "Nä tack, vi vill inte ha din stek, ta den och gå din väg!" Morgonen därpå var den borta.
Tomtar
Det var en bonde i socknen, som hade en tomte. En gång då han var ute på gärdet, hade han på sig en tröja, som det var pengar i. Han blev varm och lade den på renen. Då han efter en stund gick hem, glömde han den kvar. Hemkommen bad bonden pigan gå och hämta tröjan. "Men det är inte säkert du kan", tillade han. Då hon kom dit, satt också tomten där och vaktade, så att bonden måste själv gå ut efter sin tröja.
Tomten
Det var en som hade en tomte och den tvätta all- tid faten åt käringa, när di gått ut om kvällen. Så smet hon sig till att titta på tomten genom nyckel- hålet, och då var han så trasig och skiten och bedrövlig så käringa tog och laga till granna klä- der och hängde dem på "kallebänken". Det såg han och så tog han på sig kläderna och sen sa han: "Granner granner gosse aldrig tvätta faten mer."
Tomtar
Jag fick ej stå på vedbacken hemma för far och hugga det mins- ta sen solen gått ner, det var tomtar o allt möjligt. Vi hade ett gammalt stall av sten här, o där fanns tom- tar. Far o en gammal dräng låg på stall- rännet en gång med hästfiltar över sig. När de legat en stund, började dessa dragas / av dem. Och det var tomtar, som gjorde det, påstod de säkert.
Tomtar
'Tomtgôbben' skulle ha mat om 'julkväl'. Det var bruk i farmors tid. Å han skulle ha av allt som var på jul- bordet, annars var det inte bra. Det skulle stå ett grötfat å en sup på bordet för hans räkning. En gumma var ute å letade efter en kalv. Hon såg kalven, men kunde inte höra bjällan, som han hade på sig. När hon kom att se efter så var bjällan fullstop- pad med gräs. När hon kom att se efter fick hon se en liten grå gubbe krypa i diket. Det var en tomte som hade varit framme. När de fick örfilar av tomten, blev de sjuka. De skulle inte tala om honom om kvällen. Han höll inte fred, om han fick höra att de nämnde honom. Särskilt hög- tidsdagar skulle man akta sig för då var han mer noga än eljest. Han tålde inte att höra 'rammel' på kvällen. / Han blev ond då å höll folket vaket hela natten. Hos ett gammalt folk i Tannerud fanns det tomtar, å där behövde de aldrig att se till kon som skulle kalva, för det skötte tomten om. Han 'tog kalven från kon' å hade den i ketten. Där kallade de tomten för 'den lelle drängen'. Han var osynlig, men de visste att de hade honom ändå. Tomten räknades allt som ett gott väsen. Men det var inte al- la som kunde med honom. Där de inte kunde med honom var han elak på alla vis. Han kastade ihop allt som fanns vägglöst i skjulet, stallet, lagården å på vinden. Han slog, kastade å väsnades.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Förr var det vanligt att ge åt tomten var julafton ett fat julgröt och ett par nya skor. Nu hände det en gång i en gård, att bonden råkade vara sjuk just om julaftonen, och drängen blev då bjuden att föra grötfatet och skorna åt tomten i logen. Men drängen åt själv upp gröten och träckade ett stort lass i fatet och bar detta åt tomten. Spik och hammare tog han med sig och spikade fast skorna i logbottnen. Sedan lade han sig själv på lur i vipphuset. Efter en stund kom tomten och gick till grötfatet för att börja äta. Men då han smakade på och märkte vad det var, så suckade han så djupt och sade: »Hå hå, sju mil och sju skyl och bara lite sk-t till mat!» Nu skulle han märka på sig skorna och trädde så fötterna i dem, stod och skådade ned på fötterna åt alla sidor och tyckte: »Husu granden nu!» Men då han började gå, så stupade han omkull och slog näsan i logbottnen, så att det dunkade efter. Nu var tålamodet slut för tomten. Han rök av ut ur logen så att det »fjumbade» i väggarna, och sade i dörren: »I år hade jag dragit sju skylar till, men nästa år skall jag full dra sju skylar från!» Och så for han sina färde, så att de aldrig sågo av honom mera. Men inte lär det just växa så bra på den bondens åker sedan mer efter den gången.
Tomtar. Hur man kunde få se tomten. Pigans tomte. Tomten och bonden.
