Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Gastar och gastrop
Ute på holmarna hörde de gastarna ropa ibland, som de sa. Men många påstod det var ugglor. - Det flöt upp lik efter fartyg, som blev borta. Då "röste" de dem på holmarna och la sten runt omkring och över dem. De röste dem med sten på holmar- na. De trodde någon av de döde gav det lju- det ifrån sig, som de kalla gastarop. Det skulle vara såna, som var rösta upp ute på holmarna. Här borta omkring Sillesund trodde de var gastarop. Det var ingenting farligt, men det bebåda styggt väder, när gasten ropa, sa de.
Gastar
På tal om gastar så voro de rätt otrevliga förr i tiden. En sådan skulle ha bott i bergen mellan Stora och Lilla Hålvatten (sjöar). En gång för icke så länga sedan gingo Karl Henricksson i Salvebo och en kvinna i säll- skap däröver. När de så var komna in i den s.k. Klampsviken (belägen mitt mellan sjöarna) blevo de så trötta att de inte orkade gå utan segna- de ned. Men då tog kvinnan och lästa Fader vår sju gånger baklänges. Då hade gasten ingen makt över dem längre, så att de kunde obehindrat fortsätta färden.
Gastar och myringar
Det var en riksdagsman i Äskhult, som var så illa arg på barn, som tiggde. Han tog en tiggarpojk och band i rumpen på hästen och satte sig opp och red nedför liderna, och pojken slog huvudet mot en sten och dog. Den stenen kallas Gullringe sten. Där har spökat. Vi hade så mycket blekne och vävne, som vi hade lagt ut och vaktade. Jag var med. Då fick jag höra jämmer, det tog till och det var så svårt att höra't. Det varade emot en halvtimme. Jag hade en hund med mej, och han var så rädd, så han teg som en sten. Det var den ende gast, jag hört.
Gasten
Jag låg i en sätterstuga i S. Finnskoga en natt. När jag hade lagt mig, så fick jag höra ett barn skrika. Jag fäs- te mig inte vid det för jag trodde det var pojkar, som var ute för att skämta. Men rätt som det var, börja- de det på samma vis. Då gick jag ut. Då tyckte jag att det hördes alldeles under stugan. Det var ett barn som kved. Jag blev rädd och tyckte det var styggt och gick därifrån och till ett grannfolk. När jag talade om detta, så talade de om att en sätterkulla hade mördat ett barn i den sättern och att det var det barnet, jag kom till att få höra. Det svävade som en gast, sade de.
Gasten (myling)
Far och farfar skulle gå över en bro. Det var en bro, som folk var rädda för att gå över om nat- ten, för di sa att en inte skulle orka komma över den utan att en fick stanna på den tills att so- len gick upp. Det skulle vara en gast där. Det var ett fruntimmer som skulle ha dränkt barnet sitt under bron. Det var mitt i natten de skul- le gå över. Farfar var aldrig rädd, så han gick först. När di kom mitt på bron, så var det som att di skulle ha kastat en säck i vatt- net, så skrek det och jämrade sig - hä - ä- -ä.ä. Men när de kom på andra sidan bron, så blev det tyst.
Gastar
Skräddar-Johan hade varit i Mastunga och sytt och gick hem om kvällen över Gubbåsen. Då råkade han slinta på en gren och föll i kull och tappade både paschestocken och paschejärnet. Så fick han höra ett skratt. "Skratta du i helsicke", sa' Johan, "jag slog mej rätt bra". "Jag förstod det var troll", sa' han (när han berättade om upplevelsen), men jag hade inte vett till att tiga, utan jag talade om det, när jag kom hem, och då blev jag gastakrammad och så sjuker, så öm i hele kroppen". Det var gasten, som hade skrattat åt honom.
Spökeri.
Två drängar körde emot ett dagstånd en gång, och den ene lät et vara i fred, men den andre gav´et en klatsch med piskan. På kvällen kom det och bankade på dörrn, och då gick denne andre drängen ut, men då blev han vreen huvvet å. Det var en gast ute och fick se två, som låg i skogen, och de var inte lika långa. Han drog i dem, först i huvudet och sedan i benen. "En stätt och en lång", sa han, och så skulle han gå efter något och göra dem lika långa, sa han.
