Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Folkminnee från Halland.
Folkminnee från Halland. Förr i tiden då våra kullar voro täckta med stora skogar fanns det många, så väl vilda djur, som rövare och stigmän Då vågade ingen släppa sina kreatur på bete, utan att de åtföljdes av en vallgosse. Vallby en av Veddiges största byar, hade då sin vallgosse. Han begav sig om sommar- morgnarna med matpåse hund och nävlur samlande byns får, och förde dem upp på de kringliggande bergen. En dag när han gick där med sin hjord, kommo tolv rövare fram- rusande ur skogen. De ville taga hans får, han / försökte försvara sig, men då hotade de att hänga honom. Han bad dem då, att han skulle få blåsa en bit i sin näverlur, innan de dödade honom. Det lovade de honom. Han var mycket skicklig att blåsa, och det gjorde han nu, så att det hördes ner till byn, och de förstod då att det var fara å färde. Så här blåste han. I. Björkebergs håla i svarta skåra der ligger tolv rövare mig vilja de hänga min hund vilja de bränna mina får slakta de. I hast samlades bönderna, och de begav sig upp till / bergen,där de funno rövarna. De slogo ihjäl rövarna då, och begravde dem på skilda platser. Nu i dag kan man se, var de ligga begravda, ty ett stenrös ligger på var och en av dem. I ruskiga nätter hörs det jemmer och vilda tjut därigrån, och ortsbefolk ningen kallar der för gastar na i Hemringsdal.
Spökryttare och gastar
Nu kommer jag ihåg något som hände för bra länge sen. Det var två gravplatser på Kisa kyrkogård, den ena alldeles i närheten av den andra. Mellan gravarna hade det blivit en gång, om det nu var myror eller något annat som hade gjort den. I alla fall satte den gången myror i huvudet på folk, och rätt som det var fick de för sig, att det inte var tyst i gravarna. Det måste vara något spökeri. Det gick inte med mindre, än att prosten måste dit och se hur det stod till. Om de döda hade något på samvetet, kunde de- bekänna och få ro sen. Prosten åkte från Västra Eneby till Kisa, men när han kom till kyrkogården, fick inte kusken gå med innanför grinden. Prosten var därinne en god stund och åkte sedan tillbaka hem. När han kom till prästgården, var hästarna genomsvettiga, och de stod och svettades i flera dagar. Till sist kom kusken och ville ha med sig prosten ut i stallet för att se på dem. I Kisa fortsatte det att spöka, och prosten måste åka dit en gång till. Det blev på samma sätt. Hästarna stod bara och svettades i stallet. Tredje gången gick prosten till Kisa och hem igen, och efter det besöket var det inte tal om något spökeri. Si, gastarna, hade följt med skjutsen de båda första gångerna, men när prosten gick ensam, måste de stanna kvar.
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö...
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö socken, Skåne. Efter målarmästare O. Broms Harplinge. Från hans barndom i Vallsjö. Några bidrag från Vallsjö. Näcken. Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, hälst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst. En korsvägshistoria. Det fans i trakten en vägkorsning, den var förknippad med mystik och gastar. Bl.a. berättade en gammal man, hurusom han erfarit, då han en gång nattetid med skuts kommit till nämnda ställe, det att hästarne inte ville gå längre. Då hade han varseblivit någonting som var alldeles likt ett garnnystan komma rullande opp på vägen, och sedan tämligen sakta rulla framför hästarne, åstad å den väg där han skulle fram. Han försökte "köra på" hästarne för att komma förbi, men det var omöj- ligt, de ville inte förbi. Då han kört ett litet stycke, och kommit till en plats där ån gick strax bredvid landsvägen, beslöt han gå ned av vagnen för att vända "milan" på hästar- ne, vilket ju alltid är bra, då man har att göra med gastar. Vid det han gör detta, får han se nystat, som nu hade blivit eldrödt, rulla från landsvägen och ner i ån, varest det "fräste" i vattnet, liksom hade ett varmt järn kastats dit. Men sen gingo också hästarne.
