Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsjungfrun sedd.
Från allmänna landsvägen invid Övermarks kyrka leder i nordvästlig riktning en väg, som kallas Hinjärvi vägen. Mellan Övermark och Bodbacka, något närmare sistnämnda ställe, löper vägen över en sandås, den s. k. Häidsryggen. Såväl själva åsen som liderna på vardera sidan äro beväxta med skog, som hittills fått stå ganska fredad för skövling. Trakten är ödslig och några människoboningar finnas ej i närheten. På Häidsryggen och i dess närhet ha ända till senaste tid de s. k. »Häidsfrunan» visat sig. De ha nu och då blivit sedda av bönder, som farit till skogen för att hämta virke eller bränsle, samt av resande, som nattetid färdats genom dessa trakter. Flere ännu levande personer påstå sig ha sett dem. Stundom ha skogsråen även uppenbarat sig i manlig skepnad. Tidigt en morgon i slutet av mars månad på 1890 begav sig en bonde från Ragvals i Övermark till Häidsskogen för att hämta ett lass skidad (sågad och kluven) ved. Han hade just börjat lassa veden i skrindan, då han fick se tre fint klädda fruntimmer, av vilka två hade händerna instoppade i muffar, komma vandrande efter en rålinje alldeles i hans närhet. Skaren bar dem, ehuru den var ganska svag. Bonden, som trodde, att fruntimren gått vilse, väntade, att de skulle fråga honom om vägen, men då de ej tilltalade honom, utan gingo förbi honom, ansåg han sig ej skyldig att upplysa dem om var vägen fanns. Först när han fick sitt lass färdigt, började han misstänka, att det ej var vanliga människor han sett, varför han gick för att taga spåren i betraktande, men några sådana syntes ej, oaktat snö fallit kort förut. En bonde från östra delen av Övermark hade begivit sig till Korsnäs för att söka en försvunnen häst. Med oförrättat ärende måste han dock begiva sig hemåt. När han i den ljusa sommarnatten vandrade över Häide, träffade han på vägen en äldre kvinna i sällskap med en fjorton- å femtonårig flicka. Båda voro snyggt klädda. Bonden, som var språksam, hälsade på kvinnorna och började samtala med dem. De följde honom nu ända till den s. k. Stangåsen, där skogen tar slut. Här förklarade den äldre kvinnan, att de nog skulle följt honom ända till »lässtugan», men fruktade, att solen därförinnan skulle hinna gå upp, i vilket fall de ej mera kunde återvända till sitt viste i skogen. Flickan hade under hela tiden ej yttrat ett ord, men den äldre kvinnan skall för bonden berättat bland annat, var hon var född och var hon varit bosatt, medan hon var människa. I det tillstånd, vari hon efter döden råkat, måste hon befinna sig ända till domedag, orsaken härtill var, att hon behandlat sina styvbarn illa. — Enligt en annan tradition skulle de båda kvinnorna ej följt bonden, utan endast stannat och samtalat med honom, varvid den äldre noga beskrivit deras vistelseort samt berättat, att där fanns mycket folk. Även skall hon ha uppmanat bonden att följa dem och försäkrat, att han skulle komma att trivas bra. Bonden hade dock ingen lust att följa uppmaningen. Han ville endast utforska de bägge kvinnorna, och drog sig till minnes, att han någon gång hört, att dylika väsen brukade vara urholkade i ryggen, Därför försökte han att få se dem på ryggen, men de vände sig alltid så, att de hade honom framför sig. När de skildes, stannade kvinnorna och sågo efter honom, ända tills han kom ur synhåll. Någon nämnvärd rädsla hade han ej känt, så länge han var tillsammans med kvinnorna, men när de försvunnit ur hans åsyn, överfölls han av en så stark skrämsel, att han formligen kände sig sjuk. En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han återvände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom. För