Hur man kunde få se tomten. Om man ville se tomtar, skulle man gå ut tre tors- dagskvällar efter varandra och vissla på ett särskilt sätt, jag tror det skulle vara långa, utdragna visslingar. Den tredje torsdagen, man var ute och visslade, visade sig tomten. Det var ej alldeles säkert att man kunde få se honom, men kom gjorde han och man kunde få tala med honom. Kunde man då behandla tomten på rätt sätt, visade han sig även. När jag var barn ta- lade man om två bönder, varav den ena hade tomten till vän och den andra hade i honom en fiende. Tomten bar säd från den ena bondens loge till den bonden, som han var vän med. Bonden, som fick släppa till säden, vågade ej göra några anklagelser, för han var rädd att tomten kunde ha gjort något ännu värre då. / Pigans tomte. På en gård i Bokenäs i närheten av mitt hem, ha- de de en piga, som varje morgon, då hon kom upp, fann disken från föregående dag undanstökad och allt putsat och fint i köket. Hon trodde emel- lertid, att det var matmodern, som gjort detta. Till slut började emellertid pigan förstå, att allt ej stod rätt till och beslöt utförska hemligheten. Hon gick därför upp en natt, då det var månsken, och genom nyckelhålet kunde hon då se in i det upplysta köket. Här såg hon nu hur en liten grå, trasig tomte gick och stökade. Det var alltså han som hjälpt pigan. För att visa sin tacksam- het mot tomten gick pigan till en skräddare och beställde en ny, grå vadmalskostym, som hon ämnade förära den lilla trasiga tomten. Då kosty- men var färdig, tog pigan och hängde den över en stol på kvällen i köket. Morgonen därpå var kosty- men borta, men sedan den dagen fick pigan ej mer nå- gon hjälp. Man får ej spionera på tomtar, då försvinna de. / Tomten och bonden. Tomtarna bo oftast i fähuset, åtminstone gjorde de så i Bokenäs. En bonde, som hade en gårdstomte, bru- kade alltid ställa ut ett grötfat med en stor smör- klick i på julaftonen. En jul hade man emeller- tid inget smör att lägga i utan hällde istället sirap över gröten. Denna rann ned mot kan- terna, där den blev liggande. När tomten kom till sitt grötfat, såg han genast att smörklicken saknades och blev så ond att han gick och skar ihjäl en av bondens kor. Sedan vreden svalnat satte han sig att äta och då han av gammal vana började i mitten bildades här ett hål och häri rann sirapen ned. Nu förstod tomten sammanhanget och ångrade vad han gjort, varför han bar den döda kon till grannen och lade den i båset, varifrån han tog en levande ko, som han ledde över till sin bonde.
Tomtar
När mor var tio år gammal så låg hon och hennes syster på loftet en natt under höbärgningen å såg tre små tomtar hål- la på att dra "sajer" till höhässjorna. De hade hållit på det hässja hö till sent på kvällen, men "tomtane" höll på hela natten till dess att solen gick upp. De hade röda mössor som hang långt ned på ryggen. De som låg på loftet fick inte sova på hela natten för tomtarna. "Jolfôlk" el. tomtar har det varit mycket av i Gräs- mark. På somliga ställen vågade inte folk arbeta efter det solen gått ned för tomtarna. Så var det med far. Det blev inte fred om natten. ”Högg di ve’ ve veskjul så höll di på å knart där hele natta”. Somliga fick örfilar av tomtarna. Somliga hästar flätade tomtarna manen på. Det var en gubbe som hade skurit säden på ett helt / järde på dagen. När han gick hem på kvällen så sade han: Om detta järde vore snesat å färdigt till i morgon så skulle jag ge bort den bästa kon i lagården. På mor- gonen så var det bästa kon borta men all säd stod i snes på åkern. Tomtarna hade varit där på natten å snesat. Det kom en liten gubbe till en käring en kväll å bad att hon skulle följa med honom för hustrun hans skulle få småfolk. De gick å gick å rätt som det var kom de till en dörr. Inne var det som det brukade vara hos folk. När alltsamman var överstått så fick gumman en salva som hon skulle smörja barnet med. Så tog hon litet av salvan å klenade på sitt vänstra öga. När hon hade kommit hem igen, så såg hon samma tomte varje dag. Han gick å nöp å plockade med allt vad hon hade. Så mätte hon honom å frågade hur det stod till. "Hur kan du se mig", sade tomten. "Ja", svarade gumman, "jag smörjde mig med din salva". Då rev han ut ögat på gumman. Den tomten skulle ha bara ett öga att se med, å det satt mitt i skallen. Han var en aln lång, hade långt skägg på hakan, stort / huvud å stora händer å fötter. Den tomten hade inte velat gumman något ont förut, sade han, men han kunde in- te lita att hon såg honom. På ett annat ställe kom en tomte in å bad att husbon- den skulle flytta den kon som stod i det innersta bå- set, för när hon ”pessade” så kom det på hans bord.
Julnatten
På julnatten brukade de sätta ut gröt åt tomten. Gröten sattes på lon någon gång i lagår'n.
Tomtar
De skulle sätte ut mat till tomten på julafton. Han var snäll om de gjorde som han ville, men det var inte värt att göra honom emot.
Jan-Erik Eriksson och "Lasse i Frossarbo"
Berättar om skolan, om olika stenarbeten, drängarbeten, om skrock, Spelmans-Jan, gårdsrån, tomtar osv.
Tomten fordrar iakttagande av god sed
Kjulböle Erik brukade elda i rian. En gång släppte han en hurrare och blev då utsparkad av tomten.