Om gastar och spöken
Jag har väl aldrig tuff rädd för gastar eljes, men en gång blev jag då riktigt rädd. Jag hade arbetat i Granarpskogen åt en bonde. Han hade gett sig av före, ock jag skulle väl komma efter hem till honom ock äta. Det var mellan 10 ock 11. Det var så beckande mörkt, så en säg inte näven för sig. Jag grundade väl inte på något, men som jag gick förbi Körsbärget, kom det stickande något ock skubbade till mig på sidan. Jag tog tag i det med näven, ock då var det som en karl med bindtröja. Men då rök det bort så kvickt så kvickt. så. När jag kom fram, sa jag aldrig ett ord, för det är aldrig bra att tala om sådant samme kväll en ser det. Men gumman hon tyckte väl. jag såg lite konstig ut, ock frågade: »Vad är det med dig i kväll, Petter?» Då rådde jag inte bärga mig, så jag talade om det. Då för¬stod de, att jag hade sett ägogasten. De hade sett honom många gånger, ock bonden själv kunde se honom på ljuse dagen. Eljest är det inte många som rår med se sådant om dagen. Han sa, han brukade gå där ock vanka, rätt lik en annan karl, svart¬klädd ock med stora träskor, ock han sa aldrig ingenting. Han hade väl förstås flyttat ägomärken, när han var i livet, ock blivit tvungen att gå där sen. Men aldrig hade jag något ont av det, att jag talade om det på kvällen. Men hade jag sagt något till honom, hade jag nog fått mig en torving'.
Syner vid Eika-träsk på Fårö
I det aflägsna Eika-träsk på Fårö, der det vanligen är godt fiske, förete sig ofta underliga syner, såsom man tror med anledning af mörka händelser, som der fordom timat: derför är ock Eika-träsk ett beryktadt tillhåll för »Harfräui», gastar, spöken och allahanda syner. — Så såg man der engång spökelset af en Prest, med klart skinande krage, som gick vandrande fram öfver vattnet vid bron, hvilken går öfver den lilla ån, som flyter ur träsket. — En gång om våren vid Pingst-tiden var en Bonde ute och fiskade med sin hustru med sig i båten; och de fingo den gången ovanligt mycket med fisk. Men bäst det var, såg Bonden ingenstädes till sin hustru — hon var platt försvunnen ur båten: om en stund fick han se kärringen sitta helt vackert på »ördar» eller de i vattnet nedkastade ruskor i hvilka man fångar fisk. Jens Jak:n Båta. [I marg. är tillskrivet]: Der visade sig en Prest med hvit duk och krage, utan hufvud och med vingar på under-delen. L. 0. K. Konceptanteckning till I: 972 i R 625: i, s. 168 (1849). Sägn: Vid Aika-träsk fiskade b:n (vid Pingst) o. fick mkt fisk; men bäst det var, så var h:s hustru försvunnen —: hon satt på ördar!
August Andersson och Henning Gustafsson
Inledande samtla; om bystämma, gårdsnamnen i byn, bylådan. Om en plåtslagare som lagade bylådan, "bymannen", bystämmor, snöfogde, gårdarnas antal och namn, byns arealer. Forts. om byns arealer, G.G. frågar om en ortnamnssägen, resonemang om gamla traditionsbärare, svin och får förr i tiden; kräftfiske. Forts. om kräftfiske, sändning av kräftor till Tyskland, kräftuppköpare; majstång, nöjen förr och nu, flyttkalas, bofastheten i byn, bröllop och begravning. Forts. om bröllop o. kalas, bjudningsdanser, mat vid dylika tillfällen, cikoriakaffe och "knallar" som kaffeersättning; stugans indelning, sovplatser. Forts. om utrymmenas användning i stugan, hantverkares (skräddare o. skomakare) besök i gårdarna, skomakare och skodon (bl.a. krökstövlar), lakfiske vintertid; näverskor, nutida skor; en kasthög där en person mördats, resonemang om övernaturliga ting. En person ser en sugga som försvinner, ser skogsfrun (spåret brutet efter mitten, fräsning i styckets senare del; Forts. På en bergslagsresa ser en person en spöksyn (gasten), resor till Bergslagen, superi på reerna, mera om brännvin och superi; potatismjölstillverkning och försäljning, affärsresor till Eskilstuna m.m.; om en resa över Mälaren till Stockholm vinterti d. Forts. om Stockholmsresor, gästgivargårdar. Forts. julfirande, kappkörande från kyrkan på julottan, stjärngossar; brandsyn, sexmän, bystämmor.