att betaga skogsråen vidare lusten att förfölja honom med sitt skratt, avlossade han sin bössa åt det håll, där de hördes uppehålla sig, varvid elden från skottet slog honom mot ansiktet, så att ögonbrynen sveddes. Efter skottet hörde han både gråt och skratt i skogen, men skogsråen försvunno och lämnade honom för framtiden i fred. Han blev dock så skrämd av elden från skottet, att han lovade sig att aldrig mer skjuta på skogsrån. På Häidsryggen på Bäcks skogsskiften stodo ännu för trettiofem å fyratio år sedan några fäbodar, vilka ägdes av bönder på Ragvals, Fratt och Bäcks hemmansnumror. Någon tid efter det dessa byggnader blivit bortskaffade, sågs en gång på det ställe, där Ragvals fäbod stått, en liten, liten man, som högg med en yxa på ett träd. Han hade på huvudet endast hälften av en mössa. En kvinna från Bodbacka, som körde sand från Häidsåsen, hörde, medan hon var sysselsatt med pålassningen, huru ett litet barn grät i en sandgrop ett litet stycke därifrån. Hon gick då dit förvånad över att höra ett barn jämra sig mitt i skogen, men när hon kom till gropen, fanns barnet ej där. stället hörde hon, huru det grät i den grop varifrån hon tagit sand. Hon återvände då till den första gropen, men nu hördes gråten från den andra gropen. Hemkommen, omtalade kvinnan händelsen och förklarade sig icke vilja fara efter flere sandlass. Två överträskbor, vilka sent en kväll i början av januari för tjugu å tjugufem år sedan voro på hemväg efter att ha legat i hållskjuts i Övermark, sågo en brudskara, som kom åkande norrifrån längs en mindre enskild skogsväg den s. k. Mittivägen, som tar av på Fratt skogsskifte, i västra Häidsliden. Först när skaran kommit ur synhåll, fingo de båda männen klart för sig, att det ej kunde vara något verkligt brudpar, som åkte denna väg så sent på kvällen.
En jägare avlossar ett skott mot skogsrårna.
Från allmänna landsvägen invid Övermarks kyrka leder i nordvästlig riktning en väg, som kallas Hinjärvi vägen. Mellan Övermark och Bodbacka, något närmare sistnämnda ställe, löper vägen över en sandås, den s. k. Häidsryggen. Såväl själva åsen som liderna på vardera sidan äro beväxta med skog, som hittills fått stå ganska fredad för skövling. Trakten är ödslig och några människoboningar finnas ej i närheten. På Häidsryggen och i dess närhet ha ända till senaste tid de s. k. »Häidsfrunan» visat sig. De ha nu och då blivit sedda av bönder, som farit till skogen för att hämta virke eller bränsle, samt av resande, som nattetid färdats genom dessa trakter. Flere ännu levande personer påstå sig ha sett dem. Stundom ha skogsråen även uppenbarat sig i manlig skepnad. Tidigt en morgon i slutet av mars månad på 1890 begav sig en bonde från Ragvals i Övermark till Häidsskogen för att hämta ett lass skidad (sågad och kluven) ved. Han hade just börjat lassa veden i skrindan, då han fick se tre fint klädda fruntimmer, av vilka två hade händerna instoppade i muffar, komma vandrande efter en rålinje alldeles i hans närhet. Skaren bar dem, ehuru den var ganska svag. Bonden, som trodde, att fruntimren gått vilse, väntade, att de skulle fråga honom om vägen, men då de ej tilltalade honom, utan gingo förbi honom, ansåg han sig ej skyldig att upplysa dem om var vägen fanns. Först när han fick sitt lass färdigt, började han misstänka, att det ej var vanliga människor han sett, varför han gick för att taga spåren i betraktande, men några sådana syntes ej, oaktat snö fallit kort förut. En bonde från östra delen av Övermark hade begivit sig till Korsnäs för att söka en försvunnen häst. Med oförrättat ärende måste han dock begiva sig hemåt. När han i den ljusa