Gastar
Jösse i Mulseryd hade svurit sej till marker, som inte var hans. Han fick gå i hundra år efter sin död och ropa: "Uve vad, Barna kulle, Tomta rör, Lellegårds åbro, Gresslå, Haje å, hunn!" så hojade han. Det var den rågängen, han hade gått upp. Sedan hade han tagit jord på sin gård och lagt i sina stövlar och svurit, att det var sin egen gård han stod på. – Det var la en gast. Det var sådana som hade hört honom skrika så, när de var nere vid Greslaå och satte ut krokar. Gick de vilse i skogen, så hade gasten lurat dem. Då skulle de vränga rock eller mössa.
Gastar.
Gasten hörde jag, när jag var femton eller sexton år. Jag skulle gå till Källtorps smedja; då skrattade gasten till över mej i träden. De nytta mö´ å skoja mä´n, men då kunde han kom- ma och ge dem örfilar. Emot oväder hörde de honom skrika; då var de säkra för ovär. En gammal hängde upp sej; han hördes en tid sedan. När det var övergått en tid, blev han borte. Det var en viss tid han skulle låta höra sej; så länge han skulle ha levat. En kastade en kniv över hästen en gång, när hästen stan- nat och inte ville röra sej. Han menade la, att stålet skulle fördriva´t. Kniven fastdade i en benknota. I Pennsylvania var en som hade en farm. De hade mis- tat en tös och lagt nere henne i hörnet på farmen. Hon gav sej alltid mot oväder, för hon ville till vigd jord. Jag / köpte farmen och hjälpte henne till kyrkogården. Det var en ung tös i Värö Backa, som hade dödat tre ny- födda barn och lagt dem på grunden strax vid hemmet. Där var mycken rörelse; det hördes som barnsskrik om kvällar och nätter. (Känner ej benämningarna myling, mörding o.s.v.) Det var en landmätare Lund ifrå avgrunden; han sprang med sin kedja sen han var död, för han hade levat orätt- vist och gjort något orätt.
Pål Rasmus
"Den svenske bonden har aldrig varit livegen under adeln, men i våra tidigare danska land- skap finnas minnen från feodaltiden. Vid restaureringen av källarvåningen i Vallens gamla slott (Sydhalland) påträffa- des skelett efter personer, som blivit inmurade, och på en liten holme i sjön, mitt för slot- tets fönster, fanns galgbacken, som minde om godsägarens domsrätt och fullständiga makt över bönderna. Utan laglig rätt utövades troligen denna makt ännu någon tid efter landskapets införlivande med Sverige. Hårdare och mera hatade än godsägar- na voro stundom deras fogdar. / Under 1600-talet fanns på Vallen en fogde, som för sin grymhet ännu icke är glömd. Han hette Pål Rasmussen och benämndes vanligen Pål Rasmus. En bonde hade dömts "att gå genom eld," men såsom ett drag av mildhet hade vid do- men knutits bestämmelsen, att krutpåsar skulle fästas under den livdömdes armar. Eldens pina skulle icke bliva allt för lång- varig, innan krutladdningen gjorde slut på lidandet. Men den nedrige Pål Rasmus fyllde påsarna med sand i stället för krut, och den dömde underkastades en långvarig stekning till döds. Någon av åskådarna ro- pade därför högt: "Huru skall du, Pål Rasmus, en gång kunna stå till svars för din ondska!" "Det skall inte jag," svarade Pål Rasmus, "utan det skall min hund." Strax började / den stora, svarta, hemska hunden, som var med vid avrättningen, gnissla med tän- derna, därpå rycktes han bort i luften och försvann. Förmodligen med tanke på själens salighet och kroppens ro i graven testa- menterade Pål Rasmussen, år 1676, ett tusen daler silvermynt till pastorates fattiga. Räntan har sedan dess utdelats vid julti- den under benämningen "rasmusa- pengar." Offergåvan var emellertid nog alltför ringa i förhållande till syndaskulden, ty Pål Rasmus måste efter döden irra