Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Tomtar
Min morfar hade mycken tur med tomtar. Han påstod att de hade tröskat en hel natt, men att det ändå var lika myc- ken säd kvar i ladan. De fyllde tomrummen från andra gårdar. Det var en gumma, som hade sett en liten tomte komma sprin- gande med en höbörda på ryggen. Och hon hade tydligt sett, att han försvann i morfars lada med den. De brukade draga till gården foder på natten.
tomtar.
Tomten gav örfilar. Om någon ”väsnades” (för- de oljud) i ladugård eller stall, så blev han ondsint och gav den ofredande en örfil. El- jest oroade han ingen människa. ”Den äldste på gårn” var tomten. Han brukade stanna kvar på gården även om det gamla hus- bondfolket lämnade gården. Men han ”led” inte alltid den nye husbonden. ”Men den som feck flötte va allt husbon dä.”
Tomtar
På ett ställe i Ulvatorp hade de en tomte. Han fick gröt med sirap på om julafton och han var till så god hjälp. En jul hade de lagt sirapen på botten, och då blev tomten arg och vred halsen av deras bästa ko. Sedan åt han upp gröten, och då fann han sirapen. Då slä- pade han bort kon, och sedan fick han leta i flera socknar, innan han fann en så grann ko igen. Men han var efter en annan ko åt dem.
Tomtar.
När mormor kom till ladan en kväll så satt det en liten gubbe på höskullen. Det lyste som i en liten lykta mitt i ansiktet på ho- nom. Han hade inte mer än ett öga. Det var bra att ha tomte. Det räckte till så väl åt kreaturen. Det var inte bra att pac- ka eller slå om kvällen. Det var ”kvälls- vart”, jämt som solen gick ned, så skulle en hålla fred och till dess att det hade mörknat ned riktigt. Eljest så börja tomten att packa. Och då höll han på till kl 1 på natten, innan en fick fred. Mamma tala om så många gånger att di ha- de en tomte på ett ställe. Den tomten var / så snäll. Han höll till i boden. Di behöv- de aldrig att sikta mjölet. Det stod färdigt var gång di skulle ha. Han hade varit där så många år. Till julen fick han nya kläder. Dagen efter som han hade fått de nya kläder- na på så stod han i boddörren och skrek: ”Grann gosse siktar aldrig mjöl mer, grann gosse siktar aldrig mjöl mer.” Se’n blev han borta. De ville inte flytta.
Tomtar
”Tômten” finns ännu sör i Finnskogen. Det är inte länge sen jag hörde talas om dem. Tomten hade en ”röd långluva” på huvudet. Det fanns tomtar i kvarnan vid Letafors. Men det var sällan att någon fick se dem, för de var så skygga och kunde göra sig osynliga. När den gamla kvarnen revs, så blev de borta. Om en människa fick syn på tomten, så sprang han in i hjulhuset och gömde sig. Det gick inte an att gå och se efter honom. Då fick en en örfil. På Finnskogen hade de ”tômten” till hjälp i stallet och ladugården. Om inte kräken fick foder i rättan tid på kvällen, så pass han på och gav dem. Om julkvällen fick han kalas. Då bar matmodern ut en skål med gröt och satte i uthusen. Gröten skulle vara varm så att rök av honom. Sked skulle det också vara i fatet. Det var på ett ställ som matmodern hade satt ut gröt åt tomten. Drängen kom och fick se gröten och åt ur den. När han hade gjort det så gjorde han sina behov i skålen. Men [en] kväll, när han kom till samma ställe för att se om det fanns någon gröt, så fick han ett slag i huvudet, så han blev aldrig riktigt vid sig.