sommarnatten vandrade över Häide, träffade han på vägen en äldre kvinna i sällskap med en fjorton- å femtonårig flicka. Båda voro snyggt klädda. Bonden, som var språksam, hälsade på kvinnorna och började samtala med dem. De följde honom nu ända till den s. k. Stangåsen, där skogen tar slut. Här förklarade den äldre kvinnan, att de nog skulle följt honom ända till »lässtugan», men fruktade, att solen därförinnan skulle hinna gå upp, i vilket fall de ej mera kunde återvända till sitt viste i skogen. Flickan hade under hela tiden ej yttrat ett ord, men den äldre kvinnan skall för bonden berättat bland annat, var hon var född och var hon varit bosatt, medan hon var människa. I det tillstånd, vari hon efter döden råkat, måste hon befinna sig ända till domedag, orsaken härtill var, att hon behandlat sina styvbarn illa. — Enligt en annan tradition skulle de båda kvinnorna ej följt bonden, utan endast stannat och samtalat med honom, varvid den äldre noga beskrivit deras vistelseort samt berättat, att där fanns mycket folk. Även skall hon ha uppmanat bonden att följa dem och försäkrat, att han skulle komma att trivas bra. Bonden hade dock ingen lust att följa uppmaningen. Han ville endast utforska de bägge kvinnorna, och drog sig till minnes, att han någon gång hört, att dylika väsen brukade vara urholkade i ryggen, Därför försökte han att få se dem på ryggen, men de vände sig alltid så, att de hade honom framför sig. När de skildes, stannade kvinnorna och sågo efter honom, ända tills han kom ur synhåll. Någon nämnvärd rädsla hade han ej känt, så länge han var tillsammans med kvinnorna, men när de försvunnit ur hans åsyn, överfölls han av en så stark skrämsel, att han formligen kände sig sjuk. En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han återvände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom. För att betaga skogsråen vidare lusten att förfölja honom med sitt skratt, avlossade han sin bössa åt det håll, där de hördes uppehålla sig, varvid elden från skottet slog honom mot ansiktet, så att ögonbrynen sveddes. Efter skottet hörde han både gråt och skratt i skogen, men skogsråen försvunno och lämnade honom för framtiden i fred. Han blev dock så skrämd av elden från skottet, att han lovade sig att aldrig mer skjuta på skogsrån. På Häidsryggen på Bäcks skogsskiften stodo ännu för trettiofem å fyratio år sedan några fäbodar, vilka ägdes av bönder på Ragvals, Fratt och Bäcks hemmansnumror. Någon tid efter det dessa byggnader blivit bortskaffade, sågs en gång på det ställe, där Ragvals fäbod stått, en liten, liten man, som högg med en yxa på ett träd. Han hade på huvudet endast hälften av en mössa. En kvinna från Bodbacka, som körde sand från Häidsåsen, hörde, medan hon var sysselsatt med pålassningen, huru ett litet barn grät i en sandgrop ett litet stycke därifrån. Hon gick då dit förvånad över att höra ett barn jämra sig mitt i skogen, men när hon kom till gropen, fanns barnet ej där. stället hörde hon, huru det grät i den grop varifrån hon tagit sand. Hon återvände då till den första gropen, men nu hördes gråten från den andra gropen. Hemkommen, omtalade kvinnan händelsen och förklarade sig icke vilja fara efter flere sandlass. Två överträskbor, vilka sent en kväll i början av januari för tjugu å tjugufem år sedan voro på hemväg efter att ha legat i hållskjuts i Övermark, sågo en brudskara, som kom åkande norrifrån längs en mindre enskild skogsväg den s. k. Mittivägen, som tar av på Fratt skogsskifte, i västra Häidsliden. Först när skaran kommit ur synhåll, fingo de båda männen klart för sig, att det ej kunde vara något verkligt brudpar, som åkte denna väg så sent på kvällen.
