Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomtar
Förr i tiden fanns det många ogudaktiga personer som togo Skam till hjälp på mångahanda sätt och bara de kunde bli rika och få det bra här på jorden, så fråga de ej efter huru det gick eller om det var synd som de gjorde. Gubbarna hade tomtar och kärringarna mjölk- harar och annat uselhet, för att ”dra” till sig, hjälpa dem i nöd och vaka över deras hus och gård. Men de som hade tomtar o.d. voro aldrig lyckliga ändå, misstänksamma och rädda och tordes aldrig se annat folk i ögonen. De visste att det inte var rätt. Den som ville ha en tomte skulle gå till en trollgubbe och säga att han ”ville ha en dräng,” gubben fråga då vad han ger honom i lön, vilket den sökande fick svara på. Det fick vara huru litet som helst, men hans själ skulle också bytas bort. Affären var en hemlighet och det kunde hända att husbonde inte såg sin ”dräng” (tomten) förrän lång tid efteråt, men ”märkte” dock att han fans på gården. Ingen annan än husbonden borde se tomten, det båda / olycka eller död. Fick tomten den lön som bestämts var han belåten och om han någon gång fick en särskild uppmuntran visa han sin tacksamhet genom att bli ännu mer mån om sin husbonde. Men blev han bedragen på något sätt eller retad blev han arg och flytta därifrån. Ibland kunde en tomte bo på en gård hund- ratals år, eller ända tills han blev arg på någon och flytta därifrån. En gång var det en bonde som hade en tomte som var mycket trogen i sin tjänst. En kväll var bonden vid kvarnen och husfolket satt hemma i lugn och ro vid sitt arbete. ”Då, räss som de satt fick dom höra ett förskräckligt springande ute på går’n. Marka va frusen och dä knappla på precis som om ett hall- tjog småpäka hade spronget mä träsko. Folket lyssna, å i däsamma slo dä te på döraklinka så den flog opp, å så sa dä: hjälp far! sen sprang dä lika fort tebaka å utåt vägen. Husfolket, som ingen sett, förstodo ju att det va nô mä far å skynna se etter, å ett pär hondra fangna ifrå gårn lå husbonnen mä lasset över se, å runt omkring hoppa en liten gråklädd halvarnalång tomte, hoppa å röckte i säcka som om han vart frå vetet. Hade inte tomten varit påpasslig och sett etter husbo’n, hade han, va klart, dött unner lasset. / Ja vet inte om dä va på samma ställe, elle dä va på ett aent, som de hade e ko som solle kalva. De titta te koa på kvällen, men töckte inte dä va så nära. Men fram på natta vakna bonnen ve att dä bösta på fönsterruta å så skrek dä: sä te Röllika! Röllika hette koa. Bonnen sprang opp å ut te lagårn. Då hade koa kalvat å kalven sto på flon. På ett ställe tjänte e piga, som förrästen levat änna te för några år sen. Bonnen hu tjänte hos hade en tomte som var kväll skulle ha en bolle mjôlk när korna mjölkats. Piga var lite sobbaktir å sek (mindre renlig) och va inte så noga om dä kom lite bôs i mjölka iblan. Då ble tomten arg och sa’: ”ja ä ingen katt som lapar sôli mjölk.” Piga så allri tomten mer än den gången, men husbonnen hennes, så den ofta gå å possla i fähuset å han va mycket rädd för att reta honom Han solle fonnes (bott) i gårn i flera generationer.
Tomtar.
På de gamla timmerlogarna var det inte säkert för tomtegubbar. Där stod de och tröskade om nät- terna. Det har jag hört själv så tydligt. På ett ställe kom det en tomte och bar ett ax på ryggen. När han kom till logen så släppte han ned det och pustade så förskräckligt. Hus- bonden, som hade stått och sett det, sade då: Dä va allt nô å puste för. Tomten svarade: ja ska dra iffrån dä så mö ja ha droge te dä, så får du se va mö du får kvar. Det dröjde inte förrän han fick gå från går- den.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
En gång hände, att man rev ned gamla stugan och byggde en ny på ett annat ställe. Då stod tomten och grät på platsen, där gamla stugan stått. I detsamma kom gårdens värdinna och tomten frågade: »Får jag stiga in i er nya stuga?» »Jo, hjärtans gärna», svarade värdinnan. De märkte, att han hade trasiga kläder, varför husbonden hängde en rock och ett par byxor åt honom på vinden. Sedan han iklätt sig dessa, sågo de honom aldrig mer, men hörde honom ofta. Och lycka och framgång hade de i den gården.