Sägner om tomtar
De påstår det fanns tomtar förr. Om de ställ- de sig för att uträtta vad de behövde på ett ställe, där det inte var tillåtet, fick de en örfil. En käring hade mjöl i en ark (binge). Hon fun- derade på, att det aldrig tog slut. En gång tit- tade hon in genom ett kvisthål. Då stod där en tomte och siktade i arken. Men när hon kom in, var han borta. Hon hade sett, att han var så dåligt klädd. Hon sydde en ny dräkt och lade bredvid arken. Så tittade hon genom kvisthålet och såg, när han kom. Han tog på sig de fina, nya kläderna och siktade med liv och lust. Men så fick han se, att han blev dammig. Då sa han: ”Jonker ä granner, han sej dammer, han siktar aldrig mer.” / En bonde stod och såg på en tomte, som bar på ett rågax. När han kastade det innanför logbalken pustade han av lättnad. ”Det var allt å pusta för,” sa bonden. Då sa tomten: ”När jag har släpat ifrån dej så mycket som jag har släpat till dej, så har du inte mycket kvar.” Från den stunden gick det utför för bonden, och han blev fattig.
Skatter.
Det var 1879 på julnatten. Då skulle vi loc- ka fram en tomte. För det var flera på gården, som hade sett att det fanns tomte. Vi tog ett halmkärv och bar till stenröset, där skatten skulle ligga. När kl. var 12 på natten, så tände vi på halm- kärvet. Vi satt lyste och väntade att få se den lille grå gubben. Men vi såg inte något. Om vi hade fått se honom skulle vi ha försökt att kom- ma över skatten.
Tomtar.
Tomtar är små snälla varelser. De bor fördolda i husen. I Hällarp bodde de i köket under vasketunnan. En gång blev den otät. De gick till fröken i huset, för hon var den enda de viste sig för. De hade slaktat för henne till jul, så hon ställde om, att det blev torrt igen. - Tomten kom och var go vid somma bönder. Om de skötte honom väl och satte fram mat om kvällen, släpa han till dem allt han kunde.
Tomtar
Korsgården i Öglunda hade 3 tomtar som drog till gården men så började bonden missköta dem och en jul fick di inte gröt. De blev då rasande och sa att de skulle dra dän vad de dragit dit. Men då blev bonden gudfruktig och då fick de ingen makt. En piga bar in ett vedfång och tappade ett trä på foten, hon blev arg och förbannade trät. Detta tog tomtarna och nu blev bonden utfattig.
Tomten ber om husrum.
För omkring hundra år sedan [från 1918] byggde gamla Juvasen ny byggning, den som ännu står kvar. En gång låg han sedan på bänken i den nya stugan och vilade middag, och då kom tomten in, stannade nedanför golvskarven och frågade, om husbonden ville ha honom ännu. »Nej», svarade Duvasen, »jag vill inte ha dig mera». Och så flyttade tomten därifrån.
Kloka
Bengt på Tomta han gick och skar hästar och tjurar. Han kunde stoppa blodflöde, bara han tittade på krea- turet. Han sade: "Nu litar det inte på." En gång hade Johannes, min bror, köpt en tjur, som han tämde på våren. När han skurit honom, ville det inte sluta blöda, och Anders han red till Tomta. Bengt stod på gården. "Du behöver inte ha så brått", sa han. Anders han tittade på klockan, och när han kom hem, så sade de, att blodflödet slutat precis då. Om Bengt ingen fodring hade till sina hästar, så drog han till sig. Bengt i Tomta och en till satt i finka. Men dan därpå var både Bengt och han därifrån. Bengt var mycket stor och kraftig. De påstod, att han kunde sticka överkroppen under buken på en häst och så lyfta den från marken.
Tomtar
Min morfar blev en gång utkastad ur stallet av tomtgubbar. Han blev ond på hästen och slog till den med han- den, men han visste inte ordet av förr- än han låg ute på gödselhögen. Han bröt ena lårbenet i den vevan och blev aldrig riktigt återställd. Han kunde tala om att tomten tog honom i huvudet. I Grillsbol i Mo socken hade de sytt en ny vadmalskostym åt tomten. Den lade de i ladugården julafton för att han skulle bli fin till jul. Så sat- te de ut ett stort fat fullt i gröt. Men på julmorgon kom tomten / och visade sig och talade om att han inte kunde arbeta mera emedan han var för grann. Så fort de satt och spann efter kl 6 på lördagskvällen, så spann det hela natten. Det var ingen annan än tom- ten som var framme.