Skogsväsen
Jag var med far i skogen o kola, o rätt va dä va en kväll så ropa dä på far "Erker", en gång, två gånger, tredje gången åkte dörra av. Då var det ett litet hål vid foten på milan. En kolare i en koja fick besök av en skogsrå, o hon fråga vad han hette. Han sa' att han hette "Själver." Det låg en gammal bibel på hyllan, hon tog eldgaffeln o peka på den, hon ville ha bort den. Men då förstod han vem det var, så han tog en eldbrand o kasta i ändan på henne. Då / skrek hon: "Själver brände mäj!" "När du själv brände däj, har du ingen å skylle!" sa Busen i skogen. Min farfar skulle gå till kyrkan en söndag, han bodde i Sirbo här i Nysund. Då blev det ett starkt åskväder, o han kröp under en gran. Men då kom det två fina fruntimmer till 'en under grana, o de skalv så. Men han gick därifrån, o rätt vad det var, slog åskan ner i granen, o det blev bara lite rask kvar av de fina fruntimmerna. En dräng låg ute o kola o skulle just gå hem. Då kom det e, o han tyckte att det var hans fästmö, men hon var så kall om hän- derna. "Var i Jesu namn har du varit som är så kall om händerna!" sa' han. "Ja kun så när ha narra / en kristen," sa' hon. När jag tjänte i Tryggbo i Kvistbro var det en där som de kalla Bäs-Erker. Han tala om att skogråa alltid kom till en emot regn, o hon var så grann så det frasa om 'a. Hon kom mest fram till gården sen o tala om när det skulle bli regn. Skogråa ropa åt en som var i skogen o högg kolved: "Kom Hulten, så får du slumpakål!" "Har du mer än som behövs så göm te ***môrs (morron)," sa' han. "Hade ja veta dä, så hade ja inte sprängt mine sju söner mä slumpa- kål," sa' hon.
Skogsväsen
Jag är född i Däldenäs i Ny- sund. Där oppe i skogarna för- svann en liten pojke en gång. Flera barn lekte där i skogen, o på ett enda tag var han borta. Sen fann en piga honom oppåt Finnerödjaskogarna. Över sjöar- na o mossarna hade han fått rida på en stock, sa han. Det var något sån't där som tagit honom. Revstensbönderna här i Rud- skoga såg två skogsrår som sprang neråt älven här, de var vitklädda, o hur de än / sprang i dyn där så var de lika vita. En som hette Gadd här måste ut till skogsråa rätt vad det var. Han mötte henne första gången en gång när han gick till kvarnen, o då tyckte han att det var hans gumma, så han sa: "Ä dä du Kari?" Men sen va dä hänt för han tala ve 'a. Han satt o åt på ett gravöl en gång o måste iväg ut. Men så stal han o kom på häkte i Karlstad, o där kunde han inte komma ut till 'a. Och efteråt hördes det inte till nå't. På Rabboåsera i Ny- sund hade "vårboera", (folket i Vårbo, Nysund) sina får. Det var e som leta efter / får där, då mötte hon en ful käring o fråga denna om hon sett några får. "När ja tar mia, då får du dia," sa' denna. Men sen gav hon, som var ute o leta, en kar en krona för att han skulle gå efter hennes får. "Stulmossfrua" såg de oppe ve Stensäng i Nysund. Det var en bäck där, o rätt vad det var, åkte hon ner i bäcken. Så gick hon oppåt Stulmossen, men rätt som de såg 'a, så trilla hon i bäcken. Annars var hon som ett grant fruntimmer. Far låg i en lada en gång som hörde till Ölsboda oppe i Nysund. Då fick han se en käring med en massa kritter o en stor bock, o en / hund var med också. Fullt av kor hade hon. Det var en som sköt e skogrå, han la i tre "ålepinnar", (alpinnar) i bössan, o då sköt han henne.