Tomtar
Det lär ha varit mycket tomtar för i tiden. Jag hörde berättas att de kunde hoppa upp och sätta sig på lobalken, när man höll på att tröska på logen. Det gick inte an att tröska från det att solen gått ned och fram till midnatt. Men framåt ett-tiden på natten kun- de man börja. Då var det inte farligt. Om man var vänlig mot tomtgubbarna, så voro de vänliga igen. Mor berättade, att det var på ett ställe som tomtgubbarna bodde under ladugården. En gång så hörde de tomtgubbarna säga, att om husbon- den flyttade ladugården, så skulle där sedan bli uträttat lika mycket arbete om natten som om dagen. Tomtarna skulle då bli flitigare än vad de tillförne varit.
Tomtar
"Då jag var helt ung", berättar O.O., "fick jag följa till sätern, där vi hade kreaturen på som- maren. Stället var sådant, att man hörde tom- tar där. Om man gjorde något en viss tid på kvällen (mellan kl. 9 och 11 skulle tomtarna ha fred), så att det åstadkom vissa ljud, fick man höra samma ljud, sedan man lagt sig. En gång hörde vi steg på vägen till stugan. Det hördes gång på gång, och det kom så nära, att det rörde vid dörrn. Vi hade varit ute och gått för sent på kvällen." Detta var för omkr. sjuttio år sedan. Cirka tio år senare såg Karin U. en tomte vid Övra Jolfall. Han var liten och drog en kälke med några vedpinnar på. Vid kvarnen såg man ibland tomtar, som sutto på kanten av mjölhon, men man / skulle ej ofreda dem, ty då gick det illa: en gubbe, som malde vid kvarnen, fick se en tomte, som åt mjöl så fort det kom fram under kvarnen, och han föste bort honom, men då blev mjölet bara sådor. En man, som låg i kolkojan och sov, vakna- de av att tomtarna ropade honom i namn, och då han skulle till att gå ut, dängde det till kolbodörren ett duktigt slag. Det var tomtarna som väckte honom, ty det var ett stort hål på milan. Inne i kolkojan såg man ibland, att tomten tog av tobaken, som låg på hyllan, men det gjorde ingen- ting, "ty det kom intet bort". För över hundra år sedan såg Kristin- Larsgubben, då han skulle gå hem på kvällen, en hel mängd "smått folk" på en hed norr om sin bostad. "Dä va fullt mä folk imälla bôskaan på hea, å e kom da / å ville dans mä mej." På morgonen gick gubben till heden för att se, om det fanns något spår efter folk, men det syntes ingen- ting, säges det. Åtskilligt senare såg Nils i H. på en hed längre söder ut många små gubbar, som sutto i buskarna vid ett bord och åto. De hade en eld bredvid och "dä va se blankt, se ja sog dom se väl", sade gub- ben. På ett bygge såg arbetsfolket tom- tegubbar undan för undan. "Sätt fram ost och smör åt dem", sade byggmästaren. De som byggde gjorde så, och då försvunno tomtarna. "Se dä ä så, en blir int kvett dom, förrän en sätter fram nônting at dom", sade en av arbetsfolket.