omkring som gast. Vanligen uppehöll han sig dock i en pilstubbe vid Menlösa by intill vägen mellan Hasslöv och Wåxtorp. Fruktad var han i livet och fruktad efter döden. / En övermodig husar vid namn Knut Hall vågade en kväll utmana gasten, men det höll på att sluta olyckligt. Då knek- ten red förbi stubben, ropade han: "Vill du rida kapp med mig, Pål Rasmus?" Gasten var strax ryttaren hack i häl. Till försvar avfyrade knekten sin pistol, men inte bet skottet på gasten, inte. Av någon outgrundlig anledning mås- te dock Pål Rasmus fara tillbaka, så långt skottet hördes, innan han på nytt kunde upptaga förföljandet. Snart hade han å- ter nära nog upphunnit knekten. Denne hade emellertid hunnit omladda pistolen och sköt ett nytt skott med samma ver- kan som det förra. Så fortsatte jakten en halv mil, tills krutet tog slut. Lyckligtvis hade knekten hunnit till / Wåxtorps krog, som ännu var öppen. Han red in i krogstugan och skrek: "Stäng dör- rarna!" Dessa voro nättopp stängda, in- nan Pål Rasmus ryckte och slet i dem för att komma in. "Stäng spjället!" ro- pade knekten, och gasten kom även här försent men förde ett rysligt väsen i skor- stenen. Innan solen gick upp måste han emel- lertid rymma fältet. Slutligen mötte Pål Rasmus sin överman. Det var prosten Dahlberg i Hass- löv, som något tiotal år efter 1700-talets ingång blev kyrkoherde i pastoratet. Prosten kom från "sen mässa" i Wåxtorp och måste under hemfärden åka över Björbäcken, som rinner längst ned i en djup dal, där täta lövskogar skuggade / vägen. Gasten kröp upp ur brovalvet och ryckte det ena bakhjulet från vagnen. Prosten befallde sin dräng att lägga upp hjulet i vagnen och tvingade Pål Rasmus att i hjulets ställe bära upp axeln den halvmila vägen till prästgården, medan drängen piskade på hästarna. Prosten tog här en mässbok, gav drängen ledighet och skötte därefter själv tömmarna. Med Pål Rasmus som fjärde hjul körde så prosten till Björbäck och därefter ut i Wåxtorps ängar. Där manade han Pål Ras- mus ner i en källa. I likhet med så många andra i liknan- de situation får gasten varje nyårsnatt taga ett tuppfjät framåt och blir fri, när han uppnår Wåxtorps kyrka. Antingen lyckades Pål Rasmus i för- / tid göra sig fri efter prosten Dahlbergs död 1760, eller ock var det en annan gast, som upptog Pål Rasmus' illojala verk- samhet att trakassera vägfarande, ty vid en senare tidpunkt såg en färdeman nattetid på samma väg, hurusom en hel skyffel eldmörja slängdes tvärs över vägen rakt framför hästarna. Någon o- lycka inträffade dock icke. Icke fullt så lyckligt gick det för en timmerkörare, som under natten färdades uppför Björbäcks lid på väg mot hemmet. Något lass hade han icke, men vagnen blev med ens så tung, att hästarna icke orkade upp för hela liden utan måste stanna. Körkarlen, som förstod sig lite på trolltyg, gick fram och tittade mellan ena hästens huvud och remtyget. Han kunde då se, / att en gast satt på bakkärran, men karlen fick samtidigt ett slag i huvu- det, så allting dansade runt för honom. Till synes lugn satte han sig åter upp och började köra men petade oförmärkt bort nageln, som höll ihop vagnens båda delar. Sålunda kom han undan med hästar och fram- kärra. Bakkärran for med gasten i ra- sande fart utför liden och ned i bäcken. Efter denna händelse förlorade gasten all lust att trakassera vägfarande. Nyare bravader äro i varje fall ej omtalade. — Ovanstående är styckevis berättat av olika personer för omkring 50 år sedan. Nu har den gamla sagovärlden såväl som den historiska traditionen förbleknat i våra bygder," till- lägger slutligen hr Larsén.