Troll
Det sista jag hörde nån tala allvarsamt om trollen var en tiggaregumma, som kom hem en gång, jag var väl en 10 år gam- mal. Nu hade vi en katt, en svart och vit grann katt. Det var nånting så egendomligt med den katten. Min syster gick vid spi- sen en gång och stöka och katten satt på ugnsluckan. Hon hade en kaffekittel med varmt vatten i, och där råka hon till att slå ut vatten på katten, där han satt och kura. Det där vatten- strålen träffa katten på ryggen alldeles bakom nacken. Katten skrek till och sprang sin väg och var borta sex månader. Så en natt far min skulle gå upp och gå ut, då mötte han katten i dör- ren; då kom han igen. Och han var lika hemtam och tjock och fet, lika vacker. Då hade där blivit en fläck med vita hår där bak, så vi förstod, att han hade skållat sej. 1) - Så kom den här tiggargumman hem en kväll och fick bli över natt; då blev det tal om den här katten. "Ja, vet I vad jag tror, jag tror han 1) Se nästa sida. / är bergtagen," sa tiggaregumman. Då sa vi, "Det finns la inga troll." - "Jodå, vad det det finns," sa gumman, "min bror gick vall och han fick se dem en gång. Han kom dit och dit - det var inte i våra trakter - så kom det en gumma ut ur berget och kasta till honom ett sopeskaft. Det var en kluven stake, som de satte björnmossa i klykan och band ett snöre om och hade till att sopa ugnen med. Han kände igen, vad det kunde vara till, så han sprang och satte på några furukvistar på det här skaftet. Och det dröjde inte länge, så kom hon ut och gav honom en fin bakekaka för det." Så hon trodde säkert, att trollen fanns till. De sa om bergatrollen - eller om det var om skogsrå - att om de blev överraskade av solen i soluppgången, så blev de stående där de stod hela dagen. Det kallas dagstånd, d.v.s. de stod där och kunde inte flytta sig därifrån, utan de fick stå där hela dagen. Det kunde hända / om de var ute och förvirra sig så långt ifrån berget där de bodde, så att de inte hann hem innan solen gick upp.
Namn på några gärden
En frågelista frågar om namn på gärden. Detta synes ha mindre forskningsvärde. Barätt. har likväl ant. några han kommer ihåg. Dels för att lanskapet ofta ändrar natur och dels kommer det nya ägare till en gård och de gamla namnen blir glömda. Här några namn från stora Harfheden. Fälycka. Namnet emedan den låg vid fägata. Ålycka denna låg vid ån, då Eldmörjans vatten gick här. Ån är nu igenfyld endast en mindre kanal upptager rägn och bäckvattnet. Käringekärret. Om en käring fastnat här i gyttjan som fanns förr fick uppt. icke sig bekant. På 1870 talet var här gungfly. Nu är der torr odlad mark. Oxöre-gärdet. I Tunh. kallas i äldre tid backsippan för åxöra. Som dessa blommor växte på en kulle vid gärdet fick även detta samma namn. Lellagart (Lillagärdet) Här stog i mitten av förra århundradet en undantagsstuga. Sedan U.V.H.J. kom till, har det mesta, genom bankfyllnad, av Lillagärt försvunnit. Ladugårdslycka, låg vid ladugården. Vid Hästvadet no 2 fanns en lycka som heter häklänga .(Häkleänga) Den ligger under ättstupan och sträcker sig ända dit Odensdamm låg i äldre tid. Denna del av Halleberg kallas för Häcklan derav gärdets namn. På St. Hjerpetorps mark finns ett gärde kallat kvarnlycka. Nutids menniskan undrar nog varför gärdet heter så, Men Eldmörjans vatten bilda ett vattenfall här i äldre tid, då fanns här även kvarnar. Lilla Hjerpetorps mad. Även detta låter besynnerligt, men uppt. fader mindes då här var en mad med gungfly, nu är der torrlagd åker. På gården Väståna – har förr tillhört Nygård vid Hunneberg – fanns förr en skogspark med huvudsakligast stora ekar. Allmogen kalla skogen för ”helveteskogen” för sitt tillhåll av skogsrå och troll. Nu är der ett fint gärde.