Tomtar
Det var en i Ulvestad i Silbodal som inte fick vara i fred för tomtarna där han bodde. Han packa då ett flytt- lass med bytter o kôller o kärner o skulle flytta därifrån. Han mötte då en på vägen som frågade vad han skulle göra. "Ja ska flötte," sa han, för ja får ingen fred för tomtane." Då stack dä opp en tomte ur var bötta o kôlla o kärna o ur alla kärl på lasset o sa: "Vi flötter i da, flötter i da!" I Djufsheden (inom Silbodal) hade de så mycket tomtar i en gård. Det var någon som såg / dem också. De hade en svart häst där, o på den var det "nisse-flätter" om mornarna. Om hus- bonden där hängde opp selen på väggen, fick den aldrig hänga i fred, utan den ramlade ner. Men om han la' den på golvet, fick den bättre vara i fred. Far och morbror till en fru här intill såg en liten tomte i gödselgluggen på grannstället där i Djufsheden.
Tomtar
I Hagafjärden finns en ö, som heter Röd- ön. Där hållde tomtar och underjordiska väsen till. Fiskaren A.P. Hellman hade besök av dem en gång. Han bodde på fastlandet mitt emot holmen. – En lördagskväll satt Hellman och såg, att man sköt ut en stor "skötbåt" (fiskebåt) från Rödön. Då den närmade sig stranden, fick han se, att det var tomtar, som förde den. Han skulle just till att gå i säng. Men han såg att båten kom mot sjöboden och väntade. När de kom ine- mot land tog en av tomtarna fångli- nan i munnen och hoppade i vattnet och sam över till sjöboden. Ett tu / tre kom "skötbåten" med full fart all- deles intill sjöboden. Hela sjöboden rus- kade. Så gick de in och upp för trappan till Hellman. De stannade och tittade sig omkring. Sedan tog de samman till ringdans. Den dansen varade en god stund. Så gingo de i båten och foro över till Rödön igen. De voro sju av vardera könet.
Präst driver tomte genom fönster blyet
På ett ställe hade de en tomte som drog välstånd till huset. De hade en son som kom ut att studera till präst. En jul kom sonen hem, när han blivit präst, och hälsade på föräldrarna. På julafton frågade sonen: "Har ni den lille gossen här ännu som ni hade i min barndom?" Därtill svarade föräldrarna, att så var förhåll- andet. Sonen ville att tomten skulle kallas in i huset men föräldrarna tyckte att han kunde få sin mat ute i ladugården som vanligt. De gamle ville ej vara med därpå, men sonen fordrade det och så sändes bud efter tomten. När denne kommit in, sade prästen: "Vad lön får du för ditt arbete här i huset?" Tomten / svarade att han får mat. "Vad gör du med maten?" säger prästen. Jag ställer den på förstuhallen. "Varför gör du det?" "Ja, på den maten skall en gång dina föräldrar brinna." Sonen sade då till föräldrarna: "När ni nu hört detta, viljen I då ej vara av med tomten?" Föräldrarna hade ingenting däremot, och prästen borrade ett litet hål igenom fönster- blyet, genom detta tvingade han tomten att lemna huset.
Tomten tröskar
Tomtarne vilja inte att man ger akt på dem, eller eljest oroar dem under deras arbete. — Det var på en gård att der blef mycken säd och mycket att tröska; men sällan var det någon som "trask". Men för hvar qväll satte husmodern ut tre smör-påsar på log-pallen. Så var det en karl som undrade huru det kunde vara och lade sig på försåt på slinnet. Då kommo der om natten tre tomtar, en gubbe, en käring och en liten here, och begynte draga fram säd och tröska och rista upp och arbeta så flitigt hela natten. Allt låg karlen och såg på. När det så hade varit en stund, sade karlen : "Ja så, nu ser jag huru det står till!" Då blefvo tomtarne missnöjda och sade: "ja så ligger du der? Om vi förr ha dragit till huset, så skola vi härefter draga härifrån". Dermed gingo de sin färde. Men efter den dagen vek välsignelsen ifrån gården, och aldrig spordes det mer att någon halp folket med att tröska säd om nätterna.
tomtar
Dä va e gammel gômme som kom å geck en skogsstig. Räss som ho geck, så feck ho se en li- ten, liten gôbbe mä en åttekanti hatt. Ho sav att dä va en tomte. En annan gång feck ho se en an- nan tomte ve e baste där di bruka å tôrke lin. Ve den basta va dä ett förfärlit smalt berg. just på den bergfläcken stog dä en gôbbe å e lång kärre. Den- ne lelle gôbben hade grå häst. Ho hälsa på hônom, men han svara inte. Guds kväll, hälsa ho, men dä va tyst. Den lelle gôbben môschla mä sett. När ho gått ett stöcke, så kom ho å tänke på att dä va en tomte.
