Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Tomtar.
I systuga vakna di en natt och fick se en hel rad med små gubbar vid spisen. Di stod och sträck- te ut händerna över glöden och värmde sig. Ortens benämningar på tomten /tôss, tuss, nisse, tomte/. "Tussen" var inte så välvillig som "nis- sen." Det vart tover på hästens svans. "Nissen" hade flätat dem. På Strömer trodde di på nissar, så di satte ut fat med mat åt dem om julkväl- len och påskkvällen. Det var på ställen där tomten siktade mjöl. På ett ställe brukade tomten sikta till julbaket. De ville inte bli av med honom utan de lade ut matbitar åt honom, för att han skulle stanna. Så fick de se honom en gång. Då tyckte de, / att han inte hade några riktiga kläder utan det var bara filler som han hade på sig. De tyckte det var synd om honom, så de sydde nya kläder åt honom. Så lade de kläderna vid den bod som han brukade sik- ta mjölet. Han tog kläderna. Men sen siktade han in- te mjöl mer. Han blev så fin, så han ville in- te sikta mjöl mer. Tomten hade varit sedan urminnes tider. Om di kom att sätta byggnaden där han bodde, så fick di honom i huset. Men sen ville han inte däri- från. På ett ställe var säden så odryg. Det som tröska- des på dagen var borta från logen på morgonen. Då bar det inte bättre till en gång, än att di fick se "den lelle grå gôbben". Han bar säden i för- skinnet. Den bar han till någon som han tyck- te bättre om.
Tomten en liten gubbe.
På en gård i Övermark vistades en tomte. Flere gånger hade han blivit sedd av gårdsfolket, alla betraktade honom som en gammal vän, och icke ens barnen voro rädda för honom. En afton återvände gårdens folk från utarbete; matsäcken och mjölkflaskan ställde de innanför dörren i dagligstugan, varefter de på nytt gingo ut, för att förrätta några mindre sysslor. I stugan fanns för tillfället blott en mindre flicka. När folket efter en stund återvände, berättade flickan, att tomten krupit fram ur språnget mellan väggen och spiselmuren. Han hade gått fram till mjölkflaskan, tagit den i handen och synat den från alla sidor. Flickan hade ej kunnat hålla sig tyst, utan ropat: »Nej se tomtegubben!» Då hade han skyndsamt lagt bort flaskan och krupit bakom muren. En afton företog sig dock tomten att skrämma barnen. De större av dessa sovo i en kammare på vinden. En stund efter det de gått upp att lägga sig, hörde husbonden, som befann sig i stugan, häftiga skrik från vindskammaren. Han skyndade genast till barnen, som berättat, att tomten kommit fram till sängen, där de bullrat och lekt i stället för att sova. Han hade ställt sig framför dem och häftigt slagit ut med båda armarna. Den lilla mannen hade varit iklädd blå blus; mitt i hans panna satt ett stort öga. Efter den betan voro barnen så uppskrämda, att de ej längre vågade sova på vinden.
Tomtar och "dragmask"
"Dramask" hade de på en del ställen. Den skulle dra till huset, och likaså gjorde tomtarna. De talte om, det var en tomte hos en gubbe. Nu skulle tomtarna ha "viter" gröt (risgrynsgröt) julafton, och så skulle där vara ett ägg un- derst i koppen. De hade väl gett tomten gröt och lagt ett ägg i botten med. Men tomten hitta inte ägget med detsamma, och han blev arg och trodde inte, att där fanns något. Och han tog och döda den störste oxen i lagårn. Men så hitta han ägget, och då blev han förskräckt och tog den döde oxen och bar till grannens lagård, och så tog han grannens oxe i stället och satte den i lagårn i stället för den han hade dödat. / Tomten bara drog till välsignelse till huset. Han kunde väl låta se sig ibland, han skulle vara så liten, och så hade han en röd topp- mössa på huvet. "Dramasken" skulle dra till huset med. Det var som en metemask, sa de. Han var ute på marken den som andra djur. Det var så, att den som hade en tocken mask i hu- sen, skulle vara riktigt rädd om den. Det skulle vara som en vanlig metemask, men det skulle vara som om han var "ihopasatter", sa de gamle. Han skulle dra till huset väl- signelse.
Tomtar
Dä va en tômtegôbbe sôm va i en lagål, å piga feck aldri ha maten ôt hönsa i fre, utan allti va dä nô mä den. Tomten åt ôpp maten, så fort ho laga te den. Men så hetta ho på rå. Ho gjorde sett ärne i bon- ken. Så sa ho: "Nu ska' ja' då göre så, att du inte äter ôpp degen sôm ja rör te hönsa nô mer. Dä ska då bli lögn". Men tomten passa på näste gång, å då feck ho ut för'et. Då tog han henne ôm livet å börja å danse mä henne dä varste han kunne, å så sjöng han: "Ja' ska danse den finske luran först i aske å se'n i gruvan mä tomten för gröten". Så dansa han mä henne te's ho dödde. Dä geck inte å göre tomtera nô emot för då bar di hämnd.
tomtar.
Hemma i Trångsta fanns det tomtgubbar Det var inte lönt att gå ut och klap- pa kläder efter det solen gått ned, för då klappade det hela natten. En farbror bod- de hos mig, han tog sig för med att la- ga skor en kväll. Far sade till honom, att han skulle låta bli men han var envis. Så fick man ligga och höra på oväsen hela nat- ten. Husbönder och drängar fick örfilar av tom- ten om de inte voro stillsamma i stal- let om kvällen. Det gick inte an att slå, skrika eller svärja på hästen för då kom tomten och gav en örfil. Sådana historier hörde man så mycket talas om i min / barndom. Man sade att tomten alltid var fö- re mig hemma, om jag kom sent hem på kvällen, och vred på tåset. Det berättades, att man hade sett gubben med röda "topp- mössor." Det var mera kännbart för sådana väsen där det var bergigt. På julkvällen var det grannlaga med så- dana väsen. Då skulle de ha mat. de fick äta av julbordet. De voro av Lucifers släkte, sade man. Man blev säkrast av med sådant, om man läste "Fader vår."