Karl Svensson
Faderns arbete; sysselsättningar (skomakeri, korgmakeri), skolgång, om Svane i Tidersrum; varg, vargnät och vargskall. /Bra./ Forts. om vargskall; magiska föreskrifter (bortbytingar, skydd före och under dopet), trollskott på kreatur, hins jakt. Hins jakt (sägen), träbilder på kyrkvinden, släktklubba, lekar. /Utmärkt./ Forts. om lekar; julförberedelser och julfirande (julgran, julottan, nöjen), sång. /Utmärkt./ Sång förr i tiden, staffanssjungning, källdrickning. /Bra./ Julklappar; gumma på väg till julottan blir ihjälbiten av vargar. /Bra./ Forts. om Lasse Ryd och de dödas julotta; tomten (Emtemåla tomte); person som får hatt av trollen ser, hur de äta med vid måltid. Näcken (farlig, tager folk), strökarlen lär folk spela, strömkarlspolskan (folk dansar till sjön o.s.v.), Ole Bull; bjäran (tillverkning o.s.v., sägnen om person som åhör tillverkning av bjära); myling (myling bär ett ax), rädsla hos barn på grund av såda na berättelser, frågor om offerkast. /Utmärkt./ Skogsrå, person får skogsrå med på skjuts; klädedräkt; tobaksrökning, mathållning och måltider. /Utmärkt./ Forts. om mathållning och måltider; skomakeri (lädersorter, beredning vid garverier, skomakarens verktyg, måttagning, metoder vid skotillverkning, gesälltid, arbete i gårdarna, episod från denna tid), korgmakeri. /Utmärkt./ Korgmakeri (avsättning, korgtyper, material, verktyg, tillvägagångssätt); friveckan; K.S. spelman - berättar om ett mellanhavande med prästen för sitt speland. /Utmärkt./ K.S. fortsätter att berätta om sitt mellanhavande med prästen och hur han får spela hos denne; påskfirande, påskkäringar. /Utmärkt./ Långfredagsris, pingstfirande, midsomarstång, majkast (=majeld), K.S. uppmanas att spela en vals. /Bra./ K.S. spelar ett par gamla valser på dragspel. /Bra./ Forts. på föreg. vals. /Bra./ De dödas julotta (Lasse Ryd kommer till de dödas julotta.). /Bra./
Tomtar, bergfolk, skogsrå.
Tomtegubbarna hjälpte till när de högg ved och tröskade och spann ifall de inte störde dem. De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång. Det var ute i en hage de höll på. De var stora ungefär som så - . (Ungefär 1 meter). Men de fanns inte över allt tomtegubbarna inte. När de skulle bygga på något ställe så fick de se efter väl så att de inte byggde över där tomtegubbarna bodde, för då fick inte kreaturen någon trivsel. De kunde dra till sej saker och ting ifall de var onda på husfolket. I Valberget fanns det bergfolk. En gång kom det en liten fin fru till ett ställe i Bergeby. Hon träffade moran på stället och när hon fick se henne så sade hon: "Käre grannemora mi får ja låne fjuckeducka di? / Ja ska fjucke opp å ner e litta ri, du ska strax få igen'a." Moran begrep att det var smörkärnan hon ville låna, för den stod inne och den lilla frun pekade på den. Hon fick låna den och då sa' hon. "Du ska i lön få en klimpe på var klon". Hon menade att det skulle sitta en klimpe på var och en utav klorna som är i ändan på kärn- staken. Hon lämnade också tillbaka kärnan och smör var det med också, som hon hade sagt. Det använde de, och de hade inget ont utav det. Ibland kunde de höra om nätterna också att bergfolket var ute med sina kreatur. De hade skällor alldeles som andra kreatur, och lockade på dem gjorde de på samma sätt och vallhundar hade de också med. Ibland kallade de bergfolket för "trollhättor". Skogsrået har jag aldrig sett, men min mor sa' att hon inte var farlig bara de lät henne vara i fred.