Gasten och vargar
I mina föregående uppteckningar har jag nämnt något om de gamlas föreställningar om "Gasten". Jag tänkte nu nämna något om sjukdomar som troddes förorsakas av gasten och som benämndes: "gastkramning" samt botemedel däremot. Om en person, som en kväll var ute och gick, plötsligt kände sig illamående, troddes han genast vara "gastkramad". Det första han då hade att göra när han kom in, var att ställa sig framför spisen, ifall det brann i denna, i annat fall skulle man skyndsamt göra upp eld, så skulle han värma händerna och "gnida" sig i ansiktet och för övrigt på alla "bara" ställen av kroppen alldeles som när man tvättar sig i vatten. Var gastkramningen av svårare beskaffenhet, skulle man släppa ned en "glöv" (ett glödande kol) mellan kroppen och kläderna, dock måste man se till att kläderna drogos så långt från kroppen att glöven varken brände kroppen eller kläderna. Den svåraste "gastkramningen" var naturligtvis den som man fått genom "slag" av gasten. Det hände ibland att personer ej kunde "tiga å" gasten (låta bli att tilltala honom, skratta åt honom etc.) och då fingo de sig en "hurril" eller "öringe" (örfil) så de stodo på huvudet, vanligast blevo de också "förverade" (förvillade, vilsna och råka ej hem. Det berättas särskilt om en person, som på detta sätt blivit förvillad och ej kunde råka hem, när han så på morgonen "kom till sig igen" då gick han ner på "kila" (åstranden). När en så illa "gastkramad" person trött och förbråkad kom hem, skulle man ävenledes taga en "glöv" och med denna "rita" en ring omkring det ställe där man fått slaget, t.ex. på kinden, pannan, knäet eller varhelst "slaget" tagit värst. Ett annat botemedel mot "gastkramning" var att taga en "lingarnshank" och kränga över huvudet tre gånger, samt mellan varje gång spotta genom garnet. Ävenså skulle man "fangna" (famna) dörröppningen korsvis. Detta vid "millare" "gastkramning", vid svårare däremot måste det vara eld. Ibland kunde man få "blånôp" (blåmärke, blånyp) av gasten. De voro "läja" (fula) te se på, men sällan "onna" (onda.) För ett tjugotal år sedan såg undertecknad en gammal 80-årig gumma, som hade ett stort blåmärke på handen. Jag fråga var hon fått det ifrån och om det gjorde ont. Gumman strök över märket och sade att det var ett "vänskapsnöp" som hon fått av gasten. Det var inte / alls ont, inte "ömt" ens. "Vet du", sade hon, "hur man bota sådana "nôp" förr i tiden?" "Nej." " Jo, man skulle ta en "glöv" och stryka över det med" "Har ni försökt detta botemedel?" "Nej, jag kan ej tro att det gör någon nytta, och tro måste man, om det skulle hjälpa. I mina förra anteckningar, meddela jag även något om vargarna. Jag vill här meddela något vad man trodde vargens tänder och inälvor voro nyttiga för. När man skjutit en varg tillvaratog man särskilt dess tänder, lungor och hjärta, samt blod. Om man band en vargtand vid munnen på småbarn fingo de starka tänder och även fingo de den utan värk. Med en vargtand skulle man stick hål på elaka bölder, eller om ej någon sådan fanns till hands, med en spik som suttit i en kyrkdörr. Om möjligt skulle spiken sedan slås in i en kyrkdörr. En vargtand skulle även vara bra att lägga under barnens huvudkudde, då sovo de gott. Vargens lunga användes till att bota lungsjukdomar och hjärtat torkades och åts såsom botemedel mot fallandesjuka. Stundom gav man småbarn en bit varghjärta för att de ej skulle bli "skôlvna" (rädda, nervösa) när de bli stora. Särskilt var det skickliga jägare och krigsmän, som gåvo sina barn detta för att de skulle bli skickliga skyttar och oförvägna krigsmän. En droppe vargblod ingick ofta i de kloka gummornas ordination för "skivert" (engelska sjukan). Vargblod hade även många andra egenskaper. Den bössa vars kolv var målad i vargblod förfela icke sitt mål, såvida den ej var "förgjord" Knivskaft o.d. doppades ofta i vargblod. Många gamla som ledo av dålig sömn lade ett varghuvud under huvudkudden, därigenom trodde man sig sova bättre. Kreatur som voro illa rivna av vargar, skulle "torkas" med vargskinn. Hade man ej något oberett vargskinn liggande, gick det an att taga av sig vargskinnspälsen och torka med den. Sedan skulle man beströ såren med aska. När vargarna härjade riktigt svårt bland kreaturen, bruka man taga några hår från varje djur och gå till en klok gubbe eller gumma och bedja om hjälp. Det fanns de som "kunde" så mycket att inget av de djur som håren tagits från, blevo rivna av vargarna sedan.
Läkekonst
När ungarna skrek, så stöptes det över dem. Då an- vändes en stöpslev och ten el. bly. Det var för att de skulle tystna. Om barnet troddes ha " engelske sjuken" så grävdes en jord- torva upp. Ungen drogs tre gånger under torvan. När det var gjort, så lades jorden tillbaka under torvan och torvan la- des så väl till att ingen skulle kunna se att den varit uppe. Det gick inte an att se sig tillbaka el. att tala. När en fick höra "gasten" skrika, så skulle en stänga dörren, för han var farlig för "ongane". Han kunde skicka sjukdom på dem. Det var om kvällen han var farlig.