Skörd (offer till logkatten)
Logekatten är ett mystiskt väsen som under den tid säden växer, skyd- dar den och främjar god årsväxt. När man hade slutat skörden offra- de man de sista stråna på åkern till logekatten, för att nästa år få god skörd. I bland kunde det hända att logekatten åt upp tomt- ens julgröt som man satt ut på log- an. När logekatten ätit upp tomtens julgröt blir det gräl mellan dem, och det varar till midsommaravton, då tomten får sin midsommargröt. Logekatten har ej makt att taga den gröten. Efter detta stiftas åter vän- / skap mellan dem därför att logekatt- en tänker nästa år komma åt jul- gröten. Logekatten vill ha detta gräl, så att tomten skall glöm- ma att vakta den inbärgade grödan och hon därigenom själv skall komma att stå högre hos husbonden än tomten. Min far påstod att han verkligen sett logekatten, den var kolsvart till färgen, hade gröna lysande ögon, stor och yvig svans och när han stod stilla hade han alla fyra benen tillsamman. Om gårdsäg- aren störde och förföljde logekatten blev skörden å ägorna till gården sämre år efter år.
Tomtar
”Tômtepesar” var det mö. Det fanns näs- tan i var gård. Folk var så rädda om dem. Man ställde ut mat till dem och ordna för dem. Om julkvällen fick de smaka på jul- gröten. Och jag hörde talas om att på ett stäl- le hade de sytt nya kläder åt tomten till jul, för att han skulle betjäna dem. Men de be- drog sig, för när han hade fått kläderna, så tyckte han, att han var alldeles för fin att arbeta mer, så han flytta från går- den. Tomten tog ingen mat, som ställdes ut om dagen. Men om natten passade han på att ta den. Mor hörde allt till dem som ställde ut mat, för hon var rädd, att om det / fanns en tomte å han inte fick mat, så skulle han dra från oss i stället för att dra till oss. Ju bättre en pysslade om honom, ju bättre trivdes han. Han hjälpte till att arbeta om natten. Han môka lagården, gav kreaturen, ”trâsk” /tröskade/ och sådant. Hästen gav han mat och ryktade. Han gav en tur till krea- tur. Men en var rädd för honom också, för han blev ond ibland. Då smällde han till en med den stora handen, för han hade en stor hand. – Tomten var vid pass en halv aln lång. Hade röd luva på huvudet.
Tomtar
Det fanns tomtar i min barndom. Mamma och pappa såg dem. Flera gånger kom mamma in och sade att hon hade sett tomten i vedskjulet. Hon hade aldrig ont av honom. Det skulle vara tyst en stund efter det solen hade gått ned, så gick det bra. Eljest kun- de en allt få höra att det högg och slog i ved- skjulet om natten. Om en höll sig väl med nissegubben så ha- de en bara nytta av honom. Själv råkade jag al- drig att få se någon. Jag vet hur han såg ut än- då. De gamla beskrev honom. Han var så stor som ett tre års barn. Röd luva hade han på huvudet och grå kläder av vadmal. Han var så kvick, så det var som att kasta en vante. Han kunde vara var som helst. / Det var en tomte som hade tjänst på ett ställe. Han var i visthusboden och siktade mjölet, som de skul- le baka av. Så hade han slitit ut kläderna, så att han var trasig. Han fick nya kläder. När han hade tagit dessa på sig, så gick han och visade sig och sade: "grann gut sekter inte mjöl mer". Sedan fick de sikta sitt mjöl själva.
När tomten gav Bell en örfil.
Mor berätta om en gûbbe sôm hetta Bell å sôm bodde i Norstuga här i Kjesebotten e' ti'. De' va' en rotegûbbe sôm gick om kring i stôgene. Han levde på sockna å på den tia (tiden) skulle ju folke i gårdane (gårdarna) ha di fattige e' stönn hôr (var). När han va' i Norstuga, sô råka' han ut för en tomte en gång. Han skulle gå in på lo'n där å da satt de' en tomte på lo'bjalken mella la'a å lon. Bell gick fram å drog te'n satt han for över änne (huvudstupa) ner i la'a. Men tomten kom upp igen å drog te Bell en örfil s'att han for ut genom lo'gluggen. När Bell kom te sans sô va' han ända bortve (borta vid) Röklöva. Å dit ä' de' ju en halv mil. (Röklöva några ängar som ligger nära Karlanda kyrka.)
Slakt
"Dö för mat o inte för hat," sa' de till djuret när det skulle slaktas. Det skall inte vara tomt i båsen, man kastar dit något, om man tar ut djuret. Om det blir tomt, kan inte djuret trivas som kommer efter sen.
Tomtar
Det skulle vara ett hål i boddörren. Det kalla- des för "katthål". Men far ville aldrig stänga till det hålet. Om det var någon osynlig, så skul- le de kunna hoppa ut och in. Det var tomten, som skulle kunna komma och gå som han ville.
Tomtar
En person vid Forsbacka gick brandvakt vid bruket en natt. Han blev trött och lade sig att sova i ett stort kolfat. När han vaknade, så befann han sig vid älvkanten. Tomtarna hade burit honom dit, för att han inte skötte sin syssla.