Skogsrå och tomtar. Bergfolk.
Skogråa ville gärna ty sig till manfolk och vänslas med dem. En gång kom hon in till en kolare som hölls i skogen och ville ligga när honom. Men han såg svansen hennes, så han körde ut henne, fastän hon var vacker annars. Och så sade han till henne att han hade inte så ont om kvinnfolk så att han behövde bry sig om dem som hade svans. Då blev hon ond på honom och sedan vart det alltid avigt med milan för honom. På en gård var det en gumma som hade gjort i ordning och skulle upp tidigt en morgon och laka, men hon försov sig. Då kom det en gubbe och gav henne en örfil, så att hon vaknade. Hon fick se honom med detsamma. Han var liten och hade en röd luva. Tomtarna brukade hålla till i närheten av stallet och hästarna var de goda vänner med, men inte om de hade byggt stallet över där de bodde. Då brukade de inte lämna hästarna ifred, utan de brukade se ut som om de hade varit skarpt körda om morgnarna, och så hade de ingen trivsel. / Då brukade de ge tomtarna något offer, för att de skulle låta dem vara. Men det hjälpte inte alltid, utan det kunde hända ibland, att de måste flytta stallet. De brukade inte tycka om heller om man hade något arbete som förde buller med sig om kvällarna. Då kunde det hända, att de gjorde efter, så att folket inte kunde få någon ro på hela natten. Uppe i sätrarna brukade det finnas bergfolk. Det var inte många som såg dem. Men de kunde få se korna deras ibland fram på kvällen. De var stora och granna. Ofta om nätterna kunde de också höra hur de gick och lullade åt korna, och så hörde de kornas rötande och klangen från skällorna. Bergfolket hade sina djur ute bara om nätterna.
Tro och sed. Skogsrå.
Fick "skogsråane" reda på någons namn, fick denne irra omkring i skogen, "förvilla te humöre." Endast om någon människa träffade på honom i skogen, kunde han räddas. [Mera visste meddelaren ej om saken].
Tro och sed. Skogsrå.
[Meddelarens formulering.] "En piga i Ersrud fick en kväll se skogsrået flygande fara fram över marken åt Kalvhagen till. Under armen bar det ett stort stenkar. Hack i häl efter kom en flock vargar. Detta var en kapplöpning, som pigan gärna ville se slutet på. Hon sprang därför efter vargarna. Dessa voro nära att ta skogsrået vid Kalvhagen, men då hoppade det upp i en glugg i en lada. Där satte det sig för att se på, hur var- garna hoppade uppefter väggen för att komma åt benen på det. Pigan, som kom efter och såg detta, gick nu en omväg och kom in på rännet, i vars glugg skogsrået satt. Hon sprang fram och knuffade skogsrået i ryggen, så att det for ned till vargar- na, som snart gjorde slut på det. Karet, som rået hade, tog man sedan till kyrkan, där det användes som dopfunt."
Smedernas liv, tomtar, forsgubbar, skogsrå.