Tomtar
En tomte hade de i Möbacka i Sätila. Det hette Petter Halls, stället. Min mamma såg den och flera till. Det var som en liten pojk, men han hade inte mer än ett öga i pannan. - Min bror och en pojk till, de ville så gärna kata´n för han var liten, med det var omöjligt de kunde få tag i honom. En gång gick han in i en risstack, och de plocka kvist för kvist och han gick inte därifrån som de kunde se, men där fannsa ingen. De såg honom varenda dag nästan. Men så fort Petter Hall var död blev tomten borta. Det var på ett ställe i Hajom, Långelid hette´t, där hade de också en tomte. Sonen där var borta - han var rest till Amerika. Det var så fattigt för dem, när han gav sej å. Men så kom han igen en kväll - mora talte om det för mamma själv. Mora var en- samen, när han kom; och hon kände inte igen honom, så när han frågte, om han fick låna hus, nekte hon en. "Jaså, mor nekar sin egen son att få låna hus", sa han och tog sin väska och skulle gå. Hon blev så / "antererater" (upprörd) så hon svimma. Om kvällen som far´n var hemkommen, frågte sonen om alla är inne nu. "Ja", sa far´n. "Nej", sa pojken, "det är de inte. Kalla in den I har ute!" Det ville inte gubben. Men han blev tvungen. Det var tomten han mente. När han kom in, frågte sonen honom, vad han skulle där och vad han gjorde. Och sen läste han bort en, och sa, att han ska ta det han har skaffat dit därifrån och aldrig visa sej mer. Och det blev så med. Men där var kreatur som dog och lagår´n blev ruinerad. Så det var mycket han dragit dit och skött om. - Mora var så hemskt ledsen för han hade haft honom där. Hon sa, att farn skulle ta av nattvardsbrödet och ge tomten. Det skulle vara "änna som" lite betalning. Det var väl något av det som ont är, det slog väl inte fel.
tomtar.
På Apertin fanns det tomtar. Jag brukade laga iordning "nattfor" vid dagsljus men när jag kom till stallet för att ge hästarna på kvällen, så hade de hö i häckarna. Det är tydligt sanning. Min mor var med sin far till Karlstad en gång. När de kom till Lövesberget i Gra- va, började hästen att "frusa." Rätt som det var fick de se en hop "små rö- da gubbar" komma fram ur berget och sprang ivägen för hästen. De skräm- de hästen, så att han ville gå bak- länges. Men då sade morfar: "I Guds namn skall vi fram." Då gick hästen som i sken. / Vid Apertin fans en bastu. Där bru- kade de "käfta lin". Det egendomliga var, att det alltid "käftade" i bastun, när man gick förbi nattetid. Om man stannade, så slutade det att käfta, men så snart man började gå, så blev det detsamma. Mor brukade göra "vandlar" till korna me- dan hon såg av dagsljuset. När hon kom till ladugården på kvällen och skulle ge kreaturen vandlarna, så stod de var och en i sitt bås och åt på dem. Hon kunde inte få annan mening om detta än att det var tomtarna som hade hjälpt henne. Jag såg en gång ett par tomtar, som hade gått upp på bordet och ställt sig. De voro en halv aln långa. De hade blåa "kôlter" å röda topplu- vor och röda strumpor. Kolten var / "rätt så lång." En annan gång såg mor en tomte på vedtraven en gång hon skulle hämta ved. Den skulle ha en röd toppluva och en "svartgrå" kolt, sa- de hon. Om man lade två eggjärn i kors fram- för dörren, så kunde inte tomtarna gå genom dörren. Men man trodde, att de kunde göra sig så små att de kunde krypa genom springor och hål.