Kone av huldreætt
Huldre på Bonholmen.
På Bonholmen var det eingong ein gut, som fekk sjå ei hulder. Han tok ein kniv og kasta etter henne og råka ho i håret. Då han hadde gjort det byrja huldergjenta å gråta så guten syntest synd i henne, vakker var ho og. No fekk ho alder vera ilag med sitt folk meire, sa ho. Guten tyktes som sagt synd i henne og vilde veta om det ikkje var noko han kunde gjera for å bøta skaden han hadde gjort. Han fekk då det råd, at han skulde gifta seg med henne, og det gjorde han. Ho vart ei meir enn vanleg dugande kåna, og så mykje undandrott som då, det hadde han aldri havt av kreturan før. Ein dag ho gjekk åt fjøset og bar ei bøtta med seg, så lura han seg til å gå etter henne. Då stod det ei gild rød ku og ein gasta ver på båsen, og kua sat kjerringe og mjølka. Men han hadde aldri sett dei på garden før.
Gastar
Vid Svartmyren kunde en inte vara säker för gasten. Om en kom dit om kvällen, så flög han upp. Det var en stor svart fågel. Det skramlade alldeles som i ett torrt skinn, när han for genom skogen. Det var något ont. Om en passa på och korsade sig för brös- tet så let det inget ont på en. Eljest kunde en bli sjuk.
Gast
Det var en, som frös ihjäl på en stor ö utanför Mol- lösund. Ön ligger som skydd för Mollösund och kallas Mollösunds hamn. Därifrån kunde man höra gastrop sedan. Han dog före min tid. Lars hette han. "Lars ro- par", sa man. Jag vet inte om det var inbillning eller inte. Jag har tyckt mig höra det själv några gånger. Men nu har det inte hörts på några år. Lars hade varit Mollösundsbo. Folk hade drunknat vid Söskär och därifrån hördes också gastrop, sa de. Men inte nu på senare år.
Gastar.
Det var en tös från Hult, som skulle gå till prästgården, för där var uppbörd. Men vid Vintervägen blev hon kittlad i- hjäl av troll. Många har hört henne skratta emot oväder. Och i Stuv blev en karl ihjälslagen. Det var en tjuv, som hade stulit lite till sitt uppehälle. Han bad så väl, att de inte skul- le slå ihjäl honom, men de slog ihjäl honom likaväl. De har hört hans jämmerrop om kvällarna alltemellan; det är mitt e- mot Häljagårn. Vid Anderstorp neranför Rampengärde är en källa, som en person har drunknat i. Han lär ha ropat sedan.
Gastar.
Det var en karl, som hade mördat en tös, som han tyckte om. Han blev avlivad på så vis, att de la honom i en spi- ketunna och rullade honom från Glamsten och igenom Ene- kulla marker och ut till landsvägen. När de hörde hans jäm- merrop, blev det snart oväder.
Gastar.
Det skulle bli skattamöte och bonden skulle gå dit, men hans hustru ville inte att han skulle gå, för han brukade alltid supa sej full. Hon sa´ åt däka´, att hon skulle gå i fa- miljens ställe. Då sa´ fadern till däkan: "Må den laje ta dej!" och en far hade rättighet att lova bort sina barn, och när den laje hade fått henne, fick han göra med henne vad han ville. Han kom kittlade ihjäl henne på vägen. Mot vär- skifte och då det var mörka nätter, kunde man höra henne sedan. Först skrattade hon, sedan jämrade hon sej och skrek, och till slut dog hon. Det började i Hagen där de hade danseplan förr och slutade vid Vintervägen i Hovfors. Nu är det slut, för sådant hörs bara så länge tiden skulle varat för sådana, som hade kommit bort i förtid. En pojk i Timmerås gick åt Ramsjön och dränkte sej, för / hans mor hade trätt på honom. Han gnolade på "gubben Noah", när han gick, och sen har de hört flere gånger att de tral- lat "gubben Noah" på vägen ner till sjön.