De gamla smederna hade ett svårt och tungt arbete. Jag minns de sista åren som smedjorna gick vid Vägsjöfors. Det var fyra stycken då. Far min var smed där. De höll på med skeppssmide där på den tiden, och det var förfärligt tungt. Vi bodde i en av bruksbyggnaderna då, men den är riven nu. Jag är utav gammal 1 smedsläkt. Farfar hade varit smed på Vägsjöfors och farbror min var också smed, men farfar minns jag inte. Farbror var i alla fall mycket full i skrock. Far däremot trodde ej så mycket på sådant där, men något litet trodde nog han på det också. Tomte- gubbar trodde smederna särskilt mycket på, för dem hade de mycket med att göra. Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil. Smederna fick sig nämligen tillmätt en viss mängd kol, som det gällde att hushålla på så länge som möjligt, för ju mer de sparade på den, desto mer mjöl eller bränn- / vin eller tobak fick de i stället. Lönen gick nämligen huvudsak- ligen ut in natura. Men den var låg. Ibland var det sådana nöd- tider, så att de inte kunde få äta sig mätta. Farbror till far brukade tala om, att på den tiden han var smedpojke, fick han en lång tid leva på bär, som han plockade i skogen omkring bruket, när de hade raster. Om det var så svårt, så att inte bruksledningen kunde skaffa spannmål, så var det ju ingenting att göra vid. Då fick de ut alltsammans sedan, när det blev bättre tider, eller också fick de pengar i stället, men det kommer man ju inte långt med, om det ingenting finns att köpa för dem. 2 Det var emellertid tomtarna vi talade om. De hade forsgubbar också vid smedjorna. Forsgubben bodde i hjulbäcken, och smeder- na kunde både se och höra honom och tala med honom. Det var fars farbror som brukade tala om det också. Han hade gått hem ifrån smedjan en lördagskväll och tvättat sig och klätt om sig, men han var litet orolig för härdarna, för de var inte riktigt släckta, utan han var rädd att det skulle bli elds- våda. Därför gick han tillbaka och skulle se om dem. När han tittade in genom fönstret till smedjan, fick han se både fors- / gubben och käringen hans stå vid härden och värma sig. Det var på själva högvintern och mycket kallt. Han gick emellertid in och de märkte honom inte. När han kom in så sa han: "Det är väl allt otäckt att vara i vattnet, nu när det är så kallt?" - "Ja, hu då", sa gubben och därmed försvann han ut i hjulhuset och käringen med. 3 De kolade mycket här i trakten på den tiden bruken funnos kvar, för det gick åt mycket kol till smedjorna. Kolarna hade mycket med "skogsråa" att göra. Men henne tyckte de just inte om för hon försökte villa bort dem eller ställa till trassel med milan. Men tomtegubbarna fanns i skogen också. De väckte kolarna om natten ifall det hade börjat brinna i milan. Men de tålde inte att någon arbetade efter solnedgången. 4 När de byggde om Vägsjödammen, och det var i alla fall så sent som 1903, så höll de på med arbetet länge om kvällarna ibland. Och då påstod de att det höll på alldeles likadant, sedan arbetsfolket hade gått. Och det var tomtegubbarna som gjorde det. De hade en "rallbana" och körde sten på och om nätterna gnisslade och gick de där trallorna alldeles likadant som om dagen. Jag tror / bestämt att det finns tomtegubbar. 5 Han har väl hört talas om, hur det spökade i Röjden för en del år sedan, när det kom folk ifrån hela Sverige nästan för att se på det. Det var folk från tidningar i Stockholm där och såg på det och skrev om det. Det var en klockare här på den tiden, som hette Ekwall. Han bara skrattade åt de där historierna och sade att det var bara lögner och dumt prat. Men så kom han dit själv och fick se det, när det var som värst. När han kom tillbaka sedan och de frågade honom, om han inte skrattade längre, så svarade han, att det man har sett får man böja sig för. Det tog inte slut med det där bråket, förrän de hade rivit stugan, och byggt en ny på ett annat ställe. Men det lär inte vara riktigt fritt än, utan att det är något underligt på den tomt där den gamla stugan stod, så att saker som blir ditlagda kastas undan, utan att det är något synligt som kastar dem. 6 Skogsrå hade de mycket att tala om också. Det är en tjärn här strax norr om, som heter Mjögtjärn. Mitt uti där är det en stor sten, och på den brukade hon hålla till mycket. De gamla smedgubbarna nådde ofta en mycket hög / ålder, men de blev illa medfarna. Kutiga och giktbrutna och eländiga blev de. Jag minns far min hur förstörd av värk han var. De fick ju stå i hettan vid härdarna och någon stund emellan vila sig i smedkammaren, men den var dragig och kall. I äldre tider hade de det i alla fall ändå värre, när brukspatroner och förvaltare var omänskligt stränga och gav gamla gubbarna stryk för minsta anledning.